2+1-väg
2+1-väg är en beteckning på en vägtyp som har omväxlande 1 eller 2 körfält i en given riktning, och mitträcke, oftast av stålvajrar. Den har mestadels tre körfält på varje given plats, dock två där man växlar körfält. Utrymmet mellan körfälten kan betecknas som mittremsa, och man kan anse det vara skilda körbanor, eftersom begreppet körbana innebär att trafik är möjlig på den, vilken det inte är genom räcket. Körfälten är i allmänhet smalare än de är på t ex motorvägar.
Innehåll |
[redigera] Sverige
[redigera] Olika typer
Det finns i huvudsak två typer av 2+1-vägar. Den mer påkostade varianten är byggd som en motortrafikled och saknar plankorsningar och har breda vägrenar. Dessa är också oftast skyltade som motortrafikleder och i vissa fall fungerar de mer eller mindre som motorvägar. De allra flesta befintliga motortrafikleder har byggts om till denna standard, genom att bygga mitträcke. De var oftast breda nog för detta. Ett exempel är sträckan mellan Kånna och Toftaholm på E4 i Småland som är en 2+1-väg som har en standard som är nära motorvägsstandard. Det finns också exempel på sträckor som tillhör den påkostade varianten med planskilda trafikplatser men som ändå är skyltade som normala landsvägar.
Den andra typen av 2+1-väg har en enklare standard. Dessa är normalt ombyggda från landsvägar med breda vägrenar, alternativt ombyggda från vanliga landsvägar utan vägrenar och breddade. De kan därför ha lite smalare körfält. Dessa vägar har inga vägrenar alls, eller så har de väldigt smala. Dessa är också försedda med normala plankorsningar, eller ibland så kan de ha blandat planskilt och plankorsningar (exempelvis E45 förbi Vänersborg). Oftast har de särskild ficka för alla vänstersvängar. I vissa fall har de istället speciella ramper för vänstersväng enligt en princip som kallas Spanska svängen. Den dåliga sikten genom räcket kan göra vänstersvängar till och från vägen till ett problem. Dessa enklare 2+1-vägar är officiellt enbart klassade som landsvägar. I vissa fall är de enbart upplåtna för motorfordon där det är förbjudet för gående, cykel, moped eller traktor etc att använda vägen, men i många fall är vägen tillåten för alla. Att tillåta långsamtgående fordon på denna typ av väg kan innebära en del problem, bland annat då traktorer bromsar upp trafiken då vägen enbart har en fil i färdriktningen samt vid omkörning av cyklister när körfälten är smala.
Benämningarna mötesfri motortrafikled och mötesfri landsväg (av Vägverket ofta förkortade MML respektive MLV) brukar oftast innebära denna typ av väg, motortrafikledsversionen respektive landsvägsversionen, men kan också innebära 1+1 körfält. Trefältsväg är en annan benämning, vilken idag sällan syftar på en mitträckeslös väg.
[redigera] Historik
Idén om denna vägtyp med mitträcke tillkom i mitten på 1990-talet under lågkonjunkturen efter Bankkrisen, som ett billigt sätt att minska mötesolyckorna utan att bygga en riktig motorväg. Den första väg som byggdes om enligt denna princip var den motortrafikled som går norr om Gävle på E4. I början gjordes denna ombyggnad enbart på prov under ett år men resultatet ansågs lyckat då antalet svåra olyckor minskade kraftigt på denna väg. Detta ledde till att fler vägar byggdes om. Efter några år började även ett antal normala landsvägar byggas om med denna lösning också.
[redigera] Kritik
Vägtypen har dock fått en del kritik. Snöröjning anses besvärligare på dessa vägar. Under högtrafik överstiger sällan snitthastigheten 75 km/h. En annan sak som också har kritiserats är de avsnitt där det enbart är ett körfält. En bil som till exempel får motorstopp här kan blockera all trafik. De som kör utryckningsfordon anser också att avsnitten med enbart ett körfält kan skapa problem, eftersom omkörning i princip endast är möjlig om bilen som ska köras om kör ut delvis utanför vägkanten och stannar. Eftersom 2+1-vägar inte nödvändigtvis är motorväg/motortrafikled kan oskyddade trafikanter (fotgängare, cyklister, mopedister) färdas på vägen. Detta kan medföra problem/olycksrisker då vägbanan ofta är smalare än innan ombyggnaden samt att hastigheterna är desamma.
