Heraldik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Riddare med målade sköldar från Bayeuxtapeten (tillverkad cirka år 1077).
Två härolder med svenska riksvapnet på deras häroldskåpor, teckning från 1594.
Tyska Hyghalmen Roll från sent 1400-tal.
Sveriges riksvapen är ett exempel på modern heraldik. Detta är försett med sköldhållare och vapentält.
Cyperns statsvapen är ett annat exempel på modern heraldik. Detta är försett med lagerkrans och fredsduva för att visa förhoppningar om en fredlig och hoppfull framtid. Siffror, bokstäver och liknande tecken som en del av sköldinnehållet är ovanligt inom heraldiken och anses ofta som mindre god heraldik.

Heraldik är läran om den typ av märken som kallas vapen och deras historia, men framför allt regelverket för hur de utformas och används. Inom heraldiken finns också en särskild terminologi, vilken underlättar blasonering (beskrivning) samt jämförelse mellan likartade vapen.

Den som vetenskapligt eller konstnärligt ägnar sig åt heraldik kallas heraldiker. Den som har som yrke att övervaka heraldiken kallas härold. Under medeltiden användes även titeln vapenkung för den främste av härolderna (och i Storbritannien gäller ännu titeln King of Arms). I Sverige kom titeln riksheraldiker under 1600-talet att ersätta titeln vapenkung. Sedan 1953 finns befattningen statsheraldiker, som är en ämbetsman vid Riksarkivet, i motsats till äldre tiders riksheraldiker, som var ett självständigt ämbete. Vid kungl. hovstaterna finns en särskild vapenmålare vid Kungl. Maj:ts orden som har ett visst ansvar för heraldiken inom ordensväsendet.

Vad som gör ett vapen heraldiskt[redigera | redigera wikitext]

Den enda nödvändiga och alltid centrala delen av ett vapen är vapenskölden. Skölden kan sedan omgivas av ytterligare symboler, såsom en hjälm eller krona ovanpå skölden, sköldhållare vid sidan om eller bakom skölden, devisband, ordenstecken m.m. Av hävd gäller att ju högre rang, enligt det gamla ståndssamhället, ägaren till ett vapen har, desto flera bisymboler kan han utrusta vapnet med; detta var förr också reglerat i lag. Också detaljutformningen av många bisymboler, särskilt hjälmar och kronor, används för att upplysa om ägarens rang eller natur – varje adlig och furstlig rang har sin rangkrona, en stad kan ha murkrona.

Vapenrätt[redigera | redigera wikitext]

Vapnet kan vara personligt, användas av en släkt, ett territorium (till exempel ett landskap), en stat, en kommun, en myndighet eller annan juridisk person. Svenska och andra europeiska adelssläkter har alltid vapen, men även många icke-adliga (ofrälse) använder dem. Icke-adligas person- eller släktvapen kallas vanligen borgerliga vapen.

Heraldiken uppstod under medeltiden som ett sätt att känna igen och skilja mellan olika baroner och deras riddare. Liknande symbolspråk hade använts tidigare, men med riddarna helt klädda i rustning blev det viktigt att använda någon typ av symboler för att på ett enkelt sätt skilja mellan vän och fiende. I den ridderliga kulturen utvecklades så heraldiken till att bli ett eget formspråk med alldeles särskilda regler, vilket framför allt blomstrade under tornerspel.

Exakt när bruket av sköldar för enskilda personer började är osäkert. Bayeuxtapeten, som tillverkades kort tid efter slaget vid Hastings år 1066 visar riddare med målade sköldar, men dessa vapen var inte ärftliga. Tvärtom för en och samma person olika sköldmotiv varje gång han avbildas. Den ärftliga heraldiken bör således ha uppkommit efter 1066 – åtminstone i nuvarande nordvästra Frankrike, som då var ett viktigt kulturområde.

Sveriges äldsta kända vapensköld är från 1219 och tillhörde släkten Boberg. Den avbildar en lilja mellan två hjorthorn. En stor del av de svenska adliga ätternas vapen härstammar från stormaktstiden, när heraldiska vapen hade upphört att ha någon militär betydelse, utan främst användes som statussymbol. Ett stort användningsområde var vid begravningar, då konstfärdigt snidade avbildningar hängdes upp på väggarna i kyrkan.

Modern heraldik[redigera | redigera wikitext]

Heraldiska vapens funktion kan idag jämföras med såväl namn, flaggor som varumärken. I Sverige får vem som helst ta ett eget vapen, även om det finns vissa attribut som är förbehållna staten, kungahuset respektive adeln. Ett nytt vapen skall heller inte vara för likt något redan existerande, eftersom det medför risk för sammanblandning.

Någon central organisation finns inte i Sverige för granskning eller godkännande av nya vapen, utan den som önskar rådgivning får vända sig till någon heraldiker eller intresseorganisation. Något fullgott juridiskt skydd för vapen liknande det varumärkesrättsliga finns inte heller; endast innehavarna av de gamla adelsvapnen har praktisk möjlighet att bestrida intrång, och även för dessa är möjligheterna små. I tvistefall har statsheraldikern möjlighet att ingripa, vilket också har skett, men verkan av dennes yttranden är beroende på domstolens inställning. Nyantagna vapen offentliggörs i Norden genom på privat väg utgivna vapenrullor, främst genom stiftelsen Skandinavisk vapenrulla och Svenskt vapenregister vars huvudmän är Svenska Heraldiska Föreningen och Heraldiska samfundet.

För ett säkrare juridiskt skydd krävs registrering av vapnet som varumärke. Det är den enda möjligheten som ges i Sverige och större delen av EU för närvarande, vilket kan diskuteras, eftersom det immateriella värdet hos ett vapen (som är fastställt till sitt innehåll men kan variera i konstnärligt utförande) inte är detsamma som hos ett ordinärt varumärke (som alltid fastställs till sin form, sitt exakta utseende).

Liknande situationer råder i andra länder. Endast i Skottland finns en juridisk instans (Lord Lyon) som kan registrera vapen och ingripa mot obehörigas vapenintrång.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]