Vitryggig hackspett

	Vitryggig hackspett; Status i världen: Livskraftig (lc); Status i Sverige: Akut hotad; Status i Finland: Sårbar
	Vitryggig hackspett, adult hane i Estland.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Hackspettartade fåglar; Piciformes
Familj	Hackspettar; Picidae
Underfamilj	Egentliga hackspettar; Picinae
Släkte	Dendrocopos
Art	Vitryggig hackspett; D. leucotos
Vetenskapligt namn
	§ Dendrocopos leucotos
Auktor	(Bechstein, 1802)
Utbredning
Synonymer
	Picus leucotos, Bechstein 1802 protonym;

Vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos) är en fågel i familjen hackspettar.^[4]^[5] Den förekommer transpalearktiskt i Europa och Asien, från Norge i väster till Kamtjatka i öst. Vitryggig hackspett är något större än större hackspett (Dendrocopos major) och är idag listad i Sverige som akut hotad av Artdatabanken, främst beroende på bristen av lämpliga biotoper.

Utseende och läte

Vitryggig hackspett är den största av brokspettarna, hackspettarter med inslag av rött, vitt och svart i fjäderdräkten. Längden är 25–28 cm och vingspannet 38–40 cm. Näbben är lång och har troligen anpassat sig efter artens födoval. En adult fågel har ljus undersida med tydliga längsgående streck på kroppsidorna. Bröstet är svagt med en beige-skär ton och är streckat i svart. Bakryggen och övergumpen är vit, undergumpen är svagt rödfärgad. Hanen känns igen på en röd hjässa medan honan har en svart. Ungfåglarna har en mer diskret teckning och känns igen på bredare sidstreck än de äldre fåglarna, dessutom märks en blek, rödfärgad hjässa.

Underarten owstoni i Ryukyuöarna, av vissa behandlad som egen art (se nedan) skiljer sig från geografiskt närmaste formen namiyei genom större storlek, längre vingar och näbb, mycket mindre inslag av vitt på vingar och stjärt och mer beigefärgad på ansikte haka, och strupe. Vidare är bröstsidorna och flankerna svarta snarare än streckade i svart och beigevitt och bildar på så sätt ett bröstband. Hanen är även blekare röd på hjässan och matt eldröd istället för skär på buk och undergump.^[6]

Läte

Trumningen är typisk, är långt utdragen jämfört med andra hackspettar och varar i två sekunder. Den känns ofta igen på en avvaktande, kraftig öppning och den accelererar därefter svagare på slutet, som kan liknas med en självdöende pingisboll på marken. Dess rop utgörs av ett snabbt skrattande goeddi-goeddi-goeddi, tonfallet är ungefär samma som hos en roskarl. Den vitryggiga hackspetten har också ett lockläte vilket liknar den större hackspettens, ett kick. Dock har den vitryggiga hackspetten ett tjockare med lägre tonhöjd, och den har dessutom inte riktigt sådan skarphet som denna, bjyck. När fågeln är orolig upprepas lätet i ojämna ramsor.

Utbredning och systematik

Den vitryggiga hackspetten lever främst i Palearktis. I utkanterna av dess utbredningsområde förekommer den även i den orientaliska regionen. Dess utbredningsområde sträcker sig från södra och mellersta Skandinavien, över Östeuropa, i ett bälte österut till Japan och Kamtjatkahalvön. Utbredningsområdets centrum ligger i södra tajgan. I Europa förekommer kvarlevande populationer i Pyrenéerna, Alperna och Karpaterna, i sydliga Apenninerna samt i den sydvästra delen av Balkanhalvön.

