Bureätten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bureättlingen Johan Bure (1568–1652) – också känd under sin latinska namnform Johannes (Thomae Agrivillensis) Bureus – var och är en av de stora gestalterna inom 1600-talets forn- och språkforskning. Hans släktbok över Bureätten kom att ligga till grund för en av Sveriges märkligaste genealogier.

Bureätten är en benämning på en släkt som uppkom under 1500-talet i Sveriges nordligaste delar. Benämningen kom av namnet på den by från vilken denna släktkrets skulle ha kommit: Bure i Skellefteå socken i Västerbotten, nuvarande Bureå. På 1600-talet vidgades beteckningen till att omfatta alla dem som gjorde anspråk på att härstamma från en mytisk, medeltida rikshjälte Fale (Bure) hin unge i Medelpad. Från att ha varit en riksbekant benämning används Bureätten i denna betydelse numera mest bland släktforskare och lokalhistoriker. Manliga och kvinnliga avkomlingar till denna ätt[1] brukar kallas Bureättlingar. Flera personer från det som kom att kallas Bureätten kom från 1500-talets slut att inneha kyrkliga toppositioner som biskopar och ärkebiskopar. Så kallade Bureättlingar dominerade vid denna tid också inom den nyinrättade fornminnesvården och inom Riksarkivet.

Ett stort antal Bureättlingar och deras inbördes släktskap finns redovisade i en släktbok som antikvarien Johan Bure upprättade under 1600-talets första årtionde. Släktboken är unik för sin tid på så sätt att den till stor del redogör för släktskapen bland personer i den svenska allmogen. Under perioden 1640–1740 kompletterades släktträdet bakåt med mytiska gestalter, uppdiktade personer och personer omnämnda på runstenar. Följden blev att Bureätten gjorde anspråk på att vara en av de äldsta adliga släkterna i riket med två medeltida hjältar – vars kopplingar till Bureätten ifrågasatts – vid namn Fale Bure i släktträdet. Den på 1620-talet adlade släkten Bure började påstås tillhöra Bureätten på manssidan, något som modern DNA-teknik visat inte stämmer,[2] vilket dock aldrig heller hävdas i deras adelsbrev. De adlade bröderna härstammade från Bureätten (som både innefattar kvinnor och män) genom sin mor.

Bureättens ursprung[redigera | redigera wikitext]

Bureätten, den regionala och inflytelserika elit som identifierade sig utifrån ett gemensamt ursprung i Bure i Skellefteå, var redan under den andra delen av 1500-talet vitt spridd i Bottnen, det vill säga Västerbotten, Norrbotten och Österbotten.[3] Betydelsen av släkttillhörigheten och ursprungsorten framgår av att olika personer eller hela släktgrenar som flyttat från Skellefteå tidigt tog sig namnen Burman, Bure eller den latiniserade formen Bureus (Buræus).[4] Det tidigaste exemplet på detta i samtida källor är den ”Anders Bureman” i Röbäck i Umeå, som omnämns i en handling från tiden 1508–1509; se mer om honom nedan. Även personer som härstammade från Bure på kvinnosidan kunde markera sin egenskap av Bureättling i officiella sammanhang. Ett sådant exempel var ärkebiskopen Andreas Laurentii (”Björnram”), vars mormor var född i Bure. Själv adlades han med tre björnramar i skölden av Johan III. På det huvudbaner som sattes upp i Uppsala domkyrka över hans grav 1591 framhävde ärkebiskopens efterlevande just släktskapen med Bureätten.[5] Denna Burehärstamning betonas också i den gravskrift Johan Skytte lät rista in på gravhällen i domkyrkan över ärkebiskopen Olaus Martini († 1609, dotterdotters sonson till Andreas Laurentii mormors far Anders Olsson i Bure). Johan Skytte nämner där att den avlidne överlämnat ärkebiskopsämbetet till (Bureättlingen) Petrus Kenicius, med tillägget: ”båda dessa är en förnämlig prydnad för Buresläkten” (”uterque celsum • Bureæ decus familiæ”).[6]

Tidigt inflytande på riksnivå[redigera | redigera wikitext]

Petrus Kenicius (1555–1636), svensk ärkebiskop 1609–1636, var en av de Bureättlingar som hade tillhört den segrande oppositionen efter den liturgiska striden. Hans morfar var den i artikeln omnämnde Anders Burman i Röbäck i Umeå.

De flesta Bureättlingar tillhörde de självägande böndernas krets såväl under 1500-talet som under 1600-talet. Från 1500-talets mitt var dock flera släktmedlemmar verksamma som präster och kronotjänstemän. Det är främst med Bureättlingar från dessa släktled som Bureätten under en tid får en unik dominans inom kyrkan och rikets antikvitetsforskning.

I den långvariga och bittra liturgiska strid som inleddes 1574 tillhörde flera av huvudpersonerna bland oppositionen Bureätten och Norrlandsortodoxin. På motsatt sida i konflikten stod bland andra den ovannämnde Bureättlingen och ärkebiskopen Andreas Laurentii (”Björnram”), som försökte genomdriva Johan III:s linje i katolsk riktning. Följden av att motståndarsidan segrade blev att dessa Bureättlingar och deras släktingar i egenskap av biskopar och ärkebiskopar kom att få stort inflytande under ett halvsekel från 1590-talet och framåt, då kyrkan formades till en svensk evangelisk-luthersk bekännelsekyrka.[7]

Under perioden 1600–1720 hade Bureättlingar också framstående positioner inom den svenska riksantikvariska verksamheten. Denna fornminnesvård inrättades av kronan som ett prioriterat instrument för att visa på fäderneslandets uråldriga och ärorika förflutna. Inom detta område hade lärdomsgestalten, antikvarien och Bureättlingen Johan Bure (1568–1652) ett mycket stort inflytande även efter sin död. Flera personer som kunde göra anspråk på släktförbindelse med Bureätten ingick sedan i ledningen för den antikvariska verksamheten. Av de tidigaste cheferna för Riksarkivet var likaså flera personer som med rätt eller orätt kunde se sig som Bureättlingar eller var gifta med en Bureättling. Under deras ledning byggdes en professionell arkivorganisation upp och man ordnade, katalogiserade och skrev av det omfattande arkivmaterialet, som till stor del legat i säckar, kistor, tunnor, tinor och knippen.[8]

Buregenealogin och Johan Bures släktbok[redigera | redigera wikitext]

Ett uppslag i en av avskrifterna av Johan Bures släktbok över Bureätten (X37, uppsl. 28, Uppsala universitetsbibliotek). Släkttavlan redovisar Bureättlingen Jakob Anderssons (Grubb) ättlingar.

Vid mitten av 1600-talet var Bureättlingarna så pass spridda och befann sig inom så skilda samhällsskikt att Bureätten som sådan hade upphört att vara en reell, nätverkande släktkrets. Anknytningen till Bureätten fortsatte dock att vara betydelsefull som ett sätt att framhäva den egna bördens urgamla ålder och betydelse. Detta var särskilt viktigt under stormaktstiden, då en person definierades och bemöttes utifrån sitt ursprung och sina förfäders antal.[9]

För Bureättens del utgjordes underlaget för denna släktföreställning av Johan Bures släktbok. Johan Bure, som genom sin mormors far härstammade från Bureätten, hade 1600–1601 genomfört en omfattande resa i de norrländska landskapen. Samtidigt hade han genomfört ett stort antal intervjuer med avlägsna släktingar om deras gemensamma släkt.

