Vägmärken i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Välkomstmärke vid motorvägen E4/E20 (Södertäljevägen).

Denna artikel behandlar specifikt vägmärken i Sverige och deras historia. För moderna svenska vägmärken, se Svenska vägmärken. För vägmärken generellt i världen och särskilt Europa, se Vägmärken, och artiklarna under rubriken Kategorier nedan.

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Vägmärken regleras internationellt av FN:s Konvention om vägmärken och signaler. Detta betyder att vägmärkena i huvudsak är likadana i europeiska länder vilket underlättar den internationella trafiken.

Även Sverige följer denna konvention, men man har några avvikelser, som dock tillåts av konventionen. Framför allt är bakgrundsfärgen för varnings- och förbudsmärken gul, medan konventionen i första hand rekommenderar vit, vilket de flesta europeiska länder har.

Gul bakgrundsfärg på både varnings- och förbudsmärken används exempelvis i Sverige, Slovenien, Serbien, Montenegro, Finland och Makedonien. I Polen och Grekland har man valt att ha gul bakgrund på varningsmärken och vit bakgrund på förbudsmärken. Vit anses vara tydligare eftersom symbolerna är svarta och därmed syns bättre mot den vita bakgrunden. Gult anses dock ha fördelen att detta syns bättre under vintern. Dock kan gult synas sämre under hösten på grund av att höstlöv kan vara både gula och röda.

För vägvisningsmärken varierar färgerna kraftigt. För vägvisningsmärken som avser motorvägar är de i Sverige gröna med vit text, de kan vara blå också enligt konventionen. Sverige har valt grönt eftersom blå bakgrund används för vanliga landsvägar. Grönt för motorväg och blått för landsväg är mycket vanligt i Europa. Se Färger på lokaliseringsmärken.

Många av de vägmärken som är i bruk i Sverige är ritade av Kåge Gustafson. En uppskattning som gjorts är att han har ritat runt 200 vägmärken[1]. Även Tratex, typsnittet som används på skyltarna, har formgivits av Gustafson[2][3].

Kategorier[redigera | redigera wikitext]

Vägmärken delas ofta in i olika kategorier för att lättare kunna hålla isär de olika typerna av vägmärken. Ofta delas de upp på följande sätt:

Historik[redigera | redigera wikitext]

Vägmärke av den typ som användes 1916-1931

Någon form av vägmärken har funnits i minst ett par tusen år. Föregångarna till dagens vägmärken var olika former av märkningar längs olika vägar för framförallt de som tog sig fram med häst. Träd kunde till exempel märkas för att folk skulle hitta lättare och ibland sattes stenar upp för att markera var vägen gick. Vissa runstenar har också använts för vägvisning. Efter en tid tillkom milstolpar längs vägarna och dessa var oftast gjorda i sten.

Under 1910-talet blev bilarna allt vanligare och behovet av vägvisning längs vägarna blev allt större. Samtidigt var de vägvisningar som då existerade inte av enhetlig standard och de upplevdes som ålderdomliga eftersom de bestod av milstolpar och ett antal enklare skyltar vid gästgiverier. 1916 tog Kungliga Automobilklubben fram en typ av skyltar som bestod av en triangel och under triangeln fanns det en text som förklarade märkets budskap. Några år tidigare hade det vid en internationell konferens 1909 i Paris beslutats om en enhetlig typ av vägmärken som bestod av runda blå tavlor med vit text.

Med tiden blev den europeiska standarden en sorts kombination av den standard som fastställts i Paris och KAK:s standard. De trekantiga märkena från KAK utvecklades till varningsmärken medan de märken som togs fram i Paris blev förbudsmärken. Denna standard spreds ut över hela Europa. Detta ledde till att man började ta fram vägmärken av enhetlig modell. 1931 fastställdes en enhetlig standard som gällde för hela Europa. Sedan dess har vägmärkena förändrats flera gånger och nya vägmärken har tillkommit.

Den första svenska kungörelsen angående vägmärken var SFS 1931:252. Den innehöll föreskrifter om:

  • Vägvisare
  • Ortnamnstavlor
  • Varningsmärken
  • Vägmärken till upplysning om förbud med avseende å trafiken
  • Vägmärken till upplysning om sätt och riktning för trafikens rörelse
  • Vägmärken till upplysning om vägs nyttjande för särskilt ändamål
  • Allmänna föreskrifter

Kungörelsen var allmänt skriven och innehöll bara ett fåtal bilder av vägmärken:

  • Varningsmärke för gupp
  • Varningsmärke för vägkrök
  • Varningsmärke för korsväg
  • Varningsmärke för bevakad järnvägskorsning i plan
  • Varningsmärke för icke bevakad järnvägskorsning i plan
  • Varningsmärke för annan fara än sådan som avses med tecken 1-5
  • Upplysning om körriktning
  • Upplysning om att rotationstrafik ska förekomma
  • Vägvisare
  • Teckensnitt för skylttexter
  • Gult och rött färgexempel

Nu gällande lag är Vägmärkesförordningen, SFS 1978:1001.

