Astrid Lindgren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För skådespelerskan, se Astrid Lindgren (skådespelare).
Astrid Anna Emilia Lindgren
Astrid Lindgren omkring 1960
Astrid Lindgren omkring 1960
Född Astrid Anna Emilia Ericsson
14 november 1907
Vimmerby landsförsamling, Småland, Sverige
Död 28 januari 2002 (94 år)
Stockholm, Sverige
Yrke Barnboksförfattare, manusförfattare
Nationalitet Svensk
Språk Svenska
Genrer Sagor, noveller, drama, fantasy med fler
Lindgrens namnteckning på en minnessten på Astrid Lindgrens berg i Hansta naturreservat.

Astrid Anna Emilia Lindgren, född Ericsson den 14 november 1907 i Vimmerby landsförsamling i Småland, död 28 januari 2002 i Stockholm, var en svensk barnboks-, sångtext- och manusförfattarinna. Hon är känd över hela världen för sina barnböcker om bland andra Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga och Karlsson på taket. Beräknad siffra 2010 för försäljningen av böcker är 145 miljoner exemplar och de har översatts till 95 språk. Många av Lindgrens böcker har filmatiserats. Merparten är svenska spelfilmer och återkommande i Lindgrens filmer är kompositören Georg Riedel, regissören Olle Hellbom och skådespelaren Allan Edwall. Det har även producerats några utländska filmer och animeringar av Lindgrens böcker och noveller.

Lindgren tilldelades ett stort antal nationella och internationella priser för sina böcker, bland annat Svenska Akademiens stora guldmedalj. Hon utsågs även till hedersdoktor vid Linköpings universitet, universitetet i Leicester och universitetet i Warszawa. Flera priser har även instiftats i hennes namn, där det främsta är Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne instiftat 2002 av Sveriges regering. Prissumman är på fem miljoner kronor [1], vilket gör det till världens största litteraturpris efter Nobelpriset i litteratur.

Lindgren var även i senare delen av sitt liv en betydande samhällsdebattör. I valrörelsen 1976 publicerades hennes novell Pomperipossa i Monismanien i Expressen, där hon ansåg att det var absurt att egenföretagare kunde få betala mer i marginalskatt än de tjänade. Novellen fick stor uppmärksamhet och den och regeringens bemötande av Lindgren anses ha varit en bidragande faktor till att socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. Hon engagerade sig för barns rättigheter, mot kärnkraften och i Djurskyddskampanjen med ett flertal debattartiklar i Expressen.

Astrid Lindgren kommer att överta Selma Lagerlöfs plats som motiv på den svenska 20-kronorssedeln från och med 2014.[förtydliga]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Barndomsbild på Astrid Lindgren (trea från vänster) tillsammans med sina föräldrar och syskon.

Uppväxt och skolgång[redigera | redigera wikitext]

Astrid Lindgren, 1923.

Hennes föräldrar arrendatorn Samuel August Ericsson och Hanna, född Jonsson, gifte sig 1905 och bosatte sig på gården Näs, nära Vimmerby. 1906 fick de sonen Gunnar Ericsson och 1907 dottern Astrid. Familjen utökades senare med Stina (1911-2002) och Ingegerd (1916-1997). Astrid Lindgren fastnade tidigt för läsning och berättar att hon ungefär fem år gammal fick höra en saga om Jätten Bam-Bam och feen Viribunda, läst av en granne Kristin. När Lindgren kunde läsa själv letade hon efter böcker att läsa och minns den första egna boken om Snövit med omslag av Jenny Nyström. Boken köptes genom småskollärarinnan som före varje jul hade med sig material där barnen kunde läsa om vilka jultidningar och böcker som gick att beställa.[2]

Den 7 augusti 1914 började Astrid Lindgren i Vimmerbys småskola. Första dagen var hon rädd och grät, men i boken Astrid Lindgren - en levnadsteckning av Margareta Strömstedt berättar hon om hur hon kom över blygheten. Hon började 1917 på samrealskola där hennes lärare ofta läste hennes uppsatser högt för klassen. 13 år gammal, 1920, publicerades en av hennes uppsatser i Vimmerby Tidning.[3] Lindgren klarade skolan galant och tog realexamen med höga betyg.

Familjeliv och yrkesliv[redigera | redigera wikitext]

Astrid Lindgren 1924

Efter realexamen med höga betyg, bland annat A i modersmålet, blev Lindgren korrekturläsare och skrev notiser och korta reportage på Vimmerby Tidning, för en månadslön på 60 kronor.[4] Där arbetade hon i två år innan hon 1926 flyttade till Stockholm och lärde sig maskinskrivning och stenografi. Då väntade hon dock barn med chefredaktören Reinhold Blomberg (1877–1947) på Vimmerby Tidning. Han ville gifta sig med henne, men hon avstod och födde 1926 som ogift sonen Lars i Köpenhamn. Han fick bo i fosterfamilj där under sina första år. 1929 fick hon en ny anställning på Kungliga Automobil Klubben, där hon mötte kontorschefen Sture Lindgren.[5] År 1930 tillbringade hon en tid i Köpenhamn då sonen Lars fostermor blev sjuk. Han fick då flytta hem till Lindgrens barndomsgård Näs. År 1931 gifte hon sig med sin chef Sture Lindgren (1898–1952) och de fick en tvårumslägenhet. Hon fick möjlighet att ha hand om sin son och bli hemmafru. Sonen har i en intervju berättat att "Hon var inte en sån där mamma som satt stilla i parken på en bänk och tittade på sina lekande barn. Hon ville leka själv och jag misstänker att hon tyckte det var minst lika roligt som jag!".[5]

Dalagatan 46 i Stockholm, en trappa upp var Astrid Lindgrens bostad under drygt 60 år.

