Édith Piaf

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Édith Piaf
Édith Piaf 914-6440.jpg
Édith Piaf (1962)
Födelsenamn Édith Giovanna Gassion
Pseudonym(er) La Môme Piaf
(Sparvungen)
Född 19 december 1915
Paris, Frankrike
Död 11 oktober 1963 (47 år)
Plascassier, Frankrike
Bakgrund Frankrike Frankrike
Genre(r) kabaré, chanson
Roll Sångerska (alt), låtskrivare, skådespelerska
Instrument Sång
År som aktiv 19351963
Minnesplatta på Piafs födelseplats, Rue de Belleville i Paris.

Édith Piaf, född Édith Giovanna Gassion[1] 19 december 1915 i Paris, död 11 oktober 1963 i Plascassier, var en fransk sångerska. Hon är allmänt ansedd som Frankrikes största populärmusikartist.[2] Piaf var arvtagerska till en stark tradition av parisisk chanson (visa och sång) och den logiska efterföljaren till 1920-talets ”chanteuses réalistes”, Yvonne George, Damia och Fréhel.[3] Hon var också en av de sångare som var med och skapade en ny parisisk musiktradition av mer internationell och exportvänlig karaktär.[3] Hennes tidiga sånger som Marguerite Monnots Mon légionnaire (1937) och Michel Emers L'Accordéoniste (1940) tillhör den gamla music hall-traditionen.[3] Piafs dramatiska tolkning av de texter hon sjöng och hennes speciella röst stämde väl med hennes egna komplicerade livsförhållanden med sprit- och drogproblem. Hon fick stora framgångar bland annat med sånger som La vie en rose (1946; egen text), Milord (1959) och Non, je ne regrette rien (1960).[4] Hon var den främsta representanten för den franska chanson-traditionen under 1950- och 1960-talen. Piaf medverkade även i filmer.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Édith Piaf som barn.

Trots att det givits ut ett stort antal biografier är en stor del av Piafs liv höljt i dunkel.[5] Hon föddes i det invandrartäta området Belleville i Paris. Det sägs att hon föddes på trottoaren på Rue de Belleville 72, men i födelseattesten står det Hôpital Tenon,[6] sjukhuset i 20:e arrondissementet där Belleville ligger. Sitt namn Édith fick hon efter Edith Cavell, en brittisk sjuksköterska under första världskriget som avrättades då hon hjälpte franska soldater att fly ur den tyska fångenskapen.[7] "Piaf" – ett parisiskt slangord för sparv – var ett smeknamn hon kom att få tjugo år senare.

Hennes mor, Annetta Giovanna Maillard (1895–1945), hade fransk-italienskt påbrå på sin fars sida och marockansktberberiskt ursprung på sin mors.[8][9] Hon var född i LivornoToscanas västkust i Italien. Där arbetade hon som cafésångare under artistnamnet Line Marsa.[6]

Piafs far, Louis-Alphonse Gassion (1881–1944), var en normandisk gatuakrobat [10] med ett förflutet inom teatern. Piaf övergavs av sina föräldrar och bodde en kort tid hos sin mormor, Emma (Aïcha) Saïd ben Mohammed (1876–1930). När hennes far blev inkallad i den franska armén 1916 tog han henne till sin mor, som drev en bordell i Normandie, där hon togs om hand av kvinnorna som arbetade där.[2]

När hon var 14 år uppträdde hon tillsammans med sin far och sjöng offentligt för första gången.[2] Hon lämnade sin far och bosatte sig på Grand Hôtel de Clermont på 18 rue Veron i 18:e arrondissementet i Paris. Hon försörjde sig på egen hand som gatusångare i Pigalle, Ménilmontant och i förorterna (jämför sången Elle fréquentait la Rue Pigalle). Hon slog sig ihop med sin vän och halvsyster Simone Berteaut ("Mômone")[6], som senare kom att skriva en biografi över Piaf. Vid 16 års ålder blev hon förälskad i Louis Dupont[2] och då hon var 17 år födde hon sitt enda barn, dottern Marcelle, som dog av hjärnhinneinflammation 1935 två år gammal.[10] Liksom sin mor hade Piaf svårt att ta hand om ett barn, då hon levde sitt liv på gatorna, och Dupont var den som tog hand om flickan fram till hennes död.[2]