Den äldste stamfader som en släkting berättat om var den välbärgade Härse i Bure, som bör ha levt omkring år 1400 om han varit en historisk person. Kolonisationen av den övre Norrlandskusten hade då tagit sådan fart att Bure inte längre låg i utkanten av den fasta bosättningen i Norrland. Denne Härse beskrevs i släkttraditionen som ”en mäkta god själakarl”, alltså en mycket skicklig sälfiskare eller säljägare. Han ska ha använt en särskild båttyp, en sälmyndrik, och en typ av kombinerad åra och roder kallad mynde – antagligen en roderstång som användes ungefär på det sätt som man framför gondoler i Venedig – i sin säljakt. Härse sades ha mördats och blivit begravd i Lövångers kyrka av prästen herr Ragvald.[10] Från honom skulle sedan alla bönder i Bure på Johan Bures tid vara komna.

Legendens knapphändiga framställning om den säljägande Härse återspeglar de faktiska förhållandena i denna del av det norrländska kustlandet under medeltiden.[11] Beskrivningen ger bilden av en tidig bonde eller bosättare som framgångsrikt deltagit i det medeltida sälfisket i övre Norrlands kustland.[12] Den enda uppgift som ger en möjlig hållpunkt tidsmässigt för när Härse skulle ha levat är den om begravningen i Lövånger; återgår den på en historisk händelse antyder den i så fall en datering till senast 1413.[13]

Johan Bure placerade sedan in Härse som son till en mytisk hjälte, adelsmannen Fale hin unge (om honom, se nedan). Resultatet blev en släktbok med en omfattande samling släkttavlor som till större delen redovisar ättlingarna till Härses i Bure sonson Anders Olofsson i Bure, vilken Johan Bure uppger skulle ha varit underlagman i Västerbotten. De flesta av de närmare 2 000 personer som namnges i släktboken tillhörde norrländsk allmoge, prästerskapet eller ingick i kategorin ofrälse kronotjänstemän från 1400-talets andra hälft och framåt i en omfattning som var utan motsvarighet för sin tid, då annars bara furstar och adel ansågs ha anor och därmed vara värda en släktutredning.[14]


Buresläkttavla[redigera | redigera wikitext]

Den expanderbara släkttavlan nedan är ett mycket kort utdrag ur Johan Bures omfattande släktbok över Bureätten. Genealogin visar Buresläktgrenar med de socialt mer högtstående grenarna under Johan Bures livstid och inbegriper endast några få av släktmedlemmarna. Personer med korstecken framför (††) och med namnet i grått har sannolikt ingen koppling alls till Bureätten utan har tillagts av Johan Bure i efterhand på bristfälliga grunder, något som utvisats dels genom DNA-studier,[15] dels genom närmare granskningar av en tidig originalhandskrift av släktboken som återfanns i finska riksarkivet år 2008 av Tiina Miettinen[16][17] Släkttavlan återger de uppgifter som Johan Bure nedtecknat i släktboken. Observera att uppgifter som inte finns i släktboken utan har lagts till som förtydliganden här skrivs inom parentes. Varje indrag anger att det rör sig om en yngre generation och att de personer som nämns efter indraget är barn till den person som nämns närmast ovanför med ett indrag mindre. Så ansågs Fale Olofsson, Anders Olofsson och Olof Olofsson, vilka skrivs med samma indrag, som söner till Olof Härsesson enligt Johan Bures släktbok. Deras respektive barn skrivs direkt under dem men efter ytterligare ett indrag.

Bureättens äldre led – extrakt ur Johan Bures släktbok
†† Fale hin unge i Byrestad, Sköns socken, Medelpad.
  1. Härse, säljägare i Bure, Skellefteå socken. För sin lärdoms skull kallad ”abboten i Bure”. Gick med silverskenor och silverbälte. Mördad.
    1. Olof Härsesson, ”som besatt sin faders gård Bure”, kallad gamle Olof. Byggde Bure kloster på en holme ”uti Bura åminne”.
      1. †† Fale Olofsson
        1. †† Peder Falesson.
          1. †† Sven Pedersson.
            1. †† Herr Lars, kyrkoherde i Säbrå.
              1. †† Herr Engelbrekt, kyrkoherde i Säbrå, sedan i Själevad. Gift med bureättlingen Elisabet (Andersdotter), f. 1549, d. 1597, moster till Johan Bure.
                1. Anders Bure, f. 1571, kungl. sekreterare, adlad.
                2. Herr Lars Bureus, f. 1573, d. 1612, kyrkoherde i Riddarholmskyrkan.
                  1. Cecilia, f. 1603, gift med Jöran/Georg Lilia, adlad Stiernhielm.
                3. Jonas Bure, f. 1575, kungl. sekreterare, adlad.
                4. Olof Bure, f. 1578, magister, medicine doktor, adlad.
              2. ††Herr Hans, kyrkoherde i Säbrå, sedan i Härnösand.
                1. ††Magister Jakob Zebrozynthius, Professor i Uppsala 1612. Gift med Bureättlingen Karin Nilsdotter, dotter till den utsedde men före installation avlidne ärkebiskopen Nicolaus Bothniensis och dennes hustru Elisabet Andersdotter (Grubb). (Sonen Nils Bureus adlad Burensköld 1654.)
                2. ††Margareta (”Stormor i Dalom”), gift med magister Elaus Terserus i Lexand i dennes andra äktenskap.
            2. ††Jon Svensson, hövitsman.
      2. Anders Olofsson i Bure, underlagman i Västerbotten. ”Han bodde der nu Nils Hansson bor 1601 norr om åen.”
        1. Mariet/Maria,[18] gift med Anders Persson i Grubbe, Umeå sn. (Stamföräldrar till Norrlandssläkten Grubb).
          1. Anna, gift med Lars Olsson, ståthållare över Norrland.
            1. Magister Andreas (Laurentii) Bureus, ärkebiskop i Uppsala; adlades och kallade sig därefter Björnram.
            2. Hans Larsson Björnram, ståthållare över Finland.
            3. Mårten Larsson i Svartvik (Norrala socken), Hälsingland. Var underlagman i Västerbotten i faderns ställe 1561.
            4. Anna, gift med arklimästaren under Erik XIV Anders Sigfridsson (Rålamb) på Bro.
            5. Sara, gift med kungl. sekreteraren Peder Eriksson (Korp), son till Erik Snickare.
            6. Karin, gift med Olof Matsson i Gävle.
              1. Magister Martinus, biskop i Linköping.
                1. Magister Olaus Martini, ärkebiskop i Uppsala.
            7. Per Andersson i Gävle.
            8. Herr Anders i Luleå, prost.
              1. Elisabet (Lisbet) , gift med Nicolaus Bothniensis, vald till ärkebiskop i Uppsala 1598 men avled år 1600 före installationen.
              2. Magister Petrus Andreae, professor i Uppsala, sedan kammarråd hos hertig Karl.
        2. Jakob Andersson – ”Jakob Lagman” – i Bure, underlagman i Västerbotten på Bureholm. Gift med Kälug från Grubbe i Umeå sn, ”en mächta däjelig Menniskia”.
          1. Anders Jakobsson i Bure och Kåge, Skellefteå (belagd 1507). Underlagman i Västerbotten. Gift med Malin, frillodotter till herr Anders i Skellefteå.
            1. Anna, gift med herr Andreas Olavi, kyrkoherde i Skellefteå.
              1. Malin, gift 1 med herr Thomas Matthiae, kyrkoherde i Åkerby socken (Uppland).
                1. Johan Bure (Johannes Bureus), f. 1568 i Åkerby. (Skapare av Buregenealogin vid 1600-talets början.)
              2. Elisabeth, gift med kyrkoherde Engelbert Laurentii (se ovan)
                1. Anders Bure, adlad Bure, kartograf, sekreterare.
                2. Jonas Bure, adlad Bure, sekreterare i Riksarkivet.
                3. Olof Bure, adlad Bure, kunglig livmedicus, överborgmästare i Stockholm.
          2. Moses Jakobsson i Bure, gift med ”en etter finska” från Torneå.
            1. Hustru Anna, gift med länsmannen Lars Andersson i Viken i Skellefteå, vilken var nämndeman 1561.
              1. Hustru Karin, gift 1 med stadsskrivaren i Uppsala Johan Johansson; gift 2 med herr Jon i Skuttunge.
                1. Olof Jonsson, född i moderns andra äktenskap, slottsskrivare i Örebro 1608. (Enligt Riddarhusets stamtavlor för adliga ätten Cronberg, nr 646, nämns Olof Jonsson som slottsfogde 1613. Sonen, kammarräntmästaren Börje Olofsson Buræus (1622–1673), som adlades 1654 med namnet Cronberg, var en av 1600-talets stora finansmagnater.)[19]
        3. Anders Andersson Burman i Röbäck i Umeå (belagd ca 1508–1509).
          1. Olof Bure i Röbäck, Umeå (belagd 1548).
            1. Brita, gift med Olof Klemetsson i Baggböle i Umeå.
              1. Könik i Baggböle.
                1. Doktor Per Köniksson/Petrus Kenicius, professor vid akademin i Uppsala, biskop i Skara och slutligen ärkebiskop i Uppsala.
        4. Pål Andersson.
          1. Olof Pålsson.
          2. Erik Pålsson.
      3. Olof Olofsson.
        1. Anders Olofsson.
        2. Jon Olofsson.
          1. Olof Jonsson.
            1. Anders Olofsson.
              1. Ambrosius Andersson.
                1. Olof Ambrosiusson.
                  1. Erik Olofsson Burman.
                  2. Jon Olofsson Burman.
    2. Fale, byggde på faderns fäbodar och kallade det Falmark. Förfader till de 16 bönderna i Falmark.
    3. †† Mats Härse, nämnd i inskrift på rådhusväggen i Magdeburg, enligt Jakob Zebrozynthius 1611.
  2. †† Bure eller Björn Bure/Kåse, den som först byggde på Burön i Arnäs sn, Ångermanland. Rymde faderns gård Byrestad 1229. Hans sonsonson Björn Persson lever 1601, över 100 år gammal.
  3. †† N. N., ”Herses Brodher den yngste besatt sin Fädernes gårdh” (i Birsta).
    1. †† (Föregiven ättling) Johan Siggeson till Svartingstorp vid Kalmar, f. i Birsta, var krigsöverste 1563. Fick adelsgifte i Småland. Sades ha tagit Fale hin unges målade adelsvapen från Sköns kyrka och därmed värvat sig adelskap.

