Torsten Henrikson

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Torsten Henrikson.
Harry Hjörne och Torsten Henrikson.

Carl Torsten Henrikson, född 3 augusti 1906 i Haga, Göteborg, död 5 september 1983 i Härlanda, var en svensk politiker (socialdemokrat) från Göteborg och riksdagsledamot av riksdagens andra kammare 1933–1936. Han var ordförande i Göteborgs arbetarekommun 1946–1967 och kommunalråd (tidigare kallat stadssekreterare) för stadsbyggnadsavdelningen i Göteborgs stad 1955–1970.[1] Han hade talrika kommunala och statliga uppdrag och var ordförande vid Socialdemokraternas partikongress 1969 när Olof Palme valdes till partiledare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Torsten Henrikson var son till Carl August Henrikson och Augusta Bräck. Han växte upp i en fattig och barnrik arbetarfamilj. Hemmet låg i Sävenäs i nordöstra Göteborg. Han slutade skolan vid 13 års ålder och började som sågverksarbetare vid AB Campoboardfabriken i Göteborg 1919-1921, därefter vid AB Värmlands Träindustri i Göteborg 1922-1930 och vid SKF 1934-1944. På 1930-talet hamnade han i en längre period av arbetslöshet, och ägnade sig då (1932-1933) åt studier vid Viskadalens folkhögskola, samt åt en redan tidigare inledd verksamhet som politiker.

Han engagerade sig aktivt bland annat i uppbyggnaden av den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i västra Sverige. Arbetet inom ungdomsrörelsen fortsatte ett tag, men kompletterades senare med ett antal kommunala uppdrag och ledde därefter till att han fick ett mandat som riksdagsman (den dittills yngste) under perioden 1933–1936.

Efter perioden i riksdagen arbetade han under några år på SKF i Göteborg, där han tog aktiv del i det fackliga arbetet och grundade en tidning för de anställda ”Vi på kulan”. Parallellt med SKF-arbetet stärkte han successivt sin ställning inom det socialdemokratiska partiet och blev ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige år 1943 och av styrelsen för Göteborgs arbetarekommun år 1944.

Under krigsåren var Torsten Henrikson vid sidan av sina fackliga och politiska uppdrag engagerad i Norge-hjälpen och i försvarslånearbetet. 1945 lämnade han SKF för posten som redaktör för tidningen Hyresgästen, vilken han innehade fram till 1954.

År 1946 blev Torsten Henrikson ordförande för Göteborgs arbetarekommun och ett par år senare ledamot av styrelsen för Arbetarepartiet socialdemokraterna (SAP). 1955 blev han stadssekreterare och chef för stadsbyggnadsavdelningen (senare kallades stadssekreteraren istället kommunalråd). I den funktionen tog han initiativ till och genomdrev byggandet av bland annat Valhallabadet och Nya Ullevi, samt trafiklederna Tingstadstunneln och Älvsborgsbron. Han genomförde också de stora markköpen i Angered och Bergum.

Torsten Henrikson bidrog aktivt till att utforma och lokalt förankra svensk bostads- och miljöpolitik.[källa behövs] Han prioriterade också fritids- och idrottsfrågor. På de nämnda områdena tog han initiativ till och var ordförande för Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Han blev ledamot i styrelserna för ämbetsverken Naturvårdsverket och Institutet för vatten och luftvård; det senare tillkom på hans initiativ. På området fritid och idrott var han ordförande i den statliga Fritidsutredningen, samt ledamot av Riksidrottsförbundets styrelse.

Torsten Henrikson gifte sig 1935 med Ester Johansson (1910-1972). Han var far till Bo Henrikson och Hans Henriksson.

Inkorporeringen av Angered och Bergum[redigera | redigera wikitext]

På 1960-talet hade Göteborgs kommun brist på mark för sitt planerade bostadsbyggande. Mark hade exproprierats i Högsbo och Västra Frölunda till stora kostnader. Henrikson utarbetade därför en hemlig plan om att köpa upp jordbruksmark i Angered och Bergum. Han såg till att chefredaktören för Göteborgs-Posten, Harry Hjörne (FP), var införstådd med planen. I mitten av 1960-talet hade man förvärvat 2 600 objekt till ett pris av 60 miljoner kronor. Det innebar att staden genom bulvaner ägde 45 procent av landarealen i Angered och 30 procent i Bergum. Därmed fick man det eftersträvade införlivningsbeslutet av staten och Angered och Bergum införlivades 1967 med Göteborg. Den 21 november 1965 hade Stockholms-Tidningen rubriken: "Markkupp i Chicagostil klarade bostadskris" och Dagens Nyheter hade den 3 juni 1979 en artikel med rubriken: "Han gjorde Sveriges djärvaste markkupp - och fick Hjörne och GP att hålla tyst om saken".[2]

Sammanställning av uppdrag[redigera | redigera wikitext]

Henrikson var ledamot av riksdagens andra kammare 1933-1936, av hyresregleringskommittén 1951-1954, av idrottsutredningen 1955-1957, av studentbostadsutredningen 1957 och av parkeringsutredningen från 1960.