Piafs nästa pojkvän var en hallick vid namn Albert. Denne tog en provision på Piafs inkomster i utbyte mot att han inte tvingade henne till prostitution. Då Piaf gjorde slut på relationen försökte han skjuta ihjäl henne, men lyckades inte.[2]

Sångkarriären[redigera | redigera wikitext]

Nattklubbsägaren Louis Leplée[1] på klubben Le Gerny intill Champs-Élysées[10] upptäckte Piaf i Pigalle-området.[2] Han övertalade henne att sjunga och hennes nervositet och begränsade längd (1,47 m)[6][11] var det som fick honom att ge henne smeknamnet "Piaf", ett namn som kom att bli hennes artistnamn hela livet. ”La môme piaf” är parisiska och kan översättas med ”sparvungen”.[2] Leplée lärde henne grunderna i att uppträda på en scen och bestämde att hon skulle ha en svart klänning på sig, en klädsel som kom att bli ett kännemärke vid hennes framtida uppträdanden.[2] Han bedrev en intensiv marknadsföring inför hennes premiär, vilket resulterade i att många celebriteter var närvarande, bland andra Maurice Chevalier.[2] Hon gjorde stor succé som ledde till de två första grammofoninspelningarna i januari 1936, då hon spelade in Les Momes de la Cloche och L'ÉtrangerPolydor.[11] Den senare skrevs av Marguerite Monnot, som kom att bli en samarbetspartner under hela Piafs liv.[2] Sångskapare som Marguerite Monnot, Michel Emer och Raymond Asso förstod hennes stil och behov och skrev sånger för henne.[3] Den 6 april 1936[2] mördades Leplée och Piaf blev förhörd och anklagad för att ha varit inblandad i mordet, men hon frigavs.[1] Leplée dödades av gangstrar med tidigare kopplingar till Piaf.[12] En uppsjö av negativ medieuppmärksamhet[6] hotade då hennes karriär.[2] För att bättra på sin image anställde hon Raymond Asso, som hon sedan också inledde ett förhållande med. Han ändrade hennes artistnamn till "Édith Piaf", hindrade henne från att träffa opassande vänner och gav Monnot i uppdrag att skriva sånger som beskrev eller alluderade på hennes tidigare liv på gatan.[2]

1940 hade Piaf en biroll i Jean Cocteaus bejublade enaktare Le Bel Indifférent.[2] Hon skaffade sig vänner bland prominenta personer som Chevalier och poeten Jacques Borgeat. Hon skrev texter till många av sina sånger och samarbetade med kompositörer. 1944 upptäckte hon Yves Montand i Paris, uppträdde tillsammans med honom och blev hans mentor[6] och älskarinna.[12] Inom ett år hade han blivit en av de mest berömda sångarna i Frankrike och hon bröt upp från relationen då han blivit nästan lika populär som hon.[2]

Byst av Édith Piaf i Kielce, Polen.
(Piosenkarka betyder 'sångerska'.)

Under den här tiden var hon mycket efterfrågad och hade stor framgång i Paris[1] som Frankrikes populäraste underhållare.[11] Efter kriget blev hon internationellt berömd och turnerade i Europa, USA och Sydamerika. I Paris samarbetade hon på scen med Atahualpa Yupanqui (Héctor Roberto Chavero) – Argentinas mest betydande folkmusiker – då han debuterade i juli 1950. Piaf besökte Sverige 1947 och 1958.[13] Hon bidrog till att Charles Aznavours karriär tog fart då hon reste på turné med honom i Frankrike och i USA och hon spelade in några av hans sånger.[2]

Édith Piaf (1952).

Till en början hade hon ingen större framgång i USA, då publiken tyckte att hon var dyster.[2] Men efter en recension av en av de mest betydande kritikerna i New York växte hennes popularitet tills hon så småningom uppträdde i Ed Sullivan Show åtta gånger och två gånger i Carnegie Hall (1956[10] och 1957).