Underarter

Vitryggig hackspett delas in i tre grupper av tolv underarter med följande utbredning:^[5]

Dendrocopos leucotos lilfordi – Pyrenéerna till Mindre Asien, Kaukasus och Transkaukasien
leucotos-gruppen
- nordlig vitryggig hackspett^[7] Dendrocopos leucotos leucotos – norra Europa (Norge, Sverige, Finland och Polen) söderut till östra Schweiz, Österrike, norra Serbien och Karpaterna, österut genom södra Ryssland till Kamtjatkahalvön, Sachalin, nordöstra Kina och Korea
- Dendrocopos leucotos uralensis – västra Sibirien från Uralbergen österut till Bajkalsjön
- Dendrocopos leucotos tangi – västra Kina (Sichuan)
- Dendrocopos leucotos fohkiensis – bergstrakter i sydöstra Kina (Fujian)
- Dendrocopos leucotos insularis – Taiwan
- Dendrocopos leucotos subcirris – norra Japan (Hokkaido)
- Dendrocopos leucotos stejnegeri – Japan (norra Honshu)
- Dendrocopos leucotos namiyei – södra Honshu, Kyushu, Shikoku och Jejuöarna
- Dendrocopos leucotos takahashii – ön Ullung utanför östra Korea
- Dendrocopos leucotos quelpartensis – ön Jeju utanför södra Korea
Dendrocopos leucotos owstoni – Amami-Ōshima i norra Ryukyuöarna

Birdlife International urskiljer sedan 2014 underarten owstoni som en egen art, "amamispett", baserat på avvikande utseende. Studier visar dock att den genetiskt är en del av vitryggig hackspett.^[8]

Vitryggig hackspett i Sverige

Vitryggig hackspett förekom tidigare som häckfågel på många platser i södra Sverige. Under 1800-talet och i början av 1900-talet dokumenterades den från 17 av de 24 svenska landskapen. Under senare delen av 1900-talet har utbredningsområdet dock minskat med över 90%, de senaste 30–40 åren i allt ökande grad, så pass att den är nära nog försvunnen. Under 2000-talet fram till 2008 konstaterades häckningar i Dalsland och Värmland, men är numera försvunnen därifrån. Efter inflöde österifrån etablerade den sig tillfälligt i Västerbotten och Norrbotten. Häckningar konstaterades återigen 2014 i området kring nedre Dalälven samt i Västerbotten 2018. Sedan 2020 har vitryggig hackspett häckat årligen i Västerbotten. Ytterligare inflöde österifrån till norra Norrland skedde även hösten 2019.

Ekologi

Biotop

Vitryggig hackspett är en art som har mycket strikta krav på sin biotop och lever i så kallad metapopulationer. För att en vitryggig hackspett ska häcka krävs det att det finns 100-150 ha optimalbiotop inom en yta av 500 ha. Skogarna ska bestå av en hög andel solbelyst triviallöv, som al, björk, sälg, rönn och asp. Eftersom vitryggen äter insekter som lever i död ved krävs det en blandad struktur mellan levande och döda träd. Al har fördelen att den tidigt börjar självgallra vilket leder till att det snabbt skapas substrat för vedlevande insekter. Även yngre självgallrande aspskott och jolster har visat sig producera insekter snabbt. Björkar och sälgar behöver komma upp i en större dimension innan de arter som vitryggen behöver bosätter sig i den döda veden.

Vid restaurering av lövskogar för vitryggig hackspett huggs granen i området ut. Det rekommenderas att som mest spara 5% av all gran i området för att öka solinstrålningen på lövträden samt minska självsådd av gran. Tallar och lövträd är inget problem eftersom tallar inte skuggar på samma sätt som granar.

Häckning

Under häckningssäsongen hackar den ut ett bohål som är ungefär sju cm brett och 30 cm djupt i en gammal trädstam (gärna asp). I norra Sverige häckar den främst i björk, men har även observerats häcka i sälg och asp. Den lägger tre till fem vita ägg och ruvar dem i tio till tolv dagar. Paret hjälps åt med ruvningen.

Föda

Vitryggig hackspett livnär sig mestadels av skalbaggar och deras larver samt andra insekter som de finner bland förmultnade träd men även, nötter, frön och bär.

