20 juli-attentatet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Frimärken till minne av regimmotståndare som avrättades.
Hitler och Mussolini inspekterar förödelsen några timmar efter attentatet.
Fältmarskalk Erwin von Witzleben inför Volksgerichtshof.

20 juli-attentatet kallas det mest kända attentatet mot Adolf Hitler. Det genomfördes den 20 juli 1944 i Hitlers högkvarter Wolfsschanze (Varglyan) nära Rastenburg i Ostpreussen.[1][2][3]

Operation Valkyria[redigera | redigera wikitext]

Valkyria (tyska Walküre) var ursprungligen en plan som skapades inom tyska krigsmakten (Wehrmacht) i början av andra världskriget för att användas vid ett befarat uppror från civilbefolkningen, krigsfångar eller koncentrationslägerfångar och för att införa undantagstillstånd i hela Tyskland. Soldater ur ersättningsarmén (Ersatzheer), som var en del av armén som var stationerad inom rikets gränser, skulle då besätta krigsviktiga ställen i Berlin och andra större städer. Kodordet för att sätta planen i verket var "Walküre" och att utlösa kodordet var förbehållet Adolf Hitler personligen samt befälhavaren för ersättningsarmén.

Denna plan omarbetades av de officerare som tillhörde motståndsrörelsen och som planlade och genomförde attentatet mot Adolf Hitler för att därefter genomföra en militärkupp och störta nazistregimen och gavs även i fortsättningen namnet Operation Valkyria efter ursprungsplanen. Enligt den omarbetade planen skulle man bland annat ta kontroll över rikets städer och radiostationer, avväpna SS och arrestera de ledande nazisterna.

Ledningen för attentatsplanerna[redigera | redigera wikitext]

Generalöverste Ludwig Beck och general Friedrich Olbricht hade länge diskuterat att mörda Adolf Hitler. Deras bevekelsegrunder anses allmänt ha varit att "någon måste visa världen att det faktiskt fanns missnöje med både diktatorn själv och hela det nationalsocialistiska samhället". De ansåg - liksom nästan alla generaler och fältmarskalkar vid tidpunkten att om Tyskland skulle kunna räddas måste nazismen försvinna. Djupare planer på att till exempel hoppas på fred i väster var bara förhoppningar. Och för sent lät Churchill meddela då nyheten nådde honom.

Olbricht hade ett flertal gånger försökt både skjuta Hitler (men aldrig fått lämpligt tillfälle) och burit en "självmordsbomb" ombord på en flygning mellan Berlin och Ostpreussen där han reste med Hitler. Men bombens utlösningsmekanism hade inte fungerat. Efter de västallierades landstigning i Normandie den 6/6 1944 blev saken mer akut. Och när deras vän överste greve Claus Schenk von Stauffenberg fick anledning att göra visit i Hitlers befälsbunker för östfronten den 20 juli, så tvekade han aldrig.

Attentatet[redigera | redigera wikitext]

Attentatsdagens morgon, den 20 juli 07:00 flög von Stauffenberg och adjutanten Werner von Haeften från Rangsdorfs flygplats, söder om Berlin. Vid framkomsten till Wolfsschanze placerade von Stauffenberg en portfölj innehållande en tidsinställd bomb under konferensbordet med operationskartorna. Konferensrummet var, på grund av att Wolfsschanze ännu ej var färdig, beläget i en träbyggnad nära bunkern. Bomben innehöll inget splitter, själva tryckvågen skulle omgående ha dödat samtliga närvarande om ett utrymme i den täta bunkern hade använts. Men i träbyggnaden där alla fönster stod vidöppna med anledning av det mycket varma vädret hade en kraftfullare bomb behövts.[4] Fyra personer omkom vid attentatet och ett flertal skadades, men Hitler undkom med en illa tilltygad vänsterarm och spräckta trumhinnor, och hundratals splitter i benen. När bomben hade detonerat lämnade von Stauffenberg Wolfsschanze och flög tillbaka till Berlin, i tron att Hitler var död. Det tjocka ekbordet i kombination med att von Stauffenbergs bombväska hade flyttats bort från Hitler, så att han skyddades av ekbordets lika kraftiga ben - och det faktum att bomben saknade både splitter- och brandverkan - räddade Hitlers liv. Han kunde ta emot Benito Mussolini redan samma eftermiddag.

Närvarande vid konferensen[redigera | redigera wikitext]

Grafik - Lagebesprechung Wolfsschanze, 20. Juli 1944.png
  1. Adolf Hitler, lindrigt skadad
  2. Generallöjtnant Adolf Heusinger – ställföreträdande chef för arméns generalstab, lindrigt skadad
  3. General Günther Korten – chef för Luftwaffes generalstab
  4. Överste Heinz Brandt – general Heusingers adjutant
  5. General Karl BodenschatzHermann Görings förbindelseofficer vid Führerhögkvarteret, allvarligt skadad
  6. Överstelöjtnant Heinz Waizenegger – en av Alfred Jodls stabsofficerare
  7. General Rudolf Schmundt – chef för arméstaben
  8. Överstelöjtnant Heinrich Borgmann – Adolf Hitlers arméadjutant, allvarligt skadad
  9. General Walther Buhle – chef för arméstaben vid OKW
  10. Konteramiral Karl-Jesco von Puttkamer – Adolf Hitlers marinadjutant, lindrigt skadad
  11. Stenograf Heinz Berger
  12. Kapten Heinz Assmann – marinstabsofficer vid OKW
  13. Major Ernst John von Freyend – Wilhelm Keitels adjutant
  14. Generalmajor Walter Scherff – militärhistoriker vid OKW, lindrigt skadad
  15. Konteramiral Hans-Erich Voss – marinens förbindelseofficer vid Führerhögkvarteret
  16. Otto Günsche – Adolf Hitlers SS-adjutant, lindrigt skadad
  17. Överste Nicolaus von Below – Adolf Hitlers adjutant vid Luftwaffe
  18. Generallöjtnant Hermann Fegelein – Waffen-SS:s representant vid Führerhögkvarteret
  19. Stenograf Heinz Buchholz
  20. Major Herbert Büchs – Alfred Jodls andre adjutant
  21. Franz von Sonnleithner – Utrikesministeriets representant vid Führerhögkvarteret
  22. General Walter Warlimont – ställföreträdande stabschef vid OKW
  23. General Alfred Jodl – stabschef vid OKW, lindrigt skadad
  24. Generalfältmarskalk Wilhelm Keitel – Chef för OKW
Dödad