Édith Piafs signaturmelodi La vie en rose[2] skrevs 1945 och belönades med en plats i Grammy Hall of Fame Award 1998.[14]L'Olympia, en av Paris mest berömda scener,[6] som drevs av Bruno Coquatrix, gav Piaf många konserter och befäste sin storhet mellan januari 1955 och oktober 1962. Från dessa konserter finns det material utgivet från 1955, 1956, 1961 och 1962 på vinyl och cd som ännu finns att tillgå i handeln. Konserten 1961 var ett försök att rädda Olympia från konkurs och det var då hon första gången framförde Non, je ne regrette rien.[6] I april 1963 spelade hon in sin sista sång, L'homme de Berlin.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Under kriget framträdde hon regelbundet för de tyska trupperna i det ockuperade Frankrike och många betraktade henne som en förrädare, men efter kriget meddelade hon att hon arbetat för motståndsrörelsen. För detta finns inga belägg, men det förefaller troligt att hon bidrog med att hjälpa ett antal personer att undkomma nazisternas förföljelse. Trots allt förblev hon populär både nationellt och internationellt.[15] Vid den här tiden umgicks Piaf med en judisk pianist och skrev tillsammans med Monnot en subtil protestsång.[2] Enligt en berättelse fick hon, då hon sjöng för tyska högre officerare på One Two Two Club[16], rätt att fotograferas tillsammans med franska krigsfångar för att höja deras moral. Fransmännen kunde sedan klippa ut bilderna och använda dem som förfalskade passfoton.[16]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Édith Piafs livs stora kärlek,[1] den gifte boxaren Marcel Cerdan, dog i en flygolycka i oktober 1949 då han flög från Paris för att träffa henne. Planet störtade i Azorerna och alla ombord omkom. Bland dessa fanns också violinisten Ginette Neveu.[17] Piafs och Cerdans affär blev mycket omskriven[6] då Cerdan var världsmästare i mellanvikt och legendarisk fransk boxare.

Piaf skadades allvarligt i en bilolycka 1951 tillsammans med Charles Aznavour. Hon bröt en arm och två revben och fick efter det stora problem med att frigöra sig från beroende av alkohol och morfin.[2] Ytterligare två bilolyckor som nästan kostade henne livet förvärrade situationen.[10] Jacques Pills lät lägga in henne för rehabilitering vid tre olika tillfällen, men utan framgång.[2]

Piaf gifte sig med sångaren Jacques Pills 1952 (hennes brudtärna var Marlene Dietrich) och skilde sig från honom 1956. 1962 gifte hon sig med Théo Sarapo (Theophanis Lamboukas), en grekisk frisör som blivit sångare och skådespelare[2] och som var tjugo år yngre. Paret sjöng tillsammans vid några av hennes sista framträdanden.[2]

Död och eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Piafs grav på kyrkogården Cimetière du Père-Lachaise i Paris.

Piaf dog av levercancer vid 47 års ålder i Plascassierfranska Rivieran den 11 oktober 1963.[18][19] (Vissa källor hävdar den 10 oktober[20] i Paris.) Hon hade varit medvetslös till och från under flera månader.[10] Hennes kropp fördes tillbaka till Paris i hemlighet så att hennes fans skulle tro att hon dog i sin hemstad.[2] Hon ligger begravd på kyrkogården Cimetière du Père-Lachaise i Paris bredvid sin dotter Marcelle. Hennes grav är en av de mest besökta.[2] Trots att ärkebiskopen i Paris förvägrade henne en dödsmässa på grund av hennes livsstil[16] samlade begravningsprocessionen tiotusentals[2] sörjande på Paris gator och ceremonin på kyrkogården samlade över 100 000 personer.[16][21] Charles Aznavour berättade att Piafs begravningsprocession var det enda som fått trafiken i Paris att stå fullkomligt stilla sedan andra världskriget.[16]

I Paris finns ett litet museum med två rum tillägnade Piaf, Musée Édith Piaf på Rue Crespin du Gast nr 5.[16][22]

Madame Piaf är ett geni. Det går inte att imitera henne. Det har aldrig funnits någon som Edith Piaf. Det kommer aldrig mer att finnas någon.
Jean Cocteau[23]

Sångerskan Piaf[redigera | redigera wikitext]

Piafs röst har en utpräglad altklang och omfånget i hennes sånger ligger oftast inom en dryg oktav, vanligen ungefär mellan g och a1. Hennes röst har beskrivits i både samtida och senare recensioner. Mikael Katz skrev i Expressen vid ett av hennes Sverigebesök: ”När hon börjar sjunga med sin hårda, lite hesa röst, rör hon händerna sparsamt, men oerhört uttrycksfullt, utstuderat sensuellt.”[23]

