Unga Bosnien

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Medlemmar ur Unga Bosnien vid rättegången i Sarajevo 1914. Från vänster: 1 Trifun "Trifko" Grabež (18), 2 Nedeljko Čabrinović (19), 3 Gavrilo Princip (19), 4 Danilo Ilić (24), 5 Veljko Čubrilović (28).

Unga Bosnien, serbokroatiska Млада Бocнa/Mlada Bosna,var en revolutionär multietnisk grupp, aktiv särskilt mellan 1908 och 1914, som arbetade för Bosniens befrielse från österrikiskt styre och förening av de sydslaviska länderna. Unga Bosniens mål var att skapa en fri sydslavisk nation, Jugoslavien. Det var Unga Bosnien som stod för mordet på ärkehertig Franz Ferdinand och hans hustru, de så kallade Skotten i Sarajevo. Skotten räknas som den indirekta händelse som startade första världskriget. Medlemmar ur den serbiska organisationen Svarta handen försåg Unga Bosnien med materiel och logistik för attentatet.[1][2]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Unga Bosnien bestod egentligen av en rad mindre grupper av studenter och unga arbetare. Medlemmarna var mellan cirka 13 och 30 år. Grupperna fanns bland annat i Sarajevo, Mostar, Tuzla, Zagreb och Belgrad, och till och med i Österrikes huvudstad Wien. De uppkom omkring sekelskiftet, med anledning av Österrike-Ungerns ockupation och förtryck av Bosnien och Hercegovina[3] (landet ockuperades 1878[4]). Unga Bosnien nådde större förening och enhetlighet efter annexionen av Bosnien och Hercegovina (år 1908), då en omfattande organisation av de många grupperna ägde rum efter ett beslut att förbereda sig för revolutionär verksamhet, fattat vid en studentsammankomst i Wien 1909, men "Unga Bosnien" som ett samlingsnamn för ett stort antal mindre sällskap användes redan 1907[3]. Grunden för Unga Bosnien som enad organisation lades av tre unga studenter, Vladimir "Vlado" Gaćinović, Dimitrije Mitrinović och Bogdan Žerajić. Exempel på mindre studentsällskap som ingick i organisationen var bland annat Dimitrije Mitrinovićs litteraturklubb Matica/Матица (huvudström), grundad i Mostar år 1905, Bogdan Žerajićs revolutionära diskussionsgrupp Sloboda/Слобода (frihet), det slovenska litterära sällskapet 'Priporod' och Serbokroatiska Progressiva Organisationen. 'Matica' höll sig med ett litet bibliotek, där ungdomarna kunde läsa vad de ville, även böcker som censurerats av Habsburgregimen.[5] Inspiration till namnet kom från de många andra ungdomsförbund runtom i Europa som arbetat för nationell befrielse, till exempel Unga Tyskland, Unga Kroatien, Ungtjeckerna och framförallt Unga Italien.[3]

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Unga Bosnien var en fri organisation utan konstitution och egentlig ledning av personer ( Vladimir Gaćinović betraktas dock ofta som gruppens ledare ). Organisationens medlemmar leddes istället av sin gemensamma ideologi. I och med detta profilerade sig dock de tre grundarna, och i synnerhet Vladimir Gaćinović, som skrev en hel del om denna ideologi. Unga Bosniens ideologi var mer eller mindre följande: "De sydslaviska (jugoslaviska) folken är egentligen en och samma nation och bör leva i ett och samma land. Detta land skall vara fritt från främmande styre och en helt suverän stat. Inrikes skall landet vara organiserat såsom en republik eller liknande."[3]

Från vänster: 1 okänd, 2 Jovan "Jovo" Princip (Gavrilo Princips storebror), 3 Bogdan Žerajić, 4 Gavrilo Princip, 5 okänd, 6 Nikola "Nikica" Princip (Gavrilo Princips lillebror). Ca 1910.

Landet, som de tänkte sig det, hade i dåläget endast två fria delar, nämligen kungarikena Serbien och Montenegro. Det var medlemmarnas allmänna tanke att Serbien skulle hjälpa de övriga sydslaviska länderna att återfå sin frihet,[6] och emedan Italiens förening var en stor inspirationskälla för Unga Bosnien, kallade de ofta Serbien för "Jugoslaviens Piedmont". Skapandet av Jugoslavien var tänkt att inledas med att Bosnien och Hercegovina inkluderades i Serbien. Denna idé hade gamla anor och baserades på uppfattningen att Bosnien var ett gammalt serbiskt land. År 1876 skrev ett antal intellektuella bosnienserber under följande förklaring: “Vårt hemland Bosnien bekänner sig till furstendömet Serbien och vi förkunnar vår härskare furst Milan Obrenović[7]" Detta hade dock föga verkan.

