Dalregementet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dalregementet
(I 13/Fo 53)
Dalregementsgruppen vapen.svg
Vapensköld för Dalregementet tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namn Dalregementet
Datum 1625–1709,
1710–1713,
1713–2000
Land Sverige
Försvarsgren Armén
Typ Infanteriet
Roll Försvarsområdesregemente
Storlek Regemente
Föregångare Upplands storregemente
Ingående delar Dalabrigaden (1949–1994)
Kopparbergsbrigaden (1949–1992)
Del av 5. militärdistriktet (1833–1847)
4. militärdistriktet (1847–1867)
5. militärdistriktet (1867–1888)
6. militärdistriktet (1889–1893)
5. arméfördelningen (1893–1901)
V. arméfördelningen (1902–1927)
Norra arméfördelningen (1928–1936)
II. arméfördelningen (1937–1943)
V. militärområdet (1943–1966)
Bergslagens militärområde (1966–1991)
Mellersta militärområdet (1991–2000)
Högkvarter Falu garnison
Förläggningsort Falun
Färger Gult och blått          
Marsch "Stenbocksmarschen" (Lindsten) [1]
Dekorationer DalregGM (1996)
DalregSM (1996)
DalregBM (1996)
DalregbrigMSM (2000)
Segernamn Lützen (1632)
Leipzig (1642)
Lund (1676)
Landskrona (1677)
Narva (1700)
Düna (1701)
Kliszów (1702)
Holovczyn (1708)
Malatitze (1708)
Gadebusch (1712)
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga Naval Ensign of Sweden.svg
Truppslagstecken m/1960 AM.090956 (guld).jpg
Förbandstecken m/1960 AM.090974-I 13 (2).jpg

Dalregementet (I 13/Fo 53), var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1625–2000. Förbandet var förlagda till Falu garnison i Falun.[2][3][4][5]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Dalregementet härstammar från de dalafänikor som uppsattes 1542. År 1612 åtog sig provinsen Dalarna att, mot att slippa utskrivning, årligen hålla 900 man till kungens tjänst. Dessa sammanslogs 1617 med andra förband till Upplands storregemente i Uppland, Västmanland och Dalarna. När kungen på grund av truppens dåliga tillstånd ville göra ny utskrivning, åtog sig dalkarlarna 1621 att ständigt hålla 1 400 man utom befäl. Åren 1623–1628 delades landsregementet upp i tre landskapsregementen, varvid Dalregementet bildades 1625. Vilket fastställdes 1635 genom 1634 års regeringsform. Senare överflyttades 200 nummer till Västmanlands regemente där de huvudsakligen ingick i Bergs kompani. Gagnefs kompani sattes upp 1696. Kompaniets symbol var ett Y symboliserande Väster- och Österdalälven som flyter samman och bildar Dalälven i Djurås (Gagnefs socken).[2][6]

Dalregementet deltog åren 1707, 1708 och 1709 i alla Karl XII:s marscher och tåg med svenska huvudhären. Vid slaget vid Poltava den 28 juni 1709 ingick regementet i den andra infanterikolonnen från höger, vilken stod under generalmajor Roos befäl, samt var ibland de trupper som blev avskurna från den övriga delen av hären. Generalmajor Roos trupper möte en övermäktig fiende, och en stor del av manskapet vid Dalregementet stupade, däribland överste Gustaf Henrik von Siegroth, överstelöjtnant Drake samt major Svinhufvud. De överlevande retirerade till löpgravarna där de kapitulerade och gick i krigsfångenskap.[7]

Dalregementet återuppsattes 1710 i Sverige och erhöll Magnus Julius De la Gardie som chef. Regementet tjänstgjorde vid norska gränsen till hösten 1712, då det överfördes till Pommern. Den 20 december 1712 deltog regementet i slaget vid Gadebusch. Regementet stod på infanteriets vänstra flygel och hade emot sig det danska gardet, vilket envist försvarade sig. Dalregementet led stora förluster, och vid flera kompanier hade alla officerare stupat eller sårats. Dock tillfördes officerare från andra regementet för att fortsätta leda regementet i slaget.[7] Efter Gadebusch marscherade den svenska hären, vilken bland annat bestod av Dalregementet, västerut. Då både förplägnad och ammunition sinade tvingades Magnus Stenbock med sin kvarvarande armé att kapitulera den 6 maj 1713 vid Tönnigen i norra Tyskland, något som kom att kallas för Stenbocks kapitulation vid Tönnigen. Kapitulationen resulterade i att flera svenska regementen upplöstes och hamnade i dansk krigsfångenskap, där bland annat hela Dalregementet.[7][3]