Den 21 maj 1934 föddes Astrid Lindgrens andra barn, Karin, som senare blev översättare. Familjen flyttade 1941 till lägenheten vid Dalagatan, med utsikt över Vasaparken, där Lindgren bodde till sin död. Somrarna tillbringades oftast i makens föräldrahem i Furusund. 1939 anställdes Astrid Lindgren som sekreterare till kriminologen Harry Söderman som under andra världskriget organiserade norska polistrupper i Sverige. De insikter i kriminalteknik som hon skaffade sig hos honom inspirerade henne till böckerna om Mästerdetektiven Blomkvist.[källa behövs] Lindgrens bror Gunnar Ericsson som var djupt engagerad i Bondeförbundet medverkade till att hon fick uppdragen att skriva julberättelser i tidningarna Landsbygdens jul och Stockholms-Tidningen.[6] I hennes yrkeskarriär kan även nämnas att hon under andra världskriget i hemlighet arbetade på underrättelsetjänstens avdelning för brevcensur, där hon läste de inkallades brev.[7] Lindgren fick 1947 en deltidsanställning som förlagsredaktör och ansvarig för barnboksavdelningen på Rabén & Sjögren. Där arbetade hon fram till 1970 då hon gick i pension.[8]

Senare liv[redigera | redigera wikitext]

1961 avled Lindgrens mor och åtta år senare fadern. Hon skrev då en novell om sina föräldrar, Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult, som en följetong i tidningen Vi. Den utkom senare även som bok. Hon utgick från sin fars berättelser och kärleksbrev som hon funnit i barndomshemmet. Samuel August förälskade sig i Hanna då hon bara var nio år och han var tretton. I början av 1970-talet gick Lindgren i pension från bokförlaget Rabén & Sjögren, och flera närstående avled, däribland brodern Gunnar. Hon mottog flera utmärkelser och gav sig även in i samhällsdebatten (se nedan). Detta fortsatte under 1980-talet då hon bland annat engagerade sig för djurs rättigheter. År 1986 dog sonen Lars. Astrid Lindgrens åttioårsdag 14 november 1987 firades på Göta Lejon i Stockholm. Under 1990-talet mottog hon fler utmärkelser. 1996 uppkallade Ryska vetenskapsakademin en asteroid efter henne (3204 Lindgren), något som fick henne att utbrista ”Hädanefter får ni kalla mig Asteroid Lindgren”. Samma år som hon fyllde 90 år utnämndes hon till Årets svensk i världen, något som hon också skämtade om.

Död och begravning[redigera | redigera wikitext]

Dalagatan 46 i Stockholm var Astrid Lindgrens hem mellan 1941 och 2002.

Den 28 januari 2002 avled Lindgren i sitt hem i på Dalagatan i Vasastan i Stockholm, 94 år gammal. Hennes begravning ägde rum i Storkyrkan i Gamla stan. Bland gästerna återfanns bland andra kung Carl XVI Gustaf med drottning Silvia och den övriga kungafamiljen, statsminister Göran Persson, kulturminister Marita Ulvskog, riksdagens talman Birgitta Dahl, landshövdingen i Stockholms län Mats Hellström och kommunstyrelsens ordförande Carl Cederschiöld. Gudstjänsten leddes av Regina Karacsonyi. Dagens Nyheter beskrev ceremonin som "det närmaste man kan komma en statsbegravning".[9]

Astrid Lindgrens kista fördes genom Stockholm från Adolf Fredriks kyrka till Storkyrkan. Den svarta vagnen var av trä och hade lånats från Skärkinds kyrka. Bakom vagnen ledde en flicka en vit osadlad hingst, en gammal begravningssymbol vid kungliga begravningar. Kortegen eskorterades av ridande poliser och livdragoner från Kungliga Livgardet. För musiken i Storkyrkan svarade bland andra Adolf Fredriks musikklasser, som bland annat sjöng "Idas sommarvisa". Tommy Körberg sjöng "Fattig bonddräng" ur filmen Emil i Lönneberga (1971). Melodin återkom sedan som improvisationorgel när kistan bars ut. Ceremonin direktsändes i SVT 2. Lindgren gravsattes i hemstaden Vimmerby.[9]

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Första böckerna[redigera | redigera wikitext]

Astrid Lindgren började skriva på 1940-talet. När Lindgrens dotter var sjuk i lunginflammation bad hon om att få höra en berättelse och när modern då frågade:

'Vad ska jag berätta?' svarade hon 'Berätta om Pippi Långstrump!' Hon hittade på det namnet just i det ögonblicket.
— Astrid Lindgren, [10]

Berättelserna om Pippi uppskattades av både Lindgrens dotter och hennes kamrater, i flera år. Därför passade Lindgren på att skriva ner berättelserna om när hon var tvungen att vila i samband med en illa stukad fot. I maj 1944 fick dottern Karin ett renskrivet manuskript med berättelsen om Pippi. Lindgren bestämde sig också för att skicka en kopia till ett förlag, trots att hon misstänkte att det skulle refuseras på grund av den figur som Pippi var.[11] Hon skickade manuskriptet till Bonniers förlag, men refuserades av förläggaren Gerard Bonnier som många år senare erkände att han tyckte att boken var för kontroversiell och att han inte vågade ge ut den.[12][13] Under tiden som hon väntade på besked skrev hon ännu en berättelse. Då blev det en flickbok, Britt-Marie lättar sitt hjärta. Detta manuskript sändes in till Rabén & Sjögren som hade utlyst en tävling för flickböcker. Manuset fick andra pris och Lindgren gladdes åt vinsten. 1945 hade Rabén & Sjögren en ny tävling och till denna skickade författaren in en omarbetad version av Pippi[11] där Pippi inte var lika elak och uppnosig.[14] Det fick första pris. Pippi blev ett genombrott för författaren[11] och boken blev en succé julen 1945.[15] 1946 hade förlaget en pristävling för detektivböcker för unga. Detta inspirerade Lindgren till att skriva Mästerdetektiven Blomkvist och den fick ett delat första pris. Det blev den sista tävlingen, men skrivandet fortsatte.[11]

Fortsatt författarskap[redigera | redigera wikitext]

Författandet omfattar nästan 40 böcker, bilderböcker, några teaterpjäser och visor. Dessutom skrev Lindgren filmmanus, radio- och tv-serier.[11] Andra tidiga böcker var Mästerdetektiven Blomkvist (1946), de två böckerna om Bullerbyn, Alla vi barn i Bullerbyn (1947) och Mera om oss barn i Bullerbyn (1949). Första boken, Alla vi barn i Bullerbyn, skickades in till samma tävling som hon 1945 skickade in Pippi Långstrump-manuset till. Trots att Alla vi barn i Bullerbyn då inte vann något pris köpte Rabén & Sjögren det för utgivning.[källa behövs](Möjligen astridlindgren 1941-1950)

Ett flertal av Lindgrens böcker har filmatiserats och först ut var Mästerdetektiven Blomkvist (1947).[16] 1950 tilldelades Astrid Lindgren Nils Holgersson-plaketten till Selma Lagerlöfs minne. Efter detta började hennes böcker att sälja i mångmiljonupplagor och översättas till många språk. Bland de mest kända figurerna kan nämnas Kalle Blomkvist (1951) Mio, min Mio (1954), Lillebror och Karlsson på taket (1955), Madicken (1960), Emil i Lönneberga (1963), Barnen på Saltkråkan (1964), Bröderna Lejonhjärta (1973) och Ronja Rövardotter (1981).

Astrid Lindgren tilldelas 1958 H.C. Andersen-medaljen. Hon valdes 1963 in i Samfundet de nio, som första barnboksförfattare. 1970 gick Lindgren i pension från Rabén & Sjögren och året efter mottog hon Svenska Akademins stora guldmedalj och Litteris et Artibu.[6] Än idag upptäcker många nya barn Lindgrens böcker, och Pippi Långstrump är fortfarande en av de mest lånade böckerna på svenska bibliotek.[16] Siffror från 2010 talar om att den världsomspännande försäljningen av böcker är 145 miljoner exemplar.[17]

Översättningar[redigera | redigera wikitext]

2012 räknades antalet översättningar till 95 språk och språkvarianter. Utöver detta finns första kapitlet av Ronja Rövardotter på latin och Emil på Pitebondska publicerat i en tidning. Dessutom har Idas Sommarvisa översatts till Transpiranto i Grönköpings veckoblad.[18] Fram till 1997 hade internationellt utkommit totalt 3 000 utgåvor,[19] och globalt har hennes böcker sammanlagt sålt i cirka 150 miljoner exemplar.[20] Många av hennes verk har översatts till engelska av översättaren Joan Tate.

