Västerbottens regemente

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Västerbottens regemente
(I 20/Fo 61)
Västerbottensgruppen vapen.svg
Vapensköld för Västerbottens regemente tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namnVästerbottens regemente
Datum1624–1709, 1709–2000
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypInfanteriet
RollFörsvarsområdesregemente
StorlekRegemente
FöregångareNorrlands storregemente
EfterföljareVästerbottensgruppen
Ingående delarVästerbottens försvarsområdesstab [a]
Västerbottensbrigaden [b]
Lapplandsbrigaden [c]
Del avNorra militärområdet [d]
HögkvarterUmeå garnison
FörläggningsortUmeå
Valspråk"De hafva aldrig wikit eller för sin egen dehl tappadt"
FärgerRöd, Blått och vitt               
Marsch"Helenen-marsch" (Lübbert) [e]
MaskotVildmannen
Årsdagar3 februari, 28 juni, 4 juli, 5 juli, 8 juli, 9 juli, 14 juli, 23 augusti, 31 augusti, 8 oktober [f]
DekorationerVbottenregMSM [g]
SegernamnLandskrona (1677)
Düna (1701)
Kliszów (1702)
Fraustadt (1706)
Malatitze (1708)
Strömstad (1717)
Befälhavare
RegementschefPer-Ove Harry Eriksson [h]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflaggaNaval Ensign of Sweden.svg
Truppslagstecken m/1960AM.090956 (guld).jpg
Förbandstecken m/1960AM.090983 I 20 (2).jpg
Uniform m/1779, på tryck från 1825 av Adolf Ulrik Schützercrantz.

Västerbottens regemente (I 20/Fo 61), var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1624–2000. Förbandsledningen var förlagd i Umeå garnison i Umeå.[2][3][4][5]

Historia[redigera | redigera wikitext]

1500–1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Västerbottens regemente har sitt ursprung i de västerbottensfänikor från mitten av 1500-talet som 1615 sammanslogs till Norrlands storregemente, vilket 1624 delades i tre regementen, varav det nordligaste blev Västerbottens regemente [2]. Under den första perioden i Nasa silvergruvas historia togs bergsknektar ut från Västerbottens regemente för att arbeta i gruvan – där hade man för första gången börjat spränga berget med svartkrut.

Officerarna, som under den här tiden vanligtvis var adelsmän, fick bland annat betalt i så kallad naturalön. Efter att de flyttat till länet fick de ofta gårdar som de själva skulle bo och bruka. Då gårdarna i regel var små i länet kom stora delar av räntorna i form av smör.[6]

Under stora nordiska kriget, då manskapet uppgick till över 1 100 man, blev regementet år 1700 överfört till Baltikum, deltog 1701 i slaget vid Düna, 1702 i Kliszów, 1706 i Fraustadt, samt 1708 i Holowczyn och Malatitze.

Regementet deltog 1709 i slaget vid Poltava, där det ställdes upp i infanteriets vänstra flygelkolonn, vilken anfördes av generalmajor Sparre. Regementets ena bataljon kvarhölls vid reduttlinjen och blev avskuren från huvudstyrkan, och kom tillsammans med generalmajor Roos övriga trupper att retirera till belägringsverken vid Poltava, där samtliga tillfångatogs. Den andra bataljonen kom igenom reduttlinjen och stod i andra striden närmast vänstra flygelbataljonen av svenskarnas slagordning. Bataljonen föll sedan i fångenskap vid Kapitulationen vid Perevolotjna. Krigsfångarna skickades därefter till Moskva, Geroda, Weronitz och Schleffsk, där de användes till tvångsarbete – större delen av soldaterna omkom under krigsfångenskapen.[7] Regementets dåvarande regementschef Anders Lagercrona undkom krigsfångenskap och följde kung Karl XII till Bender. Under Lagercronas tid i Bender förlorade han kungens anseende. Han åtalades för att ha försnillat pengar ur regementes kassa.

Regementet fick omedelbart sättas upp på nytt och rekrytera manskap och deltog 1710 förgäves i försöket att rädda Reval. År 1716 deltog regementet vid försvaret under anfallet mot Strömstad, och skickades 1719 till Västerbotten för att försvara det egna landskapet. Eftersom trakten hyst tusentals finländska flyktingar, vilka härjat och rövat mat och lämnat socknar utblottade, saknades proviant när ryssarna anföll 1720 – soldaterna levde på barkbröd. Rapporteringen om ryssarnas antågande kom för sent och regementet hade inte hunnit till Umeå när staden brändes ner 1720.