Vitryggig hackspett och människan

Status och hot

Beståndet i Europa beräknas uppgå till 180 000–550 000 par, vilket extrapolerat ger en mycket grov uppskattning av världspopulationen till mellan en och sju miljoner individer. Dess status bedöms av IUCN som livskraftig (LC)^[1] Exempelvis uppskattas Norges population bestå av 1 700–1 800 häckande par, Lettland 2 000–2 500, Litauen 900–1 200 och Vitryssland 5 000–6 000 par.^[1]

I Sverige kategoriseras vitryggig hackspett som akut hotad. Beståndet uppskattas totalt till mellan 50 och 60 reproduktiva individer. Ca 30 av dessa individer återfinns i Västerbotten. För att försöka rädda arten i Sverige har ett åtgärdsprogram tagits fram av Naturvårdsverket.^[9] 2025 publicerades ett nytt reviderat åtgärdsprogram.^[10]

Namn

Vitryggig hackspett kallades förr även för hvitrygg-spätt.^[11]

Referenser

Delar av artikeln bygger på en översättning av engelskspråkiga Wikipedias artikel White-backed Woodpecker läst 22 augusti 2005

Noter

^ [a b c] Birdlife International 2015 Dendrocopos leucotos Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 14 mars 2016.
^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 2 februari 2023 hämtat från the Wayback Machine.
^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av vitryggig hackspett – Dendrocopos leucotos” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.30438. Läst 22 mars 2022.
^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.1). doi : 10.14344/IOC.ML.13.1.
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^ del Hoyo, J., Collar, N. & Christie, D.A. (2019). Amami Woodpecker (Dendrocopos owstoni). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/467493 10 januari 2019).
^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
^ Pons JM, Campión D, Chiozzi G, Ettwein A, Grangé JL, Kajtoch Ł, Mazgajski T, Rakovic M, Winkler H, and Fuchs J (2020), Phylogeography of a widespread Palaearctic forest bird species: the White-backed Woodpecker (Aves, Picidae), Zool. Scr. 50, 155-172.
^ ”SLU Artdatabanken (2025). Artfakta: vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos)”. artfakta.se. https://artfakta.se/taxa/100046. Läst 28 juni 2025.
^ ”Åtgärdsprogram för vitryggig hackspett”. www.naturvardsverket.se. https://www.naturvardsverket.se/publikationer/6700/atgardsprogram-vitryggig-hackspett/. Läst 28 juni 2025.
^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:223

Källor

Hackspettsläktet i Nordisk familjebok, Uggleupplagan, band 10, 1909
Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2022). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (tredje upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7887-228-2

Externa länkar

Wikispecies har information om vitryggig hackspett.
Artförteckning
Wikimedia Commons har media som rör vitryggig hackspett.
Bilder & media
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2015 Dendrocopos leucotos Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 14 mars 2016.

[ArtDatabanken-2] Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 2 februari 2023 hämtat från the Wayback Machine.

[ADBfi-3] Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av vitryggig hackspett – Dendrocopos leucotos” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.30438. Läst 22 mars 2022.

[IOC-4] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.1). doi : 10.14344/IOC.ML.13.1.

[CC-5] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

[hbw-6] Hoyo, J., Collar, N. & Christie, D.A. (2019). Amami Woodpecker (Dendrocopos owstoni). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/467493 10 januari 2019).

[Sverigelistan-7] Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18

[8] Pons JM, Campión D, Chiozzi G, Ettwein A, Grangé JL, Kajtoch Ł, Mazgajski T, Rakovic M, Winkler H, and Fuchs J (2020), Phylogeography of a widespread Palaearctic forest bird species: the White-backed Woodpecker (Aves, Picidae), Zool. Scr. 50, 155-172.

[artfakta-9] ”SLU Artdatabanken (2025). Artfakta: vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos)”. artfakta.se. https://artfakta.se/taxa/100046. Läst 28 juni 2025.

[10] ”Åtgärdsprogram för vitryggig hackspett”. www.naturvardsverket.se. https://www.naturvardsverket.se/publikationer/6700/atgardsprogram-vitryggig-hackspett/. Läst 28 juni 2025.

[Malm-11] Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:223

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]