Alfatokoferol

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Strukturformel för alfatokoferol.

Alfa-tokoferol (E-vitamin) är ett fettlösligt vitamin inom gruppen tokoferoler. I naturlig form förekommer det oftast i formen D-alfa-tokoferol, syntetiserat kallat DL-alfa-tokoferol.

Effekter[redigera | redigera wikitext]

Vitaminet är en naturlig antioxidant som skyddar fettet i kroppen från oxidation. Det skyddar därför blodkretsloppet mot förkalkningar och blodproppar. Det höjer syrekoncentrationen i blodet, vilket är till nytta för alla celler. Vitaminet stärker kapillärväggarna och bildar nya blodkärl för att kringgå blockerade vener och artärer. Det förbättrar musklernas syreförsörjning, motverkar ärrbildningar och har en läkande verkan på sår. Det ökar effekten av A-vitaminet och skyddar lungorna mot luftföroreningar.

E-vitaminkällor[redigera | redigera wikitext]

E-vitamin är vanligt förekommande i frön (t.ex. sötmandel) och vegetabiliska oljor, margarin, vetegroddar, gröna bladväxter, avokado, fullkornsprodukter, ägg och solrosfrön

Alfa-tokoferol används även som antioxidationsmedel i livsmedel och har då E-nummer E 307.

Rekommenderat Dagligt Intag (RDI)
mg/dag
Män 10
kvinnor 8
    gravida 10
    ammande 11
Barn 3-7

Se vidare RDI-tabell.

Omräkningsfaktorer

Vitaminbehov uttrycks ofta i internationella enheter, IE. Detta kan omräknas till vikt med en faktor som är olika för varje slag av vitamin. För E-vitamin gäller:

  • Naturlig alfa-tokoferol (D-alfa-tokoferol)
1 IE = 0,67 mg
1 mg = 1,49 IE
  • Syntetiskt alfa-tokoferol (DL-alfa-tokoferol)
1 IE = 0,9 mg
1 mg = 1,1 IE

Risker[redigera | redigera wikitext]

Under 2000-talet företogs några undersökningar som utgick från hypotesen att E-vitamin skulle förhindra uppkomsten av kardiovaskulära sjukdomar och cancer. Studier visade dock motsatta resultat: tillskott av syntetiskt E-vitamin korrelerade med fler fall av hjärt-kärlsjukdomar och cancer.[1][2][3] [4] Detta stödjs också av senare undersökningar, som följt upp tidigare undersökningar på syntetiskt alfatokoferol och studerat långsiktlig effekt på tillskott.[5] Forskning fortgår emellertid på huruvida det finns positiva samband mellan andra former av E-vitamin (tillsammans med selen) och prostatacancer.[6]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lonn E et al, Effects of long-term vitamin E supplementation on cardiovascular events and cancer: a randomized controlled trial, JAMA : the Journal of the American Medical Association [2005, 293(11):1338-47]
  2. ^ Eric A. Klein, The Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial, Current Clinical Urology, 2009, VI, 349-360
  3. ^ Lippman SM et al, Effect of selenium and vitamin E on risk of prostate cancer and other cancers: the Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (SELECT). JAMA. 2009 Jan 7;301(1):39-51. Epub 2008 Dec
  4. ^ Margaret E. Wright et al, Supplemental and Dietary Vitamin E Intakes and Risk of Prostate Cancer in a Large Prospective Study, Cancer Epidemiol Biomarkers Prev June 2007 16; 1128
  5. ^ Eric A. Klein et al, Vitamin E and the Risk of Prostate Cancer, JAMA. 2011;306(14):1549-1556
  6. ^ Mark C Ledesma et al, Selenium and Vitamin E for Prostate Cancer: Post-SELECT (Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial) Status, Mol Med. 2011 Jan-Feb; 17(1-2): 134–143