Finska kriget[redigera | redigera wikitext]

Västerbottens regemente deltog från krigets inledningsskede i Finska kriget. Norra bataljonen slogs med Finska arméns femte brigad under Johan August Sandels under hela året 1808 i Finland, och deltog därmed i slaget vid Virta bro och slaget vid Pulkkila. Major Wilhelm Lagerborg stupade vid Pulkkila. Från den 18 juni höll de stånd mot ryssarna utanför Kuopio och deltog i strider där, men tvingades vid flera slag att dra sig norrut. I slutet av år 1808 förenades bataljonen med Karl Nathanael af Klercker i Uleåborg. När svenskarna kapitulerade i Kalix den 25 mars 1809 överlämnades bataljonen i ryssarnas händer.[8][9]

Överstelöjtnantens kompani, Lövångers kompani, Bygdeå kompani och Andra Majorens kompani (södra bataljonen) uppgick 1808 i den så kallade norra fördelningen som leddes av Johan Bergenstråhle, och var förlagd i Umeå under början av år 1808. De stred med Jämtlands fältjägarregemente, Jämtlands hästjägare, och två ytterligare batterier. Slaget vid Vasa decimerade kompaniet med hälften. Därefter bytte fördelningen namn till Svenska brigaden och ledningen övertogs av Odert Reinhold von Essen d.y.. Den 17 augusti stred fördelningen med finska armén i slaget vid Alavo, och därefter i slaget vid Oravais och slaget vid Ruona. Vid Alavo var Västerbottens regemente avgörande för den svenska segern. Kompaniet vägrade kapitulera i Kalix i mars 1809, men den 15 maj tillfångatogs soldaterna när de räddade svenska förråd vid Lejonströmsbron i Skellefteå. De svenska soldaterna var endast 600 mot 6 000 ryssar, men de räddade förråden. Krigsfångarna släpptes 17 september 1809.[8][9]

1816–2000[redigera | redigera wikitext]

Generalmajor Nils Rosenblad inspekterar Västerbottens regemente på Rådhustorget i Umeå 1942.

År 1816 fick samtliga regementen inom Armén ett ordningsnummer, där Västerbottens regemente tilldelades № 19. År 1829 ändrades regementets namn till Västerbottens fältjägarregemente. År 1841 delades regementet i två kårer; Norrbottens fältjägarkår (№ 19) och Västerbottens fältjägarkår (№ XIX). Med 1892 års härordning gavs regementet åter namnet Västerbottens regemente, och tilldelades beteckningen № 20, som övertogs från Kalmar regemente.[2]

Från 1914 justerades samtliga ordningsnummer inom Armén. För Västerbottens regemente innebar det att regementet blev tilldelat beteckningen I 20. Justeringen av beteckningen gjorde för att särskilja regementena i de olika truppslaget, men också för att särskilja regementena från deras eventuella reservregemente. Där ett huvudregemente till exempel hade beteckningen I 11 och reservregementet hade beteckningen I 111. Regementet klarade sig från avvecklingen genom försvarsbeslutet 1925. Men regementet reducerades och kom att från den 1 januari 1928 bestå av en förstärkt infanteribataljon, vilken kallades Västerbottentyp.

År 1958 reducerades Norrlands dragonregemente (K 4) till bataljonsstorlek, och med det underställdes det Västerbottens regemente. Dragonerna fick det nya namnet Norrlands dragoner, och bibehöll förbandsbeteckningen K 4, samt sin förläggning på Skolgatan i Umeå. År 1966 samlokaliserades det med Västerbottens regemente, i en ny tillbyggnad för dragonerna.[2]

I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Västerbottens regemente med Umeå försvarsområde (Fo 61), som med sammanslagningen bytte namn till Västerbottens försvarsområde. Från den 1 juli 1973 bildades försvarsområdesregementet I 21/Fo 61. Inom Västerbottens försvarsområde blev Västerbottens regemente ett A-förband (försvarsområdesregemente), och Norrlands dragoner (K 8) blev ett C-förband. Västerbottens regemente fick det samlade mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet, och B- och C-förbanden svarade endast som utbildningsförband.[10][2][4][5]

