Skånska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skånska är de dialekter som talas i Skåne, södra Halland och i västra Blekinge.

Skånska är i dag oftast ett samlingsbegrepp för de dialekter av svenska som brukas i Skåne. Men även de äldre sydskandinaviska dialekterna som talades i vad som i historiesammanhang brukar kallas Skåneland före försvenskningsprocessen från sent 1600-tal brukar gå under den benämningen. En utbredd uppfattning är att skånskan – tillsammans med svenskan och danskan – har sitt ursprung i fornnordiskan och att de nuvarande varianterna var samma dialekt, fornöstnordiska, fram till 1100-talet. En stor del av skånskans unika ordförråd har försvunnit eller försvenskats sedan Sverige erövrade Skåneland från Danmark 1658, men prosodin skiljer sig fortfarande från rikssvenskan. En studie har emellertid visat att 70 % av skånska ord inte uppvisar några semantiska förändringar sedan 1841 och att den yngre generationen skånsktalande har en positivare attityd till och mer frekvent talar skånska än den äldre generationen.[1]

Smålänningen Alf Henrikson, en populärvetenskaplig författare, skriver 1963 i sin bok "Sveriges Historia del II, sid. 600": "Även det folkrika Skåne, nyss en av det danska rikets kärnprovinser vars tungomål snarast får sägas vara dansk dialekt än idag, bytte sitt skriftspråk och sin lag anmärkningsvärt lätt". Kapitlet, som behandlar 1600-talets andra hälft, är kallat "Försvenskningen i söder". Meningarna är dock delade när det gäller svårighetsgraden och det allmänna motståndet mot det nya språket i Skåne, ett motstånd som även manifesterade sig i kyrkorna.[2] Elias Wessén menar att Skånes språkliga försvenskning "skedde synnerligen lätt, inom loppet av en människoålder" (1975, s. 82). En karakteristik som enligt Stig Örjan Ohlsson "måste [...] betecknas som missvisande" (1978:1, s. 150–151). Ohlsson är "inte [...] övertygad om att Skånes språkliga försvenskning kan sägas vara en process, som obesvärat klarades av inom en normal människoålder."

Om man tar det talade språket i beaktande är "dragkampen mellan danska och svenska i Skåne, inte fullbordad" (Ohlsson 1978:1, s 58), och betydelsen av nationalitetsskiftet hos den tvåspråkiga landsbygdsbefolkningen beskrives så här:

För landsbygdsbefolkningen betydde nationalitetsskiftet primärt snarast en förändring i deras passiva tvåspråkighet, där den passiva komponenten från att ha varit danska blir svenska, efter en övergångstid som i någon mån ställde krav på både svensk och dansk förståelse i umgänge med överheten. I en lyckönskningsdikt från Blekinge 1746 heter det: »Waurt moersmaul däi könöm wi au kanske lide Danske ...».
— (Hesselman 1937, s. 318.) (Ohlsson 1978:1, s 46)

Andra dialekter i Sydsverige såsom blekingska, sydlig småländska och sydlig halländska är besläktade med dialekterna i Skåne och de brukar alla traditionellt sett räknas till sydsvenska mål, en indelning baserad på bland annat gemensamma drag i uttal, böjning, ordbildning och syntax.[3][4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Många etymologiska ordböcker och de flesta moderna språkforskare skiljer på fornsvenska, forndanska och fornskånska. Fonemutvecklingen från fornskånska till 1960-talets skånska har bland annat beskrivits i Lunda-avhandlingen Fonematiska studier i skånska dialekter (1969) av Åke Hansson, förre arkivchefen vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM).