Den första tyska översättningen som gavs ut var Pippi Långstrump (1949) på förlaget Verlag Friedrich Oetinger, men Pippi Långstrump hade tidigare översatts till danska, finska, norska och isländska. Oetinger grundades 1946, och 1949 var Friedrich Oetinger på besök i Stockholm för att träffa Gunnar Myrdal. I en bokhandel fick han höra talas om Pippi Långstrump och tog snabbt kontakt med förlaget för att skaffa sig utgivningsrätten på tyska. Då hade redan fem tyska förlag tackat nej när Rabén & Sjögrens förlag försökte sälja Pippi Långstrump. Oetinger har gett ut alla hennes böcker i ungefär 20 miljoner exemplar.[källa behövs](Möjligen astridlindgren 1941-1950)[21] Tyskland är ett av de länder där Lindgren och hennes böcker fått störst uppmärksamhet, exempelvis bär 186 tyska skolor hennes namn.[22] Den franska utgåvan av Pippi Långstrump som gavs ut 1951 av Hachette var dock inte särskilt bokstavstrogen gentemot författaren. I den utgåvan har förlaget tagit bort långa stycken och gjort om texten för att inte ta med sådant som ansågs vara anarkism och provokationer. En ny komplett översättning till franska kom först 1995.[23]

1973 kom Emil i Lönneberga, Zozo la tornade på franska, men översättaren hade gjort om Emil till en läspande fransk bondpojke. Sedan mars 2008 finns dock Emil i en ny fransk översättning, trogen originalet (alla tre Emil-böckerna kom ut samtidigt). Där har han dessutom döpts om och heter nu Emil även på franska. I Sovjetunionen har Lindgrens böcker getts ut i enorma upplagor. Särskilt populär har Karlsson på taket varit som översattes till ryska redan 1957. Den ryska översättningen var dock under all kritik: "rar liten gumma" översattes till "sällsynt liten gumma" och "Flygande tunnan" översattes till "flygande ölfat".[24] Astrid Lindgrens böcker har på ryska sålts i över 10 miljoner exemplar, och Karlsson på taket är så populär att dåvarande statsminister Ingvar Carlsson fick höra att han är "fel Karlsson" när han besökte Moskva.[17]

Mottagande - kritik och analys[redigera | redigera wikitext]

Den första boken om Pippi Långstrump fick mycket stor uppmärksamhet och i huvudsak goda recensioner. Exempelvis skrev recensenten Emmy Reventberg i Norrköpings Tidningar: "En så frisk, originell och genomrolig barnbok som Pippi Långstrump har inte undertecknad läst på mycket länge."[25] och Dagens Nyheter skriver att:

Det är damen som gör vad som faller henne in, men man kan knappast oroa sig för att läsarna kommer att imitera henne, därtill är upptågen för befängda. Roligt får de emellertid, och Pippi är innanför galenskaperna så rar, att de kommer att tycka om henne också.
— Dagens Nyheter, Recension av Pippi Långstrump (bok)

[26] Ytterligare två böcker om Pippi gavs ut, Pippi Långstrump går ombord (1946) och Pippi Långstrump i Söderhavet (1948).

Forskning[redigera | redigera wikitext]

Eva Wahlström har i en avhandling från Göteborgs universitet visat att Astrid Lindgren tidigt inspirerats starkt av två tidigare barnboksförfattare, Karin Michaëlis och Ester Blenda Nordström. Deras huvudpersoner Bibi respektive Ann-Mari uppvisar både till språk och handling många paralleller till främst Pippi Långstrump, men även till Emil i Lönneberga. En av Wahlströms slutsatser är att Lindgren skall ses mer som en traditionalist än en förnyare i barnboksgenren.[27]

Bettina Kümmerling-Meibauer från Tyskland innehar för närvarande (2011) Linnéuniversitetets gästprofessur till Astrid Lindgrens minne. Kümmerling-Meibauer har bland annat ägnat studier åt fotografisamlingar från olika delar av Lindgrens liv.

5 februari 2010 talade gästprofessor Astrid Surmatz, den första att inneha ämbetet till Astrid Lindgrens minne, vid Linnéuniversitetet om Astrid Lindgren, om förebilden Pippi Långstrump samt om entreprenörskapsandan i böckerna och i Vimmerby. Childhood research in literature, language and learning (CHILLL) är en forskargrupp vid just Linnéuniveritetet som ägnar sig åt bland annat Astrid Lindgren-forskning. Mellan 18 och 20 september 2008 hölls en konferens i Växjö, Astrid Lindgren: Internationality and Intermediality. Fokus var på Lindgren i utländsk forskning.[28][29][30]

Lindgren i samhällsdebatten[redigera | redigera wikitext]

Lindgrens medkänsla för samhällets utsatta framgår av hennes böcker. Bortsett från ett fåtal undantag höll hon sig dock undan från den offentliga debatten tills hon vid 70 års ålder deltog i debatten vid valrörelsen till riksdagsvalet 1976. Hon var själv övertygad socialdemokrat och röstade socialdemokratiskt från mitten av 1940-talet[31] men reagerade starkt när hon upptäckte att de skatter som hon som egenföretagare fick en sammanräknad marginalskatt på 102% (i form av arbetsgivaravgift och inkomstskatt). I flera intervjuer berättade hon att hon "med glädje betalar skatt", men att det i hennes fall hade gått till överdrift. Som kritik skrev hon den allegoriska Pomperipossa i Monismanien som parodierade den höga skattesatsen.[32] i Expressen.[33] Sagan väckte stor uppmärksamhet och dåvarande finansminister Gunnar Sträng kommenterade den med: "Artikeln är en intressant kombination av stimulerande litterär förmåga och djup okunskap om skattepolitikens irrgångar. Men det begär vi ju inte att Astrid Lindgren ska klara."[34] Lindgren svarade på kritiken i Expressen:

Ja, han säger att 'det begär vi inte att Astrid Lindgren ska klara,' men jag begär att Gunnar Sträng ska klara det! Och jag tycker inte det verkar som att han räknar så stort mycket bättre än jag – det här som han påstår är felräknat det är i så fall Riksskatteverket som har räknat fel, för jag har siffrorna därifrån."
— Astrid Lindgren, Pomperipossa-debatten Expressen 10 mars 1976

Det uppstod omfattande kritik mot skatteuttaget i Sverige, dels för själva utformningen av skattesystemet, dels som en reaktion från bemötande från Sträng och regeringen. Samma år förlorade den socialdemokratiska regeringen makten vid riksdagsvalet för första gången på 40 år. Sagan och debatten kring den blev en viktig del i valrörelsen 1976 och bedöms ha påverkat valresultatet.[35]

Hon tog tydligt ställning mot kärnkraft inför omröstningen 1980 och skrev:

Detta land är inte till salu, det tillhör oss och våra barn och vi vill behålla det så att vi kan leva där. Dess sockel av granit ska inte proppas med radioaktivt avfall, som i alla evighet ska ligga där och hota ofödda generationer.
— Astrid Lindgren, Inför folkomröstningen om kärnkraft [35]

Det som engagerade henne mest var dock barn- och djurskyddsfrågor. Hon skrev boken Min ko vill ha roligt tillsammans med veterinären Kristina Forslund och förde under tre års tid en djurskyddskampanj i Expressen. Den började via en debattartikel hon skrev 1985 i Dagens Nyheter. Där skrevs bland annat "Kor och hagar behöver varandra, och vi behöver hagar och kor, friska kor, men så bra får det inte längre vara i Sverige."[36][37]

Statsminister Ingvar Carlsson gav henne på åttioårsdagen en djurskyddslag, Lex Lindgren. Lindgren var först mycket glad över lagen, men beskrev den senare som "fisig", då den inte höll det han utlovat.[33] Engagemanget bidrog dock till ett uppmärksammande av djurskyddsfrågorna.

Då hon 1978 tilldelats tyska bokhandelns fredspris skrev hon talet "Aldrig våld!" Efter att ha läst det ville dock arrangörerna inte att hon skulle hålla det, eftersom hon jämförde våld i hemmen med våld i världen – något som ansågs kunna uppröra den tyska publiken. Lindgren menade att om man gav priset till en barnboksförfattare fick man räkna med att hon skulle utgå från barnkammaren, och om hon inte fick hålla talet skulle hon avstå från att komma. Talet hölls till slut. Sverige fick en ny lag mot barnaga året efter, så Lindgrens uttalande låg väl i tiden. Svenska institutet och Riksutställningar skapade 2003 de två utställningarna Trygghet och frihet – leken som kraftkälla inspirerat av Astrid Lindgren. De kommenterade också kopplingen: "Det är naturligt att koppla Astrid Lindgren till frågor rörande barnens rättigheter i samhället. Hon förde fram barnens rättigheter 50 år före FN:s barnkonvention och 30 år före den svenska lagen mot barnaga."[38]

Astrid Lindgren var medlem av den antiimperialistiska organisationen Folket i Bild/Kulturfront.[39][40]

Lindgren engagerade sig även djupt i flyktingfrågor, i och med utvisningen av familjen Sincari från Åsele. Bland annat betalade hon Rojda och Jinda Sincaris läkar- och biomedicinarestudier ur egen ficka.[35][41]

Minnesmärken - konstverk och sedel[redigera | redigera wikitext]

Minnessten på Astrid Lindgrens berg.
Källa Astrid, placerad på Lindgrens barndomsgård Näs.
Majalisa Alexandersons skulptur i Tegnérlunden i Stockholm, från 1996, föreställande Astrid Lindgren.
Astrid Lindgren-skulptur av Herta Hillfon, vid Filmstaden, Solna (i fönstret syns Ingmar Bergman).
Astrid Lindgrens Terrass i Vasaparken, invigd år 2006. I bakgrunden Lindgrens bostadshus (med röda markiser).

Astrid Lindgrens berg[redigera | redigera wikitext]

Astrid Lindgrens berg är ett 55 meter högt berg i Hansta naturreservat i norra Stockholm. Sedan 1960-talet gjordes upprepade försök att bebygga trakten med bostadshus och centrumanläggning. På grund av protester skrinlades samtliga planer. En person som engagerade sig i kampanjen "Rädda Hansta" var Astrid Lindgren, efter henne uppkallades ett berget inne i naturreservatet med en minnessten som restes i maj 1989. Minnesstenen bär Lindgrens namnteckning och en kopparskylt med texten: "Invigd den 21 maj 1989 som tack för Astrid Lindgrens stöd för Hanstas bevarande - Föreningen Rädda Järvafältet".