Johan Bures runstensgenealogi[redigera | redigera wikitext]

Till vänster visas den runstensgenealogi Johan Bure skapade utifrån en felläsning av texten på stenarna. Till höger visas vad runstenarna faktiskt berättar om dessa två familjer baserat på Samnordisk runtextdatabas.

Johan Bure trodde att namnen Härse och Bure var unika för Bureätten. Han föreställde sig därför att han härstammade från de personer med ”Bure-unika” namn som han tyckte sig kunna läsa på runstenen i Nolby (Medelpads runinskrifter 1), runstenen i Sko (Upplands runinskrifter 678) samt på runstenen i Selånger (Medelpads runinskrifter 9). Utifrån två felläsningar av texten på de två första runstenarna skapade han till sist en runstensgenealogi som han placerade långt bak i heden tid. Han förenade den själv aldrig med släkttavlorna från Norrlandsresan.[20]

Bureätten på minnesstenen i Uppsala 1611[redigera | redigera wikitext]

Bilden visar den övre delen av Johan Bures minnessten över Bureätten, som nu är uppsatt i Uppsala domkyrka. Stenen väckte sådan uppmärksamhet genom sin egendomliga utformning att fyra avritningar gjordes under 1700-talets första hälft.

Johan Bure lät 1611 rista en minnessten över Bureätten som sattes upp på muren till Karolinska akademiens mindre hörsal i Uppsala. Minnesstenen väckte tidigt uppmärksamhet med sin kryptiska latinska text och sina egendomliga symboler. Johan Bure framställer där Bureättens härstamning från det forna kungariket Hälsingland och antikens goter. Han speglar i symboliken föreställningen att hans förfäder utgjort en halvgudaliknande klass – ”baggar” eller ”härsar” – som tjänat som medlare mellan Gud och folket i en uråldrig forntid. Han berör denna tanke också i flera av sina esoteriska verk. Därefter följer en komprimerad redogörelse över Johan Bures egen härstamning från dessa. Minnesstenen är nu uppsatt i Uppsala domkyrka.[21]

De äldsta historiskt säkerställda släktmedlemmarna[redigera | redigera wikitext]

Ett av de äldsta skriftliga beläggen för en Bureättling är dokument nr 1489 i Sturearkivet, upprättat troligen 1508 eller 1509, vilket nämner Bureättlingen ”Anders bureman” i Umeå socken.

Det tidigaste samtida skriftliga belägget för en Bureättling är från 1507 och namnger Johan Bures mormors far Anders Jakobsson. I denna handling, daterad Skellefteå den 28 februari 1507, bekräftar ärkebiskop Jakob Ulfsson Anders Jakobssons i Bure äganderätt till godset Kåge. Detta hade den framlidne kyrkoherden i Skellefteå herr Anders köpt och gett sin frillodotter som nu var gift med Anders Jakobsson; enligt släktboken hette hon Malin. Anders Jakobsson, som nämns utan titel eller epitet, hade dock varit tvungen att betala en icke angiven summa pengar i vederlag till ärkebiskopen för denna bekräftelse.[22] Omkring år 1508–1509 nämns dessutom den ovannämnde släktmedlemmen Anders Burman i Röbäck i Umeå, som verkar ha varit en av dem som motsatt sig att då betala hjälpskatten förrän de hade sett ärkebiskopens brev om detta; se inskannad bild. [23] Enligt släktboken var Anders Burman farbror till Anders Jakobsson.

Johan Bures uppgiftslämnare var geografiskt vitt skilda. Johan Bures redovisning pekar på att flera sagespersoner som härstammade i tredje, fjärde och femte släktledet från Anders Olofsson i Bure hade lämnat samstämmiga uppgifter om barnen till denne. Anders Olofsson uppges i Johan Bures släktbok också ha varit far till underlagmannen i Västerbotten Jakob Andersson (”Jakob Lagman”) i Bure. Denne Jakob skulle med sin hustru Kälug från Grubbe i Umeå ha fått flera barn. Ett av dessa var Anders Jakobsson i Bure (senare i Storkåge), alltså den Anders Jakobsson som nämns 1507. Samstämmigheten bland sagespersonerna tyder på att åtminstone Anders Olofsson i Bure är en historisk person; han bör ha varit född under något av 1400-talets första decennier.[24] Det finns dock inga bevarade belägg för att några medlemmar av släkten har varit underlagmän i Västerbotten före 1500-talet.[25]

Tidigt adlade Bureättlingar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Bure (adlig släkt) och Burensköld
Den äldsta släkttavla för adliga ätten Bure (nr 126) som upprättades av en adelsgenealog, i detta fall Johan Peringskiöld († 1720).

