Stenknäck

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stenknäck
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Coccothraustes coccothraustes 1 (Marek Szczepanek).jpg
Stenknäck, adult hane i sommardräkt.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Finkar
Fringillidae
Släkte Coccothraustes
Art Stenknäck
C. coccothraustes
Vetenskapligt namn
§ Coccothraustes coccothraustes
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde:Gult - HäckningsområdeGrönt - Året runtBlått - Vinterkvarter
Utbredningsområde:
Gult - Häckningsområde
Grönt - Året runt
Blått - Vinterkvarter
Hitta fler artiklar om fåglar med

Stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) är en stor fink med mycket kraftig näbb.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Adult hona i sommardräkt. Notera det grå stråket på armpennorna.

Stenknäcken är en ganska stor och kraftig fink med en kroppslängd på 18-19 centimeter och vikt på cirka 50-60 gram. Den har en mycket kraftig trekantig näbb, stort huvud, tjurnacke och kort stjärt.[2] Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, men honan har ett grått stråk längs armpennorna, vilket är enda synliga skillnaden mellan könen. I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på undersidan, på de i övrigt metallglänsande blåsvarta vingarna.[2] På sommaren är näbben blåsvart medan den är benvit eller blekt gulbrun på vintern.[2] På vintern är även fjäderdräkten något mer dämpade i färgerna. Juvenilen har grågult bröst med en grovt mörkfläckad buk.[2]

Runt ögat har stenknäcken en svart "mask". Detta, i kombination med den kraftiga näbben, ger stenknäcken ett bistert utseende.[3]

Lätet är ett explosivt knäppande zick , eller pix, samt ett koltrastlikt dämpat srri. Sången, som hörs mest på våren, är lågmäld och består av zickanden varierat med knirranden och knarranden i gulsparvsliknande ramsor.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Stenknäcken häckar i stora delar av Europa och tempererade delar av Asien. De nordliga populationerna är flyttfåglar medan de sydliga är stannfåglar eller strykfåglar.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige förekommer den mest i södra och mellersta delen och tidigare även där sparsamt, men har på senare tid ökat i antal och häckar allt längre norrut.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Stenknäckar som kampar om maten.
Ägg av stenknäck.
Stenknäck besöker gärna fågelmatare på vintern.

Stenknäcken blir könsmogen efter ett år. Under häckningsperioden förekommer den i löv- och blandskog, parker och fruktträdsodlingar. Boet byggs i en klyka mellan några grenar, vanligen högt upp i ett lövträd, och är konstfärdigt sammanflätat av riskvistar samt invändigt fodrat med fina rötter, ull och hår. Honan lägger 3 till 6 ljusblå ägg. Äggen ruvas i 13 till 14 dagar, huvudsakligen av honan. Båda föräldrarna utfodrar ungfåglarna.

På hösten äter den mycket gärna kärnor av körsbär. Dessutom förtär den kärnor av rönnbär, oxelbär och dylikt samt olika sorters frön.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Stenknäcken har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stort global population.[1] Europa utgör ungefär 25-49% av häckningsområdet för stenknäcken. Där häckar uppskattningsvis 2,400,000-4,200,000 par, vilket innebär 7,200,000-12,600,000 individer, och en global population på 14,700,000-50,400,000 individer.[1] Utvecklingstrenden beräknas vara stabil.[1] Utifrån detta kategoriserar Birdlife International stenknäcken som livskraftig (LC).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] BirdLife International 2012 Coccothraustes coccothraustes Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  3. ^ "Stenknäck". no-knipan.se. Läst 4 januari 2016.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]