De äldsta bevarade fornskånska manuskripten, såsom Cod.Holm.B74 och Cod.Holm.B76 är från mitten av 1200-talet respektive tidigt 1300-tal och finns bevarade på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Många av manuskripten på Kungliga Biblioteket fördes dit som krigsbyten, men krigsbytesdebatten i Sveriges riksdag har hitintills inte berört de danska och skånska urkunderna.[5] Ett av de skånska manuskripten i Stockholm, Mariaklagan, är skrivet med runskrift och tros vara författat av en skånsk skrivare på Herrevadskloster.[6] Eftersom så få svenska manuskript existerar från denna tidiga period blev de skånska manuskriptens språk först klassificerat som tidig fornsvenska av Sveriges första språkvetare, rudbeckianerna, ansedda som göticismens grundare.[6][7] Först på 1900-talet blev de skånska manuskriptens språk identifierat som fornskånska och de har sedan dess följaktligen omklassificerats; manuskripten anses idag av danska språkvetare som en central del i det danska språkets utveckling.[6] Detta och andra liknande fenomen har lett vissa språkvetare, inklusive Stig Örjan Ohlsson, till att dra slutsatsen att kampen om skånskan är långt från över.

Ordet svenska finns inte nämnt i skrift förrän på 1300-talet, även om texter nu betraktade som svenska redan hade börjat författas.[8] Varken Sverige eller Danmark hade standardiserade språk före 1500, även om det anses troligt enligt vissa språkforskare att det fanns tendenser mot ett mer formellt höviskt talspråk bland aristokratin på ett tidigt skede.[9] De mål som talas i Skåne betecknas ofta som "östdanska mål med sydsvenska inslag". Skånskan har gemensamma drag med både svenskan och danskan i uttal och ordförråd.

Gemensamt med danskan har skånskan till exempel förmjukningen av fornnordiskans p, t och k efter långa vokaler. Svenskans k motsvaras av g i ord som skriga (danska: skrige) och kaga (danska: kage), b eller v används istället för p i ord som gaba/gava (danska: gabe) och piba/piva (danska: pibe), och t blir d i ord som vid (svenska: vit, danska: hvid) och maud (svenska: mat, danska: mad). Detta skånska uttal håller dock på att försvinna bland yngre generationer som anammat rikssvenska varianter.

Vissa ord som delas med danskan förekommer fortfarande i skånskan, till exempel albu (svenska: armbåge, danska albue; från fornnordiska "al(n)bogi" eller "ǫlnbogi", där "aln"- i svenskan omvandlats till "arm"- genom folketymologi, jmfr eng. "elbow"), "där henne" (svenska: där borta, danska: derhenne). Exakt identiska är "spann"; i plural "spannar" (i betydelsen hink) medan "mölla" bara till ändelsevokalen skiljer sig från "mølle".

Diftongerna i skånskan är av sekundär karaktär, det vill säga inte bevarade arkaismer, utan senare utvecklingar.

Skånskans prosodi (ordmelodi) identifieras som typisk sydsvensk eller östdansk. Den skiljer sig från prosodin i övriga svenska och danska dialekter och är specifikt skånsk. Enligt språkforskare såsom Patrik Bye, aktiv på Universitetet i Tromsø, och Gösta Bruce, aktiv på Lunds universitet, är de västnorska målen i Bergen med omnejd de enda bland de skandinaviska målen som har en melodi som är lik den skånska.[10][11] Bruce skriver att den fonetiska likheten mellan skånska och bergensiska "sannolikt är ett minne från den hanseatiska tiden".[10] Liksom bergensiska har skånskan skorrande bakre r-ljud, ett r-ljud som under lång tid hade social prestige på grund av sitt franska ursprung. Det användes i vissa högreståndskretsar så långt norrut som i Stockholmsområdet (där benämnt Djursholms-r eller greve-r), speciellt sedan kung Gustaf V anammat uttalet. Den naturliga geografiska r-gränsen i norr på trettio- till sjuttiotalet låg dock mellan Falkenberg och Mönsterås, via Jönköping.[10]

Status[redigera | redigera wikitext]

Skånska anses vara en svensk dialekt, eller av vissa en dansk dialekt[12], eller ett separat språk ur ett historiskt, kulturellt och/eller etniskt perspektiv. Majoriteten av svenskarna anser inte skånskan vara ett eget språk [13], men genom instiftandet av Skånska Akademien och med bevaringsprogram från svenska regeringen, har det uppstått ett nytt intresse för skånskan som en kulturell markering [14]. Precis som för många andra dialekter har dagens skånska dialekter alltmer blivit regionaliserade och det återstår få genuina lokala dialekter. Skånska Akademien och andra har givit ut en del skrifter, även om detta skriftspråk snarast är svenska med vissa skånska ord.