Ofta beskrivs hennes förmåga att fånga publiken och förmedla känslor.[24] Rösten karaktäriseras ofta som rå men uttrycksfull.[25] Sångerskan Christine Zufferey säger i en intervju: “Den är rå och kommer direkt ur hjärtat. Sången beskriver hennes liv. ‘Non, je ne regrette rien' uttrycker allt det Piaf stod för. Sången beskriver precis hur hennes liv såg ut och det hörs på hennes röst.”[26]

Inför en konsert med Piaf-sånger i Vancouver 2008 beskrivs Piaf med orden: “Piafs råa, gutturala röst förstärker den laddade atmosfären. Hennes röst, fylld av kompakt dramatik, var ovanlig hos kvinnliga sångare på 30-talet. Hon hänförde publiken och vitaliserade sin tids musikstil.”[27]

Piafs samtliga sånger[redigera | redigera wikitext]

1925
  • Comme un Moineau
1933
  • Entre Saint-Ouen et Clignancourt
1934
  • L'Étranger
1935
  • Mon Apéro
  • La Java de Cézigue
  • Fais-moi Valser
1936
  • Les Mômes de la Clôche
  • J'suis Mordue
  • Mon Légionnaire
  • Le Contrebandier
  • La Fille et le Chien
  • La Julie Jolie
  • Va Danser
  • Chand d'Habits
  • Reste
  • Les Hiboux
  • Quand Même (ur filmen La Garçonne)
  • La Petite Boutique
  • Y'avait du Soleil
  • Il n'est pas Distingué
  • Les Deux Ménétriers
  • Mon Amant de la Coloniale
  • C'est toi le plus Fort
  • Le Fanion de la Légion
  • J'entends la Sirène
  • Ding, Din, Dong
  • Madeleine qu'avait du Cœur
  • Les Marins ça fait des Voyages
  • Simple comme Bonjour
  • Le Mauvais Matelot
  • Celui qui ne savait pas Pleurer
1937
  • Le Grand Voyage du Pauvre Nègre
  • Un Jeune Homme Chantait
  • Tout fout le Camp
  • Ne m'écris pas
  • Partance
  • Dans un Bouge du Vieux Port
  • Mon Cœur est au Coin d'une Rue
1938
  • С'est lui que mon Cœur a choisi
  • Paris-Méditerranée
  • La Java en Mineur
  • Browning
  • Le Chacal
  • Corrèqu'et Réguyer
1939
  • Y'en a un de Trop
  • Elle Fréquentait la Rue Pigalle
  • Le Petit Monsieur Triste
  • Les Deux Copains
  • Je n'en connais pas la Fin
1940
  • Embrasse-Moi
  • On Danse sur Ma Chanson
  • Sur une Colline
  • C'est la Moindre des Choses
  • Escale
  • La Fille de Joie est Triste (L'Accordéoniste)
1941
  • Où sont-ils, mes Petits Copains?
  • C'était un Jour de Fête
  • C'est un Monsieur très Distingué
  • J'ai dansé avec l'Amour (ur filmen Montmartre-sur-Seine)
  • L'Homme des Bars
  • Le Vagabond
1942
  • Jimmy, c'est lui
  • Un Coin tout Bleu (ur filmen Montmartre-sur-Seine)
  • Sans y Penser
  • Un Monsieur Me Suit dans la Rue
1943
  • Tu Es Partout (ur filmen Montmartre-sur-Seine)
  • J'ai qu'à l'regarder...
  • Le Chasseur de l'Hôtel
  • C'était une Histoire d'Amour
  • Le Brun et le Blond
  • Monsieur Saint-Pierre
  • Coup de Grisou
  • De l'Autre Côté de la Rue
  • La Demoiselle du Cinquième
1944
  • Les Deux Rengaines
  • Y'a pas d'Printemps
  • Les Histoires de Coeur
  • C'est Toujours la Même Histoire
1945
  • Le Disque Usé
  • Elle A...
  • Regarde-moi Toujours Comme Ça
  • Les Gars Qui Marchaient
  • Il Riait
  • Monsieur Ernest a réussi
1946
  • La vie en rose
  • Les Trois Cloches (med Les Compagnons de la chanson)
  • Dans Ma Rue
  • J'm'en Fous Pas Mal
  • C'est Merveilleux
  • Adieu Mon Cœur
  • Le Chant du Pirate
  • Céline (med Les Compagnons de la chanson)
  • Le Petit Homme
  • Le Roi a fait Battre Tambour (med Les Compagnons de la chanson)
  • Dans les Prisons de Nantes (med Les Compagnons de la chanson)
  • Mariage
  • Un Refrain Courait dans la Rue
  • Miss Otis Regrets


