Theravada

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Theravada (pali för "skolan av de äldre munkarna") är en inriktning inom buddhismen som utgår från lärdomarna i den theravadabuddhistiska palikanonen. Theravada är väldigt varierad, som då traditionen utvecklats under dess långa historia av interaktioner med olika kulturer och folkgrupper. Det är den dominerande religionen i Kambodja, Laos, Burma, Sri Lanka, och Thailand, och följs dessutom av minoritetsgrupper i Bangladesh, Kina, Malaysia, Nepal och Vietnam. Särskilt viktigt inom traditionen är: de fyra ädla sanningarna, den åttafaldiga vägen, dygd och meditation.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Namnet "theravada" kommer från sthaviriya, en av de tidiga buddhistiska inriktningarna, som theravada anser sig ha sina rötter i. Efter att en grupp "äldre medlemmar" (sthhaviras) misslyckat med att modifiera vinayan vid det andra buddhistiska rådet, bröt sig dessa "äldre medlemmar" lös från majoritetsgruppen Mahasamghika och bildade sthaviriya.[1] Enligt dem själva, kom theravada från vibhajjavada ("lärdomen av analys") grupperingen, vilket var en grupp inom sthaviriya.[2]

Enligt Damien Keown finns det dock inget historiskt bevis för att theravada uppkom innan två århundraden efter den stora uppdelningen som skedde vid det tredje buddhistiska rådet.[3] Theravadas följare hävdar dock att deras lärdomar kommer från det tredje buddhistiska rådet, som skedde under Ashokas tid omkring år 250 f.Kr.[4]

Spridning till Sri Lanka[redigera | redigera wikitext]

Theravada sägs komma från tamraparniyainriktningen, vilket betyder "den srilankesiska ätten". Missionärer skickades från Indien sägs ha inkluderat Ashokas son Mahinda och hans dotter Sanghamitta, som anses vara de mytiska grundarna av buddhismen i Sri Lanka, en historia som forskare anser hjälper att legitimera theravadas påståenden om att vara den äldsta buddhistiska skolan som finns kvar.[4]

Enligt forskaren A. K. Warder:

... [Theravada] spred sig snabbt till söder från Avanti till Maharashtra och Andhra och ner till Chola (Kanchi), samt Sri Lanka. Under en tid stannade de i Avanti och i deras nya territorier, men gradvis började de omgruppera sig i söder, Mahavihara i Anuradhapura, den antika huvudstaden av Sri Lanka, blev centret för den nya traditionen, och Kanchi blev ett sekundärt center och de nordliga regionerna övergick till andra buddhistiska inriktningar.[5]

Uppdelningar inom theravada[redigera | redigera wikitext]

Ruinerna till Abhayagiri vihara

I den tidiga historien av buddhismen i Sri Lanka, fanns främst tre uppdelningar av Theravada i Sri Lanka, i tre olika kloster: munkarna vid Mahavihara, Abhayagiri vihara och Jetavana. Mahavihara var det första klostret som bildades, medan de andra två etablerade sig av munkar som brutit sig ur Mahavihara. Enligt A.k. Warder, etablerade sig den indiska Mahaisaka-traditionen också i Sri Lanka tillsammans med Theravada, men denna blev senare transformerad in i theravada. Vissa delar i norra Sri Lanka hade också en del följare av andra indiska buddhisttraditioner under vissa perioder.[6]

När den kinesiske munken Faxian besökte Sri Lanka under 400-talet, noterade han 5000 munkar vid Abhayagiri vihara, 3000 munkar vid Mahavihara och 2000 vid Cetiyapabbatavihāra.[7]

Influenser från mahayana[redigera | redigera wikitext]

Över århundradena hade Abhayagiri vihara nära relationer med indiska buddhister, och antog flera nya utövningsformer från Indien.[8] inklusive många delar ur mahayana, medan Jetavana antog mahayana lite mindre.[7][9]

Xuanzang skrev om två huvudsakliga uppdelningar av theravada i Sri Lanka, där han refererade till Abhayagiri som "mahayana sthaviror" och Mahavihara som "Hinayana sthaviras".[10] Xuanzang skrev:[7]

Mahaviharavasins avvisar mahayana och följer hinayana, medan Abhayagiriviharavasinorna studerar både hinayana och mahayana, och propagerar för tripitakan.

