Större hackspett

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Större hackspett
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Buntspecht im NSG Peenetal am Stegenbach 04.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hackspettartade fåglar
Piciformes
Familj Hackspettar
Picidae
Underfamilj Egentliga hackspettar
Picinae
Släkte Dendrocopos
Art Större hackspett
D. major
Vetenskapligt namn
§ Dendrocopos major
Auktor (Linné, 1758)
Synonymer
Större hackspett ♂
Större hackspett ♂
Hitta fler artiklar om fåglar med

Större hackspett (Dendrocopos major) är en fågelart inom familjen hackspettar (Picidae). Den förekommer i Europa, norra Afrika och norra Asien och merparten av världspopulationen är stannfåglar förutom de som häckar i den kallaste nordligaste delarna av utbredningsområdet.

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Den känns igen på de två avlånga vita skulderfläckarna och den röda undergumpen. Längden är 23–25 cm och vingspannet 34–39 cm. Den väger ungefär 80 gram. Fullvuxna hanar har svart hjässa med en röd fläck i nacken medan fullvuxna honor saknar rött på huvudet. Ungarna har röd hjässa precis som mindre hackspett. Större hackspett flyger i bågflykt, dvs i tydliga upp- och nedåtgående bågar.[2]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Den större hackspettens närmsta släktingar är mellanspett (D. medius), vitryggig hackspett (D. leucotos) och balkanspett (D. syriacus). När balkanspettens utbredningsområde expanderade i Europa hybridiserade den ganska ofta med större hackspett men idag är det mycket ovanligt.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Dendrocopos major distribution map.png

Större hackspett förekommer i Europa, norra Afrika och norra Asien och merparten av världspopulationen är stannfåglar förutom de som häckar i den kallaste nordligaste delarna av utbredningsområdet. Den är regionalt utdödIrland[4] och den har observerats vid ett fåtal tillfällen på Island och Färöarna.[4]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Olika auktorer har erkänt olika antal underarter av större hackspett. Generellt kan man säga att de erkända antalet underarter har minskat med tiden. Peters erkände 27 stycken 1948,[5] 22-26 av Cramp et al. 1985[6] och 14 av Winkler et al. 1995.[7] Även Clements et al. 2016 erkänner 14 underarter, fördelade i tre grupper:[8]

DNA-studier pekar dock på att denna uppdelning i tre grupper är felaktig, där vissa av de asiatiska underarterna är mest avvikande.[9] Författarna till studien föreslår till och med att större hackspett bör delas upp i fyra egna arter: japonicus, cabanisi (inklusive stresemanni), poelzami och major (övriga underarter). Andra studier har bekräftat att av dessa är åtminstone japonicus och cabanisi distinkta.[10] Inga större auktoriteter har dock ännu följt dessa studiers resultat.

Genom fossila lämningar finns det även en känd förhistorisk underart, D. m. submajor (Jánossy, 1974), från mellersta pleistocen (250.000 till 300.000 år sedan), funnen i Centraleuropa, bland annat Hundsheim i Österrike. Taxonet har ibland behandlats som en egen art men skiljer sig enbart i storlek ifrån nominatformen av större hackspett.[11]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den lever främst i löv- och blandskog, ibland även barrskog, från Skåne till Lappland. Längst i norr är den mindre vanlig eller sällsynt.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Hackspett som hävdar revir genom att trumma på blecket av en stolpe.
Ägg av större hackspett.

Bohålet hackas ut i en lövträdsstam, i såväl friska som murkna träd[2] av t.ex. asp, al, björk eller ek, mindre ofta i barrträd.[12] Övergivna bohål övertas gärna av stare eller vissa andra hålhäckare[13]. Den kan även häcka i holk.[14] I maj läggs 5-7 ägg som ruvas i 12-13 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter 20-25 dygn och de matas oftast en tid efter det att de har lämnat boet. Födan består av skalbaggar, myror, bladlöss och andra insekter, samt bär som till exempel blåbär och lingon - vintertid främst frön i gran- och tallkottar[15]. Större hackspett tar ibland även fågelungar och ägg. Vintertid uppsöker den gärna fågelbord där den främst äter talgbollar och jordnötter.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Större hackspett har förr även kallats för storspätt,[16], skogsknarr[17] och hackspik[17]. Dialektalt har den förr i Kalmartrakten kallats för rosenbjelke.[17]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Dendrocopos major Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b] Jan Pedersen, Lars Svensson (2009) Fågelsång
  3. ^ Haffer, Jürgen (1989) Parapatrische Vogelarten der paläarktischen Region, Journal für Ornithologie, vol.130, sid:475-512
  4. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  5. ^ Peters, James Lee (1948) Checklist of the Birds of the World. (Piciformes), vol.6
  6. ^ Cramp, Stanley, et al (1985) The Birds of the Western Palearctic. (Terns to Woodpeckers), vol.4
  7. ^ Winkler, H., Christie, D. A. & Nurney, D. (1995) Woodpeckers: A guide to the Woodpeckers of the world.
  8. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  9. ^ Perktas, U. & Quintero, E. (2013) A wide geographical survey of mitochondrial DNA variation in the Great Spotted Woodpecker complex, Dendrocopos major (Aves: Picidae). Biol. J. Linn. Soc. 108(1): 173–188.
  10. ^ Winkler, H., Gamauf, A., Nittinger, F. & Haring, E. (2014) Relationships of Old World woodpeckers (Aves: Picidae)—new insights and taxonomic implications. Ann. Naturhist. Mus. Wien. 116: 69–86.
  11. ^ Mlíkovský, Jirí (2002) Cenozoic birds of the world. Part 1: Europe , Ninox press, Prag, sid:150 (pdf)
  12. ^ Buntspecht, in "Der Wald - Heimat der Tiere" (tyska), läst 5 augusti 2011.
  13. ^ Grannskapsnatur. Naturskyddsföreningens årsbok 1994. ISSN 0349-5264
  14. ^ Buntspecht (Dendrocopus major) Vogelschutz online e.V. (tyska), läst 5 augusti 2011.
  15. ^ Jan Pedersen, Lars Svensson (2009) Fågelsång. (Avser vinterfödan)
  16. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:223
  17. ^ [a b c] Carl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid:49

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]