1947
  • C'est pour ça (ur filmen Neuf Garçons, Un cœur)
  • Qu'as-tu fait John?
  • Sophie (ur filmen Neuf Garçons, Un cœur)
  • Le Geste
  • Si tu partais
  • Une Chanson à Trois Temps
  • Un Homme Comme les Autres
  • Les Cloches Sonnent
  • Johnny Fedora et Alice Blue Bonnet
  • Le Rideau Tombe Avant la Fin
  • Elle Avait Son Sourire
1948
  • Monsieur Lenoble
  • Les Amants de Paris
  • Il a chanté
  • Les Vieux Bateaux
  • Il Pleut
  • Cousu de Fil Blanc
  • Amour du mois de Mai
  • Monsieur X
1949
  • Bal dans Ma Rue
  • Pour moi tout' seule
  • Pleure Pas
  • Le Prisonnier de la Tour (Si le Roi Savait ça Isabelle)
  • L'Orgue des Amoureux
  • Dany
  • Paris (ur filmen L'Homme aux mains d'argile)
1950
  • Hymne à l'Amour
  • Le Chevalier de Paris
  • Il fait bon t'aimer
  • La p'tite Marie
  • Tous les Amoureux Chantent
  • Il y avait
  • C'est d'la Faute à Tes Yeux
  • C'est un Gars
  • Hymn to Love
  • The Three Bells
  • Le Ciel Est Fermé
  • La Fête Continue
  • Simply a Waltz
  • La Vie en Rose (på engelska)
1951
  • Padam... Padam...
  • Avant l'Heure
  • L'Homme Que J'aimerai
  • Du Matin Jusqu'au soir
  • Demain (Il Fera Jour)
  • C'est toi (med Eddie Constantine)
  • Rien de Rien
  • Si, Si, Si, Si (med Eddie Constantine)
  • À l'Enseigne de la Fille sans Cœur
  • Télégramme
  • Une Enfant
  • Plus Bleu Que Tes Yeux
  • Le Noël de la Rue
  • La Valse de l'Amour
  • La Rue aux Chansons
  • Jezebel
  • Chante-moi (med M.Jiteau)
  • Chanson de Catherine
  • Chanson Bleue
  • Je hais les Dimanches
1952
  • Au Bal de la Chance
  • Elle A Dit
  • Notre-Dame de Paris
  • Mon Ami M'A Donné
  • Je t'ai dans la Peau (ur filmen Boum sur Paris)
  • Monsieur et Madame
  • Ça gueule ça, Madame (med Jacques Pills) (ur filmen Boum sur Paris)
1953
  • Bravo pour le Clown
  • Sœur Anne
  • N'y va pas Manuel
  • Les Amants de Venise
  • L'effet qu'tu m'fais
  • Johnny, tu n'es pas un Ange
  • Jean et Martine
  • Et Moi...
  • Pour Qu'Elle Soit Jolie Ma Chanson (med Jacques Pills) (ur filmen Boum sur Paris)
  • Les Croix
  • Le Bel Indifférent
  • Heureuse
1954
1955
  • L'Accordéoniste
  • Un Grand Amour Qui S'Achève
  • Miséricorde
  • C'est à Hambourg
  • Légende
  • Le Chemin des Forains