Akira Hirakawa noterar att den överlevande palikommentarer (Atthakatha) av Mahaviharaskolan, om lästa noggrant, har en del likheter med mahayanska läror.Kalupahana noterar samma sak för Visuddhimagga, det viktigaste kommenterande verket inom theravada.[11]

Det är känt att under 700-talet, utövades både mahayana och esoterisk vajrayana i Sri Lanka, och två indiska munkar ansvariga för att propagera för esoterisk buddhism i Kina, Vajrabodhi och Amoghavajra, besökte ön under denna tid.[12] Abhayagiri Vihara tros ha varit ett center för theravada, mahayana likväl som vajrayana.[13]

Upphävandet av andra theravadatraditioner[redigera | redigera wikitext]

En staty av Parakramabahu, den kung som upphävde Abhyagiri Vihara och Jetavanin.

En del forskare menar att makthavarna av Sri Lanka gjorde så att Theravada förblev traditionell, och att detta kontrasterar med den indiska buddhismen.[14] Före 1100-talet gav dock många av Sri Lankas makthavare stöd till Abhayagiri, och resande män såsom Faxian såg Abhayagiri som den huvudsakliga buddhistiska traditionen i Sri Lanka.[15][16]

Abhyagiri Viharas dominans förändrades dock under 1100-talet, då Mahaviharatraditionen fick politiskt stöd av kungen Parakrambahu (1153-1186), som fullständigt upphävde traditionerna Abhyagiri och Jetavanin.[17][18] Theravadamunkarna i dessa traditioner var då tvungna att antingen återgå till lekmannalivet permanent, eller att försöka bli en munk igen inom Mahavihara traditionen som noviser (samanera).[18][19] Richard Gombrich skriver:[20]

Trots att historian säger att han återförenade sanghat, ignorerar detta det faktum att vad han gjorde var att upphäva Abhayagiri och Jetavana traditionerna. Han tvingade många munkar inom Mahavihara till att återgå till lekmannalivet, och detsamma gjorde han för alla munkar i de andra två traditionerna — och han tillät sedan de bättre bland de andra två traditionerna att bli noviser i det nu 'enade' sanghat, i vilken de var tvungna att göra om hela processen från novis till munk.

Spridning till Sydostasien[redigera | redigera wikitext]

Före 1100-talet var områden i Thailand, Burma, Laos och Kambodja dominerade av olika buddhistiska traditioner från Indien, inklusive mahayana.[21][22] Under 600-talet noterade Yijing i sina resor att i dessa områden, florerade alla huvudsakliga inriktningar inom indisk buddhism.[21]

Trots att det finns vissa tecken på att theravada fanns i Burma under ett tidigt stadium, pekar allt fler bevis till att i det stora hela följde Burma mahayana snarare än theravada, och använde sanskrit istället för pali.[22][23][24] Efter att buddhismen i stort sett dött ut i Indien, skickades missionärer från Sri Lanka för att konvertera buddhister i Thailand, Laos och Kambodja till theravada.[25]

Meditation[redigera | redigera wikitext]

En burmesisk lekman mediterar

Theravadabuddhistisk meditation kategoriseras in i två kategorier: samatha och vipassanā.[26]

Samatha[redigera | redigera wikitext]