Några tidiga adlanden av enskilda Bureättlingar ledde till ett ökat intresse för Buregenealogin och då särskilt för släktens äldre led. Vid 1600-talets första årtionden hade tre av Johan Bures kusiner på mödernet höga ansvarsbefattningar i kronans tjänst: Anders Bure och Jonas Bure (Bureus) var kungliga sekreterare i rikskansliet i Stockholm och deras bror Olof Bure var kunglig livmedikus och överborgmästare i Stockholm.[26] Utöver att vara Bureättlingar via modern gjorde dessa på otillräckliga,[27] numera motbevisade,[2] grunder också anspråk på att härstamma från Burehjälten Fale hin ungesvärdssidan genom fadern (Engelbertus Laurentii (ovan kallad Engelbrekt, som de dock inte ärvde adelstiteln av), kyrkoherde i Säbrå och senare i Själevad i Ångermanland. Olof Bure adlades 1621 och Jonas och Anders Bure 1624. När Riddarhuset inrättades 1626 skrevs de gemensamt in som den adliga ätten Bure med nummer 116. En annan släkting, Nils Bureus (son till deras kusin Jacobus Johannis Zebrozynthius), adlades 1654 med namnet Burensköld. Dennes son Jacob Burenskiöld – så skriver han själv sitt namn – upphöjdes sedan i friherrlig värdighet 1706.[28] Från 1700-talet kom den adliga ätten Falkengréen att felaktigt framställas som ytterligare en gren på svärdssidan av Buresläktträdet.[29] Ingiften i andra adliga släkter och nyadlanden av enskilda Bureättlingar i den stora vågen av adlanden av kronotjänstemän och militärer under stormaktstidens senare del medförde att närmare ett hundratal adliga ätter och åtskilliga kyrkliga lärde omkring år 1746 kunde räkna släktskap med Bureätten på något sätt. [30]

Några av de många bemärkta personer som har kunnat kalla sig Bureättlingar är Emanuel Swedenborg, Peter Artedi, Johan Ihre, Gustaf de Laval, Artur Hazelius och ”kungamakaren” Carl Otto Mörner. Se vidare Kategori:Bureätten.

Senare tillägg till Buregenealogin[redigera | redigera wikitext]

Den ökade mängden ståndspersoner som gjorde anspråk på Bureanknytning ökade också behovet av en guldkantad antavla. Fram till 1700-talets mitt kompletterade olika personer de äldre släktleden med fiktiva data och anslöt dem till Johan Bures runstensgenealogi. Den som bär största ansvaret för dessa förändringar är prästmannen och historieforskaren Andreas Olavi Rhyzelius (1677–1761), som var gift med en Bureättling. Därigenom blev Bureättens äldste stamfader runstensgestalten Tord i Byr, som skulle ha levt på 900-talet. Bureätten påstods nu vara en av Sveriges äldsta släkter.[31]

De båda rikshjältarna Fale Bure[redigera | redigera wikitext]

De inledande sidorna i Jakob De la Gardies hjältedrama Fale Bure. Drame i fyra acter från 1795. Stycket, som för att bevara författarens anonymitet uppgavs skrivet av Thure Wennberg, uppfördes första gången den 15 maj 1795 i kungens och hovets närvaro.

I fokus för uppmärksamheten stod de två medeltidshjältarna Fale Bure, som nämns återkommande i 1700- och 1800-talets facklitteratur och som också får stå i centrum i flera dramatiska verk omkring år 1800. Jacob De la Gardies fyraktsdrama från 1795 om Fale Bure och dennes uppoffringar för det svenska kungahuset hade ett seriöst dagspolitiskt syfte. Tanken var att berättelsen om Fale Bure skulle förmå de oroliga stockholmarna att trots missväxt och hög inflation hålla sig rojalistiska och inte falla för de revolutionära, jakobinska strömningarna.[32]

Den yngre Fale återgick på en lokal legend i Sköns socken i Medelpad om en hjälte Fale hin unge i byn Birsta. Denne skulle ha räddat en kungason och ha hämnats dennes faders död genom att besegra de inkräktande danskarna. Fale sades vara begravd under en gravsten med en sköld och en böjd arm som sköldemärke. Legenden, som Johan Bure lärde känna vid ett möte med kyrkoherden i Skön år 1601, gav dock inga namn eller årtal. Johan Bure identifierade denne Fale som en anfader utifrån bynamnet Birsta, ”Byrestad”, som han tolkade som ”Burestad”, en plats grundad och bebodd av Burar. Han passade därefter in legenden i stridigheterna mellan Sverkerska ätten och Erikska ätten omkring år 1200. I rikshistorikerna uppträder från 1650-talet dock en Fale Bure som ska ha varit hövitsman för de anförare som hämnades Erik den heliges död år 1161, alltså ett halvt århundrade innan Fale hin unge skulle ha utfört sina stordåd enligt Johan Bure. Denne Fale Bure ”hin gamle” framställdes på 1700-talet som farfar till den yngre Fale Bure ”hin unge”. Genom att han kopplades till Johan Bures runstensgenealogi skapades en sammanhängande släktkedja bakåt till vikingatiden. I en dissertation av Nils Casström 1746 presenterades de båda Fale och hela den fullständiga släktkedjan i tryck för första gången. [33] Denna släkttavla ingick ännu i Riddarhusets utgåva av stamtavlorna 1858.[34] De äldre släktleden har dock gallrats bort som ohistoriska i Gustaf Elgenstiernas utgåva 1925.[35]

Redan historikern Sven Lagerbring påpekade 1773 att de berättelser om de båda Fale Bure som var i omlopp i litteraturen innehöll flera historiska orimligheter.[36] En mer konstruktiv kritik framfördes av bibliotekarien Leonard Bygdén, då denne 1890 presenterade sin kritiska undersökning av myten om den yngre Fale Bure. Han kunde visa att den ursprungliga legenden om Fale hin unge med all sannolikhet återgick på Fartegn Unge, sannolikt son till Nils Fartegnsson, två mellannorrländska stormän som omnämns i några medeltida urkunder vid 1300-talets mitt.[37]

Nutida revideringar av de äldre släktleden[redigera | redigera wikitext]

De senaste åren har Johan Bures släktföreställningar, hans släktbok och traderingen av uppgifter ägnats ny uppmärksamhet utifrån ett källkritiskt perspektiv.[38] Nya försök har också gjorts att harmonisera den gamla släktkedjan med de historiska beläggen för Fartegn Unge och den grupp av norrländska stormän i vilken han verkar ha ingått,[39] men försöken har inte levt upp till de nutida kraven på historievetenskaplig forskning.[40]

Dordi Bure?[redigera | redigera wikitext]

Ett av tillskotten syftar till att förbinda den i Finland mycket kända och vittutbredda Sursillsläkten med Bureätten. Kopplingen grundar sig på spekulationer över en påbörjad men inte avslutad anteckning av Johan Bure i släktboken. Den inte helt lättlästa kommenterar lyder i autografen i finska Riksarkivet: ”Somblige mene at then store Slächten i Österbotn, som är ifrå Theegh. antingen Erik Ångermans hustrus (Dordijs) eller [’eller’ är ändrat från ett påbörjat ’skall’] [överstruket: thennes] etc. skall wara af Bureätten”. Denna vaga notering om att någon av Sursillsläktens stamföräldrar, Erik Ångerman och hustrun Dordi i Teg i Umeå eller möjligen någon släkting till dem, skulle ha tillhört Bureätten har fått finska och svenska släktforskare att tilldela henne namnet Bure.[41] Denna ”Dordi Bure” förekommer redan i åtskilliga släkttavlor på nätet. Därifrån har steget inte varit långt till att lägga in henne på lämplig plats i Buregenealogin. Johan Bure själv placerar inte in henne bland sina släktingar i sin stora redovisning av sin mormors Buresläktingar och -förfäder. (Hans notering är för övrigt det äldsta omnämnandet av Sursillsläkten, ett halvsekel äldre än Johannes Terserus upptäckt och uppteckning av denna stora, ofrälse släktkrets.)