De följande åren återuppsattes Dalregementet i Sverige för andra gången. År 1715 samlades regementet i Roslagen med övriga delar ur armén. Vintern och våren 1716 kom Dalregementet att delta i Karl XII:s första norska fälttåget under generalmajor De la Gardies befäl. Efter det svenska återtåget från Norge förlades Dalregementet resterande del av året till Bohuslän. Dalregementet kom även 1718 att delta i Karl XII:s andra norska fälttåg där det deltog i belägringen av Fredrikshald. Fälttåget mot Norge sommaren 1814 blev det sista krig som regementet deltog i.[7]

Före vakanssättningens början, 1902, hade regementet 904 indelta nummer samt 80 besatta med volontärer och spel. Manskapet har aldrig haft soldattorp, utan endast husrum eller kontant ersättning för sådant.[6]

År 1816 fick samtliga regementen ett ordningsnummer, där Dalregementet tilldelades No 13. Från 1914 justerades samtliga ordningsnummer inom Armén. För Dalregementet innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 13. Justeringen av beteckningen gjorde för att särskilja regementena i de olika truppslagen. Men även för att särskilja regementena från deras eventuella reservregemente. Där ett huvudregemente till exempel hade beteckningen I 11 och reservregementet hade beteckningen I 111.[8]

I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Dalregementet med Falu försvarsområde (Fo 53), som med sammanslagningen bytte namn till Kopparbergs försvarsområde. Från den 1 juli 1973 bildades försvarsområdesregementet I 13/Fo 53. Inom Kopparbergs försvarsområde var Dalregementet ensamt förband. Inom ett försvarsområde tillfördes A-förbanden det samlade mobiliserings- och materialansvaret, och vid de fall där det fanns andra förband inom försvarsområdet, bildade de B-förband, och svarade endast som ett utbildningsförband.[9]

Inför försvarsbeslutet 1982 utreddes en avveckling av ett brigadproducerande regemente. Inför försvarsbeslutet hade freds­förbanden i övre Norrland och på Gotland undantagits från överväganden om avveckling. Även infanteriförbanden i Nedre Norrlands militärområde och Bergslagens militärområde, utom Livregementets grenadjärer, undantogs. Detta med hänvisning till behovet av vinterutbildning. De infanteriregementen som kom att utredas för avveckling var Livregementets grenadjärer (I 3), Norra Smålands regemente (I 12) i Eksjö och Dalregementet (I 13) i Falun. Dalregementet föll snabbt bort i valet av regemente, då Dalabrigaden (IB 13) vid regementet skulle omorganiseras till en Norrlandsbrigad, i syfte att öka antal förband utbildade och utrustade för strid i övre Norrland. Kvar blev Norra Smålands regemente och Livregementets grenadjärer, vilka ställdes mot varandra. I valet mellan dessa två regementet förordade överbefälhavaren att Livregementets grenadjärer skulle avvecklas. Anledningen var flera skäl, då bland annat att en avveckling av Livregementets grenadjärer skulle ge de största besparingarna. Gällande Norra Smålands regemente så såg överbefälhavaren att vissa besparingar skulle kunna göras genom en garnisonssamordning, mellan Norra Smålands regemente och Göta ingenjörregemente (Ing 2). Valet med att avveckla Livregementets grenadjärer motiverades enbart av ekono­miska skäl. Operativt skulle en avveckling enligt överbefälhavaren medföra nega­tiva konsekvenser.[10]

I den proposition som lades fram till riksdagen och som antogs den 24 februari 1982, beslutades att grundutbildningen vid Livregementets grenadjärer tillsammans med militärområdes­verkstaden i Örebro skulle avvecklas senast 1985. Av etablissemanget skulle huvuddelen av marken och anläggningarna avvecklas. Av operativa skäl skulle dock Försvarsområdesbefälhavaren och försvarsområdesstaben bibehållas i Örebro.[10] Ett beslut som senare ändrades till att behålla regementet genom regeringens proposition 1981/82:113.[11]