Samatha är tekniskt sett snarare ett slags sinnestillstånd snarare än just en form av meditation, men meditationsformen siktar till att uppnå detta sinnestillstånd. Ordet i sig, betyder "lugnhet" eller "stillhet", vilket beskrivs som ett lugn som utvecklas genom en utveckling av utövarens koncentrationsförmåga. Denna form av koncentration särskiljs dock från den koncentration som vanligtvis sker i känslovärlden. Samatha, utgör också den nivå av koncentration som krävs för att vipassana ska kunna användas för att utveckla insikt. Det meditativa utövandet som resulterar i samatha, beskrivs i nio steg, där de första innebär att använda sig av diverse mentala medel för att försöka fortsätta vara koncentrerad på objektet som fokus ligger på. Exempelvis nämns lathet som ett hinder i den tidiga processen, vars motgift då bland annat är: vilja, motivation och tro. När utövaren sedan tagit sig igenom alla steg, och nått väldigt långt, kan lugn behållas i sinnet utan att utövaren lägger någon ansträngning i det. Detta sägs även medföra mycket stor fysisk njutning och mental stillhet.[27]

Det finns 40 traditionella objekt som används som koncentrationsobjekt inom samathameditation, kammaṭṭhāna.

Jhana[redigera | redigera wikitext]

Jhana, bokstavligen "meditativ absorption" är ett meditativt tillstånd som liknar en slags trans. Sinnet sägs tillfälligt frångå från den externa verkligheten, och istället fullkomligt absorberas in i objektet som koncentreras på.[28]

Vipassana[redigera | redigera wikitext]

Vipassana innebär att utövaren utvecklar insikt i de tre karaktärsdragen av existensen: förgänglighet, dukkha, och anatman/anatta. Inom denna meditationsform analyserar utövaren ting såsom den fysiska kroppen, eller mentala sinnestillstånd. Denna meditationsform sägs kulminera i visdom, insikt och slutligen nirvana.[29]

Den mest vanligt omnämnda metoden för användningen av vipassana i palikanonen inkluderar både samatha och vipassanameditation. Först utvecklar utövaren djup koncentration och jhana genom samatha, och sedan analyseras det mentala tillståndet jhana med hjälp av vipassana. Alla buddhor och alla dessa buddhors direkta lärjungar sägs ha gjort detta. En metod mindre omnämnd är att enbart använda vipassana, där utövaren i sådana fall analyserar de vanliga mentala tillstånden och den fysiska kroppen, istället för jhana.[29]

Under 900-talet dog vipassana ut inom theravada, eftersom utövandet ansågs vara verkningslöst som följd av att buddhismen ansågs ha förfallit under de många år gått sedan Buddhas död. Under 1700-talet började dock utövandet att bli populärt igen, till den grad att fristående meditationsrörelser bildades centrerade kring vipassana, ofta riktade åt lekmän. Denna utveckling skedde främst i Thailand och Burma, men det har sedan dess spridit sig till andra theravadaländer.[29]

Buddha[redigera | redigera wikitext]

Se även: Buddha

Centrumet för traditionen är Gautama Buddha, Shakyamuni, men 24 tidigare buddhor nämns också i palikanonen. Få av dessa är dock särskilt betydelsefulla inom theravadisk ikonografi eller i historier, förutom när de förekommer i någon historia centrerad kring Shakyamuni. En buddha som dock har relativt stor betydelse, är Maitreya, den buddha som förväntas komma efter Shakyamuni. Inom theravada anses bara en buddha kunna existera åt gången, till skillnad från mahayana som menar att flera buddhor kan existera samtidigt.[30]

Dyrkan av Buddha förekommer inom theravada, i allt från daglig personlig dyrkan till årliga festivaler som inkluderar hela den theravadiska gemenskapen. En av dessa festivaler, är wesak, som firar Buddhas födelse, upplysning och död.[30]


Lekmän och munkar[redigera | redigera wikitext]

En lekkvinna ger en gåva av mat till en munk

Traditionellt har theravada gjort tydlig skillnad på de utövningsformer som är lämpade för lekmän respektive munkar och nunnor. Även om möjligheten för lekmän att bli upplysta eller nå andra andliga mål (såsom sotāpanna) inte ignoreras helt inom theravada, är sådana idéer mer vanliga inom mahayana och vajrayana. Inom theravada anses munkar och nunnor ha mycket bättre chanser till att nå långt på den andliga vägen. Åsikten att theravada skulle huvudsakligen vara en klostertradition, har dock disputerats.