1956
  • Heaven Have Mercy
  • One Little Man
  • Autumn Leaves
  • 'Cause I Love You
  • Chante-moi (på engelska)
  • Don't Cry
  • I Shouldn't Care
  • My Lost Melody
  • Avant Nous
  • Et Pourtant
  • Marie la Française
  • Les Amants d'un Jour
  • L'Homme à la Moto
  • Soudain Une Vallée
  • Une Dame
  • Toi Qui Sais
1957
  • La Foule
  • Les Prisons du Roy
  • Opinion Publique
  • Salle d'Attente
  • Les Grognards
  • Comme moi
1958
  • C'est un Homme Terrible
  • Je me souviens d'une Chanson
  • Je Sais Comment
  • Tatave
  • Les Orgues de Barbarie
  • Eden Blues
  • Le Gitan et la Fille
  • Fais Comme Si
  • Le Ballet des Cœurs
  • Les Amants de Demain
  • Les Neiges de Finlande
  • Tant qu'il y aura des Jours
  • Un Étranger
  • Mon Manège à Moi
1959
1960
  • Non, je ne regrette rien
  • La Vie, l'Amour
  • Rue de Siam
  • Jean l'Espagnol
  • La Belle Histoire d'Amour
  • La Ville Inconnue
  • Non, la Vie n'est pas Triste
  • Kiosque à Journaux
  • Le Métro de Paris
  • Cri du Cœur
  • Les Blouses Blanches
  • Les Flons-Flons du Bal
  • Les Mots d'Amour
  • T'es l'Homme qu'il me faut
  • Mon Dieu
  • Boulevard du Crime
  • C'est l'Amour
  • Des Histories
  • Ouragan
  • Je Suis à Toi
  • Les Amants Merveilleux
  • Je m'imagine
  • Jérusalem
  • Le Vieux Piano
1961
  • C'est Peut-Être Ça
  • Les Bleuets d'Azur
  • Quand Tu Dors
  • Mon Vieux Lucien
  • Le Dénicheur
  • J'n'attends Plus Rien
  • J'en ai passé des Nuits
  • Exodus
  • Faut Pas Qu'Il Se Figure
  • Les Amants (med Charles Dumont)
  • No Regrets
  • Le Billard Électrique
  • Marie-Trottoir
  • Qu'il était triste cet Anglais
  • Toujours Aimer
  • Mon Dieu (på engelska)
  • Le Bruit des Villes
  • Dans Leur Baiser
1962
  • À Quoi Ça Sert L'Amour?
  • Le Droit d'Aimer
  • À Quoi Ça Sert L'Amour? (med Théo Sarapo)
  • Fallait-il
  • Une Valse
  • Inconnu Excepté de Dieu (med Charles Dumont)
  • Quatorze Juillet
  • Les Amants de Teruel (med Mikis Theodorakis/Jacques Plante)
  • Roulez Tambours
  • Musique à Tout Va
  • Le Rendez-Vous
  • Toi, Tu l'Entends Pas!
  • Carmen's Story
  • On Cherche un Auguste
  • Ça Fait Drôle
  • Emporte-Moi
  • Polichinelle
  • Le Petit Brouillard (Un Petit Brouillard)
  • Le Diable de la Bastille
  • Elle Chantait (med Théo Sarapo)
1963
  • C'était pas moi
  • Le Chant d'Amour
  • Tiens, V'là un Marin
  • J'en ai tant vu
  • Traqué
  • Les Gens
  • Margot Cœur Gros
  • Monsieur Incognito
  • Un Dimanche à Londres
  • L'Homme de Berlin (hennes sista inspelning)

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Filmer som Piaf medverkat i[redigera | redigera wikitext]

  • Les amants de demain (1959)
  • Música de siempre (1958)
  • French Cancan (1954)
  • Si Versailles m'était conté (Om Versailles kunde berätta) (1954)
  • Neuf garçons, un cœur (1948)
  • Étoile sans lumière (1946)
  • Montmartre-sur-Seine (1941)
  • La garçonne (1936)

Filmer om Piaf[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Pjäser som Piaf medverkat i[redigera | redigera wikitext]

Pjäser om Piaf[redigera | redigera wikitext]

Böcker om Édith Piaf[redigera | redigera wikitext]

På svenska[redigera | redigera wikitext]

  • Berteaut, Simone; Hallén Kerstin (översättare) (1985). Piaf: berättelsen om Edith Piafs fantastiska liv. Bonnier pocket, 99-0307595-2 ([Ny utg.]). Stockholm: Bonnier. Libris 7147019. ISBN 91-0-046504-6 
  • Lundqvist, Ulla (1993). Piaf: sången som liv : roman. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7237249. ISBN 91-29-62191-7 (inb.) 
  • Piaf, Edith; Gadd Ingar (översättare) (2009). Dansat med lyckan. Legendary artists' books. Lund: Bakhåll. Libris 11329285. ISBN 978-91-7742-305-8 

På andra språk[redigera | redigera wikitext]