Astrid Lindgren-statyn och konstverket Källa Astrid i Vimmerby[redigera | redigera wikitext]

1 juni 2007 [42] invigdes en Astrid Lindgren-staty utförd av konstnären Marie-Louise Ekman på Stora Torget i Vimmerby. Den 2 juni 2007 invigdes konstverket Källa Astrid av Berit Lindfeldt, avsett för Stortorget i Vimmerby, men som efter protester har placerats i trädgården på Astrid Lindgrens barndomsgård Näs.[42] Detta efter beslut av Vimmerby kommun den 8 mars 2005.[43]

Andra minnesmärken[redigera | redigera wikitext]

Maja-Lisa Alexandersson har gjort en skulptur som är placerad i Tegnérlunden i Stockholm. Dessutom finns en skulptur av Herta Hillfon vid Filmstaden i Solna.

Sedel[redigera | redigera wikitext]

I april 2011 meddelade Sveriges Riksbank att en av de nya sedlar som planeras att ges ut från 2014-2015 kommer att prydas av ett porträtt av Astrid Lindgren. Hon, tillsammans med de övriga, har valts utifrån att ha fyllt kriterierna: "att personerna ska ha haft sin verksamhet under 1900-talet, de ska ha en folklig förankring och gärna ett internationellt anseende. Dessutom ska de representera olika delar av Sverige."[44] Astrid Lindgren och Småland kommer att pryda den nya 20-kronorssedeln.[44]

Astrid Lindgren-arkivet på världsarvslista[redigera | redigera wikitext]

Samlingen med Astrid Lindgrens originalmanuskript i Kungliga Biblioteket blev 2005 uppsatt på Unescos världsminneslista.[45]

Illustratörer[redigera | redigera wikitext]

Fyra tecknare har i huvudsak illustrerat Astrid Lindgrens verk: Ingrid Vang Nyman, som stod för teckningarna till böckerna om Pippi, Björn Berg, som illustrerade Emil-böckerna, Eric Palmquist, som tecknade böckerna om Rasmus liksom i senare upplagor av böckerna om Kalle Blomkvist, samt Ilon Wikland, som tecknade böckerna om Lotta, Karlsson på taket, Madicken, Saltkråkan, Nils Karlsson Pyssling (undantaget äldre upplagor), Ronja, Mio, Bröderna Lejonhjärta samt novellsamlingen Sunnanäng. Bullerbybarnen och Kajsa Kavat har tolkats av såväl Vang Nyman som Wikland.

Utöver dessa fyra kom även ett antal illustratörer att teckna för enskilda böcker:

De äldre upplagorna av Nils Karlsson Pyssling och Kalle Blomkvist-trilogin tecknades av Ewa Billow respektive Eva Laurell och Kerstin Thorvall. Marika Delin gjorde bilderna till novellen Assar Bubbla och Lindgrens fristående bilderböcker illustrerades av Ilon Wikland, Marit Törnqvist, Birgitta Nordenskjöld, Hans Arnold, Svend Otto S, Harald Wiberg, Lars Klinting och Pija Lindenbaum. Teckningarna till flickbokstrilogin om Kati gjordes av Margit Uppenberg (Kati i Amerika och Kati i Italien) och Maivor Persson Malm (Kati i Paris), medan Britt-Mari lättar sitt hjärta illustrerades av Ulla Sundin-Wickman. Kerstin och jag saknar illustrationer.

Utmärkelser och priser[redigera | redigera wikitext]


Uppgifterna kommer från www.astridlindgren.se.[46]

Utmärkelser uppkallade efter Astrid Lindgren[redigera | redigera wikitext]

Figurer[redigera | redigera wikitext]

Pippi Långstrump på tyskt frimärke.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Barn- och ungdomsböcker samt novellsamlingar[redigera | redigera wikitext]

Noveller[redigera | redigera wikitext]

Bilderböcker[redigera | redigera wikitext]

  • 1947 - Jag vill inte gå och lägga mej (illustrationer av Birgitta Nordenskjöld - senare släppt i nyupplaga med illustrationer av Ilon Wikland)
  • 1947 - Känner du Pippi Långstrump?
  • 1951 - Jag vill också gå i skolan (illustrationer av Birgitta Nordenskjöld - senare släppt i nyupplaga med illustrationer av Ilon Wikland)
  • 1954 - Jag vill också ha ett syskon (illustrationer av Birgitta Nordenskjöld - senare släppt i nyupplaga med illustrationer av Ilon Wikland)
  • 1956 - Nils Karlsson-Pyssling flyttar in
  • 1958 - Kajsa Kavat hjälper mormor
  • 1961 - Jul i stallet (ill. Harald Wiberg, nyutgåva: ill. Lars Klinting)
  • 1963 - Jul i Bullerbyn
  • 1965 - Vår i Bullerbyn
  • 1966 - Barnens Dag i Bullerbyn
  • 1967 - Skrållan och sjörövarna
  • 1969 - Pippi flyttar in
  • 1969 - Pippi ordnar allt
  • 1970 - Pippi är starkast i världen
  • 1970 - Pippi håller kalas
  • 1971 - Visst kan Lotta cykla
  • 1971 - På rymmen med Pippi Långstrump
  • 1971 - Pippi går till sjöss
  • 1971 - Pippi vill inte bli stor
  • 1972 - Den där Emil
  • 1973 - Allrakäraste syster (ur novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling, ill. Hans Arnold)
  • 1976 - När Emil skulle dra ut Linas tand
  • 1977 - Visst kan Lotta nästan allting
  • 1983 - Titta, Madicken, det snöar!
  • 1984 - Spelar min lind, sjunger min näktergal (ur novellsamlingen Sunnanäng, ill. Svend Otto S)
  • 1985 - Draken med de röda ögonen (ill. Ilon Wikland)
  • 1986 - Skinn Skerping - Hemskast av alla spöken i Småland (ill. Ilon Wikland)
  • 1989 - När Bäckhultarn for till stan (ill. Marit Törnqvist)
  • 1990 - Visst är Lotta en glad unge
  • 1991 - När Adam Engelbrekt blev tvärarg (ur novellsamlingen Kajsa Kavat, ill. Marit Törnqvist)
  • 1994 - I skymningslandet (ur novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling, ill. Marit Törnqvist)
  • 1995 - Emil med paltsmeten
  • 1997 - Emil och soppskålen
  • 2000 - Pippi Långstrump i Humlegården
  • 2002 - Mirabell (ur novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling, ill. Pija Lindenbaum)
  • 2003 - Sunnanäng (ur novellsamlingen Sunnanäng, ill. Marit Törnqvist)