I samband med försvarsbeslutet 1977 avskildes Norrlands dragoner den 1 april 1980 från regementet, och omlokaliserades till Arvidsjaur, där det bildade Norrlands dragonregemente (K 4).[11]

Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen att krigsorganisationen skulle spegla fredsorganisationen. Därmed föreslogs att brigaden vid regementet skulle avskiljas från regementet, och bilda ett självständigt kaderorganiserat krigsförband inom Norra militärområdet (Milo N). Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1994, och regementet kom bland annat att omfatta en försvarsområdesstab, depåverksamhet, skjutfältsdetalj och hemvärns- och frivilligsdetalj.

Inför försvarsbeslutet 1996 föreslog Försvarsmakten att försvarsområdesstaben vid regementet samt Fältjägarbrigaden (NB 5) skulle avvecklas. Den socialdemokratiska regeringen, med stöd av Centerpartiet, föreslog istället en avveckling av Lapplandsbrigaden (NB 20). Ur försvarsekonomiska och försvarspolitiska skäl vägde de båda alternativen jämt mot varandra. Regeringens skäl till att bibehålla brigaden inom Östersunds garnison, var möjligheterna till att vidmakthålla och utveckla en allsidig och rationell försvarsmaktsgarnison med såväl flyg- som arméförband. Den 1 juli 1998 antog regementet en ny form, i form av en försvarsområdesförband ledd av en försvarsområdesbefälhavare.[12]

Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att den taktiska nivån bör reduceras genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att för att utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget innebar att försvarsområdesstaben vid Värmlands regemente skulle avvecklas. Vidare föreslog regeringen i propositionen att avveckla de fem infanteribrigaderna IB 1, IB 2, IB 12, IB 16 och NB 13. Detta då regeringen ansåg att bibehålla dem skulle kräva omfattande investeringar för att kunna utgöra enheter för mekaniserad utbildning. Vidare ansågs att deras övnings- och skjutfält i vissa fall var begränsande.[13] Beslutet medförde att Västerbottens regemente kom att avvecklas den 30 juni 2000. Från den 1 juli 2000 övergick verksamheten vid regementet till en avvecklingsorganisation, fram till att avvecklingen skulle vara slutförd senast den 31 december 2001. Avvecklingsorganisationen upplöstes i sin tur den 31 december 2000, då avvecklingen ansågs slutförd.[14]

Ingående enheter[redigera | redigera wikitext]

Genom försvarsbeslutet 1942 kom samtliga infanteriregementen att sätta upp fältregementen (krigsförband). Inom Västerbottens regemente (I 20) kom två fältregementen att sättas upp, Västerbottens regemente (I 20) och Lapplands regemente (I 50).

Genom försvarsbeslutet 1948 utgick fältregementen som förbandstyp, och istället infördes en brigadorganisation inom armén. Västerbottens regemente med två fältregementen omorganiserades då till en brigadorganisation.[15]

20. jägarbrigaden[redigera | redigera wikitext]

20. jägarbrigaden var en planerad brigad vid regementet. I 1941 års försvarsutredning föreslogs det att tretton brigader skulle uppsättas. Förslaget byggde på samma princip som vid uppsättningen av fältregementen och dubbleringsregementen, det vill säga ordinarie nummer plus 30. Dock så kom endast fem brigader att sättas upp, vilket bland annat inkluderade att 20. jägarbrigaden aldrig upprättades. Brigaden hade dock tilldelats eget standar.[16]

Västerbottensbrigaden[redigera | redigera wikitext]

Västerbottensbrigaden (IB 20) även ibland kallad Vildmannabrigaden bildades 1949 genom att fältregementet Västerbottens regemente (I 20) omorganiserades till brigad. År 1964 omorganiseras brigaden till en norrlandsbrigad och i samband med detta gjordes en beteckningsändring till NB 20. Åren 1972 och 1973 upplöstes brigaden till tre fristående norrlandsskyttebataljoner F (11.-, 12.-, och 13. Nskbat F). Västerbottensbrigaden ersattes av Ångermanlandsbrigaden (IB 51) som norrlandsbrigad. Ångermanlandsbrigaden fick med det NB 51 som ny beteckning.[17]

Lapplandsbrigaden[redigera | redigera wikitext]