  • Piaf, Edith (200) (på engelska). The wheel of fortune: the autobiography of Edith Piaf ([Ny utg.], Pbk. ed.). London: Owen. Libris 11396136. ISBN 978-0-7206-1228-8 
  • Édith Piaf, av Édith Piaf och Simone Berteaut, utgiven i januari 1982; ISBN 2-904106-01-4
  • Berteaut, Simone; Boulanger, G. (översättare) (1958) (på franska, översatt till engelska). Au bal de la chance (1965 (översättning)). Paris: Robert Laffont, Penguin. ISBN 978-0140036695  memoarer, skrivna av halvsystern.
  • Bret, David (1988) (på engelska). The Piaf legend. London: Robson. Libris 6143310. ISBN 0-86051-527-3 
  • Piaf: A Passionate Life, av David Bret, Robson Books, 1998, nyutgåva JR Books, 2007
  • "The Sparrow — Edith Piaf," kapitel i Singers & The Song (sid. 23-43), av Gene Lees, Oxford University Press, 1987, insiktsfull analys av Piafs liv och musik.
  • Bret, David; Dietrich Marlene (1993) (på engelska). Marlene: my friend : an intimate biography. London: Robson. Libris 6143545. ISBN 0-86051-844-2  Ett kapitel i boken om Marlene Dietrich ägnas åt vänskapen med Piaf.
  • Oh! Père Lachaise, av Jim Yates, Édition d'Amèlie 2007, ISBN 978-0-9555836-0-5. Piaf och Oscar Wilde möts i ett rosaskimrande parisiskt inferno.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Rainer, Peter (8 juni 2007). ”La Vie en Rose: Édith Piaf's encore” (på engelska). Christian Science Monitor. http://www.csmonitor.com/2007/0608/p14s03-almo.html. Läst 3 februari 2010. 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa] Huey, Steve. ”Édith Piaf: Biography” (på engelska). Yahoo! Music. http://music.yahoo.com/ar-261423-bio--Edith-Piaf. Läst 3 februari 2010. 
  3. ^ [a b c d] O’Connor, Patrick. ”Piaf,Edith” (på engelska). Grove Music Online. http://www.oxfordmusiconline.com. Läst 5 februari 2010.  Inloggning krävs.
  4. ^ ”Édith Piaf”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/edith-piaf. Läst 5 februari 2010. 
  5. ^ Morris, Wesley (15 juni 2007). ”A complex portrait of a spellbinding singer” (på engelska). Boston Globe. http://www.boston.com/ae/movies/articles/2007/06/15/a_complex_portrait_of_a_spellbinding_singer/. Läst 3 februari 2010. 
  6. ^ [a b c d e f g h i] ”Biography: Edith Piaf” (på engelska). Radio France Internationale Musique. http://www.rfimusique.com/siteen/biographie/biographie_6057.asp. Läst 3 februari 2010. 
  7. ^ Vallois, Thirza (februari 1998). ”Two Paris Love Stories” (på engelska). Paris Kiosque. http://www.paris.org/Kiosque/feb98/love.html. Läst 3 februari 2010. 
  8. ^ Duclos, Pierre; Georges ‬Martin (1993) (på franska). Piaf, ‭biographie. Paris: Editions du Seuil. sid. 41. ISBN 2020164531. ”Emma Saïd ben Mohamed d'origine berbère et probablement connue au Maroc où renvoie son acte de naissance établi à Mogador, le 10 décembre 1876.” 
  9. ^ Belabdi, Mouloud (24 mars 2007). ”La voix kabyle d’Édith Piaf” (på franska). Chroniques de Montréal. http://chroniquesdemontreal.blogspot.com/2007/03/la-voix-kabyle-ddith-piaf.html. Läst 3 februari 2010. 
  10. ^ [a b c d e f] Ray, Joe (11 oktober 2003). ”Édith Piaf and Jacques Brel live again in Paris: The two legendary singers are making a comeback in cafes and theatres in the City of Light” (på engelska). Vancouver Sun. sid. F3. http://joearay2.tripod.com/vancouversun/brel_et_piaf.html. Läst 3 februari 2010. 
  11. ^ [a b c] Fine, Marshall (4 juni 2007). ”The soul of the Sparrow” (på engelska). New York Daily News. http://www.nydailynews.com/entertainment/movies/2007/06/04/2007-06-04_the_soul_of_the_sparrow.html. Läst 4 februari 2010. 