Det händer också att vägmärken avskaffas helt i Sverige. Ett exempel är påbudsmärket för minimihastighet, som finns med i konventionen om vägmärken, och används exempelvis i Tyskland. Ett annat exempel är förbudsmärket för tätbebyggt område, som visade en vertikal huvudväg, korsad av tre horisontella mindre vägar. Det har några årtionden senare återinförts i helt annat utförande, i överensstämmelse med konventionen.

Färger på vägmärken[redigera | redigera wikitext]

Motorway O.svg
1 4 1.svg

I Sverige har vägmärken ändrat färger några gånger. I början var nästan samtliga anvisningsmärken och lokaliseringsmärken gula med svart text och svarta tecken. Under 1950-talet började det göras prov med nya typer av färger och teckensnitt. Tester gjordes från 1955 och från 1958 infördes en ny färgskala som gick ut på att vägmärkena skulle ha en vit reflekterade text eller vita reflekterande symboler. Bakgrunden skulle vara i en mörkt blå färg som nästan var svart. Detta ansågs vara tydligt i mörker. Den mörka bakgrunden skulle inte vara reflekterande.

Det var under denna tid som man i Europa införde vägmärket för motorväg och i de flesta andra länder blev de antingen gröna eller blå. I Sverige införde man samma symbol för motorväg som antagits av de andra länderna, men med den skillnaden att det fick en mörkblå bakgrund i likhet med andra svenskspråkiga vägmärken. I övriga länder hade man börjat införa två olika färger som skulle särskilja motorvägar och landsvägar. I Sverige gjorde man inte det, utan hade den mörkblå färgen som standardfärg oavsett vägstandard. Enda undantaget utgjordes av skylten; enskild väg, som hade gula skyltar.

Från och med 1978 beslutade Vägverket om att övergå till en ny färgskala på skyltningen. Landsvägar skulle från och med nu få blå skyltar medan motorvägar skulle få gröna. Detta var en standard som var vanlig i flera andra europeiska länder. Under 1980-talet skedde ett successivt byte av skyltarna på de svenska vägarna. Detta tog lång tid och i vissa fall kunde några enstaka större vägar ha kvar äldre mörkblå skyltar ända fram till slutet av 1990-talet. De äldre mörkblå skyltarna kan än idag ses på ett litet antal glest trafikerade småvägar och liknande ställen.

Tätort[redigera | redigera wikitext]

Tätortsskylt, gammal.svg
1 4 14.svg

Speciella tätortsskyltar har införts, försvunnit och sedan återinförts i Sverige. I 1937 års kungörelse om vägmärken infördes ett speciellt vägmärke för "Tättbebyggt område". Detta vägmärke syns på den vänstra bilden. Vägmärket innebar förbud mot för hög hastighet och användning av signalhorn. Hastighetsgränsen var olika för personbilar och tyngre fordon. Skylten ingick i gruppen förbudsmärken och detta syns genom dess runda form och dess färg. Tecknet på skylten skulle föreställa en större gata och lite mindre som korsar. Denna skylt blev ofta kallad Krattan eftersom folk tyckte att den såg ut som en kratta.

År 1955 infördes i tättbebyggt område generell hastighetsbegränsning till 50 km/h som angavs med hastighetsskyltar och då avskaffades denna skylt.

Under 1990-talet beslutades om att återinföra speciella skyltar för tätort. Dessa skulle i princip ha samma funktion som de gamla skyltarna men med ett nytt utseende. Denna typ av skylt ses på högra bilden. Skylten betyder "Tättbebyggt område" och hastighetsbegränsningen efter denna skylt anges alltid på en tilläggstavla, oftast i direkt anslutning till skylten. Ett slutmärke (samma märke fast med ett rött diagonalt streck) sätts upp där tätorten slutar. Även här anges den hastighet som ska gälla på en hastighetsskylt och annars gäller senast angivna hastighet.

De nya skyltarna är framtagna efter de moderna europeiska normerna och snarlika tätortsskyltar finns i flera andra europeiska länder idag, även om det är många länder som har tätortsskylt utan stadssymbol, bara ortnamn. Men det är kommunerna som bekostar skyltarna och det finns inget krav från Vägverket att skylten ska sättas upp vid tätort. Därför var dessa skyltar i början ganska ovanliga i landet men de har numera blivit allt vanligare. Efter protester beslutade svenska regeringen 2008 att det trots allt skulle finnas skylt om hastighetsbegränsning (med nummer) även om en sådan tätortsskylt finns.

