Ångermanländska

Ångermanländska kallas de svenska dialekter som talas i Ångermanland, både de gamla genuina svenska dialekterna och den regionala variant av standardsvenska som talas där i dag. Även nybyggarmålen längs Ångermanälven i Åsele lappmark karaktäriseras som ångermanländska. Landskapets dialekter är relativt väl avgränsade mot målen i Medelpad och Jämtland, och ingår i den dialektgrupp som kallas norrländska mål. I norr delar dialekterna drag med mål i Västerbotten.

Kännetecken

Ångermanländska har flera drag som är typiska för norrländska mål, till exempel förmjukningen av g, k och sk inne i ord framför främre vokal, i ord som myttje ('mycket') och kvinnfoltje ('kvinnfolket'). Ett annat gemensamt kännetecken är s.k. vokalbalans, som också återfinns i östnorska och östsvenska dialekter. Detta språkdrag innebär att ändelsen är beroende av om ordet var lång- eller kortstavigt i fornspråket. Efter ursprungligen kort stavelse bevaras ändelsevokalen, t.ex. tala, och efter ursprungligen lång stamstavelse försvagas ändelsevokalen, t.ex. kaste ('kasta'). I trakter som gränsar till Jämtland och Västerbotten kan ändelsen bortfalla helt i långstaviga ord. Ytterligare ett exempel på gemensamma nordliga drag är att efterledet i sammansättning ofta blir tryckstark, t.ex. neverta'k ('nävertak') och gammjä'nta ('gammjäntan'). Till skillnad från målen i Medelpad kan i bevaras i supinumformer av verb, .tex. i bruti ('brutit') och frusi ('frusit').

På ett sätt som påminner om sydliga mål kan i och y övergå till e respektive ö i ord som sell ('sill') och sönna ('synden'). Ett annat särdrag är att a, ä och ö framför förbindelser med tjockt l kan övergå till å, t.ex. i ålle ('alla'), såhlt ('salt') och jålp ('hjälp'). Vokalen a har ett uttal som kan skilja sig på flera sätt från standardspråket. I ord som i fornspråket var kortstaviga kan a inuti ordet utvecklas till ett ä-haltigt uttal om ändelsevokalen är a, eller till å om ändelsevokalen är u, eventuellt försvagat till e. Det heter exempelvis hägan ('hagen') och täla ('tala'), respektive håken ('hakan') och gåte ('gata'). Framför ng och nk kvarstår ett tidigare a, i ord som gang ('gång'), stang ('stång') och tangke ('tanke'). Uttalet av gammalt kort o är i norr förskjutet mot ett a-haltigt uttal, i ord som lav ('lov') och tahrp ('torp'). I övriga delar av landskapet skiftar uttalet, med ett öppet å-ljud i söder.

I större delen av landskapet uttalas kort n efter vokal med ett tjockt, tillbakadraget ljud, i ord som artarn ('arton') och nittarn. Ljudet påminner om standardtalspråkets rn-ljud i ord som barn. I kombinationen ns kan föregående vokal nasaleras på samma sätt som i Medelpad, med bortfall av n-ljudet. Den äldre initialförbindelsen hv kan övergå till gv i ord som gvit (äldre hvit). I norr kan förbindelsen tv på samma sätt övergå till tjv i t.ex. tjvå ('två').

När det gäller ordböjningen har dativformerna i stort sett försvunnit, med undantag för rester i vissa stående uttryck. I andra avseenden delar ångermanländskan drag från Västerbotten, t.ex. i fråga om bevarat n i bestämd form singularis av kortstaviga feminina substantiv som i standardspråket slutar på a i obestämd form, t.ex. stugen ('stugan'). Ändelsen r saknas i flera böjningsändelser, bland annat i både bestämd och obestämd form pluralis av gamla långstaviga maskulina substantiv, t.ex. hästa som kan betyda både 'hästar' och 'hästarna' (dock inte i sydöst). I kortstaviga maskuliner bevaras ändelsen r, och här kan det liksom i Medelpad uppstå en slags dubbeländelse, t.ex. i härarer el. härara ('harar') och härara ('hararna'). Andra exempel är dägarn ('dagarna'), nålern ('nålarna') och styttja (både 'styckena' och 'stycken').

Referenser

Källor

• Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2 

Externa länkar

• Inspelning av en 77-årig kvinna från Anundsjö socken, född 1878, från Institutet för språk och folkminnen