Vissa västerländksa forskare har felaktigt försökt påstå att mahayana är huvudsakligen en religion för lekmän och theravada är huvudsakligen en klosterreligion. Både mahayana och theravada har som sin grund starka klostergemenskap, som är nästan identiska sett till deras levnadsregler. Inriktningar inom mahayana utan munkar och nunnor är relativt nya, och baserar sig ofta åp kulturella och historiska överväganden snarare än skillnader i doktrin. Både mahayana och theravada har också gett en tydlig och viktig plats för lekmän.
—Ron Epstein, "Clearing Up Some Misconceptions about Buddhism"[31]

Munken utgör en symbol för upplysning — även om många samtidigt tror att upplysning är någonting mycket långt borta. I Sri Lanka är standarden att munkar förblir munkar för livet, men i Sydostasien förekommer det även att unga män blir munkar under en kortare period, eller att äldre män blir munkar som en slags pensionering. Att bli munk anses dessutom ge god karma till sin mor, vilket då kan resultera i en mer gynnsam återfödelse för modern i nästa liv. I samtliga theravadaländer förekommer också att mycket unga pojkar blir munkar; i Sri Lanka kan pojkar bli munkar från åtta års ålder, och i Burma förekommer ännu yngre munkar. [30]

Lekmän utför många olika ceremonier i relation till munkarna, i allt från årliga och traditionella ceremonier, till mer oplanerade ceremonier såsom att visa vördnad inför en munk som lekmannen råkar träffa. Den kanske viktigaste ceremonin på året, är när lekmännen vid slutet av regnreträtten (vassa) ger kläder och andra gåvor till munkarna. Munkarna utgör således en stor del av lekmännens utövande, då munkarna anses vara en källa för god karma/meriter. Genom att bland annat ge gåvor till munkar, kan lekmännen bland annat säkra sig en mer gynnsam återfödelse.[30]

Abboten är ofta den mest respekterade och inflytelserika mannen i hela byn som ett kloster är beläget i, och blir således uppsökt för personliga råd i många ärenden. Dessutom lär munkar och nunnor ut till lekmän bland annat i klostret, vid begravningar och vid minnesstunder i hemmen. De buddhistiska klostren och dess munkar/nunnor gör också många andra saker gentemot lekmännen, däribland ger de husrum till de som kommer dit, instruktioner i meditation, ritualer vid begravningar, och så vidare.[32]

Nunnor i theravada[redigera | redigera wikitext]

I Thailand är det olagligt för kvinnor att bli nunnor, och alla munkar som försöker att viga en kvinna till en nunna blir allvarligt bestraffad.[33]

För att nya nunnor ska kunna invigas, måste det finnas en nunna som varit nunna i minst 14 år för att kunna inviga nya nunnor — munkar anses alltså inte kunna inviga nya nunnor. Nunnetraditionen tros ha dött ut i Sydostasien och Sri Lanka under medeltiden, och att det finns få bevis för att en nunnetradition någonsin blev etablerad i Sydostasien. Det finns dock nunnetraditioner kvar i Östasien, men dessa är inte inom theravada. I theravadaländer är istället de flesta buddhistiska "nunnorna" invigda med åtta, nio eller tio regler, vilket gör att de inte riktigt är lekmän, men inte heller fullt ut är nunnor. I moderna tider har dock ett antal försök till att återuppliva nunnetraditionen skett i theravadaländer.[34]

Tre typer av theravada[redigera | redigera wikitext]

Enligt Melford Spiro, kan theravadas utövare kategoriseras in i tre kategorier[30]

  1. Utövare som fokuserar på meditation och att så snart som möjligt uppnå nirvana.[30]
  2. Utövare som fokuserar på etik och att samla på sig god karma, för att säkra sig en mer gynnsam återfödelse.[30]
  3. Utövare som fokuserar på att använda ritualer och andra medel för att försöka förbättra sin nuvarande livssituation, ofta inom ramarna av karma.[30]