Lapplandsbrigaden (NB 20) bildades 1949 genom att fältregementet Lapplands regemente (I 50) omorganiserades till brigad. Brigaden antog beteckningen IB 50, och blev från 1972 regementets regementes huvudbrigad och kom att organiseras efter förbandstyperna IB 49, IB 59, NB 63, NB 85 och delvis efter NB 2000. År 1965 omorganiserades brigaden till en norrlandsbrigad och i samband med detta gjordes en beteckningsändring till NB 50. Den 1 juli 1994 avskiljdes Lapplandsbrigaden regementet och blev ett kaderorganiserat krigsförband inom Norra militärområdet (Milo N), samtidigt fick brigaden den nya beteckningen NB 20. Brigaden avvecklades den 31 december 1997 i samband med försvarsbeslutet 1996.[17][12]

Västerbottens försvarsområde[redigera | redigera wikitext]

Västerbottens försvarsområde (Fo 61) ursprungligen Umeå försvarsområde (Fo 61), bildades den 1 oktober 1942, och hade sin stab lokaliserad till Umeå garnison. Den 1 oktober 1966 uppgick Storumans försvarsområde (Fo 62) i försvarsområdet, vilket medförde att Umeå försvarsområde omfattade hela Västerbottens län. Försvarsområdesstaben var lokaliserad vid Västra Esplanaden 11 (1943–1951), Nygatan 47 (1951–1961), Västra Esplanaden 23 (1961–1973). I samband med OLLI-reformen den 1 juli 1973 fick Västerbottens försvarsområde gemensam stab med Västerbottens regemente (I 21). Genom den omorganisationen lokaliserades försvarsområdesstaben med regementet vid Hissjövägen. Västerbottens försvarsområde upplöstes och avvecklades tillsammans med regementet den 30 juni 2000.[5]

Norrlands dragoner[redigera | redigera wikitext]

Norrlands dragoner (K 4) var en bataljon som ingick i regementet åren 1975–1980. Bataljonen var ursprungligen Norrlands dragonregemente, vilket reducerades till en bataljon och uppgick under namnet Norrlands dragoner (K 4) i Västerbottens regemente den 1 juli 1975. Bataljonen kvarstod fram till 1966 vid sitt ursprungliga kasernområde på Skolgatan i Umeå. År 1966 samlokaliserades bataljonen med övriga regementet. Den 31 mars 1980 avskildes bataljonen från regementet, för att den 1 april 1980 bilda Norrlands dragonregemente lokaliserat till Arvidsjaur.[2][18]

Förbandsskolor[redigera | redigera wikitext]

Åren 1966–1999 var olika förbandsskolor underställda chefen Västerbottens regemente. År 1966 underställdes Kavalleriets kadettskola (KavKAS). Och 1980 övertog Infanteriets och Kavalleriets officershögskola (Inf/KavOHS) kasernerna från Norrlands dragoner som omlokaliserades till Arvidsjaur. Inf/KavOHS blev den 1 juli 1981 Infanteriets och kavalleriets stridsskola (Inf/KavSS), vilken drygt tio år senare, 1993, bildade Stridsskola Nord (SSN). I samband med att Lapplandsbrigaden avvecklades, kom delar av Stridsskola Nord att omlokaliseras till Bodens garnison, för att där bilda Försvarsmaktens vinterenhet (FMVE).[19][20]

Utbildningskompanier[redigera | redigera wikitext]

Piteå kompani, Kalix kompani och Räneå kompani, var en del av Västerbottens regemente fram till att det delades 1841. Därefter kom de att ingå i Norrbottens regemente. Bland annat deltog Piteå kompani i Gustav III:s ryska krig: 1788–1790 (75 soldater stupade vid kompaniet) och Finska kriget: 1808–1809 (31 soldater stupade vid kompaniet). Med bakgrund av att de tre kompanierna avskildes från regementet fanns det inget kompani med nummer 4, 5 och 6.