Gentester[redigera | redigera wikitext]

En uppmärksammad DNA-analys genomfördes 2013 av Peter Sjölund och Ronny Norberg. Y-kromosomer (som ärvs från far till son) undersöktes för nu levande ättlingar på manssidan till Gamle Olof Herssesons söner Anders Olofsson och Olof Olofsson, som alla visade sig vara bärare av haplogrupp G2A, och således är släkt på fädernet med varandra. Tre nu levande ättlingar på manssidan till gästgivaren Christoffer Hansson Zynth är sinsemellan släkt men bär istället på haplogrupp R1b, och tillhör alltså inte Bureätten på fädernet. Enligt Johan Bures släktutredning tillhörde Christoffer Hansson en manlig arvslinje som inleds med Fale Olofsson, vilken i sin tur anges som son till Gamle Olof Herssesson i en senare version av Johan Bures släktutredning. Hela grenen Fale Olofsson eller Säbrågrenen saknas emellertid i den ursprungliga utredningen enligt analys av Urban Sikeborg, förutom en antal personer som är burar på mödernet, grenen baseras endast på en persons minnesuppgifter, och det är oklart om Johan Bure eller någon annan la till grenen. Sikeborg har sedan tidigare hävdat hypotesen att hela grenen Fale Olofsson saknar koppling till Bureätten på fädernet[42] och DNA-studien tolkas därför som stöd för denna hypotes. Andra ifrågasatta släktband i Buregenalogin har istället bekräftats av DNA-studien, nämligen kopplingen mellan Olof Hersesson och hans son Olof Olofsson, samt mellan dennes sonsons sonson Ambrosious Andersson och hans son Olof Ambrosson, som tidigare har ansetts enbart vara ett antagande baserat på namnlikhet.[43]

Ett överraskande resultat är att samtliga sex arvslinjer var obrutna i omkring 18 generationer. Arvet hade förts vidare över 100 gånger utan att någon hade hittat en barnafader utanför äktenskapet.[44] Anmärkningsvärt är också att G2A är mycket ovanlig i Skandinavien. Detta kan tolkas som att Bureättens anfäder flyttade söderifrån sent i historien.[43]

De tre bröderna Andreas, Jonas och Olof var kända personligheter på 1600-talet som hade tagit sig namnet Bure efter sin mor, och senare adlades och blev den adliga ätten Bure. Andreas grundade lantmäteriet, Jonas var riksantikvarie och Olof var livläkare åt Gustaf II Adolf. Ovan nämnda gentest tolkas som att de tre bröderna inte tillhör släkten Bure på manssidan såsom uppges i Johan Bures släktutredning,[45] men den gren av Bureätten som deras mor tillhörde får stöd av studien.[43] Avslöjandet innebär inte att bröderna inte skulle ha rätt till sitt namn eller skulle ha adlats på felaktiga grunder, något som felaktigt har hävtats i media.[46]