Buswell menar dock att väldigt utförliga ritualer dock förekommer i viss utsträckning även bland utövare i den första gruppen, i synnerhet bland munkar.[30]

Skrifter[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Palikanonen

Theravada har Palikanonen som sin heliga skrift. Denna komponerades i norra Indien och spreds till en början via muntlig tradition, och skrevs till slut ned 29 år f.Kr i Sri Lanka. Skriften är uppdelad i tre delar, en del med vinaya (bland annat, levnadsregler för munkar och nunnor), sutror (lärdomar tillskrivna Buddha eller hans lärjungar) och Abhidhamma (en systematisering av buddhismens lära).

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

Den indiske forskaren och munken Buddhaghosa skrev under 400-talet många kommenterande verk på palikanonen. Han anses ofta vara den största auktoriteten inom theravadisk ortodoxi, även om hans status har blivit ifrågasatt — i synnerhet under 1900-talet av vissa grupper.[30]

Hans mest kända verk, Visuddhimagga, innehåller följande:

  1. Disciplinlära regler och hur man hittar ett bra tempel och en bra lärare.
  2. Samathameditation, där 40 objekt nämns var för sig, som utövaren ska fokusera på. (Se kammaṭṭhāna för en fullständig lista). Olika nivåer av koncentration nämns också.
  3. En beskrivning av de fem khandhorna, ayatana, de fyra ädla sanningarna, Pratītyasamutpāda (beroende uppkomst), samt utövandet av vipassanameditation för att utveckla visdom.

Fyra steg av upplysning[redigera | redigera wikitext]

Inom theravada benämns fyra steg av upplysning: sotapatti (ingång i strömmen), sakadagati (återvänder en gång), agati (återvänder inte) och arahatta (upplysning). Varje steg innebär att utövaren frigjort sig från eller försvagat flera av de olika samyojana (bokstavligen "bojor") som anses binda utövaren till samsara.[35]

Sotapatti innebär att utövaren inte längre har någon tvivel gällande Buddhas lära, utövaren är inte längre fäst vid riter och ritualer, och tron på ett bestående jag har försvunnit (se: Anatta). De som uppnått detta stadium kallas för en sotāpanna. En sotāpanna anses ha 7 fler liv innan denne är garanterad fullständig nirvana. Alla dessa 7 återfödelser anses vara positiva, det vill säga: inga återfödelser sker i djurvärlden, helveten, eller liknande, alla återfödelser sker i människovärlden eller i himmelriken.[35]

Sakadagati är ett stadium då utövaren endast har en återfödelse kvar innan utövaren är garanterad nirvana. En utövare som uppnått detta stadium kallas för en sakadagami. För detta stadium krävs det att utövaren kraftigt försvagat bojorna av sensuella begär och aggression.[35]

Agati innebär att utövaren har helt förgört bojorna av sensuella begär och aggression.[35] Utövare som uppnått detta benämns som en anāgāmī. Dessa utövare återvänder inte till människolivet, utan återföds istället en gång i ett av fem himmelriken som tillsammans kallas suddhavasa. Bara de som uppnått detta stadium återföds här, och de som återföds här är också garanterade nirvana.[36][37]

Arahatta är stadiumet av upplysning, den som uppnåt detta kallas för en arahant. Arahanten har utplånat alla de tio bojorna som annars binder varelser till samsara.[35] Jämfört med de som uppnått stadiet av agati, har en arahant utöver dessa utplånat följande bojor: begär för välstånd i den materiella världen, begär för återfödelse i himmelriken, stolthet, rastlöshet och ignorans.[38]

Bodhisatta[redigera | redigera wikitext]

En frekvent påstådd vanlig skillnad mellan theravada och mahayana är att theravada är vägen av arahanten, medan mahayana är vägen av bodhisattvan. Denna jämförelse är dock felaktig, anser Buswell, då theravada erkänner tre vägar: den av en bodhisatta (sanskrit bodhisattva), den av en paccekabuddha (sanskrit: pratyekabuddha) och vägen av arahanten. Buswell menar att ett bodhisattvaideal ändå funnits inom theravada, men att det inte blivit utbrett i sådan grad såsom i mahayana och vajrayana. Även om termen bodhisattva är mer kopplad till Gautama Buddha och hans tidigare liv innan han blev en buddha, förekommer även bodhisattvalöften bland kungar. Ett antal boktryckare inom theravada har också noterats ha tagit bodhisattvalöften.[30]