1634

  1. Livkompaniet
  2. Överstelöjtnantens kompani
  3. Majorens kompani
  4. Lövånger kompani
  5. Kalix kompani
  6. Bygdeå kompani
  7. Skellefteå kompani
  8. Piteå kompani

1841

  1. Livkompaniet
  2. Skellefteå kompani
  3. Bygdeå kompani
  4. Lövånger kompani

1994

  1. Umeå kompani
  2. Lövånger kompani
  3. Livkompaniet
  4. Vakant
  5. Vakant
  6. Vakant
  7. Lycksele kompani
  8. Skellefteå kompani
  9. Sorsele kompani
  10. Åsele kompani
  11. Vännäs kompani
  12. Bygdeå kompani

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Vid etableringen av regementet i Umeå upprättades ett kungligt brev, undertecknat av Oscar II, där det stadfästes att staden Umeå vid en eventuell nedläggning av regementet skulle ha option på byggnader och mark. Numera ligger företagsparken Umestan, flera skolor, Totalförsvarets skyddscentrum och Västerbottensgruppen på det gamla regementsområdet.

Förläggning[redigera | redigera wikitext]

Åren 1649–1894 tilldelades regementet Gumboda hed som mötesplats. Den 16 maj 1900 förlades regementet till Vännäs läger. När indelningsverket avskaffades och den värnpliktiga armén introducerades i början av 1900-talet flyttade regementet den 1 april 1909 in till nybyggda kaserner i centrala Umeå. Kasernetablissemang uppfördes vid Hissjövägen, och uppfördes efter 1901 års härordnings byggnadsprogram efter Kasernbyggnadsnämndens andra typritningsserie för infanterietablissement. År 1966 uppfördes ytterligare kaserner på området då Norrlands dragonregemente och Kavalleriets kadettskola flyttade in på området. Totalt kom ca 120 byggnader att uppföras för de olika förbanden på området.[18] Genom försvarsbeslutet 1996 påbörjades en reducering av garnisonen. Genom den avveckling som påbörjades av garnisonen 1997 såldes en större del av området 1998 till kommunen och området går numera under namnet Umestan.[21]

Övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Regementet vapenövades på sina mötesplatser vid Gumboda hed och Vännäs läger innan man 1909 flyttade Umeå. I Umeå övades regementet vid Umeå garnisons övnings- och skjutfält samt vid Tåme skjutfält.

Heraldik och traditioner[redigera | redigera wikitext]

Regementets vapen 1624-1994.
Regementets uniformer vid mitten av 1860-talet.

Regementet har fört ett flertal fanor. Den 20 juni 1952 mottog regementet sin sista fana. Vilken då ersatte 1902 års fana. Den nya fanan överlämnades av kung Gustaf VI Adolf i Umeå. Efter att regementet avvecklades den 30 juni 2000, kom fanan med regementets traditioner föras vidare av Västerbottensgruppen.[2] Från den 1 juli 2013 förs regementets traditioner vidare av Västerbottensbataljonen, ingående i Västerbottensgruppen.[22]

Regementet hade flera årsdagar, den 3 februari, var dock den som högtidlighölls längst, vilken högtidlighöll minnet av slaget vid Fraustadt. Vidare högtidlighölls 28 juni, 4 juli, 5 juli, 8 juli, 9 juli, 14 juli, 23 augusti, 31 augusti och 8 oktober. Vilka var årsdagar på slag som regementet deltagit i. Den 8 oktober var årsdagen på sista förenade svensk-finska häravdelningens upplösning i Umeå 1809.[2]

I samband med att regementet avvecklades, instiftades 2000 Västerbottens regementes minnesmedalj i silver (VbottenregMSM).[23]

Överstelöjtnantens kompanis historia lever idag vidare genom Kongl. Wästerbottens Regemente, ett reenactment av Föreningen interaktiv historia i Sävar, där man söker återuppliva det sista slaget på svensk mark, som en del av Märkesåret 1809.[24]

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Regementschefer verksamma vid regementet åren 1651–2000.[25]