Skånes befolkning omfattar drygt 13 % av Sveriges befolkning, och skånskan är en av svenskans mest distinktiva dialekter som är lätt att urskilja från andra mål.

Huruvida den skånska dialekten är vacker eller ful har ständigt varit föremål för debatt, även på seriös akademisk nivå. Det enda som med säkerhet kan sägas är att underliggande rivalitet mellan Skåne och i huvudsak Mälardalen ofta får genomslag i dessa undersökningar, snarare än en saklig analys. Folk tycker ömsesidigt illa om varandras dialekter. Detta har nog i grunden att göra med brist på förståelse mellan olika dialekter. En dialekt som uppfattas som svårförståelig klassas i regel som ful av den tillfrågade. De diftonger som främst förekommer i skånskan av de sydsvenska målen gör att dialekten blir svår att förstå för många. Däremot gör dessa diftonger rent språkvetenskapligt att skånskan ligger betydligt närmare engelskan än övriga svenska dialekter. Detta faktum styrktes bland annat av lingvister vid Engelska institutionen i Lund som på 1980-talet brukade fråga hur många som var skåningar bland studenterna då det fanns hopp om att lära dessa ett perfekt engelskt uttal enligt dem. Personer från övriga Sverige har betydligt svårare för vissa fonem i engelska språket menade de, då vissa skånska fonem ligger mycket nära de engelska.

Skriftspråk[redigera | redigera wikitext]

Codex Runicus, en bevarad fornskånsk skrift

Det finns inget standardiserat skånskt skriftspråk, utan skrift i områden med skånsktalande befolkning sker idag på rikssvenskt skriftspråk. Detta har bidragit till att tränga ut dialektala ord. Det har funnits skriftspråk för fornskånskan, ett språk som finns representerat i skrift i ett flertal medeltida manuskript, såsom Cod. Holm B74, innehållande skrift från cirka 1225 med den äldsta bevarade versionen av Skånelagen, 1300-talsmanuskriptet Codex Runicus (AM 28 8vo), fragmentet SKB A120,[15] och manuskriptet SKB B69, skrivet i Malmö cirka 1325. I modern tid har författare som velat använda skånska ord i skrift, till exempel i litteratur med standardiserad rikssvenska i övrigt, tvingats använda ett icke-standardiserat skriftspråk.

Här kommer även en lista över exempel på skånska ord och vad de betyder.

Skånska Svenska
A du Men hallå
Abekatt Härmapa
Aga Åka
Balle Skinka, ändhalva
Blannevann Groggvirke
Bobbe Stropp
Bor Bord
Bugasprängd Mätt
Fitt Fett, flott
Fittamad Smörgås med flott & salt
Fittamacka Smörgås med fett
Fjåne Idiot
Fubbick Idiot
Fälleben Krokben
Förtröden Avundsjuk
Förveden Nyfiken
Gabekatta Högröstad kvinna
Grina Skratta
Hantedarred Skakiga händer
Hialös Otålig
Hojta till Säga till
Hossor Strumpor
Hutta Kasta
Hubba Flytta
Kamma daj Skärp dig
Klydderöv Krånglig person
Kogehöna Gammal kärring
Lase Trasa
Måga Mocka (Hästskit)
Mög Smuts, skit
Mögtocke Skitstövel
Pantoffla Potatis
Pjodd Gråsparv
Päragröd Potatismos
Rabbemos Rotmos
Robbedibba Rödbeta
Rullebör Skottkärra
Räligt Äckligt
Schatte Mes
Skallebank Huvudvärk
Tolle Bajskorv
Tradig Tråkig
Tös Tjej
Tösabid Tjej
Tösapåg Pojkflicka
Vann Vatten
Ålarens Idiot
Ännaklämd Bekymrad

Lokala dialektskillnader[redigera | redigera wikitext]

