Bohusläns regemente

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bohusläns regemente
(I 17)
BohusDalgruppen vapen.svg
Vapensköld för Kronobergs Bohusläns tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namn Bohusläns regemente
Datum 1720–1997
Land Sverige
Försvarsgren Armén
Typ Infanteriet
Roll Utbildningsförband
Storlek Regemente
Föregångare Riksänkedrottningens livregemente till häst,
Bohusläns dragonbataljon
Ingående delar Bohusbrigaden (1949–1992)
Göteborgsbrigaden (1949–1991)
Del av 3. militärdistriktet (1833–1893)
3. arméfördelningen(1893–1901)
III. arméfördelningen (1902–1927)
Västra arméfördelningen (1928–1936)
III. arméfördelningen (1937–1943)
III. militärområdet (1943–1966)
Västra militärområdet (1966-1992)
Högkvarter Uddevalla garnison
Förläggningsort Uddevalla
Smeknamn Gröna dragonerna
Motto "Mod, tapperhet och uthållighet - en krigsmans förnämsta dygder"
Färger Grönt     
Marsch "Bohusläns regementes marsch" (Bagge/Speich)
"Deutschland auf der Wacht" (Franke).[1]
Segernamn Lund (1676)
Landskrona (1677)
Helsingborg (1710)
Gadebusch (1712)
Svensksund (1790)
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga Naval Ensign of Sweden.svg
Truppslagstecken m/1960 AM.090956 (guld).jpg
Förbandstecken m/1960 AM.090978b 1 17.jpg
Tilläggstecken Tilläggstecken för Bohusläns regemente.jpg

Bohusläns regemente (I 17), var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1720–1992. Förbandet var förlagda till Uddevalla garnison i Uddevalla.[2][3][4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den 21 december 1720 delades Riksänkedrottningens livregemente till häst i två delar, där regementets "bohuslänska" skvadron tillsammans med Bohusläns dragonbataljon sammanslogs till ett regemente, vilket antog namnet Bohusläns kavalleri- och dragonregemente. Den södra bataljonen i det nya regementet förblev kavalleri, och den norra bataljonen (Bohusläns dragonbataljon) förblev dragoner, därav namnet.

År 1727 omorganiserades regementet och antog namnet Bohusläns dragonregemente (även Bohusläns gröna dragoner). Från 1776 antogs namnet Bohusläns lätta dragonregemente (även Bohusläns regemente till häst och fot), samtidigt som den norra bataljonen omorganiserades till infanteri. År 1791 omorganiserades den södra bataljonen infanteri och regementet antog namnet Bohusläns regemente. Vid den tidpunkten bestod regementet av 904 man fördelade på åtta kompanier.[5]

Under Gustav III:s ryska krig åren 1788–1790, så försvarade större delar av regementet befästningarna efter västkusten, bland annat Karlstens och Varbergs fästning, samt den då befästa staden Göteborg.

År 1816 fick regementet ordningsnummer Nr 17 Bohusläns regemente, och från 1914 ändrades ordningsnumret till I 17. Detta i syfte för att skilja det från reservregementet I 117. När regementet återigen satte upp fältregementen under andra världskriget, blev det I 11 och I 41. Det fredstida regementet betecknades som I 17 depå, för att särskilja det från krigsförbanden.

Genom 1925 års försvarsbeslut uppgick delvis Västgöta regemente (I 6) i Bohusläns regemente.[6]

