Sexdagarskriget
| Sexdagarskriget | |||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Arab-israeliska-konflikten | |||||||||||
| Karta över territorium som innehades av Israel före respektive efter kriget. Territorium som innehades av Israel före kriget är i mörkblått och de områden som erövrades av Israel under kriget är i ljusblått. Tiransundet är längst ner i mitten på kartan, mellan Eilatviken i norr och Röda havet i söder. | |||||||||||
| |||||||||||
| Stridande | |||||||||||
 Israel
|
 Egypten Arabiska | ||||||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||||||
| Yitzhak Rabin
|
Abdel Hakim Amer
| ||||||||||
| Styrka | |||||||||||
| 50 000 man 214 000 reservister 300 stridsflygplan 800 stridsvagnar[8] Totala trupper: 264 000 |
Egypten: 240 000 Syrien, Jordanien och Irak: 307 000 957 stridsflygplan 2 504 stridsvagnar[8] Totala trupper: 547 000 | ||||||||||
| Förluster | |||||||||||
| 776[9]–983[10] döda. 4 517 skadade. |
Egypten: 10 000[11]–15 000[12] döda eller saknade. Jordanien: Syrien: Irak: Totalt: | ||||||||||
| |||||
Sexdagarskriget[note 1] utkämpades från den 5 till 10 juni 1967 mellan Israel och de arabiska grannstaterna Jordanien, Syrien och Egypten. Ytterligare 11 muslimska länder[note 2] bidrog med trupper till den arabiska sidan.[15][16][17]
Sammanfattning
Åren innan kriget attackerades israeliska städer och byar nära Syrien regelbundet[18] och i början av 1967 ökade spänningarna vid gränsen mellan länderna. Efter falska rapporter[19][20] från Sovjetunionen om att Israel var nära att anfalla fick Syrien med sig Egypten och en rad andra arabstater och en militär uppladdning mot Israel påbörjades. I maj började egyptiska trupper marschera genom Sinaiöknen mot den israeliska gränsen, ockuperade en internationell fartygsväg och hotade med att eliminera Israel. I början av juni 1967 bestämde sig därför den israeliska ledningen för att slå till först, hellre än att riskera statens utplåning.[21]
Kriget inleddes på morgonen den 5 juni då Israels flygvapen attackerade Egypten på västfronten. Några timmar senare anfölls Israel av jordanska och syriska trupper på östfronten[22] och då var kriget i full gång. Under de följande sex dagarna erövrade den israeliska armén Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien samt Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten innan krigets slut.
Till skillnad från Suezkrisen 1956, där den israeliska ockupationen av Sinaihalvön varade några månader, ledde sexdagarskriget till en långvarig ockupation. Efter att fred slutits mellan Israel och Egypten 1982 återlämnades Sinai till Egypten. Egypten gjorde inga anspråk på Gazaremsan. År 2005 lämnade de israeliska trupperna Gazaremsan, men Israel behöll kontrollen över luftrum, territorialvatten, gränsövergångar från Israel, valuta och handel.
År 1988 avsade Jordanien sig alla territoriella krav på Västbanken, och Jordanien och Israel ingick 1994 ett fredsavtal. Israel har annekterat Östra Jerusalem under Jerusalemlagen, lämnat de flesta muslimska städer på Västbanken till den Palestinska myndigheten, men ockuperar fortfarande resten av Västbanken av strategiska och civila skäl och har enligt EU i strid med internationell rätt låtit upprätta ett flertal bosättningar där.[23]
Golanhöjderna annekterades 1980 och är nu en del av Israel, men Syrien anser att fortfarande landområdet tillhör dem.
Sexdagarskriget följdes av Oktoberkriget 1973.
Bakgrund
Efter Suezkrisen hade FN:s fredsbevarande styrkor, UNEF, utplacerats vid gränsen mellan Israel och Egypten samt vid Tiransundet. Israeliska fartyg kunde utan problem ta sig uppför Röda havet och ankra vid Eilat. Egypten vägrade dock att låta israeliska fartyg passera genom Suezkanalen, vilket Egypten inte hade rätt att göra enligt Constantinople Convention of the Suez Canal.[24] När ett chartrat danskt skepp, Inge Toft, 1959 försökte passera genom kanalen till Eilat stoppades det och besättningen arresterades. Nasser förklarade att han avsåg fortsätta vägra passage, trots säkerhetsrådets beslut.