Generalöverste Friedrich Fromm, som var medlem av motståndsrörelsen, var sedan 1939 överbefälhavare för ersättningsarmén. Sedan bomben detonerat trodde ledarna att Hitler var död och kodordet ”Walküre” sändes ut från Fromms stab i Berlin till alla militärområden. Operation Valkyria hann dock aldrig genomföras eftersom det redan tidigt hade uppstått osäkerhet och förvirring beträffade frågan om Hitler levde eller inte och om vilka order som skulle verkställas.

Attentatet hade misslyckats. Nyheten om detta nådde Berlin, och under natten arkebuserades bland andra von Stauffenberg för högförräderi efter en laglig ståndrätt genom Fromms försorg. Då det blev klarlagt att även Fromm var delaktig i sammansvärjningen arresterades han på order av Heinrich Himmler.

Hitler krävde vedergällning. De sammansvurna skulle ställas inför rätta inför Folkdomstolen med Roland Freisler som högste domare. Utgången av rättegången var på förväg given. Samtliga dömdes till döden genom hängning. Om Hitler personligen beordrat dödsdömda extra straff, så som skedde är inte bekräftat. Mer sannolikt är att den lokale SS-kommendanten valde avrättningsmetod. Däremot filmades avrättningarna och lär ha visats för Hitler samma kväll.[1] De dödsdömda hängdes i snaror fastsatta i köttkrokar. De första avrättningarna ägde rum den 8 augusti 1944 i Plötzensee i Berlin. Åtta män mötte då döden på detta vis:

Många fler officerare var inblandade. De flesta av dessa hade satt allt på ett kort medan andra (som generalöverste Fromm) hade försökt gardera sig. Ytterligare andra fältmarskalkar och generalspersoner inom Wehrmacht hade varit medvetna om att det fanns planer på att mörda Hitler, men inte själv velat bli inblandade - som till exempel fältmarskalkarna Erwin Rommel och Erich von Manstein, den senare lär dock ha svarat motståndsrörelsen att "Preussiska officerare begår inte uppror" - däremot gjorde han ingen anmälan. Liknande var det med Rommel, vid tillfället högste befälhavare på den i Normandie nybildade västfronten. Rommel hade av de sammansvurna valts till att tillfälligt vara Tysklands ledare och avsluta kriget. När detta framkom i förhör med Caesar von Hofacker, tvingades Rommel att begå självmord.[1] Även Rommels närmaste man på västfronten generallöjtnant Hans Speidel synades av Gestapo, men räddades av ett vittnesmål från en trovärdig kollega. (Speidel blev på 1950-talet Nato-chef.)[5]

Generalöverste Fromm avrättades inte förrän 1945 då han arkebuserades på Hitlers order och chefen för Abwehr, det tyska kontraspionaget, amiral Wilhelm Canaris avrättades kort före krigsslutet. Andra som von Manstein hade mer tur, och överlevde både Gestapos utrensningar och påståenden om krigsbrott efter kriget (även om han 1949 av tysk domstol dömdes till ett kortare straff).

Filmatisering[redigera | redigera wikitext]

Filmen Valkyria (2008), bygger på denna händelse.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Stockholms universitetsbibliotek. ”Tyskt motstånd mot nazistregimen” (Tredje rikets undergång). http://www.sub.su.se/forint/thit204.htm. Läst 20 juli 2009. 
  2. ^ [a b] Larsson, Anna. ”Attentatet mot Hitler”. Militärhistoria. http://www.militarhistoria.com/andra-vaerldskriget/attentatet-mot-hitler/. Läst 20 juli 2009. 
  3. ^ Jansson, O (19 januari 2009). ”Utmärkelsen för Sårade den 20 juli 1944”. Den tyska Utmärkelsen för sårade.. http://www.gotavapen.se/gota/badges/wb/wb.htm. Läst 20 juli 2009. 
  4. ^ Filmen "Valkyria" som bygger på källor.
  5. ^ "Tredje Rikets Uppgång och fall", standardverk av den amerikanske diplomaten William L. Shirer gäller hela stycket under de åtta hängda.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Eberle Henrik, Uhl Matthias, red (2006). Hitler: Stalins hemliga dossier : NKVD:s hemliga dossier sammanställd för Josef V. Stalin av protokoll från förhör med Hitlers personlige adjutant Otto Günsche och hans kammartjänare Heinz Linge, Moskva 1948-49. Stockholm: Prisma. Libris 10136338. ISBN 91-518-4592-X (inb.) 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Schimanski, Folke & Braw, Christian (2008). ”Dödligt uppdrag: attentatet mot Hitler 1944”. Populär historia nr. 12: sid. 42-47. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]