Festivaler och traditioner[redigera | redigera wikitext]

  1. Magha Puja
  2. Vesakha Puja
  3. Asalha Puja
  4. Uposatha
  5. Vassa (regnreträtt)

Antal följare i Asien[redigera | redigera wikitext]

Enligt en demografisk analys av Peter Harvey gjord 2013, har theravada 150 miljoner följare (28% av alla buddhister).[39] I Asien ser fördelningen ut på följande vis:

Theravada i Asien [40]
Land Antal följare Andel av befolkning/Minoritet
Thailand Thailand 61 miljoner 94%
Burma Burma 44,5 miljoner 89%
Sri Lanka Sri Lanka 15,05 miljoner 70%
Kambodja Kambodja 13,3 miljoner 95%
Laos Laos 4,4 miljoner 67%
Kina Kina vid gränsen mot Laos och Burma 1,2 miljoner Minoritet
Vietnam Vietnam vid gränsen mot Kambodja 1 miljon Minoritet
Bangladesh Bangladesh vid gränsen mot Burma 1 miljon Minoritet
Indien Indien vid gränsen mot Burma 0,3 miljoner Minoritet
Malaysia Malaysia (norra) 0,07 miljoner Minoritet
Indien Indien (nya konvertiter) 7,1 miljoner Minoritet
Indonesien Indonesien (nya konvertiter) 0,3 miljoner Minoritet
Nepal Nepal (nya konvertiter) 0,3 miljoner Minoritet