[redigera] Motorcyklister
Ett av de mest omtalade ämnena bland kritiker är motorcyklister, eftersom de är mindre skyddade än exempelvis bilister. Motorcyklister har varit rädda för allvarliga skador om de kommer i kontakt med vägräcket. VTI har gjort en uppföljning på 1 110 km 2+1-väg, av totalt 1 300 km mötesfri väg, och kommit fram till att andelen dödade och svårt skadade är ungefär 10 % lägre än på övriga vägar[1]. Om man räknar in övriga mötesfria vägar (1 300 km) är dock andelen högre, ungefär 5-7 procentenheter. VTI menar att det ändå finns en markant reduktion i antalet döda och svårt skadade, nämligen 80 % respektive 55 %.
[redigera] Hastighetsbegränsningar
Många av de vägar som tidigare var breda landvägar utan mitträcke hade i Sverige hastighetsbegränsningen 110 km/h fram till millennieskiftet. Detta gällde i relativt stor utsträckning både på motortrafikleder med planfria korsningar och vanliga landsvägar med plankorsningar. På grund av att många frontalkollisioner inträffade på dessa vägar sänktes hastigheten i många fall till 90 km/h. När vägsträckorna några år senare gjordes om till 2+1-väg behölls ofta 90 km/h. Några år senare höjdes en del sträckor åter till 110 km/h, framförallt på sträckor med planfria korsningar, men även till viss del på vägar med plankorsningar.
Många av sträckorna som har blivit utbyggda till 2+1-väg i Norrland (framförallt E4) sänktes till 90 km/h på vinterhalvåret innan de byggdes om. På sommaren har de dock alltid haft hastighetsgränsen 110 km/h, både sträckor med planfria korsningar och sträckor med plankorsningar. I Götaland var det framförallt sträckor längs E22 som åter höjdes till 110 km/h, samt vissa sträckor i inre Småland. Exempelvis hade riksväg 25 mellan Växjö och Hovmantorp fått hastighetsgränsen 110 km/h, trots att denna sträcka hade vanliga plankorsningar. Dock sänktes hastigheten till 70 km/h i vissa större korsningar längs sträckan. I Västsverige har 2+1-vägarna som byggts nästan i samtliga fall varit vanliga landsvägar som byggts om och därför var det ingen 2+1-väg som åter höjdes till 110 km/h.
Åren runt 2005 var det bara en väg i Götaland/Svealand som hade hastighetsgränsen 110 km/h som inte var mötesseparerad. Detta var riksväg 26 förbi Gislaved. Sträckan var till största delen försedd med trafikplatser, dock ej skyltad som motortrafikled. Vissa mindre plankorsningar fanns. Cirka 2007 byggdes denna väg om till 2+1-väg. Som jämförelse mellan Götaland/Svealand och Norrland kan nämnas att man i Norrland, framförallt i inlandet, väldigt ofta använde hastigheten 110 km/h på vanliga landsvägar, även om de inte var bredare än 7 meter. I vissa fall sänkte man till 90 på vintern, men i många fall inte.
År 2008 och 2009 infördes fler hastighetssteg på de allmänna vägarna i Sverige. De gamla 30, 50, 70, 90, 110 kompletterades med 40, 60, 80, 100 och 120. I samband med detta blev 100 km/h den absolut vanligaste hastigheten på 2+1-vägar, där 90-vägar höjdes och 110-vägar sänktes. På E4 i Norrland är det dock fortfarande många 2+1-vägar med 110 km/h. Den enda 2+1-vägen i Götaland/Svealand som har 110 km/h är E22 söder om Kalmar. Denna sträcka har planfria korsningar (men är inte skyltad som motortrafikled) och ansågs för bra för att sänkas.
[redigera] Utanför Sverige
Framgången med vägtypen har skapat intresse för den. Många länder har dock inte den breda typ av landsväg som lätt byggs om till 2+1-väg. I bland annat Tyskland och Storbritannien anser man att det är lämpligare att satsa på motorvägar istället. Norge planerar sådana vägar men europavägarna är oftast för smala, vilket kräver dyra breddningar. Man nöjer sig då med blandat 1+1 och 2+1 med räcke (färre omkörningssträckor). I Irland har en del sådana byggts, och fler ska byggas (breddning och ombyggnad av befintlig väg. Klicka på "English" till vänster för mer info). I Polen finns ett större antal breda landsvägar med vägren av samma typ som motsvarigheterna i Sverige och dessa är lämpliga för ombyggnad till 2+1-vägar. Intresse för detta finns också i Polen och det är därför mycket troligt att detta kommer att växa fram även på det polska vägnätet.
[redigera] Källor
- ^ ”Uppföljning av mötesfria vägar”. VTI. http://www.svmc.se/upload/SMC%20centralt/Dokument/rapporter/VTI%20slutrapp%20mo%CC%88tesfria%20va%CC%88gar.pdf. Läst 1 juli 2011.
- 2+1-vägar med vajerräcke, D-uppsats av Daniel Hylander, Karlstads universitet
- Hur farlig är mittvajer för motorcykel, undersökning av VTI.