  12. ^ [a b] Mayer, Andre (8 juni 2007). ”Songbird” (på engelska). CBC. http://www.cbc.ca/arts/music/lavieenrose.html. Läst 4 februari 2010. 
  13. ^ Saunders, Anna (18 november 2008). ”Life Story: Edith Piaf” (på englska). Marie Claire. http://au.lifestyle.yahoo.com/marie-claire/features/life-stories/article/-/5877245/life-story-edith-piaf/. Läst 5 februari 2010. ”When a drug-addicted Edith Piaf collapsed during a sold-out show in Stockholm, Sweden, in 1958, it seemed as though the 42-year-old French singer would never recover.” 
  14. ^ ”Grammy Hall Of Fame Award” (på engelska). grammy.com. http://www2.grammy.com/Recording_Academy/Awards/Hall_Of_Fame/#l. Läst 4 februari 2010. 
  15. ^ ”So you'd like to... Know About Edith Piaf?” (på engelska). amazon.com. http://www.amazon.com/gp/richpub/syltguides/fullview/2F58TDS4EBDR. Läst 4 februari 2010. 
  16. ^ [a b c d e f] Jeffries, Stuart (8 november 2003). ”The love of a poet” (på engelska). The Guardian. http://books.guardian.co.uk/review/story/0,12084,1079383,00.html. Läst 5 februari 2010. 
  17. ^ ”His tragic death” (på engelska). Marcel Cerdan Heritage. http://www.marcelcerdanheritage.com/5en.aspx?sr=12. Läst 21 juni 2014. 
  18. ^ ”Edith Piaf” (på engelska). Soylent Communications. http://www.nndb.com/people/746/000092470/. Läst 5 februari 2010. 
  19. ^ ”Edith Giovanna Piaf” (på engelska). findagrave.com. http://www.findagrave.com/cgi-bin/fg.cgi?page=gr&GRid=1334. Läst 5 februari 2010. 
  20. ^ Romer, Megan. ”Edith Piaf - The Little Sparrow” (på engelska). World Music Guide. http://worldmusic.about.com/od/bandsartistsaz/p/EdithPiaf.htm. Läst 5 februari 2010. 
  21. ^ ”Les obseques d'Edith Piaf” (på franska) (video). ina.fr. 14 oktober 1963. http://www.ina.fr/video/CAF88021676/les-obseques-d-edith-piaf.fr.html. Läst 5 februari 2010. 
  22. ^ ”Musée Edith Piaf” (på franska). Paris.org. http://www.paris.org/Musees/Piaf/. Läst 5 februari 2010. 
  23. ^ [a b] Ericson Uno, Engström Klas, red (1992). Myggans nöjeslexikon: ett uppslagsverk om underhållning. 12, Olds-Rundq. Höganäs: Bra böcker. Libris 7665090. ISBN 91-7752-270-2 (Wiken (Bra böcker (inb.) 
  24. ^ ”Edith Piaf” (på engelska). Radio France internationale. februari 2008. http://www.rfimusique.com/siteen/biographie/biographie_6057.asp. Läst 5 mars 2010. ”…hennes enastående uttrycksfulla röst lyckas beröra även den mest okänsliga lyssnare.” 
  25. ^ Gary F. Taylor. ”The Voice of the Sparrow: The Very Best of Edith Piaf” (på engelska). http://www.amazon.com/Voice-Sparrow-Very-Best-Edith/product-reviews/B000002UYD. Läst 5 mars 2010. ”Hennes röst är skör och stark som en ståltråd […].” 
  26. ^ Atherton, Neil. ”ZIAF... putting the punk into Piaf” (på engelska). parisvoice. http://www.parisvoice.com/music/79-ziaf-putting-the-punk-into-piaf. Läst 5 mars 2010. ”It's raw and comes straight from her core. The way she sings reflected her life. ‘Non, je ne regrette rien' represents everything Piaf stood for. The song is a true representation of how she led her life, and you can hear it in her voice.” 
  27. ^ Kate Cino. ”Tonight...Piaf” (på engelska). Chemainus Theatre Festival. http://www.chemainustheatrefestival.ca/season_piaf_media.html. Läst 5 mars 2010. ”The raw, gutteral quality of Piaf's voice adds to the emotionally charged atmosphere. Piaf's voice, full of smoky drama, was an unusual sound for a woman in the 1930's. She mesmerized audiences and revitalized the vocal milieu of her time.” 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]