Stenknäck

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Stenknäck
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Coccothraustes coccothraustes 1 (Marek Szczepanek).jpg
Stenknäck, adult hane i sommardräkt.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteCoccothraustes
ArtStenknäck
C. coccothraustes
Vetenskapligt namn
§ Coccothraustes coccothraustes
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Rangemap-grosbec.png
Utbredningsområde:
Gult - Häckningsområde
Grönt - Året runt
Blått - Vinterkvarter
Synonymer
  • Loxia coccothraustes Linné 1758
  • Coccothraustes coccothraustes Schæffer 1789
  • Fringilla coccothraustes Meyer 1815
  • Coccothraustes vulgaris Vieillot 1817
Hitta fler artiklar om fåglar med

Stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) är en stor fink med mycket kraftig näbb. Den beskrevs av Carl von Linné 1758. Stenknäcken häckar i lövskogsområden i stora delar av Europa och tempererade delar av Asien. De nordliga populationerna är flyttfåglar. Arten har på senare tid ökat i antal och vidgat sitt utbredningsområde. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Adult hona i sommardräkt. Notera det grå stråket på armpennorna.

Stenknäcken är en ganska stor och kraftig fink med en kroppslängd på 18–19 centimeter och vikt på cirka 50–60 gram. Den har en mycket kraftig trekantig näbb, stort huvud, tjurnacke och kort stjärt.[2]

Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, men honan har ett grått stråk längs armpennorna, vilket är enda synliga skillnaden mellan könen. I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på undersidan, på de i övrigt metallglänsande blåsvarta vingarna.[2] På sommaren är näbben blåsvart medan den är benvit eller blekt gulbrun på vintern.[2] På vintern är även fjäderdräkten något mer dämpade i färgerna. Juvenilen har grågult bröst med en grovt mörkfläckad buk.[2]

Runt ögat har stenknäcken en svart "mask". Detta, i kombination med den kraftiga näbben, ger stenknäcken ett bistert utseende.[3]

Lätet är ett explosivt knäppande "zick" , eller "pix", samt ett koltrastlikt dämpat "srri". Sången, som hörs mest på våren, är lågmäld och består av "zick"-anden varierat med knirranden och knarranden i gulsparvsliknande ramsor.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Stenknäcken häckar i stora delar av Europa och i de tempererade delar av Asien. De nordliga populationerna är flyttfåglar medan de sydliga är stannfåglar eller strykfåglar.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Stenknäcken delas vanligtvis upp i sex underarter:[4]

  • Coccothraustes coccothraustes coccothraustes – förekommer från England och på norra kontinentala Europa till västra Asien. Övervintrar så långt söderut som norra Afrika.
  • Coccothraustes coccothraustes buvryi – förekommer i bergsområden i Marocko, Algeriet och Tunisien
  • Coccothraustes coccothraustes nigricans – förekommer från Ukraina till Krimhalvön, Kaspiska havet och norra Iran
  • Coccothraustes coccothraustes humii – förekommer från östra Kazakstan till Kirgizistan, Tadzjikistan och västra Afghanistan
  • Coccothraustes coccothraustes chulpini – förekommer i sydöstra Sibirien, nordöstra Kina och Korea
  • Coccothraustes coccothraustes japonicus – förekommer i Sakhalin, Hokkaido och norra Honshu; övervintrar till östra Kina och Boninöarna

Underarten chulpini inkluderas ibland i humii.[5]

Tillfälligt har stenknäcken påträffats i USA, Färöarna, Irland och på Grönland.[1]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige förekommer den mest i södra och mellersta delen och tidigare även där sparsamt, men har på senare tid ökat i antal och häckar allt längre norrut. Idag utgör nordgränsen en linje från södra Värmland via södra Dalarna till norra Uppland. Lokalt häckar den även utmed Norrlandskusten norrut till Norrbotten.