Nostalgi[redigera | redigera wikitext]

Hastighetsbegränsning upphör.svg

Skylten betydde Hastighetsbegränsning upphör, i folkmun kallat Fri fart, ett begrepp som de facto avskaffades i samband med högertrafikomläggningen och de jure 1 januari 1970. Ett slanguttryck var Kines med sorgband, beroende på utseendet. Skylten fanns kvar en kort tid efter högertrafikomläggningen, dock med fyra diagonala streck på samma sätt som skylten omkörningsförbud upphör. 1971 beslutades att den högsta tillåtna hastigheten på en icke motorväg kunde vara upp till 110 km/h, men att 130 km/h kunde medges på motorväg. 1973 sänktes högsta tillåtna hastigheten på motorväg till 110 km/h.

Upp och nedvänt vägmärke[redigera | redigera wikitext]

Avfartsskärm gammal.gif
7 1 5.svg

Den vänstra bilden visar en gammal så kallad avfartsskärm från 1960-talet och fram till omkring 1980 och den högra bilden visar en aktuell avfartsskärm av den typ som började användas från slutet av 1970-talet och framåt.

Det vanliga för avfartsskärmar i Europa är att de formas efter principen om dubbel "Markeringsskärm för sidohinder". Den äldre svenska skylten stämde inte med de länder som hade liknande skyltar och inte heller med principen om dubbel "Markeringsskärm för sidohinder". Dessa vinklar skulle vara vända så vinkelspetsen är vänd uppåt. Av någon anledning gjordes detta från början fel i Sverige då dessa skyltar istället vändes upp och ner, det vill säga med vinkelspetsen vänd nedåt istället. Det innebar att den inte uppfyllde de principer som den egentligen var tänkt som. Anledningen till detta är okänd men med största sannolikhet kan det från början vara något misstag som sedan spred ut sig och blev standard. Från mitten av 1970-talet började ett antal skyltar vändas åt rätt håll men förändringen gick från början långsamt. I slutet av 1970-talet och början på 1980-talet skulle samtliga mörkblå skyltar bytas ut mot de klarblå och i samband med dessa skyltbyten ersattes också samtliga felvända avfartsskärmar med rättvända.


Högertrafikomläggningen[redigera | redigera wikitext]

Högertrafikmärke.jpg

I samband med högertrafikomläggningen som skedde 1967 försågs Sveriges vägar med ett så kallat "högertrafiksmärke" enligt bilden. Detta märke skulle påminna trafikanterna om att det var högertrafik som gällde. Märkena togs bort efter en kort tid. Märket på bilden finns sparat på en garagedörr.


Felvänt vägmärke[redigera | redigera wikitext]

Vägarbete gammal.gif
Sweden road sign A20.svg

Den vänstra bilden visar en gammal vägarbetsskylt från 1950-talet och fram till 3 september 1967 och den högra bilden visar en aktuell vägarbetsskylt som används från 3 september 1967 och fram till idag. I Sverige är skylten för Vägarbete felvänd och detta har den alltid varit. Normalt ska en vägarbetskylt vara formad så att figuren som står och gräver på skylten är vänd med ryggen mot vägen. Detta följer också samtliga europeiska länder utom just Sverige (och Åland). Med största sannolikhet är detta en liten "miss". När Sverige hade vänstertrafik hade man av någon anledning tagit en vägarbetsskylt som liknade dem som användes i de länder som hade högertrafik. I samband med högertrafikomläggningen ändrade man en hel del skyltar och gjorde dem spegelvända för att passa bättre till högertrafiken och när det gällde vägarbetsskylten så vände man också på denna och därmed blev den felaktig även i fortsättningen. Hade man låtit bli detta hade skylten blivit rättvänd i samband med högertrafikomläggningen.

Åland har, i motsats till övriga Finland, officiellt skylten vänd på samma sätt som i Sverige. I praktiken förekommer båda varianterna.

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Vägvisare för enskild väg från 1950-talet med texten Loftbacken
Modern vägvisare för enskild väg med texten Loftbacken

Som exempel på vägvisare för enskild väg har sedan 1950-talet använts "Loftbacken".

Som exempel på vägvisare i 1931 års kungörelse om vägmärken användes "Hököpinge 28".

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svt.se: Herr Gårmans skapare död
  2. ^ Wångstedt nova: Skylttypsnittet Tratex (förnamnet dock stavat "Carl-Gustaf" här)
  3. ^ GP 12 februari 2012: I djungeln av vägvisare, hämtad 7 juni 2013.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]