Under hösten 1959 började Israel att pumpa vatten ur Jordanfloden till sitt jordbruk. När Förenade Arabrepublikens regering diskuterade frågan på hösten 1959 ville de syriska ledamöterna att man som motdrag åter skulle spärra Tiransundet. Nasser vägrade dock, väl medveten om att detta skulle leda till krig som de inte skulle klara. Istället började Syrien och Libanon att avleda vattenflödet till Israel från Jordanflodens huvudkälla för sina jordbruk. Vid det arabiska toppmöte som hölls i Kairo 13–17 januari 1964 beslutades dock att inte använda militärmakt för att stoppa Israel från att ta vatten från Jordanfloden. Man bestämde att med hjälp av oljepengar ändra på floden Hasbanis lopp så att vattnet hamnade i floden Baniyas på Golan och därifrån till floden Yarmuk i Jordanien, och därmed tömma Jordan på vatten. I Knesset förklarade den israeliske premiärministern Levi Eshkol att Israel skulle ingripa om de hotade vattenförsörjningen för Israel. Arabländerna beslutade att sätta upp ett gemensamt militärkommando, ett beslut som dock inte omsattes i praktiken vid det tillfället.
Syrien hade haft flera militärkupper i början av 1960-talet. Den 23 februari 1966 genomförde en grupp yngre officerare tillhöriga Baathpartiet en kupp. Den nya regimen förespråkade militärt anfall för att utplåna Israel och för att sprida den arabiska socialismen, samt gav stöd åt beväpnade palestinska grupper, för vilka man bland annat upplät träningsläger i Syrien. Vid det syrisk-jordanska-israeliska gränsområdet var läget oroligt. FN hade sänt dit en övervakningsgrupp, United Nations Truce Supervision Organization, för att vaka över den demilitariserade zonen. 1965 utförde den palestinska Al Fatah en räd mot en israelisk pumpstation. Egyptens president Nasser försökte hålla sig väl med USA för att få ekonomiskt stöd, men den syriska militärkuppen kom bara en vecka efter att USA förklarat, att man skulle sälja stridsflygplan och luftvärnsmissiler till Israel. Nasser distanserade sig från Jordanien och Saudiarabien, som han menade var reaktionära stater, och närmade sig Syrien.
Vid gränsen mellan Syrien och Israel fortsatte incidenterna. Israel bombade en pumpstation vid floden Banyas i Syrien den 14 juli 1966. Grupper ur al-Fatah baserade i Syrien fortsatte med angrepp mot norra Israel. Bakom Syrien stod Sovjetunionen som förklarade Syrien vara Mellanösterns progressivaste stat. Den 4 november förnyade Syrien och Egypten ett försvarsavtal. Efter flera anfall in i Israel av al-Fatah anföll en israelisk armébrigad den 13 november den jordanska staden Sammu i närheten av Hebron på Västbanken. Den 7 april 1967 skärptes situationen ytterligare, när skottlossning utbröt mellan Syrien och Israel vid den demilitariserade zonen. Det israeliska flygvapnet sköt ned sex syriska stridsflygplan och flög sedan ett ärevarv över Syriens huvudstad Damaskus. Den 13 maj meddelade Sovjetunionen Nasser falskeligen, att Israel hade dragit samman 11–13 brigader vid gränsen mot Syrien och att de tänkte gå till anfall den 17 maj. Vid ett tal den 14 maj förklarade Nasser, att "den arabiska revolutionen hotas av USA och Israel som vill sätta stopp för arabvärldens frihet och framsteg". Nasser beslöt att skicka den egyptiska armén över kanalen och den 16 maj bad han FN:s fredsbevarande styrkor, UNEF:s 3 400 man, att dra sig bort från den egyptisk-israeliska gränsen.