Fotoberättelser[redigera | redigera wikitext]

Fotografier av Anna Riwkin-Brick.

Biografier[redigera | redigera wikitext]

Övriga böcker[redigera | redigera wikitext]

Samlingsvolymer[redigera | redigera wikitext]

  • 1952 - Boken om Pippi Långstrump (Innehåller Pippi Långstrump, Pippi Långstrump går ombord och Pippi Långstrump i Söderhavet - samtliga dock i redigerat skick)
  • 1961 - Bullerbyboken (Innehåller Alla vi barn i Bullerbyn, Mera om oss barn i Bullerbyn och Bara roligt i Bullerbyn)
  • 1967 - Salikons rosor (Innehåller novellsamlingarna Sunnanäng och Nils Karlsson-Pyssling samt första kapitlet ur Mio, min Mio)
  • 1972 - Allt om Karlsson på taket (Innehåller Lillebror och Karlsson på taket, Karlsson på taket flyger igen och Karlsson på taket smyger igen
  • 1980 - Sagorna (Innehåller novellsamlingarna Nils Karlsson-Pyssling och Sunnanäng samt Draken med de röda ögonen och avsnitt ur Bröderna Lejonhjärta, Karlsson på taket flyger igen och Mio, min Mio)
  • 1982 - Småländsk tjurfäktare (Innehåller novellsamlingen Kajsa Kavat och Barnen på Bråkmakargatan, samt Bäckhultarn far till stan, och avsnitt ur Vi på Saltkråkan, Mera om oss barn i Bullerbyn, Madicken och Än lever Emil i Lönneberga)
  • 1983 - Allas vår Madicken (Innehåller Madicken och Madicken och Junibackens Pims)
  • 1984 - Stora Emilboken (Innehåller Emil i Lönneberga, Nya hyss av Emil i Lönneberga och Än lever Emil i Lönneberga)
  • 1985 - Julberättelser (Innehåller avsnitt ur Kajsa Kavat, Mera om oss barn i Bullerbyn, Madicken, Nya hyss av Emil i Lönneberga, Än lever Emil i Lönneberga, samt bilderböckerna Jul i stallet, Kajsa Kavat hjälper mormor, Titta, Madicken, det snöar och Visst kan Lotta nästan allting)
  • 1989 - Ida och Emil i Lönneberga (Innehåller Emils hyss nr 325, När lilla Ida skulle göra hyss och Inget knussel, sa Emil i Lönneberga)
  • 1992 - God Jul i Stugan (Innehåller avsnitt ur Kajsa Kavat, Alla vi barn i Bullerbyn, Mera om oss barn i Bullerbyn och Madicken, samt bilderböckerna Jul i stallet, Jul i Bullerbyn, Kajsa Kavat hjälper mormor, Titta, Madicken, det snöar! och Visst kan Lotta nästan allting)
  • 1993 - Lottas komihågbok (Innehåller Visst kan Lotta cykla, Visst kan Lotta nästan allting och Visst är Lotta en glad unge)
  • 2002 - Alla mina barn (Innehåller utdrag ur böcker med samtliga de fjorton huvudfigurerna)

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Svenska spelfilmer[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Astrid Lindgren-filmer

Animerade filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Anmärkning:

  • Avsnitt av 1998 års TV-serie med Pippi Långstrump har även omredigerats till filmer - bland dessa märks speciellt Pippi i Söderhavet som fick biopremiär och består av seriens tre sista avsnitt.