Genom försvarsutredning 88 stod det klart att skulle fyra brigadproducerande regementen avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet, kvarstod och rätades ej ut i samband med försvarsbeslutet 1987. Därav begärde Regeringen Carlsson I en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, Försvarsutredning 88 (FU 88), om arméns utveckling. Utredning ledde till att Riksdagen i december 1989 beslutade om att armén från den 1 juli 1992 skulle bestå av 18 brigader (en minskning med 11 brigader). I valet av vilka brigadproducerande regementen som skulle avvecklas ställdes hela tio regementen mot varandra, dock så undantogs de regementen som producerade Norrlandsbrigader från utredningen, vilket inkluderade Dalregementet.[12]

Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen att krigsorganisationen skulle spegla fredsorganisationen. Därmed föreslogs att brigaden vid regementet skulle avskiljas från regementet, och bilda ett självständigt kaderorganiserat krigsförband inom Mellersta militärområdet (Milo M). Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1994, och regementet kom bland annat att omfatta en försvarsområdesstab, depåverksamhet, skjutfältsdetalj och hemvärns- och frivilligsdetalj.

Inför försvarsbeslutet 1996 föreslogs en ny försvarsområdesindelningen, vilket innebar att tre försvarsområdesstaber inom Mellersta militärområdet (Milo M) skulle avvecklas senast den 31 december 1997. Försvarsmaktens förslag var att försvarsområdesstaben i Falun skulle avvecklas tillsammans med Dalabrigaden. Regeringen ansåg dock att försvarsområdesstaben och brigaden i Falun skulle kvarstå till förmån för en avveckling av Linköpings garnison. En ambitionen med försvarsbeslutet var att förband som utgjorde solitärer skulle avvecklas. Men där regeringen ansåg att verksamheten i Falun skulle vara kvar för öka andelen vinterutbildade förband. Även fast regeringen samtidigt föreslog att Lapplandsbrigaden (NB 20) i Umeå skulle upplösas och avvecklas.[13]

De tre försvarsområdesstaber som regeringen föreslogs för avveckling återfanns i Gävle, Linköping och Västerås. Gällande staben i Gävle föreslogs den tillsammans med staben i Falun att bilda ett gemensamt försvarsområde.[14]

Hälsinge regemente (I 14/Fo 21) avvecklades officiellt den 31 december 1997, vilket i praktiken innebar att Fo 21, Depå och HV/Friv avvecklades. Från den 1 januari 1998 kom Gävleborgs försvarsområde (Fo 21) att integreras i Kopparbergs försvarsområde (Fo 53), som antog namnet Dalarnas och Gävleborgs försvarsområde (Fo 53). Som stöd till hemvärn och frivilligverksamheten inom före detta Gävleborgs försvarsområde bildades försvarsområdesgruppen Gävleborgsgruppen.[2]

Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att den taktiska nivån bör reduceras genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att för att utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget innebar att försvarsområdesstaben vid Värmlands regemente skulle avvecklas. Vidare föreslog regeringen i propositionen att avveckla de fem infanteribrigaderna IB 1, IB 2, IB 12, IB 16 och NB 13. Detta då regeringen ansåg att bibehålla dem skulle kräva omfattande investeringar för att kunna utgöra enheter för mekaniserad utbildning. Vidare ansågs att deras övnings- och skjutfält i vissa fall var begränsande.[15]

Beslutet medförde att regementet med brigaden kom att avvecklas den 30 juni 2000.[2]

Ingående enheter[redigera | redigera wikitext]

Genom försvarsbeslutet 1942 kom samtliga infanteriregementen att sätta upp fältregementen (krigsförband). Dalregementet (I 20) kom två fältregementen att sättas upp, Dalregementet (IR 13) och Kopparbergs regemente (IR 43). Genom försvarsbeslutet 1948 utgick fältregementen som förbandstyp, och istället infördes en brigadorganisation inom armén. Dalregementet två fältregementen kom med det att omorganiseras till en brigadorganisation.[16]

Dalabrigaden[redigera | redigera wikitext]

Dalabrigaden (NB 13), ursprungligen Dalabrigaden (IB 13), bildades 1949 genom att fältregementet Dalregementet (IR 13) omorganiserades till brigad. Genom försvarsbeslutet 1972 kom brigaden kom att bli Dalregementets anfallsbrigad, då den antogs till brigadorganisationen IB 77. År 1984 omorganiserades brigaden till Norrlandsbrigad. Den 1 juli 1994 avskildes Dalabrigaden (NB 13) från regementet, och blev ett kaderorganiserat krigsförband inom Mellersta militärområdet (Milo M). Brigaden upplöstes och avvecklades den 30 juni 2000 i samband med försvarsbeslutet 2000.[17][18]