I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973 och 1975, bildades A-förband samt B-förband. A-förbanden var regementen som tillfördes ansvaret för ett försvarsområde, och vilka betecknades som försvarsområdesregemente. Försvarsområdesregementena tillfördes samtidigt mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet. Detta medförde att de arméförband som ingick i ett försvarsområde kom att bli ett B-förband (utbildningsregemente). I Skåne, på Västkusten och i Norrbotten gjordes vissa avsteg från den principiella organisation, det vill säga att ett försvarsområdesregemente tilldelades det samlade mobiliseringsansvaret inom försvarsområdet. På Västkusten gjordes avsteget inom Göteborgs och Bohus försvarsområde (Fo 34), där Göteborgs kustartilleriförsvar blev försvarsområdesmyndighet och fick det samlade mobiliseringsansvaret inom försvarsområdet. Men mobiliseringsansvaret omfattade inte fackmässigt mobiliseringsansvaret för de brigader som utbildas vid Bohusläns regemente. Bohusläns regemente kom att organiseras som ett B-förband, men med särskilt mobiliseringsansvar inom Göteborgs och Bohus försvarsområde samt inom norra delen av Älvsborgs försvarsområde (Fo 34). Den 1 juli 1975 trädde Bohusläns regemente in i den nya organisationen som ett utbildningsregemente.[7]

Genom försvarsutredning 88 stod det klart att skulle fyra brigadproducerande regementen avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet, kvarstod och rätades ej ut i samband med försvarsbeslutet 1987. Därav begärde Regeringen Carlsson I en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, Försvarsutredning 88 (FU 88), om arméns utveckling. Utredning ledde till att Riksdagen i december 1989 beslutade om att armén från den 1 juli 1992 skulle bestå av 18 brigader (en minskning med 11 brigader). I valet av vilka brigadproducerande regementen som skulle avvecklas ställdes hela tio regementen mot varandra. Värmlands regemente (I 2/Fo 52) i Karlstad, Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51) i Örebro, Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41) i Linköping, Kronobergs regemente (I 11/Fo 16/18) i Växjö, Norra Smålands regemente (I 12/Fo 17) i Eksjö, Hälsinge regemente (I 14/Fo 21) i Gävle, Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) i Borås, Hallands regemente (I 16/Fo3l) i Halmstad, Bohusläns regemente (I 17) i Uddevalla och Norra skånska regementet (P 6/Fo 14) i Kristianstad.[8]

I den process som följde ställdes regementen inom militärområdena mot varandra. Inom Västra militärområdet ställdes Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) och Hallands regemente (I 16/Fo 31) mot Bohusläns regemente (I 17). Älvsborgs regemente ansågs ur beredskapssynpunkt lämpligt lokaliserat med hänsyn till närheten till Landvetter och Göteborg, men även det centrala läget i väst Sverige sett ur värnpliktsresesynpunkt. Hallands regemente ansågs ha goda möjligheter att utbilda en infanteribrigad för denna del av landet. Till fördel för Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) och Hallands regemente (I 16/Fo 31) var även att de båda var försvarsområdesregementen. Medan det territoriella ansvaret för Göteborgs och Bohus försvarsområde upprätthölls av Västkustens marinkommando. Regeringen förslog därmed att Bohusläns regemente (I 17) skulle avvecklas. Kvar i Uddevalla skulle en försvarsområdesgrupp organiseras. Avvecklingen av grundutbildningen i Uddevalla skulle vara helt genomförd den 30 juni 1992.[8]

Genom samma försvarsutredning beslutades att samtliga brigader organiserade som Infanteribrigad 66 (IB 66) skulle utgå ur krigsorganisationen. Bohusbrigaden kom därmed att upplösas den 30 juni 1991, och regementet tillsammans med Göteborgsbrigaden den 30 juni 1992. Den 1 juli 1992 bildades Bohusgruppen som en försvarsområdesgrupp inom Göteborgs och Bohus försvarsområde (Fo 32). Försvarsområdesgruppen lokaliserades till Skredsvik i syfte att stödja och utbilda frivilligverksamheten i Bohuslän. År 1998 namnändrades gruppen till Bohusdalgruppen. Gruppen är sedan 1992 traditionsbärare för Bohusläns regemente.[9]

Ingående enheter[redigera | redigera wikitext]

Genom försvarsbeslutet 1942 kom samtliga infanteriregementen att sätta upp fältregementen (krigsförband). Bohusläns regemente (I 17) kom två fältregementen att sättas upp, Bohusläns regemente (I 17) och Göteborgs regemente (I 47).