FN:s generalsekreterare U Thant frågade då Israel om trupperna kunde omlokaliseras till den israeliska sidan av gränsen. När detta inte "gick" (det vill säga Israel sade nej) beslöt han den 18 maj att samtliga fredsbevarande styrkor skulle lämna Egypten. Först den 22 maj mobiliserade Israel och samma dag förklarade Nasser att egyptiska styrkor åter fanns i Sharm el-Sheikh sedan FN evakuerat platsen, samt stängde åter Tiransundet för israeliska fartyg. När U Thant anlände till Kairo den 23 maj förklarade Nasser för honom att Egypten inte hade för avsikt att anfalla Israel och att eldupphöravtalet från 1956 låg fast. Andra ledare lät inte lika fredliga. Den 29 maj förklarade den syriske premiärministern Yusuf Zuayyen att "Vi står nu på tröskeln till det arabiska folkets ödestimma". PLO:s Ahmed esh-Shuqeiri förklarade att "Nu har den tid kommit vårt folk väntat på i 19 år!".
Israels premiärminister Levi Eshkol förklarade att blockaden av Tiransundet var ett casus belli (anledning för krig) för Israel och att landet tänkte ta till alla medel för att säkerställa den fria sjöfarten genom sundet. Sovjetunionen gav sitt stöd åt Egypten så länge inte Egypten gick till anfall först. USA och Frankrike varnade Israel för att anfalla först. Den 30 maj lyckades Jordaniens kung Hussein förvåna omvärlden när han flög till Kairo och där skrev under ett försvarsavtal med sin gamle fiende Nasser. I Israel väntade man sig krig när som helst och en samlingsregering tillträdde den 1 juni. Den 4 juni anslöt sig Irak till det syrisk-egyptisk-jordanska militärkommandot. Israel stod utan strategiskt djup, med bara 12–20 km bred "midja" mellan den jordanska Västbanken och havet. Över hela arabvärlden företogs massiva demonstrationer med krav på krig och Israels utplåning. I ett tal inför trupperna i Sinai förklarade den egyptiske överbefälhavaren att hans land var redo för krig.
Kriget
Klockan 08.45 den 5 juni började Israel bomba Egyptens flygfält. En del plan anföll från väster; andra hade flugit lågt över Sinai för att undgå upptäckt av egyptisk radar. Under de första tre timmarna förstörde israelerna 286 av de 420 flygplan i det egyptiska flygvapnet.[25] Den egyptiska generalstaben var oförberedd på attacken och omfattningen av förstörelsen stod inte genast klar. Inte förrän klockan fyra på eftermiddagen fick Nasser veta, att det egyptiska flygvapnet var näst intill utraderat och militärhögkvarteret skyllde på att brittiska och amerikanska stridsflygplan hade deltagit i anfallet. Detta visade sig senare vara en lögn som Nasser och den jordanska kungen Hussein kommit på i ett försök att lura allmänheten att Israel aldrig kunnat lyckas med anfallet utan USA:s och Storbritanniens militära stöd, ett stöd som de i själva verket inte hade.[26]
Egypten hade sammanlagt 180 000 man i sin armé, men 50 000 var stationerade i Jemen. I Sinai fanns 5 infanteridivisioner och 2 pansardivisioner, mellan 700 och 800 stridsvagnar i defensiva positioner. Den israeliska armén hade sammanlagt 260 000 man och anföll först i norr längs kustvägen. Israel hade ungefär lika många stridsvagnar men dess brittiska Centurion-stridsvagnar kunde skjuta på längre avstånd och bryta igenom tjockare pansar. Genom sitt luftherravälde kunde israelerna snabbt inleda bombningen av de egyptiska ställningarna. Efter den första dagens strider hade den egyptiska sjunde divisionen nästan utplånats i strider vid Rafah.