I mars 2014 bekräftades även agnatiskt släktskap med en ättling till en Falmarksbonde, vilket troliggör Bureus uppgift om att Gamle Olof i Bureå skulle ha haft en bror vid namn Fale, som ”byggde på faderns fäbodar och kallade det Falmark”.[47]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Begreppet ”ätt” är vanligen begränsat till att beteckna adliga och furstliga släkter där släktskapen enbart överförs via manssidan, så kallad patrilineär släktskap. Under medeltiden kunde dock med ”ätt” avses alla som härstammade från en gemensam anfader eller anmoder eller som man själv var befryndad med på något sätt. (Jämför Harrison 2002, sid. 100.) Uppfattningen att släktskap var bilateral, det vill säga att den förmedlades både på mans- och kvinnosidan, levde kvar ännu på 1600-talet, särskilt bland de ofrälse stånden. (Winberg 1985, sid. 89 f), Christer: Grenverket : studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier (Stockholm 1985), s. 89 f]
  2. ^ [a b] Adlig brödratrios 400-åriga bluff, (urspr titel Brödratrios adliga status 400-årig bluff), Maria Gunther, Dagens Nyheter 2013-11-24, reviderad 2013-11-25
  3. ^ Miettinen 2010:3
  4. ^ Se Sikeborg 1996, sid. 274–275, för en släkttavla över personer och familjer med namnen Bure, Bureus/Buræus samt Burman inom Bureätten till och med 1600-talets första decennium. Släkttavlan bygger på uppgifterna i Johan Bures släktbok.
  5. ^ Johan Bure uppger att Andreas Laurentii skulle ha kallat sig Bureus. Man har inte hittat några samtida belägg för detta utöver huvudbaneret. Detta begravningsvapen var uppsatt ovanför dennes grav på en pelare i högkorets östra del i Uppsala domkyrka och hade följande inskrift på bärstången enligt en avritning av Johan Peringskiöld: ”Andreas Laurentii Archieposcopus Vpsaliensis Bureus [eller: Bureae familiae] (”Anders Larsson, ärkebiskop i Uppsala, Bure [eller: av Buresläkten]”) För en närmare beskrivning och avbildning, se Bengtsson 2010, sid. 431–433.
  6. ^ Bengtsson 2010, sid. 299.
  7. ^ På den segrande evangelisk-lutherska sidan stod Bureättlingarna Olaus Martini, sedermera ärkebiskop, Petrus Kenicius, sedermera ärkebiskop, och biskopen i Linköping Martinus Olai Gestricius. Till denna sida hörde också Nicolaus Olai Bothniensis, som valdes till ärkebiskop 1599 men avled före sitt tillträde; han var gift med en Bureättling. - Om den liturgiska striden, se Tegborg & Andrén 1999, sid. 157 ff.
  8. ^ Om Riksarkivets tidiga utveckling, se Tarkianen 1994, sid. 11 ff, och Abukhanfusa 1994, sid. 29 ff. – Johan Bure själv (1) var i praktiken Sveriges förste riksantikvarie och hans kusin Jonas Bure (2) var chef för Riksarkivet. Efter dem innehade följande personer med koppling till Bureätten högre poster inom dessa områden: 3. Riksantikvarien och riksarkivarien Georg Stiernhielm (1598–1672), gift med Cecilia Burea (1603–1663), brorsdotter till Jonas Bureus. – 4. Lars Bureus, som var son till Bureättlingen och biskopen i Strängnäs Jacob Zebrozynthius och dennes hustru, Bureättlingen Katarina Nilsdotter, var riksantikvarie från 1657 till sin död 1665. – 5. Johan Henriksson Axehielm, som var gift med Johan Bures dotter, var riksantikvarie 1652–1667, då Antikvitetskollegium inrättades; han blev då en av dess assessorer); 1672–1675 var han dessutom ordförande för Antikvitetskollegium. – 6. Elias Runell/Palmskiöld (1667–1719), som förestod Riksarkivet i egenskap av arkivsekreterare, var son till arkivsekreteraren Erik Runell/Palmskiöld och dennes andra hustru Magdalena Gavelia; hon var Bureättling och dotter till en justitieborgmästare i Gävle.
  9. ^ Om bördens betydelse under 1500-talet och stormaktstiden och dess konsekvenser, se Sikeborg 2010, Svensk genealogisk tidskrift, sid. 11 ff–55. Ämnet berörs också återkommande i Peter Englunds avhandling (Englund 1989, sid. 75, 77, 79, 85 ff, 108 f, 110, 121, 157 ff, 160).
  10. ^ För en detaljerad behandling av legenden om Härse, se Sikeborg 2010, s. 138 f.
  11. ^ Ovanför Skellefte älv låg under 1300-talets första decennier ett ”fångstmännens ingenmansland, där bebyggelsen av allt att döma måste ha varit mycket sparsam”. Jordbrukets betydelse minskade ju längre norrut man kom i Västerbotten, där fisket och jakten på pälsbärande djur var huvudnäringen. Det framgår också av Hälsingelagen, som specificerar att konungsskatten från de nordligaste tingslagen i Västerbotten skulle utgå enbart i skinn, till skillnad från Ångermanland och Medelpad, där hälften av skatten utgick i linnelärft. Någon jordskatt hade då ännu inte införts i Västerbotten. (Westin & Olofsson 1962, sid. 126, 132, 135)
  12. ^ Att den säsongsinriktade säljakten på hösten och våren var en viktig del i den lokala näringen antyds av den äldsta jordeboken för Västerbotten, upprättad 1543. Där anges att byn Bure med dess fyra bönder bland annat skattar för sitt sälvatten (”Sielawatn”). (Nordlander 1990, sid. 286; jämför Lundström 1997, sid. LXXVII–LXXIX, angående den fiskala redovisningen av säljakten i denna socken på 1500-talet.] Tidigare hade säljakten varit en del av den omfattande fiskerinäring som undgått kronans taxering.
  13. ^ Lövånger var ursprungligen en kapellförsamling under Skellefteå och nämns först 1413 som en egen socken, då sannolikt nybildad. (Bygdén 1923–1926, sid. 146)
  14. ^ Sikeborg 2010, Släktforskarnas Årsbok 2010, sid. 161 f. – Om de sagespersoner och skriftliga källor som Johan Bure noterar i släktboken, se Sikeborg 1996, sid. 261–263. – Johan Bures originalsläktbok återfanns 2008 av fil. lic. Tiina Miettinen i Armfeltin arkisto III:14–15 i finska Riksarkivet; se Miettinen 2010:3. Den identifierades 2011 som Johan Bures egen handskrift. Tre avskrifter gjordes under 1700-talets första hälft av en annan version av släktboken på 1700-talet. Två finns i Uppsala Universitetsbibliotek, där de har signum X36 (avskrift från 1714 av Elias Palmskiöld) respektive X37 (avskrift 1714 av okänd), medan den tredje – en avskrift av X37 – ingår som nummer 53 i Riksarkivets Genealogica-serie. De svenska avskrifterna innehåller en hel del felläsningar och de saknar också åtskilliga uppgifter som finns i den funna handskriften. För en kort presentation av handskriften, se Sikeborg i Släkthistoriskt Forum 2011:2.
  15. ^ Släktlinjer Sjölundblogg, läst 18 juni 2014.
  16. ^ Frågan om vilka som rätteligen ska kunna räknas till Bureätten har tidigare varit kontroversiell. För redovisning av skälen till varför personer med gråfärgat namn i släkttavlan ovan sannolikt inte är Bureättlingar, se följande referenser:
    • Johan Bure införlivade Fale hin unge i Birsta som Bureättens stamfader i efterhand efter att han tolkat namnet Birsta som Byrestad, vilket han förstod som en plats grundad och befolkad av Burar; se Sikeborg 1996, sid. 250–252; Sikeborg 2011, sid. 136 f; Sikeborg 2011, sid. 64 f, 67. Ett bärande antagande i Johan Bures släktbyggande är nämligen att namnen Fale/Fartegn, Härse och Bure varit unika för hans egen släkt. Denna kabbalistiskt inspirerade namnmystik som präglar Johan Bures verk gör det möjligt för honom att i varje person-, folk- och ortnamn innehållande bokstavskombinationen b+vokal+r läsa in sina Bureförfäders namn. Detta framgår bland annat av den avhandling om tio kapitel som inleder de svenska släktboksavskrifterna och där Johan Bure utvecklar sitt resonemang rörande namnen. (Sikeborg 2010, sid. 112, 123, 127). – Hans placering av Fale hin unge i tiden skapar dessutom ett gap på närmare 200 år mellan denne och den förmente sonen Härse i Bure. (Sikeborg 2011, sid. 67)
    • Den släktgren som via manslinjen leder ner till Johan Bures kusiner på mödernet, de adlade Anders, Jonas och Olof Bure, avviker kraftigt i sin avskalade redovisning från de övriga släktgrenarna i släktboken och var tidigt utsatt för manipulation. (Sikeborg 1996, sid. 269–271)
    • Om Björn Bure/Kåse i Arnäs som Johan Bure placerat i en kronologiskt omöjlig kontext i genealogin enbart utifrån dennes tillnamn och i motsägelse till vad Björns egen sonsonsson uppgett, se Sikeborg 1996, sid. 276.
    • Om hur Johan Siggesson till Svartingstorp kom att framställas som Bureättling, se Sikeborg 1996, sid. 271–273.
    • Härses i Bure förmente son Mats Härse införlivades i släkttavlorna efter att Johan Bure år 1611 hade fått höra att detta namn fanns skrivet på en rådhusvägg i Magdeburg, enligt vad Johan Bure själv noterar i släktboken. (Avskrift X37, fol. 100v, Uppsala Universitetsbibliotek; avskrift X36, fol. 134r, Uppsala Universitetsbibliotek) Det är alltså Mats Härses tillnamn som får Johan Bure att identifiera denne som en Bure. (Sikeborg 1996, sid. 260)
  17. ^ Urban Sikeborg, Johan Bures släktbok 1400-1640, Dvd utgiven 12 juni 2014 av Genealogiska Föreningen.