Han var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige från 1943, varav som andre vice ordförande 1951-1954, av taxeringsnämnden i stadens 41:sta distrikt 1932, av styrelsen för Renströmska badanstalterna 1944-1954, varav som ordförande 1947-1954, av folkskolestyrelsen 1944-1945, av skolnämnden i Frölundadistriktet som ordförande 1945, av folkskolestyrelsens hälso- och sjukvårdsnämnd 1945, av styrelsen för Göteborgs stads bostads AB från 1945, varav som ordförande från 1947, av styrelsen för föreningen Härskogens friluftsgård som vice ordförande 1946-1954, av stadskollegiet 1947-1954, av drätselkammarens andra avdelning 1947-1954, varav som ordförande 1952-1954, av Göteborgs stads reklamnämnd som ordförande 1947-1950, av drätselkammarens gatunamnsberedning 1948-1954, varav som vice ordförande 1949-1954, av styrelsen för stiftelsen Familjebostäder i Göteborg 1950-1954, av skogsnämnden 1952-1954, av styrelsen för Göteborgs och Bohus läns turisttrafikförbund från 1952, varav som vice ordförande från 1960, av förbundsdirektionen för regionplaneförbundet för Göteborg med omgivning 1954, av styrelsen för Göteborgs idrottsförbund som ordförande från 1957, av styrelsen för Göteborgs distrikts idrottsförbund från 1960, av styrelsen för Sveriges riksidrottsförbund från 1960, av styrelsen för Svenska stadsförbundet från 1960 och av styrelsen för Stiftelsen för Västsvenska fritidsområden från 1962.

Han var ledamot av beredningen för frilufts- och bastubad (motionär) som ordförande 1943-1945, av valkommittén 1946, av byggnadskommittén för Valhallabadet som ordförande 1949-1958, av beredningen för de ensamståendes bostadsfråga 1949-1952, av beredningen för förläggande av ett segelfartyg i Göteborgs hamn 1951-1952, av beredningen för anlitande av olika organisationer som remissorgan 1951-1952, av planeringsberedningen 1954-1955, av Stor-Göteborgskommittén från 1958, revisor för Gårda skolbarnhem 1932-1933 och för Örgryte barnavårdssällskap 1932-1933. Henrikson var ledamot av styrelsen för stadsfullmäktiges socialdemokratiska grupp från 1947, hela tiden som sekreterare, ledamot av styrelsen för stadsfullmäktiges diskussionsklubb från 1952, hela tiden som skattmästare.

Han var ledamot av kyrkofullmäktige i Örgryte församling 1933-1934.

Han var ledamot av styrelsen för Svenska sågverksindustriarbetareförbundets avdelning nr 55 i Göteborg 1926-1930 och av styrelsen för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning nr 41 i Göteborg 1940-1942, ordförande i SKF:s studiekommitté 1938-1944, ordförande i den socialdemokratiska ungdomsklubben Aktiv 1929-1932, ledamot av styrelsen för Göteborgs arbetarekommun från 1944, varav som kassaförvaltare 1944, förste vice ordförande 1945 och ordförande från 1946. Henrikson var ledamot av styrelsen för Sveriges socialdemokratiska parti från 1948.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • "Episoden Ström" : ett försvar - en anklagelse. Göteborg: Handelstr. 1934. Libris länk 
  • Göteborgs arbetarekommun 90 år : från hungerdemonstration till folkhemspolitik : ett samtal mellan Ernst Jungen och Torsten Henrikson. Göteborg: Arbetarekommunen. 1980. Libris länk 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Henrikson, C Torsten i Vem är det 1977
  2. ^ Wenander, Lars (2006). Torsten Henrikson - stadsbyggaren (1. uppl). Stockholm: Hjalmarson & Högberg. sid. 62-72. Libris länk. ISBN 91-7224-033-4 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962: Biografisk matrikel, Magnus Fahl, Wezäta, Göteborg 1963 s. 422 >