Klockan 06.00 den 6 juni beordrade den egyptiske överbefälhavaren Abdul Hakim Amer ett allmänt tillbakadragande från Sinai till Suezkanalens västra bank. När Nasser fick höra det tog han sig till arméhögkvarteret och gav kontraorder. De egyptiska styrkorna hade dåligt samband med högkvarteret, samtidigt som det israeliska flygvapnet anföll. Via FN hade Eshkol skickat ett meddelande till Jordaniens kung Hussein där han varnade Jordanien för att gå med i kriget. Oavsett vad kungen själv ville var det dock knappast politiskt möjligt för honom att ställa sig utanför. Jordanien gick med i kriget och började med att skjuta artilleri mot västra Jerusalem och flygvapnet anföll Netanya i Israel. Det israeliska flygvapnet anföll den 5 juni flygfält i Jordanien, Syrien och Irak. Jordaniens sammanlagt 24 stridsflygplan förstördes. Den israeliska armén gick till anfall norr om Jenin och omringade Jerusalem. Syriens flygvapen anföll oljeraffinaderiet utanför Haifa. När säkerhetsrådet sammanträdde den 5 juni, krävde Sovjetunionen omedelbart eldupphör och att de israeliska styrkorna skulle dras tillbaka. USA och Storbritannien ville istället ha ett eldupphör utan krav på tillbakadragande.
På morgonen den 6 juni hade israelerna erövrat Jenin och delar av östra Jerusalem samtidigt som de egyptiska styrkorna hade blivit illa åtgångna när de retirerade genom Mitlapasset på Sinaihalvön. När säkerhetsrådet åter möttes, hade Sovjetunionen släppt kravet på israeliskt tillbakadragande och säkerhetsrådet kunde enas om krav på omedelbart eldupphör. Men striderna fortsatte och den 7 juni hade Israel erövrat hela Västbanken och tagit sig fram till Jordanfloden. I Sinai erövrade israeliska trupper Mitlapasset samt Sharm el-Sheikh vid Röda havet. Samma dag godkände Jordanien resolutionen om eldupphör och på kvällen den 8 juni gjorde Egypten det. På natten mellan den 8 och 9 juni kom de första israeliska styrkorna fram till Suezkanalen. Den 8 och 9 juni bombade israelerna de syriska ställningarna på Golanhöjderna. Motiveringen var att området var strategiskt viktigt för att hindra syrierna från att fortsätta bomba israeliska byar från bergen. Israeliskt infanteri stormade berget och efter hårda strider drog sig de syriska styrkorna österut på morgonen den 10 juni. Efter att Golan var i Israels händer godtog även de FN:s krav på eldupphör den 10 juni klockan 16.30.
Efter kriget
På kvällen den 9 juni talade Nasser i radio och television. Han upprepade lögnen att Storbritannien och USA hade hjälpt Israel vid det inledande flyganfallet, men förklarade att han tog på sig det fulla ansvaret för det militära nederlaget och att han därför beslutat att avgå från alla sina poster. Men efter Nassers tal fylldes Kairos gator av folkmassor som krävde att Nasser skulle vara kvar. Uppskattningsvis var en halv miljon människor ute på gatorna den natten mellan Nassers hem i Manshiet el-Bakri och parlamentet. Det folkliga stödet stärkte Nasser och dagen efter förklarade han att han trots allt skulle stanna kvar som president.
Den israeliska erövringen av östra Jerusalem innebar att flera för judendomen heliga platser blev tillgängliga för judar, däribland Västra muren (Klagomuren]. Kriget innebar också en ny flyktingvåg från Västbanken till Jordanien.
Det är värt att notera att när det talas om "1967 års gränser" avses normalt gränserna före Sexdagarskriget, alltså de gränser som gällde efter kriget 1948
Israels seger i kriget, mot bakgrund av en redan pågående antisemitisk diskriminering, markerade en intensifierad förföljelse av judiska minoriteter i muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika med pogromer och misshandel. För att undkomma förföljelsen flydde de judiska minoriteterna i hundratusental till Israel för att söka skydd.[27]
Se även
Noter
- ^ Sexdagarskriget eller Junikriget (hebreiska: מלחמת ששת הימים, translittererat: Milhemet Sheshet Ha Yamim; arabiska: النكسة translittererat: an-Naksah (Bakslaget), eller حرب 1967, Ḥarb 1967 (1967 års krig)), även känt som 1967 års arab-israeliska krig eller Tredje arab-israeliska kriget
- ^ Irak, Saudiarabien, PLO, Libyen, Libanon, Marocko, Tunisien, Kuwait, Sudan, Algeriet och Pakistan
Referenser
- ^ http://popularhistoria.se/artiklar/sexdagarskriget
- ^ http://www.sixdaywar.org/precursors.asp
- ^ http://www.sixdaywar.org/content/northernfront.asp
- ^ Krauthammer, Charles (18 maj 2007). ”Prelude to the Six Days” (på engelska). The Washington Post: s. A23. ISSN 0740-5421. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/05/17/AR2007051701976.html. Läst 20 juni 2008.