  18. ^ Johan Bure hade först skrivit in hustru ”Maria” (Mariet) som dotter till Jakob Andersson i Bure och därmed som dotterdotter till Anders Olsson i Bure. Han ändrade dock ganska sent dispositionen i den finska autografen så att hustru Mariet i stället blev Jakob Anderssons syster och dotter till Anders Olsson i Bure. Som orsak till förändringen anger han en kort släktutredning som fadern upprättat över hustruns släkt då denne ännu var kaplan i Skellefteå, senast på 1560-talet. (Sikeborg 2011, Släkthistoriskt Forum 2011:2) Hon bör ha fötts under 1400-talets senare del, med tanke på att hennes sonson som Johan Bure besökte under sin Norrlandsresa 1600–1601, prosten i Luleå Andreas Petri, föddes så tidigt som 1525. (Bygdén, Hernösands stifts herdaminne, d. 2, sid. 198) – Hon skrivs med ett undantag som Maria i släktboken. Detta är troligen en tidstypisk normalisering av Mariet, en nordsvensk kortform av Margareta; se närmare Sikeborg i Familjer i Norrala på Nättidningen RÖTTER. (Observera att hennes fädernehärstamning där ännu inte är uppdaterad utifrån upptäckten av autografen i Finland.)
  19. ^ Om Börje Olofsson Cronberg, se G. Wittrocks biografi i Svenskt biografiskt lexikon, bd 9 (1931)
  20. ^ Sikeborg 2010, sid. 122, 133 f.
  21. ^ För en utförlig analys och tolkning av texten på den övre delen av minnesstenen och Johan Bures föreställningsvärld, se Sikeborg 2010. För texten på den nedre delen av stenen, se professor emeritus Hans Helanders översättning från latinet i Bengtsson 2010, sid. 301 ff. – Johan Bure själv nämner stenen endast i en dagboksanteckning från 1611: ”Den sama sommaren lät iagh hugga griftestenen som står i Academiae mur. gaf 17 daler för arbetzlönen.” (Sikeborg 2010, sid. 107 ff) I en skildring av Gerhard Stalhoff från ett besök i domkyrkan i maj 1660 uppges att stenen då var placerad på en låg sockel ovanpå Johan Bures och dennes föräldrars grav på kyrkogårdens södra sida. När Johan Peringskiöld vid slutet av 1600-talet gjorde en avritning av minnesstenen satt den däremot åter på akademibyggnadens fasad. (Bengtsson 2011, sid. 300, 303) Om uppgifterna stämmer verkar Johan Bures änka och barn ha låtit ta ned stenen för att använda den som gravsten efter att Johan Bure avlidit 1652.
  22. ^ Wahrenberg 1844, sid. 5. Texten lyder i dennes transkription: ”Wij Jacob med gudz nade Erckebiscop i Upsala etc. Göre wittherligit at wij nw stadde wore i Skælliffta i wår wisiterning, förnimme Wij at her Anders fordom Kirkieherre sammestadz hade köpt eth gotz hetendes Kaghe, hwilchet han wtgaff med sine dotter som til giffte kommen är med Anders Japson (Jacobsson) aff Bwre, än togh at samme gotz laglige epter Landzlaghom köpt war aff för:ne her Anders, war tha ekke betämeligit octilstädende at han i swadane motte skulle wtbeskikket med siit barn, mot then helge kirkis lagh; Togh aff synnerlige gönst oc nadhe loffwe Wij oc tilseije för:ne Anders Japson oc hans arffue samme gotz Kaghe thet at niwthe och beholle ohindret oc oqwalt för then widherlägning i peninga (!) han oss nw rehdelige wtgiffuit oc med förnoijgt haffuer, för oss oc alle ware epterkommende Erkebisper i Vpsala. Täss til yttermere wisse lathe wij witherlige hengie wort Inszigle nedhen for thette breff som giffuit och scriffuit är Årom epter gudz börd Tusende Femhundrede pa thet siwnde, Annen Söndagen i Fasten.” – Wahrenberg tillägger om ”Kaghe” i en not: ”Hodie Kågeå l. Storkågeå, a D:o Andrea an. 1500 justo emtionis pretio acquisitum, meminit Hülphers, om Westerbotten. B. 1. p. 97.” Det vill säga, ”dagens Kågeå eller Storkågeå, som av herr Anders förvärvades till ett skäligt pris, som Hülphers omnämner [i Samlingar till en beskrifning öfwer Norrland : Femte samlingen] om Västerbotten, bd 1 [Västerås 1789], s. 97.”
  23. ^ Sturearkivet, kapsel 9, nr 1489, under Diverse, Riksarkivet. Medeltidshistorikern Roger Axelsson vid Svenskt diplomatarium presenterade och kommenterade 2005 ett foto av dokumentet med nr 1489 i Sturearkivet i Nättidningen RÖTTER, utg. Sveriges Släktforskarförbund, diskussion Släkter > Bureätten > Om Bureätten på Internet, inlägg 2005-05-27, kl. 16:25. – I Johan Bures släktbok anges Anders Burman i Röbäck vara son till Anders Olsson i Bure, vars farfar var Härse i Bure. (Handskrift X37, uppsl. 65 och framåt, Uppsala Universitetsbibliotek) Uppgiften finns publicerad på nätet av Norrlandsforskaren Leif Boström, Täby, på dennes hemsida samt av Urban Sikeborg i dennes genealogiska databas Familjer i Norrala (version 2010-03-21).
  24. ^ Sikeborg 1996. – Leif Boström, Täby, redovisar på sin hemsida om Bureätten ättlingarna till Anders Olofssons far Olof Härsesson i Bure.
  25. ^ Jämför rätthistorikern Jan Eric Almquists redogörelse för belagda underlagmän i Västerbotten till 1672. Johan Bure anger om sju Bureättlingar att de varit underlagmän i Västerbotten. De tre äldsta återfinns bland hans egna, senmedeltida förfäder: hans mormors far Anders Jakobsson i Bure; hans mormors farfar Jakob Andersson (»Jakob Lagman») i Bure; hans mormors farfars far Anders Olsson i Bure. Almquists underlagmanslängd innehåller före 1500-talets mitt så pass stora luckor att det inte är möjligt att säga att Johan Bures uppgifter om att Bureättlingar skulle ha varit underlagmän i Västerbotten på 1400-talet felaktiga. Den i Bureätten ingifte Lasse Olsson (″Björnram″) var sedan underlagman 1543–1550 och sonen och Bureättlingen Mårten Larsson i Svartvik var underlagman 1567–1569. Bureättlingen Anders Jakobsson i Grubbe i Umeå var underlagman 1568 och dennes son Jakob Andersson Grubb var sedan underlagman 1598 och till sin död 1638. Jakobs son Jakob Jakobsson Grubb efterträdde denne som underlagman i Västerbotten och tjänstgjorde där 1639–1672. (Almquist 1954, sid. 435)
  26. ^ Om Anders, Jonas och Olof Bure, se E. Vennbergs biografier i Svenskt biografiskt lexikon, bd 6 (1926), sid. 704–719.
  27. ^ Sikeborg 1996, s. 269 ff.
  28. ^ Elgenstierna 2002 (Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM 3.1), adliga ätterna Bure (nr 126) och Burensköld (nr 614) samt friherrliga ätten Burensköld (nr 116).
  29. ^ Elgenstierna 2002 (Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM 3.1), ingresserna till adliga ätten Bure (nr 126) och Falkengréen (nr 343). – För en redogörelse för hur ätten Falkengréen kom att förknippas med Bureätten, se Sikeborg 2011, Släktforskarnas årsbok 2011, sid. 76 f.
  30. ^ Se den avslutande förteckningen över dessa hos Casström 1746. – Dissertationen finns i svensk översättning med kommentarer i Sikeborg 2008. – En Bureättling som via farmodern härstammade från Bureätten och som adlades tidigt var räntmästaren Börje Olsson Buræus, adlad 1654 med namnet Cronberg. Denne var son till slottsfogden i Örebro Olof Jonsson – i Johan Bures släktbok skrivs han enbart med dop- och fadersnamn, alltså inte med det tillnamn Buræus som tillskrivs honom i litteraturen (Handskrift X37, fol. 43r, Uppsala Universitetsbibliotek) — och blev en av 1600-talets stora finansmän; se G. Wittrocks biografi i Svenskt biografiskt lexikon, bd 1931, sid. 148–154.
  31. ^ Om denna utveckling, se Sikeborg 2011, s. 59–104.
  32. ^ Sikeborg 2011, sid. 60.
  33. ^ Casström 1746.
  34. ^ Anrep 1858, sid. 351.
  35. ^ Elgenstierna 1925, ingressen till adliga ätten Bure, nr 126.
  36. ^ LagerBring 1773, sid. 298–301.
  37. ^ Resultatet av Bygdéns undersökning framfördes i ett föredrag med titeln ”Om ursprunget till den historiska mythen om Fale Bure”. Föredraget trycktes 1891 i Samlaren 11 1891, sid 43-75. – De senmedeltida namnen Fardin, Fardan, Farden (vilket med norrländskt uttal blir Fale) anges i Sveriges medeltida personnamn (häfte 6, 1980, spalterna 12 och 13) vara lokala varianter av namnet Farthaeghn. Namnet blir med nusvensk normalisering Fartegn.
  38. ^ Leif Boström ger åtskilliga kritiska kommentarer i sin redovisning av ättlingarna till Olof Härsesson i Bure på sin hemsida om Bureätten. I tryck har olika aspekter av Johan Bures släktbok och Buregenealogin behandlats i de artiklar av Sikeborg som anförts ovan.
  39. ^ De som i tryck framfört sina revideringar är Hernelind, Marc: Bureätten!, första upplagan (Getinge 2003) och Rigedahl, Sten: Fale Bure: Norrland i ett globalt kulturellt perspektiv [Norrländsk folksaga: myt eller verklighet] (Sundsvall 2007).
  40. ^ För en sammanfattning av de två alternativa släktträd som vill kombinera 1700-talsgenealogiernas härledning tillbaka till vikingatiden med de norrländska stormän med namnet Fartegn som nämns i flera medeltida handlingar på 1300-talet, se Sikeborg 2011, s. 91–96.
  41. ^ Miettinen 2010; Miettinen 2011.
  42. ^ Se Sikeborg 1996, sid 270, samt diskussionsinlägg på Anbytarforum 1999.
  43. ^ [a b c] Peter Sjölund, DNA - genväg till släkten, filmat föredrag, inspelat 2013-11-23. Om Bureätten från 0:21:25.
  44. ^ Med norrländsk leveransgaranti
  45. ^ DN: Brödratrios adliga status 400-årig bluff Publicerad 2013.11.24 06:56
  46. ^ Anbytarforum: Buresläktens DNA identifierat, med inlägg av bland andra Peter Sjölund och Urban Sikeborg
  47. ^ Peter Sjölund, "Falmarksgren av Buresläkten verifierad", bloggen Bure DNA, 16 mars 2014