En skillnad i tolkningen av ideologien kunde skönjas mellan de yngre och de äldre medlemmarna i Unga Bosnien. Medan många av de äldre hade en mer utpräglat  serbisk, bosnisk eller kroatisk synvinkel, identifierade sig de yngre som serbokroater eller jugoslaver.[8] Detta ledde till att dessa yngre medlemmar ofta fick utstå hård kritik både från de österrikiska myndigheterna (vilka gjorde allt för att främja fientligheten mellan de olika etniska grupperna i Bosnien i syfte att stärka sin egen makt[5]), ultraserbiska och ultrakroatiska nationalister. Dessa betraktade “jugoslaverna” som ett slags kameleonter som inte ville bekänna sin nationalitet, trots att ungdomarna ofta kallade sig “jugoslaviska nationalister”.[8] Ett exempel på detta är ett brev som Gavrilo Princip skrev till en kamrat efter att ha deltagit i skapandet av studentsällskapet Serbokroatiska Progressiva Organisationen, 1911:

“De började genast attackera oss på alla möjliga sätt och särskilt sade de till oss att vi inte var serber. Det bildades en djup klyfta och byggdes upp ett fruktansvärt hat emellan oss... Vi gjorde allt vi kunde för att ordna saker och ting och få slut på detta meningslösa och löjliga hat”.

Unga Bosniens ideologi var influerad av en mängd politiska ståndpunkter, starkast av anarkism, socialism och syndikalism. Medlemmarna var också påverkade av den tjeckiske politikern Tomáš Masaryks idé om "smått arbete", som innebar att upplysa massorna för att störta den gamla regimen.[3] Merparten av medlemmarna var män, men även kvinnor var välkomna och Unga Bosnien trodde på jämlikhet och kvinnornas frigörelse. Den största religionstillhörigheten var serbisk-ortodox, men det fanns också kroatiska katoliker och bosniska muslimer, som alla samarbetade för ett gemensamt mål.

I allmänhet var organisationen religiöst obunden och en stor del av medlemmarna förklarade sig öppet ateister, till exempel vid rättegången i Sarajevo 1914. Gavrilo Princip ville till en början inte svara på domarens fråga om huruvida han trodde på Gud eller inte, men uppgav senare att han var ateist.[9] En av de första ungdomsprotesterna mot Österrike-Ungern ägde dock rum i en ortodox kyrka i Sarajevo, när metropoliten Evgenije Letica, i linje med det äldre kristna synsättet att all makt är kommen från Gud, nedkallade Guds välsignelse över de nya härskarna och Habsburgska huset i Österrike. Samtliga närvarande knäböjde utom en rad unga gymnasister. Metropolit Letica “dömdes” senare till döden av samma konspiratörer som låg bakom skotten i Sarajevo 1914, eftersom de ansåg honom vara en landsförrädare. Något attentat mot metropoliten verkställdes dock ej.[5]

Liksom många socialister, anarkister och syndikalister på den tiden beredde sig Unga Bosniens medlemmar på en social revolution. Deras förhoppning var att revolutionen skulle bringa frihet från Österrike.[6]

Vlado Gaćinović skrev: “Den serbiske revolutionären - om han vill segra - måste vara konstnär, konspiratör och martyr, ha talang för att kämpa, vara både västerländsk och hajduk, och han skall med ett rop ta upp kampen för de olyckliga och överkörda."[10]

En annan tanke som växte sig stark inom Unga Bosnien var den om att frihet inte kan undfås utan uppoffringar - och offer[11]. Särskilt Bogdan Žerajić bidrog med sitt attentat och självmord (1910) till denna idé (se nedan under Attentat). Unga Bosniens främste ideolog Vladimir Gaćinović, som varit dennes bäste vän, skrev år 1912 minnesbroschyren Смрт једног хероја/Smrt jednog heroja "En hjältes död", i vilken han helgonförklarade sin avlidne kamrat och uppmanade ungdomar att fortsätta dennes arbete. Denna skrift, endast ett dussin sidor lång, blev en viktig del av Unga Bosniens ideologi under de sista två åren.[6] "Žerajić blev en idol bland ungdomarna. Hans kamrater, och folk som var yngre än han, dyrkade honom som en hjälte".(Принцип о себи, efterord av anonym översättare, 1926)[6]

Litteratursällskapet Unga Bosnien[redigera | redigera wikitext]

Cvetko Popović, 18, som skrev "tidningen" 'Skålen' i fängelset.