Kopparbergsbrigaden[redigera | redigera wikitext]

Kopparbergsbrigaden (IB 43) bildades 1949 genom att fältregementet Kopparbergs regemente (IR 43) omorganiserades till brigad. Genom försvarsbeslutet 1972 kom brigaden att bli regementets sekundära brigad. Brigaden kom att upplösas den 30 juni 1991 i samband med försvarsutredning 1988, där det beslutades att samtliga brigader organiserade efter förbandstypen IB 66M skulle avvecklas senast den 30 juni 1992. Kopparbergsbrigaden avvecklades dock ej i sin helhet, utan reducerades till Försvarsområdesstridsgrupp, med namnet 43. Fostridsgruppen ÖN och verkade fram till 1995.

Kopparbergs försvarsområde[redigera | redigera wikitext]

Kopparbergs försvarsområde (Fo 53), ursprungligen Falu försvarsområde (Fo 53), bildades den 1 oktober 1942, och hade sin stab lokaliserad till Åsgatan 36 i Falun. Den 1 januari 1946 omlokaliserades staben till Stigaregatan 46. Den 1 juli 1953 uppgick Mora försvarsområde (Fo 54) i Falu försvarsområde. Det nya försvarsområdet kom att omfatta hela Kopparbergs län. Den 21 december 1964 flyttades staben till Gamla Epidemisjukhuset på Svärdsjögatan 28.

I samband med OLLI-reformen den 1 juli 1973 fick Falu försvarsområde gemensam stab med Dalregementet (I 13). Genom den omorganisationen lokaliserades försvarsområdesstaben till regementet på Kanslihusvägen. Den 1 januari 1998 kom Kopparbergs försvarsområde (Fo 53) och Gävleborgs försvarsområde (Fo 21) tillsammans bilda Dalarnas och Gävleborgs försvarsområde (Fo 53), med stab i Falun. Dalarnas och Gävleborgs försvarsområde upplöstes och avvecklades tillsammans med regementet den 30 juni 2000.[19]

Utbildningskompanier[redigera | redigera wikitext]

1634
  1. Livkompaniet
  2. Överstelöjtnantens kompani
  3. Majorens kompani
  4. Orsa kompani
  5. Rättviks kompani
  6. Gagnef kompani
  7. Mora kompani
  8. Västerdals kompani
1814
  1. Livkompaniet
  2. Leksands kompani
  3. Gagnef kompani
  4. Gustafs kompani
  5. Västerdals kompani
  6. Orsa kompani
  7. Mora kompani
  8. Rättviks kompani
1994
  1. Livkompaniet (Husby kompani)
  2. Leksands kompani
  3. Gagnef kompani
  4. Gustafs kompani
  5. Västerdals kompani
  6. Orsa kompani
  7. Mora kompani
  8. Rättviks kompani

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Förläggning[redigera | redigera wikitext]

Regementet var förlagda sedan 1796 till sin mötesplatsRommehed, söder om Stora Tuna kyrka. När indelningsverket avskaffades och den värnpliktiga armén introducerades i början av 1900-talet, beslutades 1905 att regementet skulle omlokaliseras till nybyggda kaserner inne i centrala Falun.[6] Byggnationerna med kasernerna uppfördes efter 1901 års härordnings byggnadsprogram efter Kasernbyggnadsnämndens typritningsserie för infanterietablissement. Totalt uppfördes ett 60-tal byggnader.[20] Den 10 oktober 1908 flyttade regementsstab och regementsexpeditionen in på området i Falun. Och den 29 januari 1909 överlämnades kasernetablissemanget till Dalregementet.[4]

Efter att regementet med brigad upplöstes och avvecklades, kvarstod Försvarsmakten på regementsområdet genom Dalregementsgruppen, vilka svarar för utbildning av hemvärnssoldater och övrig frivilligpersonal. Större delen av regementsområdet har omformats till en företagspark.

Övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Regementets vapenövades fram till 1908 på Rommehed. Efter att regementet flyttade till Falun, kom regementet öva på Faluns skjutfält, även känt som Myrans skjutfält. Dalregementet tillfördes under 1960-talet förvaltningsansvaret för Älvdalens skjutfält. I samband med att Försvarsmakten ville avveckla Dalregementet, överfördes förvaltningsansvaret den 1 januari 1998 till Värmlands regemente.[21]

Heraldik och traditioner[redigera | redigera wikitext]

Regementet mottog sin sista fana 1997, vilken överlämnades av kung Carl XVI Gustaf i Falun. Fanan (m/1997) ersatte då 1953 års fana, vilken hade överlämnats av kung Gustaf VI Adolf den 15 september på Dalavallen i Falun.[2]

År 1996 instiftades Dalregementets (I 13) förtjänstmedalj i guld/silver/brons (DalregGM/SM/BM) i 8:e storleken. Band: blått med två gula ränder på mitten.[22][23][24] År 2000 instiftades Dalregementets och Dalabrigadens minnesmedalj i silver (DalregbrigMSM).[25]

Den gamla officersmässen återfinns idag på sin ursprungliga plats i kanslihuset och drivs av regementets kamratförening. Dalregementsgruppen är arvtagare till regementes arv och traditioner och sorterar organisatoriskt under Livgardet. Dalregementsgruppen övertog fana och traditioner i samband med att regementet och brigaden avvecklades den 30 juni 2000.[2]

Från den 1 juli 2013 förs regementets traditioner vidare av Dalabataljonen, ingående i Dalregementsgruppen.[26]

Fälttåg[redigera | redigera wikitext]

Dalregementets vapen 1625-1994.

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Regementschefer verksamma vid regementet åren 1621–2000.[3]

Namn, beteckning och förläggningsort[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungl Dalregementet 1625 1709-06-28
Kungl Dalregementet 1710 1713-05-06
Kungl Dalregementet 1713 1974-12-31
Dalregementet 1975-01-01 2000-06-30
Avvecklingsorganisation Falun 2000-07-01 2001-06-30
Beteckningar
No 13 1816-10-01 1914-09-30
I 13 1914-10-01 1973-06-30
I 13/Fo 53 1973-07-01 2000-06-30
Förläggningsorter och övningsfält
Rommehed (Ö) 1796 1908-10-10
Falun (F) 1909-01-29 2001-06-30
Älvdalens skjutfält (F) 1966 1997-12-31
Faluns skjutfält (F) 1908 2000-06-30