Genom försvarsbeslutet 1948 utgick fältregementen som förbandstyp, och istället infördes en brigadorganisation inom armén. Bohusläns regemente två fältregementen kom med det att omorganiseras till en brigadorganisation.[10]

Bohusläns regemente var ett av de regementen som utbildade en så kallad idrottspluton. Detta var värnplikt anpassad för lovande idrottare där en stor del av dagprogrammet kunde läggas på fysisk träning och idrottsutövande. Därav kom flera kända idrottare genomföra sin värnpliktstjänstgöring vid regementet.

Bohusbrigaden[redigera | redigera wikitext]

Bohusbrigaden (IB 17) bildades 1949 genom att fältregementet Bohusläns regemente (I 17) omorganiserades till brigad. Genom försvarsbeslutet 1972 kom brigaden att bli regementets sekundära brigad. Brigaden kom att upplösas den 30 juni 1992 i samband med försvarsutredning 1988, där det beslutades att samtliga brigader organiserade efter förbandstypen IB 66M skulle avvecklas senast den 30 juni 1992.

Göteborgsbrigaden[redigera | redigera wikitext]

Göteborgsbrigaden (IB 47) bildades 1949 genom att fältregementet Göteborgs regemente (I 47) omorganiserades till brigad. Genom försvarsbeslutet 1972 kom brigaden kom att bli regementets anfallsbrigad, då den antogs till brigadorganisationen IB 77. Genom försvarsutredning 1988 upplöstes brigadstaben den 30 juni 1992.

Kompanier[redigera | redigera wikitext]

1791
  1. Livcompagniet
  2. Överstelöjtnantens Compagnie
  3. Majorens Compagnie (Lane Compagnie)
  4. Södernäs Compagnie
  5. Bullarens och Söderbygdens Compagnie
  6. Södra Compagnie
  7. Tanums Compagnie
  8. Fräkne Compagnie
1833
  1. Livkompaniet
  2. Lane kompani
  3. Södra kompaniet
  4. Fräkne kompani
  5. Stångenäs kompani
  6. Bullarens kompani
  7. Tanums kompani
  8. Sotenäs kompani
1992
  1. Livkompaniet
  2. Lane kompani
  3. Södra kompaniet
  4. Fräkne kompani
  5. Stångenäs kompani
  6. Bullarens kompani
  7. Tanums kompani
  8. Sotenäs kompani

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Förläggning[redigera | redigera wikitext]

Regementet som samlats och vapenövats på mötesplatsen vid Backamo under längre tid, skulle i 1913 få ny hemort i Uddevalla. I början av 1900-talet stod striden het mellan Göteborg och Uddevalla, om vilken av städerna som skulle få Bohusläns regemente placerat hos sig. Till slut stod Uddevalla som segrare. I Uddevalla hade funnits planer på att förlägga kasernbyggnaderna på Herrestadsslätten men till sist blev det Kvarnberget vid Bävån mitt emot Fossum. Flytten från Backamo till de nya kasernerna högtidlighölls genom en ceremoni den 27 september 1913.[4]

Den 14 oktober 1913 flyttade regementet in det nya kasernetablissemanget,[4] vilket bestod av ett kanslihus, tre bataljonskaserner, kök och matsal, gymnastikhall, förrådsbyggnader, stall, sjukhus och bostäder för underofficerare. Etablissemanget var ritade av Arkitekten Victor Bodin, som utgick från 1901 års häradsordnings byggnadsprogram efter Kasenbyggnadsnämnens första typritningsserie. Totalt uppfördes ett 80-tal byggnader inom området. Under 1970-talet uppfördes en ny militärrestaurang, vilken har en utformning som en Natulussnäcka.[11]

Efter att regementet avvecklades, kom kasernetablissemanget att utvecklas till en företagsby, där bland annat Bohusläns försvarsmuseum I 17 finns.

Övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Regementets föregångare hade övade sedan 1692 på Stenehed, vilket var en plats som övertogs 1720. Från 1724 började även Backamo, söder om Uddevalla, att användas som mötesplats, och helt från 1770. Efter att regementets flyttat in till Uddevalla 1913, kom Sannerödsfälet att användas som övningsplats från 1913. Från 1942 Bulidens skjutfält, och från 1943 även Rams­viks skjutplats.[4] Då samtliga platser inte var optimala för utbildning av förband i brigadstorlek. Vilket fick Armén att leta efter en plats att bygga upp ett nytt skjut- och övningsfält. I mars 1974 lades ett förslag fram för riksdagen, om att ett område om ca 1.600 ha omkring en mil norr om regementets kasernom­råde skulle förvärvas.[12] År 1981 togs det nya skjutfältet i bruk, vilket fick namnet Sågebackens skjutfält.

Heraldik och traditioner[redigera | redigera wikitext]

Minnessten över slaget vid Svensksund i regementsparken i Uddevalla. I bakgrunden regementets kanslibyggnad.

Regementets sista fana, fastställd och överlämnad 1961 vid regementets 300-årsjubileum, bär regementets segernamn: Lund 1676, Landskrona 1677, Helsingborg 1710, Gadebusch 1712 och Svensksund 1790. Fanduken domineras av svärdet, tornet och lejonet, symboliserande de tre viktiga soldategenskaperna tapperhet, uthållighet och mod.

Regementet reste år 1901 en minnessten över slaget vid Svensksund på sin dåvarande lägerplats Backamo, i samband med ett besök av det tyska regementet Graf Roon. Detta tyska regemente härleds från det dåvarande till Pommern förlagda svenska Psilanderhielmska regementet, som 1796 fick namn efter den nytillträdde chefen von Engelbrechten.[13] När regementet flyttade in i Uddevalla, flyttades minnesmärket till den näraliggande regementsparken vid nuvarande Bohusläns Försvarsmuseum.[14][15]

Inom det före detta regementet i Uddevalla finns ett monument i bohusgranit uppfört med inskriptionen: "Här utbildades krigsmän åren 1913 till 1992". Monumentet är placerat utanför det dåvarande kanslihuset.

Det finns även tavlor som målades vid nedläggningen till minne av regementet. De målades av konstnären P.A Palmqvist och delades ut till dem som var anställda vid regementet när beslutet om nedläggningen togs 1988. Tavlan gjordes i 380 exemplar varav bland annat ett finns på den gamla bevarade Officersmässen på regementet.

I samband med att Bohusläns regemente avvecklades, kom dess traditioner från den 1 juli 1992 föras vidare av Bohusgruppen.[2] Från den 1 juli 2013 är Bohusbataljonen, inom Bohusdalgruppen traditionsbärare för Kronobergs regemente.[16]

Fälttåg[redigera | redigera wikitext]

Slag som regementet deltagit vid:

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Regementschefer verksamma vid regementet åren 1720–1997.[3]

Namn, beteckning och förläggning[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungl Bohusläns kavalleri- och dragonregemente 1720-12-21 1727
Kungl Bohusläns dragonregemente 1727 1776
Kungl Bohusläns lätta dragonregemente 1776 1791
Kungl Bohusläns regemente 1791 1974-12-31
Bohusläns regemente 1975-01-01 1992-06-30
Beteckningar
Nr 17 1816-10-01 1914-09-30
I 17 1914-10-01 1992-06-30
Förläggningsorter, detachement och övningsfält
Backamo (F) 1770 1913-09-27
Uddevalla (F) 1913-10-14 1992-06-30
Samneröd (Ö) 1914 19??
Buliden (Ö) 1942 19??
Ramsvik (Ö) 1943 19??
Sågebackens skjutfält (Ö) 1981 1992-06-30