Unga Bosniens medlemmar var kända för att läsa väldigt mycket[6], och god litteratur dessutom, vilket gav dem en del status trots deras låga sociala ställning. Många av dem var fattiga och prioriterade böcker framför mat.[12] Unga Bosnien var faktiskt inte så litet av ett litteratursällskap, och förutom sina panslavistiska idéer diskuterade de ofta litteratur. Författare de läste var bland annat den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin[9], Maxim Gorkij, italienaren Mazzini[6] som bidragit till Italiens förening, Oscar Wilde, Fjodor Dostojevskij, vid sidan om ett stort antal inhemska författare. Boken Vad bör göras? (Что дѣлать?) av den ryske författaren Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij lästes flitigt av medlemmarna,[5] liksom berättelsen om den schweiziske hjälten Wilhelm Tell, som var speciellt omtyckt eftersom han hade kämpat mot Österrike och Habsburgarna. När polisen registrerade den döde Žerajićs hus fann de en anteckningsbok full av citat ur Wilhelm Tell av Friedrich von Schiller.[5]

Poesi och diktning var ett annat specialområde och många medlemmar skrev dikter och drömde om att bli poeter eller författare. En som lyckades var Ivo Andrić[12] som senare fick Nobelpriset, 1961.[13] Ett flertal översatte också böcker till serbokroatiska, till exempel Danilo Ilić (organisatör av attentatet i Sarajevo 1914, senare avrättad), som översatte skrifter av bland annat Maxim Gorkij och Oscar Wilde.[14] Gavrilo Princip påstås ha kunnat den montenegrinska diktboken Bergskransen utantill[5].

I Serbien behövde ungdomarna inte gömma sig - där träffades de öppet på kaféer och bibliotek, men i Bosnien var de tvungna att smyga med sin verksamhet. Det var enligt de österrikiska myndigheterna olagligt att syssla med så kallad 'serbisk aktivitet', vilket kunde betyda i princip vad som helst som hade med slavisk kultur att göra, och sålunda träffades medlemmarna i Unga Bosnien i smyg. De utbytte böcker, debatterade - och planerade attentat. Myndigheterna som styrde i Bosnien led i allmänhet av “Angst vor Kinder”; rädsla för barn och för ungdomens revolutionaritet. I Banja Luka ställdes en fjortonårig pojke inför rätta i augusti 1914, anklagad för att ha förolämpat kejsaren, och 1908 hölls en rättsprocess mot en tolvåring, som två år tidigare med sin fickkniv i skolan skurit sönder ett frimärke med Frans Josefs bild på, i syfte att visa sin bänkkamrat vad han tyckte att man borde göra med kejsaren.[5]

Ungdomarna som dömdes för skotten i Sarajevo led i fängelset mest av att inte ha tillgång till litteratur och tidskrifter. Cvetko Popović, 18, löste problemet på ett uppfinningsrikt sätt. Han berättade själv: “Mina ’nyheter’ skrev jag medelst en spik, i soppskålen, och eftersom skålarna byttes tre gånger per dag kom tidningen i tre utgåvor: morgontidning, dagblad och aftontidning. Med spiken ristade jag i skålen in en rektangel, som tidningsformat. Överst textade jag namnet; ’Skålen’, och därunder ’Hämnarens tidning’.” (Ungdomarna tillkännagav att de utfört attentatet delvis för att hämnas för allt lidande som Bosnien utsatts för av den österrikiska regimen.)

Även Nedeljko Čabrinović "publicerade" en “tidning”, ’Handbojan’, och Ivo Kranjčević skrev ’Bomben’.[10]

Gavrilo Princip skrev också i sin soppskål, en pessimistisk dikt med namnet "Умирање", i vilken han även tar chansen att hylla sin idol Žerajić (se nedan), och på väggen i sin cell efterlämnade han den lilla versen "Наше ће сјене ходати по Бечy / Лутати по дворy / Плашити господy",[15] “Våra skuggor skola gå genom Wien / Vandra genom slottet / Sätta skräck i adeln."

Attentat[redigera | redigera wikitext]

Medlemmar ur Unga Bosnien på gerillaträning i Vranje, 1908.

Från att ha varit en fridfull organisation slog Unga Bosnien om efter annexionen av Bosnien och Hercegovina 1908, och blev militant. En studentkonferens hållen i Wien 1909, ledd av Božidar Zečević som var ordförande i sällskapet Rad/Рад (Arbete) fastslog att Masaryks metod “smått arbete” inte var tillräckligt effektiv och att det beslöts att man istället skulle förbereda sig för direkt kamp mot Österrike-Ungern, samt att organisationen skulle söka kontakt med “alla revolutionärer, anarkister och nihilistiska organisationer i hela världen”.[3] Flera medlemmar förövade attentat mot högt uppsatta ledare[16], bland andra Bogdan Žerajić, som 1910 efter ett misslyckat anfall mot friherre Varešanin begick självmord[3]. Detta fick stor uppmärksamhet inom organisationen. Žerajić blev en martyr som dyrkades av andra medlemmar[17]; de besökte hans grav och svor att de skulle hämnas hans död.[9]

Många unga män ur organisationen genomgick militärträning hos den serbiska gerillagruppen Narodna Odbrana/ Нapoднa Oдбpaнa (Folkförsvaret) som beredde sig på att i händelse av militärt hot från Österrike-Ungern (och det var vida känt att kejsar Frans Josef planerade att vid lämpligt tillfälle invadera Serbien[18]) försvara det serbiska folket. I Balkankrigen deltog ett stort antal medlemmar ur Unga Bosnien såsom frivilliga i den serbiska armén. Den vägen lärde de sig att hantera skjutvapen.

