Tintin och hajsjön

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tintin och hajsjön
(Tintin et le lac aux requins)
Regissör Raymond Leblanc
Manus Michel Régnier
Produktionsbolag Belvision, Dargaud Films, Raymond Leblanc
Premiär 13 december, 1972
Speltid 81 min
Land Frankrike, Belgien
Språk Franska
IMDb

Tintin och hajsjön (originaltitel Tintin et le lac aux requins) är en franskspråkig animerad film från 1972, baserat på belgaren Hergés seriefigur Tintin. För regin svarade Raymond Leblanc, medan serieskaparen Greg skrev manus.

Ett seriealbum, med stillbilder från filmen, försedda med pratbubblor, producerades också. 1973 gavs det ut i svensk översättning, som Carlsen/if:s Tintin-album nummer 20[1].

Handling[redigera | redigera wikitext]

I inledningen får man följa ett inbrott på ett museum. Världens största pärla blir stulen och det är mycket nära att de misslyckas. De byter dock ut den äkta pärlan mot en kopia. Serien fortsätter sedan med att Tintin och Kapten Haddock landar på en stor internationell flygplats i Syldavien på en semesterresa. De tänker tillbringa sin tid tillsammans med deras vän Professor Kalkyl som har en villa ute på landet i Syldavien. De byter till ett litet flygplan men en olycka är nära att ske på det lilla flygplanet och det hade kunnat gå riktigt illa om de inte hade fått hjälp av två barn och deras hund. Barnen som är syldaver heter Niko och Nosjka. De blir goda vänner med Tintin och Kapten Haddock men blir förskräckta över att de ska till den villa som Professor Kalkyl bor i. Villan ligger vid en mystisk insjö som visar sig vara konstgjord och en hel stad har dränkts för att sjön skulle anläggas. Hälften av sjön som heter Flechizaff-sjön visar sig ligga i grannlandet Bordurien vilket i historien har vissa problem. Folk är rädda för sjön och tror att det vilar en förbannelse över den. Mystiken tätnar allt mer i berättelsen då Professor Kalkyls ritningar till en maskin som kan kopiera föremål försvinner. Det visar sig att professorns hushållerska är en spion som stjäl ritningar och dessutom rapporterar till det stora högkvarter som ett gangstersyndikat besitter. Efter ett tag blir Tintins vänner Niko och Nosjka kidnappade av skurkar och bortförda till syndikatets högkvarter som fångar. En mystisk man som visar sig vara banditernas ledare möter Niko och Nosjka. Tintin upptäcker hushållerskan och tar henne helt plötsligt på bar gärning och kommenterar att hon inte precis liknar Mata Hari. Så småningom blir Tintin tvungen att söka sig till skurkarna och möter deras boss som visar sig vara Tintins gamla ärkefiende Rastapopoulos. Tintin hittar Rastapopoulos sittande i en fåtölj framför en stor kontrollpanel där han kan kontrollera hela organisationens aktivitet och även fjärrstyra maskiner som till exempel undervattensfarkoster. Niko och Nosjka försöker rymma och stjäl en undervattensfarkost från banditerna men misslyckas då Rastapopoulos lyckas fjärrstyra farkosten.

Inspirationskällor[redigera | redigera wikitext]

Berättelsen har influenser från olika håll. De två syldaviska barnen Niko och Nosjka har i sitt beteende stora likheter med Johan och Lotta i Hergés album om Johan, Lotta och Jocko. De har samma lite lillgamla beteende och de är barn som kan ta upp kamper mot vuxna skurkar, de drar sig inte heller för att slåss mot dem. De har också samma uppfinningsrikedom som Johan och Lotta och som även är en egenskap som Tintin själv visar upp ibland. Det framgår också att Niko och Nosjka behärskar att hantera högteknologi mycket smidigt vilket även Johan och Lotta kan. Niko och Nosjka är dock syldaviska barn medan Johan och Lotta är franska. Rastapopoulos är här en supergangster av ett slag som avviker från de berättelser han tidigare varit med i. Här är han en storskurk som håller sig i en stor hemlig anläggning under vattnet med högteknologi. En del likheter finns med den undervattensanläggning i "S/S Manitoba" svarar inte som är det första albumet med Johan, Lotta och Jocko. Men Rastapopoulos bär också drag av de supergangsters som finns i James Bond och undervattensanläggningen som Rastapopoulos befinner sig i har också typiska drag från filmerna om James Bond. Berättelsen i detta album påminner också till en del om Bond-filmerna.

Hergé har i efterhand aldrig velat kännas vid serieversionen av filmen.

Svenska röster[redigera | redigera wikitext]

Ursprunglig version[redigera | redigera wikitext]

Denna version förekom på biograf och gavs ut på DVD under 2000-talet:

Historien finns även som ljudsaga på LP från 1973. Där görs Tintins röst av Kjell Bergkvist.

Nyversion[redigera | redigera wikitext]

I en annan version på VHS från 1991 gjordes de svenska rösterna av bland andra Jonas Bergström som Tintin.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Eliasson Thomas, Nederman Ulf, Hallin Jakob, red (2011). Alla serier i Sverige 1907-2011. Malmö: Alvglans. sid. 230–231. ISBN 9789175561264 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]