Det skånska språket uppvisar egentligen endast små dialektala skillnader. De största skillnaderna finns i uttalen av äldre bakre a-ljud /ɑ/, äldre slutet e-ljud /e/ och öppet e-ljud /ɛ/. Stora likheter finns i dialekterna i norra-östra Skåne, västra Blekinge, Markaryd och Hallaryd. Likaså är slättmålen likartade, det vill säga allt söder om en linje mellan ett par mil norr om Malmö ända ut till Simrishamn. De skånska diftongerna kan ibland vara så kraftiga att de nästan blir triftonger: Mor kan bli till /me̯ʊ̯ɐː/. Skåningars uttal av kort skrivet svenskt ⟨u⟩ uttalas ofta som danskars /ʊ/ (här har standardsvenskan ett mer främre och slutet /ʉ̟/). Hunð (sv. hund) uttalas /hʊn(j)/ eller /huŋ/. På vissa platser, bland annat i Helsingborg och Ängelholm, har detta övergått till ett nästan standardsvenskt klingande /ʉ/: /hʉŋ/.[16]

Äldre bakre a-ljud [ɑ] har i norra-östra Skåne utvecklats till [aʊ̯] och i söder till [ɛɑ̯]. Ordet tå uttalas alltså i Göinge [taʊ̯̯ː] och i Albo [tɛɑ̯ː].

Äldre slutet e-ljud [e] rymmer fler variationer. Inom det man kallar diftong-området (norra-östra Skåne) har uttalet beroende på härkomst exempelvis utvecklats till [ɛɪ̯], [aɪ̯], [øɪ̯], [ɑɪ̯] eller [uɪ̯]. Uttalet av adjektivet leðer (sv. elak, ful) är [lɛɪ̯ːə], [laɪ̯ː-], [løɪ̯ː-], [lɑɪ̯ː-] eller [lʊɪ̯ː-]. Övriga äldre skånemål saknar här diftonger.

Öppet e-ljud [ɛ] uttalas i norra-östra Skåne som [aɪ̯] och i söder som [ɛ] eller [ɛæ̯]. Æble (sv. äppel) uttalas i Göinge [aɪ̯ːblɛ] och i Albo [ɛæ̯blɛ].

Det skånska språket är ur en del aspekter likt danskan och engelskan. Vad gäller standardsvenskans ⟨r⟩, så vokaliseras eller uteblir detta frekvent. I Göinge är detta mer regel än undantag. Exempelvis uttalas hors (sv. häst) [hʊa̯ːs], grant væðer (sv. vackert väder) [gʁant vaɪ̯ːɐ] och keðor (sv. ledsen) [ɕʊɪ̯ːɐ].

I Kristianstad och Åhus uttalas svenskans å praktiskt taget som ö, dock med viss dragning åt öa-hållet. Måla båten blå i Åhus och den blå påsen är uttryck som kan vara svårtolkade, likväl som för utomstående att skilja mellan Åland och Öland. Kristianstadsborna uttalar även r längre fram på tungan, något påminnande om amerikanskans r, i jämförelse med övriga Skånes skorrande r.

Den stora invandringen till de större städerna och framförallt Malmö har fått till följd att nya, mycket lokala dialekter av skånskan har framträtt, exempelvis en skånsk variant av förortssvenskan. I Malmö kan man till exempel finna skillnader mellan de olika stadsdelarna och också mellan de olika socialgrupperna.

Lund har intagit en särställning. På grund av den stora inflyttningen från hela Sverige är det numera sällsynt med genuint lundensisk dialekt även om den finns där. Lunds ställning som universitetsstad har starkt präglat den dialekt som talas av infödda akademiker från trakten kring Lund. Denna upplevs av många andra skåningar som överdrivet tydlig och tillgjord vilket säkerligen har att göra med det stora antalet humanister från Lund med omnejd som är skolade i svenska språket och därför undviker de mest dialektala orden. De talar också i regel med svagare diftonger och mer uppsvensk artikulation än vad som är brukligt i Skåne vilket får uttalet att avvika från det normala i denna del av Skåne. Denna lundensiska benämns av många "akademikerskånska".

