Christine Nöstlinger

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Christine Nöstlinger
Christine Nöstlinger, november 2011.
Christine Nöstlinger, november 2011.
Född 13 oktober 1936 (77 år)
Wien,  Österrike
Yrke Författare
Nationalitet Mall:Landsdata österikisk
Språk Tyska
Verksam 1973-
Genrer Barn
Ungdom

Christine Nöstlinger, född 13 oktober 1936 i Wien, Österrike, är en österrikisk journalist och ungdoms- och barnboksförfattare. Hon har skrivit över 100 barn- och ungdomsböcker, cirka sjuttio är översatta till svenska.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Christine Nöstlinger har kallat sig själv ett "vilt och argt barn“. Hon är uppvuxen i Wiens arbetarmiljö. Fadern var urmakare och modern förskollärare. Christine Nöstlinger tog studentexamen och läste bruksgrafik vid Akademie für Angewandte Kunst i Wien. Efter ett första äktenskap och en skilsmässa gifte hon sig 1961 med journalisten Ernst Nöstlinger. Hon har två döttrar. Idag bor Nöstlinger växelvis i Wien Brigittenau och på en bondgård i Altmelon i Niederösterreich. Hon skriver främst barn- och ungdomsböcker och arbetar även för tv, radio och tidskrifter.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Christine Nöstlinger är en av de viktigaste tyskspråkiga barnboksförfattarna. Hennes böcker har översatts till mer än 20 språk och hon har vunnit flera eftertraktade internationella priser såsom H.C. Andersen-medaljen och Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Flera av hennes böcker har blivit filmer.

Nöstlinger debuterade som barnboksförfattare 1970 när hon som småbarnsförälder sökte efter en möjlighet att arbeta hemifrån. Hon hade sin konstnärliga utbildning och bestämde sig för att göra en bilderbok, Die feuerrote Friederike. Boken vann ett pris i Tyskland, dock inte för bilderna utan för själva berättelsen. Priset gav hennes självförtroende att fortsatta på den inslagna vägen och bli barnboksförfattare.[1]

Christine Nöstlinger skriver utifrån barnens behov och perspektiv. Hennes böcker handlar ofta om utanförskap, ensamhet och identitetssökande. Temat auktoritet och uppfostran är återkommande hos Nöstlinger. Hon är kritisk till den auktoritära uppfostran som hon såg i sin barndoms Wien och som började ifrågasättas allt mer under 70-talet. I intervjuer talar hon gärna om sin syn på fostran. Hon förordar en fostran genom goda förebilder framför en traditionell uppfostran med pekpinnar och straff.[2]

Nöstlingers författarskap ligger i linje med den realistiska barn- och ungdomslitteraturen som växte fram på 70-talet. Hon säger att barnen lever i samma värld som de vuxna och det är en fråga om ärlighet att inte skönmåla den.[3] Hennes huvudpersoner möter vardagliga svårigheter såsom problem i skolan, mobbing bland barnen, bråk med bästa kompisen eller föräldrarnas äktenskapsproblem. Att det förekom skilsmässor i barnlitteratur var ganska nytt på 70-talet och väckte kritik i början av Nöstlingers karriär.

Nöstlingers böcker är skrivna med värme och inlevelse i huvudpersonernas situation och känslor. Humor är en viktig ingrediens.

Christine Nöstlinger tar ofta upp samhällskritiska och politiska frågor i sina böcker och engagerar sig i samhällsdebatten för mänskliga rättigheter och mot utanförskap och främlingsfientlighet. 1997-1998 var Nöstlinger hedersorförande i SOS Mitmensch[4], en österikisk människorättsorganisation med systerorganisationer i flera europeiska länder.

Bibliografi (utgivet på svenska)[redigera | redigera wikitext]

  • Vi struntar i gurkkungen 1973
  • Ilse på rymmen 1975
  • Flyg ollonborre, flyg! 1975
  • Burkpojken 1976
  • Barnen från Barnkällaren 1976
  • Annika, fjorton år 1976
  • Tomanis liv 1977
  • En man för mamma 1978
  • Lollipop 1978
  • Lyckliga Lucke 1979
  • Isbergets undervattensdel 1979
  • Lilla herrn griper in 1979
  • Den snälle herr Djävul 1981
  • I huvet på Rosalind 1982
  • Varning för Vranek 1982
  • Sim Sala Bim 1982
  • Eldröda Elvira 1982
  • Ingen särskild 1982
  • Rosa Riedl - skyddsspöke 1982
  • Pelinka och Satlasch 1983
  • Blås-blås-hurra! 1983
  • Hej kära kamrater! 1983
  • En katt är ingen soffkudde 1984
  • Två veckor i maj 1984
  • Jokel, Jula och Jeriko 1984
  • Historierna kring en pingvin 1984
  • Tänkaren griper in 1984
  • En pappa sökes 1985
  • Anatol och lilla tokstollan 1985
  • Feriebarnet 1985
  • Och det är alldeles sant! 1986
  • Gretchen Säckmeier 1986
  • Gretchen har kärleksbekymmer 1986
  • Kalla mig inte myrsloken 1987
  • Finurliga Frans 1987
  • När Frans lärde sig läsa 1988
  • Hunden i vida världen 1988
  • Kalla mig Babs! 1988
  • Frans i ettan 1989
  • Min hemliga farfar 1989
  • Tomanernas liv 1989
  • Frans klarar problemen 1990
  • Frans på sommarlov 1991
  • Måla fan på väggen 1992
  • Frans i sjuksängen 1992
  • Frans och kärleken 1993
  • Mini och jultomten 1993
  • Mini och Mirre 1994
  • Vilket ljushuvud! 1994
  • Frans firar jul 1994
  • Frans och TV-tittarna 1995
  • Mini är bäst 1995
  • Mini får en morfar 1996
  • Frans skaffar hund 1997
  • Mini blir detektiv 1998
  • Frans får veta en hemlis 1998
  • Frans hittar en morfar 2000
  • Mini får kärleksbrev 2001
  • Frans spelar fotboll 2002
  • Mini drar söderut 2002
  • Frans börjar rida 2003
  • Mini har kalas 2003
  • Mini griper in 2004
  • Simon samlar 2004
  • Frans och det hemliga språket 2005
  • Frans och fotbollsjakten 2006
  • Mini på sjukhus 2006
  • Simons loppis 2007

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Manchmal muss man eben in Therapie gehen.” Intervju i ZEITmagazin 46/2011. Publ. 9 nov 2011. Läst 22 april 2014.
  2. ^ ”Ich bin keine Erzieherin“ Intervju av Natascha Mahle i Planet Interview. Publ. 7 dec 2011. Läst 22 april 2014.
  3. ^ ”Manchmal muss man eben in Therapie gehen.” Intervju i ZEITmagazin 46/2011. Publ. 9 nov 2011. Läst 22 april 2014.
  4. ^ ” SOS Mitmensch”. tyskspråkiga Wikipedia