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Stenknäcken delade tidigare, och i viss mån fortfarande[5], släkte med de amerikanska arterna aftonstenknäck och svarthuvad stenknäck. Dock visar genetiska studier[6] att de inte är varandras närmaste släktingar. Istället står stenknäcken närmare maskstenknäckarna i Eophona. Numera förs därför stenknäcken som ensam art till Coccothraustes, medan de amerikanska arterna lyfts ut till ett eget släkte, Hesperiphona.[4] Stenknäckarna utgör systergrupp till resten av familjen finkar bortsett från släktena Fringilla med arterna bofink, bergfink och de båda kanariska blåfinkarna samt de neotropiska arterna i Euphonia och Chlorophonia.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Stenknäcken blir könsmogen efter ett år. Under häckningsperioden förekommer den i löv- och blandskog, parker och fruktträdsodlingar. På hösten äter den mycket gärna kärnor av körsbär. Dessutom förtär den kärnor av rönnbär, oxelbär och dylikt samt olika sorters frön.

Stenknäckar som kämpar om maten.
Stenknäck besöker gärna fågelmatare på vintern.

Boet byggs i en klyka mellan några grenar, vanligen högt upp i ett lövträd, och är konstfärdigt sammanflätat av riskvistar samt invändigt fodrat med fina rötter, ull och hår. Honan lägger tre till sex ljusblå ägg. Äggen ruvas i 13 till 14 dagar, huvudsakligen av honan. Båda föräldrarna utfodrar ungfåglarna.

Ägg av stenknäck.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Stenknäcken har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stort global population.[1] Europa utgör ungefär 25–49 % av häckningsområdet för stenknäcken. Där häckar uppskattningsvis 2,4–4,2 miljoner par,[7] vilket extrapolerat skulle innebära 7,2–12,6 miljoner vuxna individer, och en global population på 14,7–50,4 vuxna miljoner individer.[1] Utvecklingstrenden beräknas vara i ökande globalt,[1] samt även specifikt i Europa.[8] Utifrån detta kategoriserar Birdlife International stenknäcken som livskraftig (LC).[1]

Inga substantiella hot mot arten har konstaterats, åtminstone inte inom Europa. Nedgångar i populationen i vissa länder kan möjligen kopplas till avverkning av lövskog och nedmontering av gamla fruktträdgårdar samt ökad predation.[7][9]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Även i Sverige anses arten vara livskraftig och ökar i antal. Fram till 1970-talet var stenknäcken en ganska ovanlig fågel som ansågs knuten till körsbär och avenbok, med ett kärnområde i körsbärsrika platåbergslandskapet i centrala Västergötland. Idag är den både vanligare och mer vida spridd, särskilt talrik i lövrika områden i Skåne, södra och östra Småland, Blekinge, centrala Västergötland, Öland och i Mälarlandskapen. På Gotland är den dock sparsammare. Sveriges bestånd har senast uppskattats till 17 000 par (2012), men arten är svårinventerad och siffran kan vara större.[10]

Taxonomi och namn[redigera | redigera wikitext]

Carl von Linné beskrev arten 1758 som Loxia coccothraustes i tionde upplagan av Systema naturae. Dess vetenskapliga artnamn (och numera även släktesnamn) coccothraustes kommer av "Kokkothraustes", en oidentifierad fågel som listades av Hesychius av Alexandria, författare till det viktigaste grekiska lexikonet som är känt från antiken. Namnet betyder "frökrossare" på grekiska, av kokkos ("frö") och thrauo ("att bryta", "att krossa").[11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] BirdLife International 2017 Coccothraustes coccothraustes . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 6 januari 2021.
  2. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  3. ^ "Stenknäck". no-knipan.se. Läst 4 januari 2016.
  4. ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
  5. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  6. ^ Zuccon, D., Prys-Jones, R., P.C. Rasmussen, and P.G.P. Ericson (2012), The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae), Mol. Phylogenet. Evol. 62, 581-596.
  7. ^ [a b] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
  8. ^ EBCC. 2015. Pan-European Common Bird Monitoring Scheme. Hämtad från http://www.ebcc.info/index.php?ID=587.
  9. ^ Clement, P. och Christie, D.A. 2016. Hawfinch (Coccothraustes coccothraustes). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. och de Juana, E. (red.), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
  10. ^ Artfakta om stenknäck, ArtDatabanken.
  11. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]