Politiska attentat blev en viktig del av Unga Bosniens ideologi[16]. Medlemmarna ansåg att upprepade mordförsök på vad de ansåg vara tyranner och landsförrädare kunde leda till en allmän social revolution och Österrike-Ungerns undergång, vilket var deras mål.[6] Totalt sett förövade Unga Bosnien och dess systerorganisation Unga Kroatien sex attentat:[16]

En tecknares tolkning av skotten i Sarajevo 1914, avfyrade av Gavrilo Princip.

Skotten i Sarajevo[redigera | redigera wikitext]

En av dem som inspirerats av Žerajić var Gavrilo Princip, som den 28 juni 1914 sköt ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike, och av misstag[9] också hans hustru Sofia av Chohenberg (Princip hade genomgått träning hos Narodna Odbrana[9] men godkändes inte som soldat på grund av dålig hälsa och att han var väldigt liten till växten). Attentatet var resultatet av en stor sammansvärjning i vilken ett tjugotal ungdomar var inblandade.

Attentatet var skräddarsytt efter den rutt som Franz Ferdinand skulle följa i sin rundtur i automobil i samband med statsbesöket i Sarajevo. Det officiella syftet med besöket var att inspektera militärbaracker utanför Sarajevo, men många bosniska serber fruktade att kejsar Frans Josef, som skickat Franz Ferdinand, egentligen ville ta reda på om det var ett bra tillfälle att försöka invadera Serbien.[3]

Konspiratörerna hade varsin post längs rutten där de stod och väntade, beväpnade med pistoler och handgranater. Förutom Franz Ferdinand var de inställda på att försöka mörda en annan passagerare i samma bil, Bosniens guvernör Oskar Potiorek, som dock undkom.

Attentatsmännen hördes sedan under strikta former i den så kallade Sarajevo-rättegången. Ett flertal dömdes för mord och högförräderi, till fängelse och hängning.[3] De försvarades av advokaten Rudolf Cistler/Zistler,[19] som bland annat försökte skona dem från dödsstraff.

Under rättegången blev ungdomarnas politiska motiv tydliga. Gavrilo Princip sade:"Jag är jugoslavisk nationalist och mitt mål är att ena alla sydslaver (jugoslaver) i den statsform det bleve och befria dem från Österrike".[9]

Hans kamrat Nedeljko Čabrinović höll med: "Mitt mål var en sydslavisk republik, i allmänhet en slavisk republik [...] Så tycker också Princip och resten av mina kamrater från Unga Bosnien."[12]

Ytterligare attentat var planerade, men utfördes aldrig, bland annat mot Potiorek i slutet av 1913. Två olika sammansvärjningar inom Unga Bosnien hade utsett honom till måltavla: Vladimir Gaćinović, Mustafa Golubić och Muhamed Mehmedbašić å ena sidan, Gavrilo Princip och Danilo Ilić å den andra. De tre sistnämnda ingick i konspirationen bakom skotten i Sarajevo. Ibrahim Fazlinović och Djulaga Bukovac hade för avsikt att försöka döda själve kejsaren, Frans Josef I, vilket även varit Bogdan Žerajićs ursprungliga plan.[16]

Utöver detta hade ett många sammansvärjningar mot ärkehertig Franz Ferdinand uppkommit, och hade denne inte skjutits av Gavrilo Princip den 28 juni 1914 hade han sannolikt kunnat falla offer för någon av de andra konspirationerna. Organisationen Unga Bosnien vägrade erkänna Österrikes annektion av Bosnien och Hercegovina, vilken stred mot vad som överenskommits vid Berlinkongressen. Enligt organisationens medlemmar var landet därigenom alltjämt ockuperat, inte inkorporerat, och då Franz Ferdinand var den österrikiska krigsmaktens högsta befäl, betraktade de honom som ledare för ockupationsarmén.[18]

Även om många av ungdomarna drömde om en karriär inom litteratur eller poesi prioriterade de sitt revolutionära arbete och var beredda att när som helst utföra uppdrag vars påföljder kunde vara långa fängelsestraff eller avrättning. Ett av Unga Bosniens valspråk blev därför: ,,Vi skall antingen dö i livet, eller så lever vi i döden“[18], och ett annat var Žerajićs uttalande: "Den som vill leva, låt honom dö, den som vill dö, låt honom leva", vilket han, som en av organisationens kristna, kan ha hämtat ur Bibelns "Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och hava evigt liv" (Joh. 12:30).