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Skilton, Andrew. A Concise History of Buddhism. 2004. p. 49, 64
  2. ^ "On the Vibhajjavādins", Lance Cousins, Buddhist Studies Review 18, 2 (2001)
  3. ^ Keown, Damien. A Dictionary of Buddhism. 2003. ISBN 0-19-860560-9. pp. 279-280
  4. ^ [a b] Crosby, Kate (2013), Theravada Buddhism: Continuity, Diversity, and Identity, Wiley-Blackwell, s. 1–3, ISBN 9781405189071 
  5. ^ Warder 2000, s. 278.
  6. ^ Warder, A.K. Indian Buddhism. 2000. s. 280
  7. ^ [a b c] Hirakawa, Akira. Groner, Paul. A History of Indian Buddhism: From Śākyamuni to Early Mahāyāna. 2007. s. 121
  8. ^ Hirakawa, Akira. Groner, Paul. A History of Indian Buddhism: From Śākyamuni to Early Mahāyāna. 2007. s. 124
  9. ^ Gombrich, Richard Francis. Theravāda Buddhism: A Social History. 1988. p. 158
  10. ^ Baruah, Bibhuti. Buddhist Sects and Sectarianism. 2008. s. 53
  11. ^ Kalupahana 1994, s. 206-208.
  12. ^ Hirakawa, Akira. Groner, Paul. A History of Indian Buddhism: From Śākyamuni to Early Mahāyāna. 2007. s. 125-126
  13. ^ "Esoteric Buddhism in Southeast Asia in the Light of Recent Scholarship" av Hiram Woodward. Journal of Southeast Asian Studies, Vol. 35, No. 2 (Jun., 2004), s. 341
  14. ^ Randall Collins, The Sociology of Philosophies: A Global Theory of Intellectual Change. Harvard University Press, 2000, s. 187.
  15. ^ Hirakawa, Akira. Groner, Paul. A History of Indian Buddhism: From Śākyamuni to Early Mahāyāna. 2007. s. 125
  16. ^ Sujato, Bhikkhu. Sects & Sectarianism: The Origins of Buddhist Schools. 2006. s. 59
  17. ^ Hirakawa, Akira; Groner, Paul (1993). A History of Indian Buddhism: From Śākyamuni to Early Mahāyāna. Motilal Banarsidass. Sid. 126. ISBN 978-81-208-0955-0. https://books.google.com/books?id=XjjwjC7rcOYC. 
  18. ^ [a b] Queen, Christopher S.; Williams, Duncan Ryuken (18 October 2013). American Buddhism: Methods and Findings in Recent Scholarship. Routledge. Sid. 134. ISBN 978-1-136-83033-4. https://books.google.com/books?id=IZiMAQAAQBAJ. 
  19. ^ Gombrich, Richard. Theravāda Buddhism: A Social History From Ancient Benares to Modern Colombo. 1988. s. 159
  20. ^ Gombrich, Richard. Theravāda Buddhism: A Social History from Ancient Benares to Modern Colombo. 1988. s. 159
  21. ^ [a b] Sujato, Bhikkhu. Sects & Sectarianism: The Origins of Buddhist Schools. 2006. s. 72
  22. ^ [a b] Baruah, Bibhuti. Buddhist Sects and Sectarianism. 2008. s. 131
  23. ^ Smith, Huston & Novak, Philip. Buddhism: A Concise Introduction. New York: HarperCollins Publishers, 2003
  24. ^ Gombrich, Richard Francis. Theravāda Buddhism: A Social History. 1988. s. 137
  25. ^ Gombrich, Richard Francis. Theravāda Buddhism: A Social History. 1988. s. 3
  26. ^ ”The Pali Text Society's Pali-English dictionary”. Dsal.uchicago.edu. http://dsal.uchicago.edu/cgi-bin/philologic/getobject.pl?c.2:1:3558.pali. Läst 2012-08-17. 
  27. ^ Buswell Jr. & Lopez Jr. (2014) uppslagsord: śamatha
  28. ^ Buswell Jr. & Lopez Jr. (2014) uppslagsord: dhyāna.
  29. ^ [a b c] Buswell (2004) uppslagsord: vipassanā
  30. ^ [a b c d e f g h i j k] Buswell (2004): uppslagsord: theravāda
  31. ^ Epstein, Ron (1999). ”Clearing Up Some Misconceptions about Buddhism”. Vajra Bodhi Sea: A Monthly Journal of Orthodox Buddhism (Dharma Realm Buddhist Association): sid. 41–43. http://online.sfsu.edu/~rone/Buddhism/Misconceptions%20about%20Buddhism.htm. 
  32. ^ Harvey 2013 s.314-316
  33. ^ Journal of the International Association of Buddhist Studies, 24.2 (2007)
  34. ^ Buswell Jr. & Lopez Jr. (2014) uppslagsord: bhikṣuṇī
  35. ^ [a b c d e] Access to Insight: What is Theravada Buddhism? Hämtad 2016-05-09
  36. ^ Wisdom Library: Suddhavasa, aka: Suddhāvāsa; 4 Definition(s)
  37. ^ Access to Insight: se: anāgāmī Hämtad 2016-05-08
  38. ^ Thanissaro Bhikkhu (översättning): Sanyojana Sutta: Fetters (AN 10.13) länk Hämtad 2016-05-08
  39. ^ Harvey 2013 s. 5
  40. ^ Harvey 2013 s. 377
  • Warder, A.K. (2000), Indian Buddhism, Delhi: Motilal Banarsidass Publishers 
  • Kalupahana, David J. (1994), A history of Buddhist philosophy, Delhi: Motilal Banarsidass Publishers Private Limited 
  • Harvey, Peter (2013). An introduction to buddhism: Teachings, History and Practices Cambridge University Press ISBN 978-0-521-85942-4
  • Buswell, Robert E.; Lopez, Donald S. (2014). The Princeton Dictionary of Buddhism. Princeton University Press. 
  • Buswell Jr., Robert E. (2004) Encyclopedia of Buddhism Thomson Gale ISBN 0-02-865718-7
Dharma wheel.svg Buddhism-portalen