Tryckta källor och bearbetningar[redigera | redigera wikitext]

  • Abukhanfusa, Kerstin (1994). ”Några blad ur en lång historia.”. Riksens arkiv : det gamla som det nya/ [text och bildredaktion: Kerstin Abukhanfusa] (Stockholm : Riksarkivet, 1994): sid. 29–68 : ill..  Libris 2073109
  • Almquist, Jan Eric (1954). Lagsagor och domsagor i Sverige: med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. 1. Stockholm: Norstedt. Libris 54407 
  • Anrep Gabriel, red (1858). Svenska adelns ättar-taflor. Afd. 1, Abrahamsson–Granfelt. Stockholm: Norstedt. Libris 482521 
  • Bengtsson, Herman; Helander Hans professor, Johnson Bo, Engström Lennart (2010). Uppsala domkyrka. 6, Gravminnen. Sveriges kyrkor, 0284-1894 ; 232. Uppsala: Upplandsmuseet. Libris 11907907. ISBN 978-91-86145-09-5 (inb.) 
  • Bygdén, Leonard (1891). Om ursprunget till den historiska mythen om Fale Bure.. Upsala. sid. 43-75. Libris 1698562. http://runeberg.org/samlaren/1890/0049.html 
  • Bygdén, Leonard; Hasselberg Bertil (1923–1926). Hernösands stifts herdaminne: bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning. Uppsala: Stockholm. sid. 146. Libris 490177 
  • Casström, Nils (respondent); Frondin, Elias (preses) (1746) (på latin). Dissertatio historica, utriusque Falonis Bure in patriam merita leviter delineans, quam consentiente ampliss. facult. philosoph. in regia academia Upsaliensi, præside ... mag. Elia Frondin ... pro gradu publico candidorum examini modeste subjicit stipendiarus regius, Nicolaus Casström, Helsingus. In auditorio Carol. majori, ad diem I. Mart. anni MDCCXLVI. Horis, ante meridiem, solitis.. Upsaliae (Uppsala).. Libris 2994793 
  • Elgenstierna Gustaf, red (1925). Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 1, Abrahamsson–Celsing. Stockholm: Norstedt. Libris 10076137 
  • Elgenstierna Gustaf, red (2002). Riddarhusets stamtavlor. Stockholm: Riddarhusdirektionen. Libris 8846085 
  • Englund, Peter (1989). Det hotade huset: adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden = [A house in peril : the conception of society in the nobility during the Age of Greatness]. Stockholm: Atlantis. Libris 7644750. ISBN 91-7486-853-5 (inb.) 
  • Harrison, Dick (2002). Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige. Stockholm: Ordfront. Libris 8449618. ISBN 91-7324-898-3 (inb.) 
  • Hernelind, Marc (2002). Bureätten. Örebro: Atremi. Libris 9793516. ISBN 91-89527-15-1 
  • Lagerbring, Sven; Ekholm Erik, Lundvall Carl Johan (1773). Swea rikes historia, ifrån de äldsta tider til de närwarande. =Stockholm. 1–5. 1769–1787=. [Del 2], Andra delen. Som innefattar rikets öden från år 1060 til 1300. / (Sven Lagerbring.). Stockholm, tryckt hos Carl Stolpe, på desz förlag, år 1773.. Libris 2408101 
  • Lundström, Ulf (1997). Bönder och gårdar i Skellefteå socken 1539–1650. Kulturens frontlinjer, 1402-8506 ; 3. Umeå: Kulturgräns norr. Libris 7772134. ISBN 91-88466-04-3 
  • Miettinen, Tiina (2010). ”Kuka löysi Sursillien suvun? Genealogian alkuvaiheita Ruotsissa ja Suomessa”. Genos : Suomen sukututkimusseuran aikakauskirja : tidskrift utgiven av Genealogiska samfundet i Finland (Helsingfors: Genealogiska samfundet i Finland) 2010:3. ISSN 0016-6898.. 
  • Miettinen, Tiina (2011). ”Entä jos Dordi olisi Bure / Om Dordi var en Bure”. Genos (Helsinki: Genos : Suomen sukututkimusseuran aikakauskirja : tidskrift utgiven av Genealogiska samfundet i Finland) 2011 (3). ISSN 00106-6898. 
  • Nordlander Johan, red (1990[1892]). Norrländska samlingar. Första serien = 1–6. Skrifter / utgivna av Johan Nordlander-sällskapet, 0348-6664 ; 14. Umeå: Johan Nordlander-sällsk. Libris 1181566. ISBN 91-7174-547-5 (hft.) 
  • Rigedahl, Sten (2007). Fale Bure: Norrland i ett globalt kulturellt perspektiv [Norrländsk folksaga: myt eller verklighet]. Sundsvall: NBV MittSverige. Libris 10488594 
  • Schröder, Johan Henrik (preses); Wahrenberg Carolus Frider. Isr. resp.; Olausson Daniel resp., (1844-1845) (på latin). De coelibatu clericorum in ecclesia Svecana.. Upsaliae. Libris 2258895 
  • Sikeborg, Urban (1996). ”Johan Bures släktbok över Bureätten: tillkomst och tillförlitlighet”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm : Sveriges släktforskarförbund, 1995–) 1996,: sid. 245–286 : tab..  Libris 2191025
  • Sikeborg, Urban (2008). ”"De båda Fale Bures välgärningar mot fäderneslandet": Nils Casströms dissertation från 1746”. Släktforskarnas årsbok 2008,: sid. 143–184.  Libris 12320062
  • Sikeborg, Urban (2010). ”Ett göticistiskt släktbygge : Johan Bures minnessten över Bureätten från 1611”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm : Sveriges släktforskarförbund, 1995-) 2011,: sid. 107–166 : tab.. ISSN 0280-3985. 
  • Sikeborg, Urban (2011). ”Nya rön kring Bureätten”. Släkthistoriskt Forum (Stockholm: Sveriges släktforskarförbund, 1982–) 2011 (2). ISSN 0280-3984. 
  • Sikeborg, Urban (2011). ”Om den goda bördens betydelse under stormaktstid och frihetstid”. Svensk genealogisk tidskrift (Järfälla: Svenska genealogiska samfundet) 2010:1. ISSN 1654-1731.. 
  • Almquist Johan Axel, Boëthius Bertil, Hildebrand Bengt, red (1926). Svenskt biografiskt lexikon. Bd 6, Brant-Bygdén. Stockholm: Bonnier. Libris 2153830 
  • Almquist Johan Axel, Boëthius Bertil, Hildebrand Bengt, red (1931). Svenskt biografiskt lexikon. Bd 9, Cornell–Dal. Stockholm: Bonnier. Libris 2153838 
  • Sveriges medeltida personnamn: ordbok. Förnamn, Bd 2, F–Hanok, H. 6, F–Gerhard. Uppsala: Arkivet för ordbok över Sveriges medeltida personnamn. 1980. Libris 143252. ISBN 91-7402-104-4 
  • Tarkiainen, Kari (1994). ”I Riksens archivum, vad nytt?.”. Riksens arkiv : det gamla som det nya / [text och bildredaktion: Kerstin Abukhanfusa] (Stockholm : Riksarkivet, 1994): sid. 11–27 : ill..  Libris 2073115
  • Tegborg Lennart, Andrén Åke, red (1999). Sveriges kyrkohistoria. 3, Reformationstid. Stockholm: Verbum i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd. Libris 8231565. ISBN 91-526-2458-7 (inb.) 
  • Vennberg, E., se Svenskt biografiskt lexikon, bd 6.
  • Westin Gunnar, Westin Gunnar, Olofsson Sven Ingemar, red (1962). Övre Norrlands historia. D. 1, Tiden till 1600. Umeå: Norrbottens och Västerbottens läns landsting. Libris 126591 
  • Winberg, Christer (1985). Grenverket: studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin. Serien 1, Rättshistoriskt bibliotek, 0534-2716 ; 38. Stockholm: Institutet för rättshistorisk forskning. Libris 7746183. ISBN 91-85190-31-4 (hft.) 
  • Wittrock, G., se Svenskt biografiskt lexikon, bd 9.

Bearbetningar på nätet[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]