Österrikes krigsförklaring mot Serbien[redigera | redigera wikitext]

Österrike-Ungern hade planerat och förberett ett krig mot Serbien, som ansågs vara en 'problematisk nation'[7], åtminstone sedan 1909, med målet att slutligen annektrera landet.[18] Skotten i Sarajevo, mordet på ärkehertig Frans Ferdinand och hans hustru, blev för de österrikiska myndigheterna ett tillfälle att rättfärdiga och verkställa sitt planerade krig. Av den anledningen ville man få det att framstå som om samtliga konspiratörer i attentatet vore serbiska nationalister, vilket inte var fallet.[8] Det gick så långt att man i dokumenten förfalskade namnet på kroaten Ivo Kranjčević och kallade honom Milan Kranjčević istället, eftersom Ivo ansågs vara ett typiskt kroatiskt namn medan Milan var ett dito serbiskt.[8] I rättssalen närvarade två individer som helt och hållet gick emot hypotesen att attentatet var serbiska nationalisters verk: den kroatiske nationalisten Franjo Sadilo som inte tyckte om serber, anklagad för att ha hjälpt till att gömma undan vapen, och den konservative serben Nikola Forkapić, som motsatte sig en jugoslavisk stadsbildning och ansåg att Bosnien borde förbli österrikiskt, arresterad för att han haft kännedom om sammansvärjningen men inte polisanmält densamma.[8]

Österrike stod fast vid övertygelsen att mordet på tronföljaren begåtts på order av den serbiska regeringen, trots att den österrikiske stadstjänstemannen Friedrich von Vissner, som ålagts uppdraget att undersöka saken, efter minutiösa efterforskningar telegraferade till Wien att "det finns ingenting som skulle kunna tyda på att den serbiska statsmakten vore ansvarig..." [18]

Efter att ha fått ett negativt svar på det ultimatum som presenterats till följd av attentatet, förklarade kejsardömet Österrike-Ungern kungariket Serbien krig den 28 juli 1914, vilket utvecklades till första världskriget.

Museum och kapell[redigera | redigera wikitext]

"De Vidovdanska hjältarnas kapell" i Sarajevo.

Under den socialistiska republiktiden öppnades i Sarajevo ett museum över Unga Bosnien, Muzej Mlade Bosne/Музеј Младе Босне, med utställningar rörande attentatet i Sarajevo 1914 och den österrikiska ockupationstiden 1878–1918. Museet har blivit en stor turistattraktion. Sedan 1939 ligger majoriteten av deltagarna i Sarajevo-attentatet samt Bogdan Žerajić begravda i De Vidovdanska Hjältarnas Kapell på en serbisk-ortodox kyrkogård i samma stad.[20] Dagen för attentatet var Vidovdan, Den helige Vitus dag, den 28 juni, vilket är en mycket viktig serbisk högtidsdag. Av den anledningen kom konspiratörerna och attentatsmännen senare att kallas för "de vidovdanska hjältarna". 2015 restes en staty av Gavrilo Princip bredvid kapellet.[21]

Kända medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Några av de berömda medlemmarna ur Unga Bosnien var:[3]

Gavrilo Princip vid omkring sexton års ålder, 1910.

Attentatsmännen i Sarajevo och några av deras medhjälpare:

  • Gavrilo "Gavra, Gavro, Gavroš[12]" Princip (1894–1918), gymnasist, sköt Franz Ferdinand 1914
  • Nedeljko "Nedjo/Neđo" Čabrinović (1895–1916), typograf, kastade samma dag en bomb mot Franz Ferdinands bil
  • Trifun "Trifko" Grabež (1896–1916), gymnasist, deltagare i attentatet mot Franz Ferdinand
  • Danilo Ilić (1889– avrättad 1915), lärare, journalist och översättare (översatte bland annat böcker av Maxim Gorkij och Oscar Wilde till serbokroatiska)[14], teknisk organisatör för attentatet
  • Mihajlo "Miško" Jovanović (?- avrättad 1915), distributör av vapen för konspirationen
  • Veljko Čubrilović (1886– avrättad 1915), lärare och journalist, medhjälpare till attentatet och storebror till attentatorn Vaso
  • Vaso Čubrilović (1897–1990), gymnasist, den yngste konspiratören i Sarajevo-attentatet 1914, senare historieprofessor och jugoslavisk minister
  • Cvetko/Cvjetko/Cvijetko Popović (1896–1980), gymnasist, deltagare i attentatet
  • Lazar Djukić/Đukić (1896–1917), lärare, medhjälpare till attentatet, rekryterade Vaso och Cjvetko
  • Muhamed/Mehmed Mehmedbašić (1886– dödad av Ustasja 1943), deltagare i attentatet, flydde till Montenegro
  • Jakov Milović, medhjälpare
  • Marko Perin, medhjälpare
  • Branko Zagorac, medhjälpare
  • Ivan "Ivo" Kranjčević, medhjälpare
  • Nedjo/Neđo Kerović, medhjälpare

Andra kända medlemmar:

  • Vladimir "Vlado" Gaćinović (1890–1917), Unga Bosniens ideolog, författare, essäskrivare och skald
  • Bogdan Žerajić
    Bogdan Žerajić (1886–1910), småskollärare och universitetsstudent, "de vidovdanska hjältarnas" stora inspirationskälla, utförde ett
    Vaso Čubrilović, 17, vid rättegången i Sarajevo 1914.
    misslyckat attentat i Sarajevo 1910
    Veljko Čubrilović, ca 1910.
  • Ivan "Ivo" Andrić (1892–1975), nobelpristagare i litteratur 1961
  • Dimitrije Mitrinović (1887–1953), anarkistisk poet, författare och föreläsare intresserad av mystik och konst, viktig person inom tidskriften Bosanska Vila
  • Vladislav Petković Dis (författare)[10]
  • Dragutin Mras (skald)
  • Špiro Soldo (en av sällskapets grundare)
  • Borivoje Jeftić
  • Sima Pandurović (skald, författare)
  • Dobroslav Jevdjević (skrev senare böcker om Unga Bosnien och Gavrilo Princip)
  • Božidar Zečević, initiativtagare till Unga Bosniens revolutionära verksamhet
  • Mustafa Golubić, konspiratör, senare kommunist

Filmer[redigera | redigera wikitext]

Organisationen Unga Bosnien fingerar i ett flertal filmer. Nämnas kan Sarajevski Atentat/Сapajeвcки Aтeнтaт från 1968 (Jugoslavien) där dygnet före attentatet den 28 juni 1914 skildras, för konspiratörerna som gör de sista förberedelserna såväl som för Franz Ferdinand som njuter av första kvällen av sitt statsbesök tillsammans med sin fru Sofia. I filmen talar konspiratörerna serbokroatiska, medan ärkehertigen och hans svit talar tyska.

Attentatet beskrivs trovärdigt, dock har en del tittare på senare år uppmärksammat att pojkarnas frisyrer är av 60-talssnitt och inte kunde ha förekommit 1914. En annan detalj är att ärkehertigan i filmen är blond och lär ha varit brunett i verkligheten. Filmen är i regi av Fadil Hadžić.

Atentat u Sarajevu/Атентат у Сарајеву från 1975 (Jugoslavien), i regi av Veljko Bulajić, påminner mycket om Sarajevski Atentat/Сapajeвcки Aтeнтaт , som för övrigt också har använts som titel på denna film.[22] Denna är dock mer känslosam; både Nedeljko Čabrinović och Gavrilo Princip har sina flickvänner med, och Gavrilo Princips flickvän Jelena Jezdimirović[10] ser denne bli arresterad av gendarmerna.

Precis som i den förstnämnda filmen talar konspiratörerna serbokroatiska, och Frans Ferdinand tyska. I denna version textas tyskan till serbokroatiska (latinsk skrift).

En annan film som fick stor uppmärksamhet är Branio sam Mladu Bosnu/Бpaниo caм Млaду Бocну från 2014 (Serbien). Titeln betyder "Jag försvarade Unga Bosnien", men har det engelska namnet "The Man who Defended Gavrilo Princip". Filmen är intressant eftersom den fokuserar på rättsprocessen efter attentatet och bygger på försvarsadvokaten Rudolf Cistlers upplevelser. Den unge advokaten söks upp av den åtalade Veljko Čubrilović hustru Jovanka som vill lämna ett brev till sin make men inte får träffa honom. Rudolf Cistler går med på att i smyg ta brevet till Veljko, och när det blir klart att denne riskerar att dömas till döden ber Jovanka Rudolf Cistler att försöka rädda Veljko. Jovanka och hennes make har en nyfödd dotter, Nada, och advokaten försöker få domarna att hysa medlidande för Veljko som har gift sig av kärlek och är en far, men förgäves. Veljko Čubrilović avrättades den 3 februari 1915.

I filmen figurerar även Gavrilo Princip och de andra konspiratörerna, och den är helt och hållet verklighetsbaserad. Regissör är Srđan Koljević.

Världens syn på Unga Bosnien idag[redigera | redigera wikitext]

Hur Unga Bosnien och dess medlemmar betraktas idag är starkt beroende av olika länders förhärskande politiska läggning. I Jugoslavien lyckades man med att både hylla de unga frihetskämparna och vörda minnet av offren, Sofia och Ferdinand[23]. Efter Jugoslaviens upplösning har man dock tydligt kunnat se splittring av åsikterna - i Serbien betraktas Unga Bosnien som en frihetsbringare och Gavrilo Princip som nationalhjälte. I Kroatien anses han vara mer av en terrorist, och i Bosnien går åsikterna isär: bosniska kroater och bosniaker betraktar ofta Unga Bosnien som en terroristorganisation, emedan bosniska serber, i synnerhet i Serbiska republiken (Република Српска), anser att Gavrilo Princip var en befriare för sitt folk (Princip var bosnienserb). Inom Unga Bosnien fanns både serbiska och jugoslaviska nationalister, och medan det under deras samtid inte rådde någon större konflikt mellan dessa båda synsätt, och begreppet nationalism saknade den negativa stämpel det har idag, fanns det dock i organisationens ideologi en del oklarheter rörande detta ämne. I senare beskrivningar av Unga Bosnien och dess ideologi föredrogs en jugoslavistisk tolkning av de existerande oklarheterna fram till 1990-talet. Därefter har organisationen i större utsträckning beskrivits som enbart serbisk.[5]