  • 1651–1657: Didrik von Cappellen
  • 1658–1662: Günter von Rosenskans
  • 1663–1666: Kristian Urne
  • 1667–1671: Björn Svinhufvud
  • 1673–1676: Jakob Stegman  
  • 1676–1683: Evert Horn
  • 1684–1694: Reinhold Johan von Fersen
  • 1702–1710: Anders Lagercrona
  • 1711–1717: Magnus Cronberg
  • 1717–1723: Henrik Magnus von Buddenbrock
  • 1723–1736: Carl Morath
  • 1736–1741: Johan Bernhard Wiedemeijer
  • 1743–1757: Georg Reinhold Palmstruch
  • 1757–1770: Wilhelm Carpelan
  • 1770–1779: Johan August Meijerfeldt
  • 1779–1785: Mauritz Klingspor
  • 1785–1791: Wilhelm Mauritz Pauli
  • 1791–1800: Gustaf Gyllengranat
  • 1800–1804: Otto Wrede
  • 1804–1806: Eberhard Ernst Gotthard von Vegesack
  • 1805–1811: Johan Bergenstråle
  • 1812–1828: Lars Jacob von Knorring
  • 1828–1837: Carl August von Hedenberg
  • 1845–1850: Georg Gabriel Emil von Troil
  • 1864–1868: Ernst von Vegesack
  • 1874–1883: Anders Eberhard Svedelius
  • 1883–1887: Elof von Boisman
  • 1897–1901: Otto Ewert Mautitz
  • 1901–1902: Carl Conrad Vogel
  • 1902–1907: Johan Oscar Nestor
  • 1907–1915: Gillis Bergenstråhle
  • 1915–1921: Bengt Ribbing
  • 1921–1928: Hugo Ankarcrona
  • 1928–1932: Per Erlandsson
  • 1933–1937: Carl Bennedich
  • 1937–1941: Nils Rosenblad
  • 1941–1947: Olof Sjöberg
  • 1947–1952: Holger Stenholm
  • 1952–1952: Magnus Wilhelm af Klinteberg
  • 1952–1959: Carol Bennedich
  • 1959–1964: Åke H:son Söderbom
  • 1964–1970: Allan Johan Magnus Månsson
  • 1970–1971: Karl Iwan Eliseus
  • 1971–1973: Dick Ernst Harald Löfgren
  • 1973–1976: Sven Nils Anders Kruse de Verdier
  • 1976–1981: Dick Ernst Harald Löfgren
  • 1981–1983: Olof Gunnar Dackenberg
  • 1983–1990: Erik Olof Forsgren
  • 1990–1993: Jan Olof Lindström
  • 1993–1999: Anders Kihl
  • 1999–2000: Per-Ove Harry Eriksson

Namn, beteckning och förläggningsort[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungl. Västerbottens regemente 1624-??-?? 1709-07-01
Kungl Västerbottens regemente 1709-??-?? 1829-12-11
Kungl. Västerbottens fältjägarregemente 1829-12-12 1841-??-??
Kungl. Västerbottens fältjägarkår 1841-??-?? 1892-12-11
Kungl. Västerbottens regemente 1892-12-12 1973-06-30
Kungl. Västerbottens regemente och försvarsområde 1973-07-01 1974-12-31
Västerbottens regemente och försvarsområde 1975-01-01 2000-06-30
Avvecklingsorganisation 2000-07-01 2000-12-31
Beteckningar
№ 19 1816-10-01 1841-??-??
№ XIX 1841-??-?? 1892-12-31
№ 20 1893-01-01 1914-09-30
I 20 1914-10-01 1973-06-30
I 20/Fo 61 1973-07-01 2000-06-30
Förläggningsorter, detachement och baser
Gumboda hed (F) 1649-??-?? 1897-??-??
Vännäs läger (F) 1898-??-?? 1909-03-31
Umeå garnison (F) 1909-04-01 2000-12-31
Umeå skjutfält (Ö) 19??-??-?? 2000-06-30
Tåme skjutfält (Ö) 19??-??-?? 2000-06-30

