USA:s herrlandslag i ishockey
 USA:s herrlandslag i ishockey | |
| IIHF:s rankning | 6 (2014) |
|---|---|
| Coach |  Peter Laviolette |
| Matchställ | Blå eller vit tröja med texten "USA" |
| Guld | 2 (1933, 1960) |
| Silver | 9 (1920, 1924, 1931, 1932, 1934, 1939, 1950, 1952, 1956) |
| Brons | 6 (1936, 1949, 1962, 1996, 2004, 2013) |
| OS-meriter | |
| Guld | 2 (1960, 1980) |
| Silver | 7 (1920, 1924, 1932, 1952, 1956, 1972, 2002, 2010) |
| Brons | 1 (1936) |
| Canada/World Cup-meriter | |
| Guld | 1 (1996) |
| Silver | 1 (1991) |
USA:s herrlandslag i ishockey representerar USA i ishockey på herrsidan. USA spelade sin första match vid olympiska spelen 1920 i Antwerpen i Belgien, och slutade på andra plats efter de samtida suveränerna Kanada. I första matchen vann man med 29-0 mot Schweiz den 24 april 1920.[1]
Historia
Vid världsmästerskapet 1933 i Prag lyckades USA vinna turneringen, och det var första gången inte Kanada vann en ishockeyturnering som gällde världsmästerskap eller olympiska spel. Vid olympiska vinterspelen 1936 i Garmisch-Partenkirchen i Bayern i Tyskland fick USA stryk med 1-2 mot Italien, och det var första gången som ett landslag från gamla världen slog ett landslag från nya världen vid större ishockeysammanhang. Vid världsmästerskapet 1938 i Prag i dåvarande Tjeckoslovakien slutade USA på sjunde plats, vilket betydde att man för första gången missade medaljen då man ställde upp i större sammanhang.
Vid olympiska vinterspelen 1960 i Squaw Valley i delstaten Kalifornien i USA vann USA den kombinerade världsmästerskapet och olympiska turneringen före Kanada och Sovjetunionen. Världsmästerskapet 1962 spelades i delstaten Colorado i USA, och USA lyckades där vinna bronsmedaljerna.
Vid världsmästerskapet 1969 i Sverige slutade USA på sjätte och sista plats, och flyttades därmed för första gången ner till B-gruppen. USA vann B-gruppen 1970, och var åter i A-gruppen vid världsmästerskapet 1971 i Schweiz, där man hamnade på sjätte plats igen och återigen flyttades ner. Efter tvåa andraplatser i B-gruppen 1972 och 1973 vann man B-gruppen 1974 och flyttades återigen upp till A-gruppen.
Vid olympiska vinterspelen 1980 i Lake Placid i delstaten New York i USA vann USA guldet före Sovjetunionen och Sverige. Sovjetunionen var favoriter, och USA:s bedrift kallades "Miracle on Ice" (en: "Miraklet på is"). Även om ishockey inte är den populäraste sporten i USA anses bedriften som en av de största i USA:s sporthistoria.
Vid världsmästerskapet 1982 i Finland slutade USA på åttonde plats, och flyttades ner till B-gruppen, som man vann 1983 och återigen tog sig upp i A-gruppen.
Vid världsmästerskapet 1996 i Wien i Österrike vann USA bronsmedaljerna. USA vann även proffsturneringen World Cup 1996, efter seger över Kanada i finalserien.
Vid världsmästerskapet 1998 i Schweiz slutade USA på 12:e plats av de 16 lagen, och tvingades till kvalspel för att hålla sig kvar, vilket man dock lyckades med.
Vid olympiska vinterspelen 2002 i Salt Lake City i delstaten Utah i USA tog USA silver, efter förlust mot Kanada med 2-5 i finalmatchen. Vid världsmästerskapet 2004 i Tjeckien vann USA brons.
I världsmästerskapet 2003 i Finland förlorade USA öppningsmatchen mot Danmark med 2-5, och efter förluster mot Schweiz och Ryssland tvingades man spela nedflyttningskval, där man dock lyckades hålla sig kvar.
I World Cup 2004 lyckades USA inte försvara sin mästartitel från 1996 utan förlorade semifinalen mot Finland.
USA har totalt 485 017 registrerade ishockeyspelare (0,16 % av befolkningen). För närvarande 2010 är Ron Wilson landslagets huvudtränare.
Under 1990-talet hade USA:s ishockey sin största uppgång med NHL-spelare som Brett Hull, Jeremy Roenick, Brian Leetch och Mike Modano. De vann World Cup 1996 och silver vid 2002 års olympiska turnering. Många av spelarna hade vid mitten av 2000-talets första decennium dragit sig tillbaka, och USA:s unga lag i olympiska vinterspelen 2006 i Turin i Italien slutade åtta i turneringen.
Profiler
- Tony Amonte
- Tom Barrasso
- Chris Chelios
- Ty Conklin
- Rick DiPietro
- Chris Drury
- Mike Dunham
- Robert Esche
- Bill Guerin
- Derian Hatcher
- Mark Howe
- Phil Housley
- Brett Hull
- Steve Konowalchuk
- John LeClair
- Brian Leetch
- Mike Modano
- Mike Richter
- Jeremy Roenick
- Brian Rolston
- Keith Tkachuk
- Doug Weight
- Patrick Kane
Olympiska resultat genom tiderna
Canada Cup/World Cup genom tiderna
- Canada Cup 1976 - Slutade femma
- Canada Cup 1981 - Slutade trea
- Canada Cup 1984 - Slutade trea
- Canada Cup 1987 - Slutade femma
- Canada Cup 1991 - Förlorade final
- World Cup 1996 - Guld
- World Cup 2004 - Förlorade semifinal
Världsmästerskap genom tiderna
|
|
|
VM-statistik
1920-2006
| VM-Turneringar | Matcher | Segrar | Oavgjorda | Förluster | Gjorda mål | Insläppta mål | Poäng |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| A-VM | 442 | 200 | 41 | 201 | 1717 | 1653 | 441 |
| B-VM/Division I | 34 | 30 | 2 | 2 | 254 | 84 | 62 |
| C-VM/Division II | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |
| D-VM/Division III | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |
2007-
| VM-Turneringar | Matcher | Segrar | Förluster | Sudden deaths-/Straffläggningssegrar | Sudden deaths-/Straffläggningsförluster | Gjorda mål | Insläppta mål | Poäng |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| VM | 62 | 31 | 19 | 5 | 7 | 232 | 169 | 110 |
| Division I | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |
| Division II | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |
| Division III | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 | 0 |
- ändrat poängsystem efter VM 2006, där seger ger 3 poäng istället för 2 och att matcherna får avgöras genom sudden death (övertid) och straffläggning vid oavgjort resultat i full tid. Vinnaren får där 2 poäng, förloraren 1 poäng.
Källor
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör USA:s herrlandslag i ishockey.
| USA:s ishockeylandslag i World Cup 2004 |
|
Målvakter |