Kända personer som gjort värnplikt på I 17[redigera | redigera wikitext]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg (2007), s. 199
  2. ^ [a b] Braunstein (2003), s. 77–80
  3. ^ [a b] Kjellander (2003), s. 251
  4. ^ [a b c d] Holmberg (1993), s. 13
  5. ^ Carlquist (1930), s. 382
  6. ^ Carlquist (1930), s. 383
  7. ^ ”Kungl, Maj:ts proposition 1974:135”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FX03135. Läst 7 augusti 2016. 
  8. ^ [a b] ”Regeringens proposition 1989/90:9”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-armens-utveckling-och-totalforsvarets_GD039. Läst 14 januari 2017. 
  9. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 132
  10. ^ ”Armens Brigader efter 1948 års försvarsbeslut med kort historik”. Brigadmuseum.se. http://www.brigadmuseum.se/uploads/files/content/Armens-_brigader-_1948.pdf. Läst 14 januari 2017. 
  11. ^ Ejnar (2004), s.68
  12. ^ ”Kungl maj:ts proposition 1974:50”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FX0350. Läst 15 januari 2017. 
  13. ^ Gabrielsson (2004), s. 166
  14. ^ ”Registerkort Nr O07”. Svenska militära minnesmärken. Arkiverad från originalet den 13 januari 2017. http://web.archive.org/web/20170113144302/http://smvu.se/registerkort-nr-o07/. Läst 13 januari 2017. 
  15. ^ Gabrielsson (2004), s. 98
  16. ^ ”Försvarets traditioner i framtiden”. sfhm.se. http://www.sfhm.se/contentassets/813daef056f04ee79a6cdca825daecdb/traditionsnamnden_bilaga_3_hemvarnsbataljoner_2012-07-01.pdf. Läst 14 januari 2017. 
  17. ^ Klasson, Gunnar (27 maj 2007). ”25 år sedan Muck för Idrottsplutonen”. Uddevallare.blogspot.com. http://uddevallare.blogspot.com/2007/05/25-r-sedan-muck-fr-idrottsplutonen.html. Läst 10 januari 2009. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Gabrielsson, Lennart (2004). Konglig Bohus läns regemente. I fält och till sjöss 1676-1814. Kungälv: Backamo vänners förlag. Libris 9818473. ISBN 91-972930-4-0 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Berg, Ejnar (2004). Vyer från kastaler, kastell och kaserner: guide över Sveriges militära byggnader : illustrerad med vykort. Stockholm: Probus. Libris 9818451. ISBN 91-87184-75-3 
  • Jansson, Nils-Ove; Johansson, Christer (2001). Marinkommando Väst: kronologi över marin verksamhet på västkusten. Partille: Warne. sid. 132. Libris 8402344. ISBN 91-86425-30-7 (inb.) 
  • Carlquist, Gunnar, red (1938 (nyutgåva av 1930 års utgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 4. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Bergstrand, Carl-Martin; Åberg, Alf; Uddgren, Hugo Edvard, red (1953). Kungl. Bohusläns regemente och dess hembygd: inför ett trehundraårsminne. D. 1. Uddevalla: Kungl. Bohusläns regementes historiekomm. Libris 1245675 
  • Alm, Josef; Berglund, Carl-Axel, red (1956). Kungl. Bohusläns regemente och dess hembygd: inför ett trehundraårsminne. D. 2. Uddevalla: Kungl. Bohusläns regementes historiekomm. Libris 1245674 
  • Berglund, Carl-Axel, red (1961). Kungl. Bohusläns regemente och dess hembygd: inför ett trehundraårsminne. D. 3. Uddevalla: Kungl. Bohusläns regementes historiekomm. Libris 1245672 
  • Bernstone, Kristian; Ekberg, Lennart; Klasson, Gunnar, red (1992). Kungl. Bohusläns regemente och dess hembygd: inför ett trehundraårsminne. D. 4, [Tiden 1946-1992]. Uddevalla: Bohusläns regementes historiekomm. Libris 1245676. ISBN (inb.) 
  • Mankell, Julius (1866). Anteckningar rörande svenska regementernas historia (2. uppl.). Örebro: Lindh. sid. 325-330. Libris 1549756. http://runeberg.org/mjantreg/ 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]