Erämark

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Erämark eller eriemark (finska: erämaa, av erä, 'andel', 'lott'[1] och maa, 'land') var ett i finska handlingar från 1500-talet ofta använt ord som betyder utmark eller obygd.[2] Det innebar ursprungligen ett utstakat fångstområde, vanligen även omfattande fiskevatten, som låg långt bort från hemmet. Ordet kom snart att få den nya betydelsen av ett vidsträckt, avlägset och obebott skogsområde.[1]

Under medeltiden var erämarkbruket av stor betydelse, inte bara i glesbygden. Tack vare vattenleder kunde man ofta utnyttja marker till och med 250–300 km från hembygden. Erämarkbruket hade sin starkaste ställning i Tavastland och Satakunda, men erämarker brukades också i östra Finland. Erämarkerna besöktes minst två gånger årligen: på hösten eller i början av vintern för jakt på pälsdjur och fågel, på våren eller sommaren för fiske. I slutet av medeltiden verkar fisket ha varit viktigare än jakten.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Erämark i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2009)
  2. ^ Eriemark i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)