- ^ http://www.sixdaywar.org/content/others.asp
- ^ https://www.webcitation.org/6GYjCNSx0?url=http://www.opinion-maker.org/2012/08/pakistani-pilots-in-arab-israel-war/
- ^ http://www.history.com/this-day-in-history/six-day-war-ends
- ^ [a b] Tucker, Spencer (2004) (på engelska). Tanks: An Illustrated History of Their Impact. ABC-CLIO. sid. 176. ISBN 1576079953
- ^ Israels utrikesministerium (2008). Sexdagarskriget (juni 1967).
- ^ [a b c] Gawrych, George W. (2000) (på engelska). The Albatross of Decisive Victory: War and Policy Between Egypt and Israel in the 1967 and 1973 Arab-Israeli Wars. Greenwood Press. sid. 3. ISBN 0313313024 Finns i flera PDF-filer från Combat Studies Institute och Combined Arms Research Library, CSI-pubklikationer i delar.
- ^ El-Gamasy, Mohamed Abdel Ghani (1993) (på engelska). The October War. American University i Cairo Press. sid. 79. ISBN 9774243161
- ^ Herzog, Chaim (1982) (på engelska). The Arab-Israeli Wars. Arms & Armour Press. sid. 165. ISBN 0853683670
- ^ [a b] Israels utrikesministerium (2004). Bakgrund om israeliska krigsfångar och saknade soldater.
- ^ Herzog, Chaim (1982) (på engelska). The Arab-Israeli Wars. Arms & Armour Press. sid. 183. ISBN 0853683670
- ^ http://www.sixdaywar.org/content/others.asp
- ^ https://www.webcitation.org/6GYjCNSx0?url=http://www.opinion-maker.org/2012/08/pakistani-pilots-in-arab-israel-war/
- ^ http://www.history.com/this-day-in-history/six-day-war-ends
- ^ http://www.sixdaywar.org/content/northernfront.asp
- ^ https://www.cia.gov/library/readingroom/docs/caesar-50.pdf
- ^ https://www.nytimes.com/2017/06/07/opinion/how-the-kgb-started-the-war-that-changed-the-middle-east.amp.html
- ^ Populärhistoria
- ^ http://www.sixdaywar.org/war.asp
- ^ ”EU: Israel's Policies in the West Bank Endanger Two-state Solution – Haaretz”. www.haaretz.com. http://www.haaretz.com/israel-news/eu-israel-s-policies-in-the-west-bank-endanger-two-state-solution-1.430421. Läst 11 september 2016.
- ^ Constantinople Convention of the Suez Canal of 2 March 1888
- ^ Åselius, Gunar (2007). Krigen under kalla kriget. Medströms Bokförlag. sid. 194. ISBN 9789173290029
- ^ http://www.theaustralian.com.au/news/world/the-times/arab-version-of-the-six-day-war-the-great-lie-that-refuses-to-die/news-story/3bc210996fff468a6cd4576e1d812f89
- ^ Harris, David (7 juni 2017). ”A Neglected Result Of The 1967 Six-Day War” (på amerikansk engelska). Huffington Post. http://www.huffingtonpost.com/entry/a-neglected-result-of-the-1967-six-day-war_us_59387307e4b094fa859f1585. Läst 12 september 2017.
Tryckta källor
- Stephens, Robert (1971). Nasser: A Political Biography. Penguin. ISBN 0-7139-0181-0
| |||||||||||||||||