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Ohlsson, Stig Örjan (1978), Skånes språkliga försvenskning 1, Inledning. Om skriftspråket under Skånes övergångstid, Nummer 30 i Lundastudier i nordisk språkvetenskap, Serie A, Walter Ekstrand Bokförlag, ISBN 91-7408-027-X 
  • Wessén, Elias (1975), De nordiska språken, Stockholm: AWE/Geber, s. 82 

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nilsson, A. 2000. Lexikalt semantiska förändringar hos adjektiv i den skånska dialekten. Lund: Lunds Universitet, Institutionen för lingvistik.
  2. ^ Alenäs, Stig (2003). Lojaliteten, prostarna, språket. Studier i den kyrkliga "försvenskningen" i Lunds stift under 1680-talet. Doktorsavhandling 2003, Lunds Universitet.
  3. ^ Dahl Östen, Edlund Lars-Erik, Wastenson Leif, Elg Margareta, red (2010). Sveriges nationalatlas. Språken i Sverige. Stockholm: Norstedt. Libris 11789368. ISBN 978-91-87760-57-0 (inb.). ”Denna indelning baseras på drag i uttal, böjning, ordbildning och på vissa syntaktiska drag.[...]Till de sydsvenska målen räknas dialekterna i Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland” 
  4. ^ Wessén, Elias (1935). Våra folkmål. Stockholm: Fritze. sid. 15. Libris 1365331. ”Olikheten mellan sydskånskan och småländskan är visserligen ganska stor, men det finns dock gemensamma drag, som motivera ett sammanhållande av alla dessa mål i en grupp.” 
  5. ^ Munkhammar, Lars. "Byte är byte och kommer aldrig mer igen". Svenska Dagbladet, 20 juli 2002.
  6. ^ [a b c] Frederiksen, Britta Olrik (2003). "The history of Old Nordic manuscripts IV: Old Danish". The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages. Volume 1, Eds. Oskar Bandle et al., sid. 823.
  7. ^ Legnér, Mattias. "Forntiden är inte vad den har varit". Svenska Dagbladet, 13 februari 2003.
  8. ^ Ottosson, Kjartan (2003). "Old Nordic: A definition and delimitation of the period". The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages. Volume 1. Eds. Oskar Bandle et al., sid. 798.
  9. ^ Bandle, Oscar. "Diachrony and synchrony in Nordic language history". The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages. Volume 1. Eds. Oskar Bandle et al., Walter De Gruyter: 2003. ISBN 3-11-014876-5, sid. 30.
  10. ^ [a b c] Bruce, Gösta (2000). Skånska fonetiska genvägar. I P. Meurling (red.) Från fästig till bredband. Malmö: Skånska Akademien och Akademiförlaget Corona, 140–146.
  11. ^ Bye, Patrik (2004). Evolutionary typology and Scandinavian pitch accent. University of Tromsø/CASTL (8 juli 2004), Kluwer Academic Publishers.
  12. ^ Perridon, Harry (2003). "Dialects and written language in Old Nordic II: Old Danish and Old Swedish". p. 1018. Old Nordic III: The ecology of language, in The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages. Volume 1. Eds. Oskar Bandle, Kurt Braunmuller, Ernst Hakon Jahr, Allan Karker, Hans-Peter Naumann and Ulf Teleman. Walter De Gruyter: 2003. ISBN 3-11-014876-5. Se även: Ingers, Ingemar (1939). Studier över det sydvästskånska dialektområdet. Lund: Gleerupska Univ. bokhandeln. (In Swedish) and Nordisk Familjebok: "Scanian is one of the three main dialects into which the Danish branch of Old Norse was split". (In Swedish).
  13. ^ Göran Hallbergs artikel "Kampen om skånskan", publicerat i tidningen Språkvård (3/2003)
  14. ^ Skånsk ordlista med ljudexempel, av Björn Gröhn. Precis som under skandinavismens under mitten av 1800-talet, upplever många i dagens Skåne kulturella identiteter som inte har att göra med politiska gränsförhållanden
  15. ^ Frederiksen, Britta Olrik (2003). "The history of Old Nordic manuscripts IV: Old Danish", sid. 821: "the small fragment SKB A 120, [...] stands close to AM 28 8vo in terms of the form of the runes and the language (Scanian)".
  16. ^ Ljudexempel

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]