Stockholmska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Stockholmska är ett samlingsnamn för de olika dialekter och sociolekter som talas i Stockholm. Det är svårt att definiera stockholmska eftersom en av dess egenskaper är att den lätt tar upp olika influenser och ofta ändrar sig helt mellan generationerna. Sedan sprider sig uttal och ordvändningar från stockholmskan vidare ut i landet för att till slut ses som rikssvenska. Ett exempel är det tunna l-ljudet som först kom till stockholmskan från tyskar bosatta där och sedan spred sig över nästan hela Sverige.

Uttalet av "ä" som "e", "det är" blir "d'e", anser många[vem?] vara typiskt för stockholmskan även om det försvinner alltmer. Ursprunget är inflyttade personer som försökte imitera det tidigare uttalet "ie" för "ä". En annan uttalsregel i stockholmskan är att kort "ö" blir "u", till exempel "börsen" blir "bursen".

Vissa ändelser på förkortade ord är också typiska i stockholmskan. Väderkvarnar kallades förut för kvinnonamn och fick då namn som slutade på -an, till exempel Holländskan eller Johanssonskan. Bruket spred sig sedan till att användas för andra platser som till exempel "Kungsan" (Kungsträdgården) och även för generella platsbenämningar som till exempel "bibblan" (biblioteket), "matan" (matbespisningen) och föremål till exempel "ryggan" (ryggsäcken). En annan platsändelse är -is från latinet med exempel som "Medis" (Medborgarplatsen), "Rålis" (Rålambshovsparken), "Gullis" (Gullmarsplan), "Saltis" (Saltsjöbaden), "Hökis" (Hökarängen), "Gubbis" (Gubbängen) och "Fiskis" (Fisksätra). Även is-ändelsen användes på generella platser som till exempel "dagis" (daghem) och "fritis" (fritidsgård).

Historisk utveckling[redigera | redigera wikitext]

Stockholmskan är en av de dialekter som förändrats mest i svenskan genom starkt inflytande av inflyttning. Den tidiga stockholmskan tros ha haft stora likheter med den dåtida uppländskan. Det typiska Stockholms-e:et ("räv" blir "rev" etc ) tros ha kommit genom stark inflyttning från söder och är inspirerat av götamål; "kaker" uttalades tidigare "kakor" där den senare formen fick fäste i svenska skriftspråket och sedermera återkom i talspråk under 1900-talet.

En av de som tidigast dokumenterade stockholmskan i slutet av 1800-talet var Albert Engström. I sin skämttidning Strix presenterade han speciellt olika original från Södermalm och deras talspråk för hela svenska folket.

Huvudstadsmålet har dock aldrig blivit normgivande för svenskan till skillnad från i många andra länders språk; stockholmskan bildar inte normen för rikssvenska.[källa behövs]

Ekensnack[redigera | redigera wikitext]

Ekensnack eller söderslang är en sociolekt eller slang känd från bl.a. Anderssonskans Kalle och Biffen och Bananen. Sociolekten uppstod vid industrialiseringen då många personer från hela Sverige flyttade in till Stockholm. Exempel på denna sociolekt kan man lyssna till i Smulans Sagor där Gunnar Elmborn på ekensnack läser barnsagor som sändes på Radio Stockholm i början av åttiotalet.

Östermalmsdialekt[redigera | redigera wikitext]

I Stockholmsområdets rikare områden, som i delar av Östermalm, Lidingö och Danderyd finns olika sociolektala drag som surrande i-ljud (Viby-i) och sje-ljud som liknar tje-ljud.

Miljonsvenskan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Förortssvenska

Miljonsvenskan talas i miljonprogrammets förorter.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]