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg (2007), s. 200
  2. ^ [a b c d e f] Braunstein (2003), s. 61–64
  3. ^ [a b c] Kjellander (2003), s. 254
  4. ^ [a b] Holmberg (1993), s. 12
  5. ^ Holmberg (1993), s. 76
  6. ^ [a b c] Dalregementet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1906)
  7. ^ [a b c d] N:o 13. Kongl. Dal-Regementet i Projekt Runeberg
  8. ^ Björck (1996), s. 301
  9. ^ ”Kungl, Maj:ts proposition 1973:75”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FW0375. Läst 14 februari 2017. 
  10. ^ [a b] ”Regeringens proposition 1981/82:102”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-sakerhets--och-forsvarspolitiken-samt_G503102. Läst 14 februari 2017. 
  11. ^ ”Regeringens proposition 1981/82:113”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-program-for-regional-utveckling-och_G503113. Läst 14 februari 2017. 
  12. ^ ”Regeringens proposition 1989/90:9”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-armens-utveckling-och-totalforsvarets_GD039. Läst 14 februari 2017. 
  13. ^ Edenstrand (2000), s. 424-425
  14. ^ ”Regeringens proposition 1996/97:4”. Riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvar-i-fornyelse---etapp-2_GK034. Läst 14 februari 2017. 
  15. ^ ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330. Läst 14 februari 2017. 
  16. ^ ”Armens Brigader efter 1948 års försvarsbeslut med kort historik”. Brigadmuseum.se. http://www.brigadmuseum.se/uploads/files/content/Armens-_brigader-_1948.pdf. Läst 14 februari 2017. 
  17. ^ Kjellander (2003), s. 254
  18. ^ Braunstein (2003), s. 324
  19. ^ Holmberg (1993), s. 76
  20. ^ Berg (2004), s. 71
  21. ^ Johansson (2000), s 99
  22. ^ ”DalregGM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={9A32E274-8309-451F-A53B-84B40FFA92EF}&listmode=0&medal={D41A7D48-7C9D-41FA-9BAC-0C7701CE4C42}. Läst 15 februari 2017. 
  23. ^ ”DalregSM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={9A32E274-8309-451F-A53B-84B40FFA92EF}&listmode=0&medal={C70C6F82-4F2A-48D6-93A6-5F46E619EF84}. Läst 15 februari 2017. 
  24. ^ ”DalregBM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={9A32E274-8309-451F-A53B-84B40FFA92EF}&listmode=0&medal={6C9A7477-BCCF-42CE-982D-A3210909FDDC}. Läst 15 februari 2017. 
  25. ^ ”DalregbrigMSM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={9A32E274-8309-451F-A53B-84B40FFA92EF}&listmode=0&medal={26E00BAF-4809-4B6C-9433-AA3A7BA47EFE}. Läst 15 februari 2017. 
  26. ^ ”Försvarets traditioner i framtiden”. sfhm.se. http://www.sfhm.se/contentassets/813daef056f04ee79a6cdca825daecdb/traditionsnamnden_bilaga_3_hemvarnsbataljoner_2012-07-01.pdf. Läst 16 februari 2017. 
  27. ^ Deltog som de olika fänikor som senare bildade regementet.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Berg, Ejnar (2004). Vyer från kastaler, kastell och kaserner: guide över Sveriges militära byggnader : illustrerad med vykort. Stockholm: Probus. Libris 9818451. ISBN 91-87184-75-3 
  • Edenstrand, Åke (2000). Livgrenadjärregementet i slutet av en epok. Linköping: Kommittén för Livgrenadjärregementets historia. Libris 8237971. ISBN 91-630-9567-X (inb.) 
  • Johansson, Yngve, red (2000). Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden åren 1994–2000. Karlstad: Berggrén & Meyer-Lie. Libris 8384207. ISBN 91-973720-1-3 
  • Björck, Rolf, red (1996). Kronobergs regemente under 1900-talet. Växjö: Kronobergs regementes historiekomm. Libris 2275928 
  • Grill, Claes Lorentz (1856). Statistiskt sammandrag af Svenska Indelningsverket, andra delen, rothålls-regementerne. Göteborg: Landsarkivet i Göteborg, facsimileutgåva 1978. ISBN 91-7260-202-3 
  • Kumm, Elfred (1949). Indelt soldat och rotebonde. Stockholm: LTs förlag. ISBN 91-36-02822-3 
  • Dalregementet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1906)
  • Nelsson, Bertil; Lannerbäck, Alf; Nordin, Mats; Sjögren, Lasse (1993). Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus. Libris 7762911. ISBN 91-87184-23-0 
  • Svensk rikskalender 1908. Stockholm: P.A. Norstedt & Söner. 1908. http://runeberg.org/rikskal/1908/ 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Dalasoldater 1964-1965. Falun: Utg. 1965. Libris 2104377 
  • Dalregementet 1950-2000: en minnesbok. Falun: Kung. Dalregementets kamratfören. 2003. Libris 9054360. ISBN 91-631-3287-7 (inb.) 
  • Kungl. Dalregementet 50 år i Falun: nittonhundraåtta-nittonhundrafemtioåtta. Falun: [Regementet]. 1958. Libris 8227657 
  • Mankell, Julius (1866). Anteckningar rörande svenska regementernas historia (2. uppl.). Örebro: Lindh. sid. 280-292. Libris 1549756. http://runeberg.org/mjantreg/ 
  • Pihlström, Anton; Pihlström, Anton (1902). Kungl. Dalregementets historia. Afdelning 1, Dalafänikor 1542-1617. Stockholm. Libris 1520393 
  • Pihlström, Anton; Pihlström, Anton; Westerlund, Carl (1904). Kungl. Dalregementets historia. Afdelning 2, Upplands, Dalarnes och Västmanlands storregemente och Österdalaregementet 1617-1682. Stockholm. Libris 1520394 
  • Pihlström, Anton; Pihlström, Anton; Westerlund, Carl (1906). Kungl. Dalregementets historia. Afdelning 3, Kungl. Dalregementet under karoliniska tiden 1682-1721. Stockholm. Libris 1520395 
  • Pihlström, Anton; Pihlström, Anton; Westerlund, C. (1910). Kungl. Dalregementets historia. Afdelning 4, Kungl. Dalregementet under frihetstiden 1722-1772. Stockholm. Libris 1520396 
  • Pihlström, Anton; Pihlström, Anton; Westerlund, C. (1911). Kungl. Dalregementets historia. Afdelning 5, Kungl. Dalregementet under gustavianska tiden och revolutionskrigen 1772-1815. Stockholm. Libris 1520397 
  • Pihlström, Anton; Pihlström, Anton; Schenström, C. F. (1938). Kungl. Dalregementets historia. Avdelning 6, Kungl. Dalregementet under tiden 1815-1908. Stockholm. Libris 1520392 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]