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Åren 1973–2000 var staben en del av Västerbottens regemente.
  2. ^ Åren 1949–1972 var brigaden en del av Västerbottens regemente.
  3. ^ Åren 1949–1994 var brigaden en del av Västerbottens regemente.
  4. ^ Åren 1833–1847 var regementet underställt chefen för 6. militärdistriktet, åren 1847–1888 chefen för 5. militärdistriktet, åren 1889–1893 chefen för 6. militärdistriktet, åren 1893–1901 chefen för 6. arméfördelningen, åren 1902–1927 chefen för VI. arméfördelningen, åren 1928–1936 chefen för Övre Norrlands militärområde, åren 1937–1942 chefen för Övre Norrlands trupper, åren 1942–1966 chefen för VI. militärområdet, åren 1966–1993 chefen för Övre Norrlands militärområde, åren 1993–2000 chefen för Norra militärområdet.
  5. ^ Förbandsmarschen antogs 1936, fastställdes 1953 genom arméorder 33/1953. Marschen användes av Lapplandsbrigaden åren 1994–2000, och av Västerbottensgruppen sedan 2000.[1]
  6. ^ Årsdagar för segrar och strider i olika slag regementet deltog i. 31 augusti är årsdagen av sista svensk-finska häravdelningens upplösning i Umeå 1809.
  7. ^ Minnesmedalj i silver instiftad 2000.
  8. ^ Eriksson blev sista chefen för regementet.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg (2007), s. 51
  2. ^ [a b c d e f g h] Braunstein (2003), s. 89–92
  3. ^ Kjellander (2003), s. 251
  4. ^ [a b] Holmberg (1993), s. 14
  5. ^ [a b c] Holmberg (1993), s. 76-77
  6. ^ Thisner, Fredrik. [fhs.diva-portal.org/smash/get/diva2:456451/FULLTEXT01.pdf ”Indelta inkomster: En studie av befälets indelning vid Upplands och Västerbottens infanteriregementen 1721 – 1833”] (PDF). Uppsala universitet/Försvarshögskolan. sid. 5-6. fhs.diva-portal.org/smash/get/diva2:456451/FULLTEXT01.pdf. Läst 8 februari 2014. 
  7. ^ N:o 19. Kongl. Norrbottens Fältjägare-Corps. N:o XIX. Kongl. Vesterbottens Fältjägare-Corps i Projekt Runeberg
  8. ^ [a b] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 25 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120625045532/http://www.interaktivhistoria.se/reenactment/historia.html. Läst 5 juli 2012. 
  9. ^ [a b] Högman
  10. ^ ”Kungl, Maj:ts proposition 1973:75”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FW0375. Läst 3 februari 2017. 
  11. ^ Holmberg (1993), s. 20
  12. ^ [a b] prop. 1996/97:4
  13. ^ ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330. Läst 14 februari 2017. 
  14. ^ ”Årsredovisning 2002: Underbilaga 2.1”. forsvarsmakten.se. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/arsredovisningar/arsredovisning-2002/ar02_ubilaga_2_1.pdf. Läst 17 juni 2018. 
  15. ^ ”Armens Brigader efter 1948 års försvarsbeslut med kort historik”. Brigadmuseum.se. http://www.brigadmuseum.se/uploads/files/content/Armens-_brigader-_1948.pdf. Läst 3 februari 2017. 
  16. ^ Grönquist, Hans (red.) (1997). P 2 - 50 år i Hässleholm. Hässleholm: Norra skånska dragonregementet. sid. 387-388. ISBN 91-630-5570-8 
  17. ^ [a b] Braunstein (2003), s. 325
  18. ^ [a b] Berg (2004), s. 375
  19. ^ Holmberg (1993), s. 56
  20. ^ Holmberg (1993), s. 59
  21. ^ ”Välkommen till Umestan företagspark”. umestan.se. http://umestan.se/om-umestan//player.php?player=1252. Läst 4 februari 2017. [död länk]
  22. ^ ”Försvarets traditioner i framtiden”. sfhm.se. http://www.sfhm.se/contentassets/813daef056f04ee79a6cdca825daecdb/traditionsnamnden_bilaga_3_hemvarnsbataljoner_2012-07-01.pdf. Läst 2 februari 2017. 
  23. ^ ”VbottenregMSM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-L2&visitor={AADF3732-6639-4D3C-B0A2-723C2AD77701}&listmode=0&medal={7B4F9BF4-194B-4BBC-B818-736A2C4E9799}. Läst 4 februari 2017. 
  24. ^ Kongl. Wästerbottens Regemente Arkiverad 12 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  25. ^ Kjellander (2003), s. 326-328

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Granberg, Harry, red (1976). Under vildmannafanan: Kungl. Västerbottens regemente efter 1 världskriget. Umeå: Historiekomm. vid Västerbottens regemente och försvarsområde. Libris 255414 
  • Bennedich, Carl; Belfrage, Nils G.; Steckzén, Bertil (1924). Västerbottens och Norrbottens fotfolk: minnesskrift med anledning av Kungl. Västerbottens regementes 300-årsjubileum 1924. Stockholm: Hæggström. Libris 8216249 
  • De sista åren: Västerbottens regemente. Umeå: Försvarsmakten, Västerbottens regemente. 2001. Libris 8412975 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]