Sverige under mesolitikum

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Huvudartikel: Mesolitikum
Sveriges förhistoria

Därefter börjar:
Sveriges historia

Mesolitikum är den andra delen av stenåldern och ordet betyder mellanstenålder vilket syftar på att den kronologiskt kommer mellan paleolitikum och neolitikum.

Övergången från paleolitikum karaktäriseras av att de stora tundralevande däggdjuren, som mammut, jättehjort och ullhårig noshörning försvinner. Den mesolitiska människan måste då i stället livnära sig på småviltsjakt, fiske och insamling av vegetabilier. Tiden fram till ungefär 4000 f.Kr kallas därför ibland för jägarstenålder.

Havets betydelse[redigera | redigera wikitext]

Arkeologiska fynd från den äldsta delen av mesolitikum hittas på platser som idag ligger 75 till 120 meter över havet, och som utgjorde strandområden under mesolitikum. Höjdområden som Södertörn och Kolmården utgjorde då en gles skärgård med rikligt fiske och säljakt.

Det som idag är Östersjön har omväxlande varit salt hav och instängd sjö med sötvatten i olika stadier, benämnda med namn främst uppkallade efter vilka snäckarter som varit vanliga under respektive stadium. Först fanns Baltiska issjön efterföljt av Yoldiahavet, Ancylussjön, Mastogloiahavet och Littorinahavet. De stora sjöarna Ladoga, Onega, Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren är smältvattensamlingar som har sina motsvarigheter i de stora sjöarna i Nordamerika. Rullstensåsar, ändmoräner och flyttblock är synliga spår av isens avsmältning. Gemensamt för alla dessa havsfaser är dock sannolikt den betydelse som den marina miljön hade för den mesolitiska människan som, efter de stora tundralevande däggdjurens utdöende, nu blivit beroende av de rika marina resurserna.

Mobilitet[redigera | redigera wikitext]

Under stora delar av mesolitikum levde människan förmodligen ett relativt mobilt liv, som kunde innebära förflyttningar över stora områden. Det har diskuterats när människan blir bofast i Skandinavien och det finns förmodligen inget enkelt svar på denna fråga. Sanningen är nog snarast att graden av mobilitet har varierat genom hela förhistorien och under vissa specifika förhållanden har en lägre grad av mobilitet varit möjlig att upprätthålla, främst på grund av att stabila resurser funnits tillgängliga. Det kan dock med säkerhet sägas att en relativt hög grad av mobilitet funnits under hela den mesolitiska tiden jämfört med den efterföljande neolitiska tiden.

Mesolitiska kulturgrupper[redigera | redigera wikitext]

Sydskandinavien[redigera | redigera wikitext]

I Sydskandinavien finns tre mesolitiska kulturgrupper:

Västsverige[redigera | redigera wikitext]

I Västsverige används en annan kulturindelning:

Östra Mellansverige och Norrland[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Norrlands historia

Ingen motsvarande kulturindelning har gjorts som är giltig för östra Mellansverige och Norrland. Detta förmodligen på grund av att studier av mesolitikum i dessa regioner tog fart mycket senare än i Syd- och Västsverige. Här har fokus snarast legat på studier relaterade till råmaterial och ekonomi, även om senare års forskning, främst med tyngdpunkten i inventeringar, ytterligare har utökat kunskapen om mesolitikum i norra och östra Sverige.

Den hittills äldsta kända boplatsen i Norrland, Aareavaara i Pajala kommun, är omkring 10 600 år gammal.[1] Knappt fyra mil västerut, i Kangos, finns en liknande boplats som är omkring tusen år yngre.[2] Ungefär samtida med boplatsen i Kangos, eller något senare, är den vid Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun.[3][4] Dessa mycket gamla boplatser eller lägerplatser har det gemensamt att de tillkommit kort efter att inlandsisen drog sig tillbaka från nordost och att renben hittats där. En invandring från Komsakulturen vid norska Ishavskusten verkar ligga nära till hands.[5] [6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Stenåldersboplatser i Aareavaara”. Norrbottens museum. http://www.nll.se/sv/Kultur/Kulturarv-och-museum/Norrbottens-museum/Arkeologi/Aldre-stenalder/De-hittills-aldsta-daterade-stenaldersboplatserna-i-Norrbotten-ar-omkring-10600-ar-gamla-och-finns-i-Aareavaara-nagra-mil-norr-om-Pajala-/. Läst 9 februari 2013. 
  2. ^ Östlund, Olof (2005). ”Stenåldersboplatsen i Kangos - nästan 10.000 år i glömska: den tidigaste kolonisationen i Norrbotten”. Norrbotten 2005,: sid. 141–149 : ill.. 0546-3467. ISSN 0546-3467.  Libris 10448797
  3. ^ Bergman, Ingela; Påsse, Tore; Olofsson, Anders; Zackrisson, Olle; Hörnberg, Greger; Hellberg, Erik; Bohlin, Elisabeth (2003). ”Isostatic land uplift and Mesolithic landscapes: lake-tilting, a key to the discovery of Mesolithic sites in the interior of Northern Sweden” (på engelska). Journal of Archaeological Science 30: sid. 1451–1458. 
  4. ^ Bergman, Ingela. ”Gropar i Arjeplog”. Sápmi: Samiskt informationscentrum. http://www.samer.se/2255. Läst 3 februari 2013. 
  5. ^ Möller, Per; Östlund, Olof; Barnekow, Lena; Sandgren, Per; Palmbo, Frida; Willerslev, Eske (2013). ”Living at the margin of the retreating Fennoscandian ice sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden” (på engelska). The Holocene 23 (1): sid. 104–116. doi:10.1177/0959683612455546. http://hol.sagepub.com/content/23/1/104. 
  6. ^ Knutsson, Helena; Knutsson, Kjel (2012). ”The postglacial colonization of humans, fauna and plants in northern Sweden” (på engelska). Arkeologi i norr 13: sid. 1–28. 


Företrädare:
Paleolitikum (Äldre jägarstenåldern)
Sveriges förhistoria
10 000–4 000 f.Kr.
Efterträdare:
Neolitikum (Bondestenåldern)