Unga Bosnien och dess huvudfigurer har regelbundet använts i nutida politiska syften, både för och emot Serbien.[5] "Man fråntar de nationella befrielseorganisationerna deras historiska betydelse och associerar dem med samtidens nationalism och chauvinism" (Bjelac, 2014).[7] Mycket av det som under organisationens existens inte betraktades som motsägelsefullt blir svårtolkat med dagens ideologiska splittring. Gavrilo Princip, en av Unga Bosniens nyckelfigurer, definierade sig till exempel alltid som jugoslavisk nationalist,[8] men talade om sitt 'serbiska folk'[6] och skrev under brev med orden: "Serbisk hälsning - Gavro"[24]. En österrikisk soldat som arbetade i fängelset där Princip var internerad berättade för honom att Serbien blivit invarderat, varpå fången replikerade: "Det må vara att Serbien invarderats, men det kan inte besegras, ty det skall bli Storserbien, det Serbien som en dag kommer att skapa Jugoslavien, alla sydslavers moder".[10] Numera tas jugoslavism ofta för ett annat namn på storserbism,[7] medan Unga Bosnien snarare verkar ha tänkt tvärtom och föreställt sig "Storserbien" som ett steg på vägen mot "Jugoslavien".

I Förenta staterna har Unga Bosnien ibland jämförts med terroristgruppen Al-Qajda,[5] och i Österrike anses Gavrilo Princip givetvis vara en terrorist, eftersom det var den österrikiske tronföljaren han sköt. Tyskland håller i allmänhet med Österrike (under andra världskriget ockuperades Jugoslavien av nationalsocialisterna, och en minnesplakett med Gavrilo Princips namn vid platsen för attentatet nedmonterades av tyska trupper och gavs i födelsedagspresent till Hitler[25]), medan Ryssland i större utsträckning står bakom Princip.