Utländska spelfilms-filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ - 2002, s. Om priset - fakta om priset
  2. ^ Lindgren 1999, s. 79-80
  3. ^ Astridlindgren.se 2011b
  4. ^ http://www.vimmerbytidning.se/article/articleview/2769
  5. ^ [a b] Astridlindgren.se 2011i
  6. ^ [a b] Astrid Lindgren 100 år. Åhléns. Läst 6 november 2007.
  7. ^ Bergsten 2007
  8. ^ Astridlindgren.se 2011c
  9. ^ [a b] Hagerfors 2002
  10. ^ Heurling 1993, s. 211
  11. ^ [a b c d e] Heurling 1993, s. 212
  12. ^ Barnboksrevolutionen började på sängkanten. Kansliet för litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne Statens kulturråd. Läst 6 november 2007.
  13. ^ Astridlindgren.se 2011d
  14. ^ Edström 1992, s. 80-118
  15. ^ Alsing & Lundh 1999, s. 140
  16. ^ [a b] Astrid Lindgren: personligt. Labyrint. 28 januari 2002. Läst 6 november 2007.
  17. ^ [a b] Astridlindgren.se 2011e
  18. ^ Astridlindgren.se 2011f
  19. ^ Anette Øster Steffensen (2003): "Two Versions of the Same Narrative – Astrid Lindgren’s Mio, min Mio in Swedish and Danish". Erudit.org. Läst 17 september 2014. (engelska)
  20. ^ "Astrid Lindgren och världen". Astridlindgren.se. Läst 17 september 2014.
  21. ^ En sjavig bokraggare från Hamburg. www.astridlindgren.se. Läst 6 november 2007.
  22. ^ Knutsen-Öy 2007
  23. ^ Astridlindgren.se 2011h
  24. ^ Kvint 1997
  25. ^ Norrköpings Tidningar 27 december 1945
  26. ^ Svenska barnboksinstitutet, klipp ur Pippi-recensioner. Dagens Nyheter. 29 november 1945. Läst 6 november 2007.
  27. ^ Wahlström 2011
  28. ^ Om Bettina Kummerling. Läst 2011114.
  29. ^ om CHILLL-projektet. Läst 20111114.
  30. ^ Om konferensen 2008. Läst 20111114.
  31. ^ Strömstedt 1977
  32. ^ Lindgren 1976
  33. ^ [a b] Astridlindgren.se 2011a
  34. ^ Norlin 2002
  35. ^ [a b c] Hansson 2002
  36. ^ Dagens Nyheter 3 maj 1985
  37. ^ Agneta Berg-Wahlstedt (2007): "Allrakäraste Astrid vad vi saknar dig!". Pro.se. Läst 9 juni 2014.
  38. ^ Axelsson 2003
  39. ^ Gilly, Pierre. ”Bokbål i Växjö?”. Författaren Pierre Gillys blogg. Pierre Gilly. http://pierregilly.blogspot.se/2011/08/bokbal-i-vaxjo.html. Läst 29 november 2012. 
  40. ^ Strömbäck, Jan-Ewert (1985). ”Astrid Lindgren: jag ger alldeles blanka sjutton i trenderna”. Folket i bild-kulturfront (Print) "14(1985):1,": sid. 6-7. 0345-3073. ISSN 0345-3073.  Libris 9244276
  41. ^ Falkengård 2006
  42. ^ [a b] https://web.archive.org/web/20070903111300/http://www.vimmerby.se/templates/www_page____5307.aspx
  43. ^ SVT 2005
  44. ^ [a b] - 2011, s. Sveriges nya sedlar och mynt
  45. ^ - 2005, s. Astrid Lindgren-arkivet, UNESCO
  46. ^ Astridlindgren.se 2011g

Källor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Alsing, Rolf; Lundh, Jonas, reds. (1999), 1900-talet - en bok från Aftonbladet, Stockholm: Aftonbladet med stöd av Statens skolverk, ISBN 91-630-8939-4 
  • Edström, Vivi (1992), Astrid Lindgren - Vildtoring och lägereld, Stockholm: Rabén & Sjögren, ISBN 91-29-59611-4 
  • Heurling, Bo (1993), Författaren själv: ett biografiskt lexikon av och om 1189 samtida svenska författare, Höganäs: Wiken, ISBN 91-7119-105-4 
  • Kvint, Kerstin (1997), Astrid i vida världen, Stockholm: Kvints, ISBN 91-88374-16-5 
  • Lindgren, Astrid (1977), ”Astrid Lindgren berättar om sig själv”, i Ørvig, Mary, En bok om Astrid Lindgren, Stockholm: Rabén & Sjögren, s. 10-13, ISBN 91-29-47547-3 
  • Lindgren, Astrid (1999), Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult - barndomsminnen och essäer (3), Stockholm: Rabén & Sjögren, ISBN 91-29-64586-7 
  • Strömstedt, Margareta (1977), Astrid Lindgren - en levnadsteckning, Stockholm: Rabén & Sjögren, ISBN 91-29-50279-9 
  • Wahlström, Eva (2011), Fria flickor före Pippi: Ester Blenda Nordström och Karin Michaëlis - Astrid Lindgrens föregångare, "Skrifter / utgivna av Svenska barnboksinstitutet, 0347-5387 ; 114" (1), Göteborg: Makadam förlag, s. 301, ISBN 978-91-7061-094-3 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Videoklipp[redigera | redigera wikitext]