I svenska skolböcker beskrivs attentatet i Sarajevo oftast tämligen kortfattat utan större förklaringar rörande bakgrundssituationen eller Unga Bosnien. Gavrilo Princip benämns i regel som en fanatisk serbisk nationalist, och Österrikes krigsförklaring rättfärdigas i många skolböcker. [26]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Martin Skoog. ”Skotten i Sarajevo 1914”. Militär Historia (Nummer 6, 2014). http://www.militarhistoria.se/artiklar/forsta-varldskriget/skotten-i-sarajevo-1914/. Läst 3 maj 2015. 
  2. ^ Søren Aagaard. ”Sarajevo 1914”. Allt om Historia (Nummer 9, 2011). http://www.alltomhistoria.se/artiklar/sarajevo-1914/. Läst 3 maj 2015.  Arkiverad 2 april 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ [a b c d e f g h i j] Stojnic, Bojan (16/10 2019). Млада Босна и Сарајевски Атентат 
  4. ^ Jensen, Alfred (15/10 2019). Slavia ~ ny följd 
  5. ^ [a b c d e f g h i j] Reljić, Slobodan (2017). ПРИНЦИПОВА ЖРТВА – О ВРЕМЕНУ КАД ЈЕ УГРОЖЕНОСТ НАРОДА ТОЛИКА ДА ПОЛИТИЗУЈЕ И ЂАЧКУ ОМЛАДИНУ. sid. 2 
  6. ^ [a b c d e f g h] Pappenheim, Martin (1926). Принцип о Себи 
  7. ^ [a b c d] Djordje Vuković (December 2014). ”Пуцањ(е) слободе и одмазде”. Политеиа. 
  8. ^ [a b c d e f] Дедијер, Владимир: Младобосанци и идеја југословенства
  9. ^ [a b c d e f] Princip, Gavrilo (4/10 2019). The Sarajevo Trial 
  10. ^ [a b c d e] http://newlookworld.com+(30 juni 2014). ”ГАВРИЛО ПРИНЦИП И ПЕСНИЧКО ПОКОЛЕЊЕ” (på sr-RS). Нови Стандард. https://www.standard.rs/2014/06/30/gavrilo-princip-i-pesnicko-pokolenje/. Läst 26 oktober 2019. 
  11. ^ ”Blic Online - Najposećeniji sajt u Srbiji”. www.blic.rs. https://www.blic.rs/. Läst 4 oktober 2019. 
  12. ^ [a b c d] ”Национална Ревија - National Review”. www.nacionalnarevija.com. http://www.nacionalnarevija.com/tekstovi/br%2040/07%20Podsetnik%20-%20Gavrilo%20Princip.html. Läst 4 oktober 2019. 
  13. ^ ”The Nobel Prize in Literature 1961” (på amerikansk engelska). NobelPrize.org. https://www.nobelprize.org/prizes/literature/1961/andric/biographical/. Läst 4 oktober 2019. 
  14. ^ [a b] Тодоровић, Жељко (3 april 2017). ”Данило Илић” (på serbiska). Српска енциклопедија. http://srpskaenciklopedija.org/doku.php?id=%D0%B4%D0%B0%D0%BD%D0%B8%D0%BB%D0%BE_%D0%B8%D0%BB%D0%B8%D1%9B. Läst 18 november 2019. 
  15. ^ ”НАШЕ ЋЕ СЈЕНЕ: Стотину година од смрти видовданског хероја”. ИСКРА. https://iskra.co/region/nase-ce-sjene-stotinu-godina-od-smrti-vidovdanskog-heroja/. Läst 26 oktober 2019. 
  16. ^ [a b c d] Калик, Марио. ”Марио Калик: Револуционарне идеје и дух Младе Босне” (på sr-RS). Нова српска политичка мисао. http://www.nspm.rs/istina-i-pomirenje-na-ex-yu-prostorima/revolucionarne-ideje-i-duh-mlade-bosne.html. Läst 10 januari 2020. 
  17. ^ ”Богдан Жерајић - Српска енциклопедија”. srpskaenciklopedija.org. http://srpskaenciklopedija.org/doku.php?id=%D0%B1%D0%BE%D0%B3%D0%B4%D0%B0%D0%BD_%D0%B6%D0%B5%D1%80%D0%B0%D1%98%D0%B8%D1%9B&s%5B%5D=%D0%B1%D0%BE%D0%B3%D0%B4%D0%B0%D0%BD&s%5B%5D=%D0%B6%D0%B5%D1%80%D0%B0%D1%98%D0%B8%D1%9B. Läst 4 oktober 2019. 
  18. ^ [a b c d e] ”„Млада Босна“ и стара злоупотреба историје” (på sr-RS). Печат - Лист слободне Србије. http://www.pecat.co.rs/2013/06/mlada-bosna-i-stara-zloupotreba-istorije/. Läst 29 januari 2020. 
  19. ^ Рудолф Цистлер” (på serbiska). Википедија, слободна енциклопедија. 2019-06-28. https://sr.wikipedia.org/w/index.php?title=%D0%A0%D1%83%D0%B4%D0%BE%D0%BB%D1%84_%D0%A6%D0%B8%D1%81%D1%82%D0%BB%D0%B5%D1%80&oldid=21995948. Läst 4 oktober 2019. 
  20. ^ Млада Босна” (på serbiska). Википедија, слободна енциклопедија. 2019-01-21. https://sr.wikipedia.org/w/index.php?title=%D0%9C%D0%BB%D0%B0%D0%B4%D0%B0_%D0%91%D0%BE%D1%81%D0%BD%D0%B0&oldid=21273151. Läst 4 oktober 2019. 
  21. ^ Welle (www.dw.com), Deutsche. ”Gavrilo Princip, assassin who sparked WWI, gets statue in Belgrade | DW | 29.06.2015” (på brittisk engelska). DW.COM. https://www.dw.com/en/gavrilo-princip-assassin-who-sparked-wwi-gets-statue-in-belgrade/a-18546305. Läst 4 oktober 2019. 
  22. ^ Atentat u Sarajevu (film, 1975)” (på serbokroatiska). Wikipedia. 2017-06-21. https://sh.wikipedia.org/w/index.php?title=Atentat_u_Sarajevu_(film,_1975)&oldid=40754520. Läst 8 november 2019. 
  23. ^ ”Мајевичке стопе Гаврила Принципа”. https://srbist.com/2019/10/09/%D0%BC%D0%B0%D1%98%D0%B5%D0%B2%D0%B8%D1%87%D0%BA%D0%B5-%D1%81%D1%82%D0%BE%D0%BF%D0%B5-%D0%B3%D0%B0%D0%B2%D1%80%D0%B8%D0%BB%D0%B0-%D0%BF%D1%80%D0%B8%D0%BD%D1%86%D0%B8%D0%BF%D0%B0/. Läst 13/11 2019. 
  24. ^ ”Јерговићев Чабриновић и непристојни израз његовог пера (Поглед на текст„Неземаљски израз његових руку”)” (på sr-RS). Сербум. 19 juli 2018. http://www.serbum.rs/jergovicev-cabrinovic-i-nepristojni/. Läst 17 februari 2020. 
  25. ^ Muharem Vazdulj (31/10 2013). ”Срећан рођендан, господине Хитлер”. Време nr 1 191. 
  26. ^ Almgren, Bengt, mfl. (13/11 2019). PRIO Historia 8