Fästingar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fästingar
Tick male (aka).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Palpkäkar
Chelicerata
Klass Spindeldjur
Arachnida
Underklass Kvalster
Acari
Överordning Höftkvalster
Parasitiformes
Ordning Fästingar
Ixodida
Vetenskapligt namn
§ Ixodida
Auktor Leach, 1815
Familjer
Hitta fler artiklar om djur med

Fästingar (i Finland även skogsbässar) (Ixodida) är samlingsnamnet för en grupp små spindeldjur. Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur, fåglar och ibland även reptiler och groddjur.

De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar (Ixodidae), mer än 700 arter i världen och mjuka fästingar (Argasidae), omkring 200 arter. De hårda fästingarna har hårda plattor av kitin, och det är med dem som det svenska ordet fästing vanligen associeras. De mjuka fästingarna saknar de hårda plattorna och suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid. Den tredje fästingfamiljen – Nuttalliellidae – förekommer bara med en art, Nuttalliella namaqua, i Afrika.

Arten Ixodes ricinus är vanlig i Sverige. Den angriper framför allt varmblodiga djur av olika storlek, från sorkar och möss till de stora klövdjuren. Den är även vanlig på fåglar. Denna art är den som vanligen angriper människor och hennes husdjur i Sverige. Utöver denna art finns det elva andra arter hårda fästingar i Sverige, de flesta specialister på fåglar.

Det finns bara en art som tillhör de mjuka fästingarna i Sverige, fladdermusfästing, Argas vespertiliones, som i sällsynta fall även kan angripa människor.

I tropiska länder är fästingarna både talrikare och mer besvärliga.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Fästingarna andas, åtminstone i fullbildat tillstånd, med trakéer.

De hårda fästingarnas ganska platta kropp är täckt med en kitinplåt på ryggsidans främre del. Vid kitinplåtens främre kant sticker den starkt utvecklade snabeln fram och ser ut som ett huvud. Den bakre delen av kroppen är i högsta grad tänjbar, trots att den är täckt av en läderartad hud. En fästing som i fastande tillstånd har en kroppslängd av drygt 2 millimeter kan efter att ha sugit sig full av blod svälla ut till storleken av en liten böna.

De mjuka fästingarna (Argasidae) är på ovansidan täckta av en oval skiva som är uppböjd i kanten. Dessa arter är 4 - 6 mm långa.

Beteende[redigera | redigera wikitext]

De unga djuren håller till på gräs och buskar, gärna längst ut i toppen av ett långt grässtrå. Därifrån hakar de sig fast vid varmblodiga djur, även människor, som går förbi. När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars mundelar (snabel) har kraftiga hakar som gör att de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Fästingen stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod, och upptäcks vanligen först när den svällt upp till en iögonfallande storlek. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.

De mjuka fästingarna har ett levnadssätt som mera liknar vägglössens. De gömmer sig på dagen och kommer fram nattetid för att suga blod. En känd mjuk fästingart är giftvägglusen från Miana (Argas persicus). I början på 1900-talet kunde den göra hela byar obeboeliga. Den förekommer i Iran och Egypten. Även i Europa förekommer en art, Argas reflexus, som påträffats i Italien, Frankrike och Tyskland, särskilt i duvslag. Ibland kan den till och med angripa människor.

Livscykel[redigera | redigera wikitext]

Alla fästingar behöver tre olika värdar för att fullfölja sin livscykel. Fästingarna genomgår ett sexbent larvstadium, men får med tiden 8 ben försedda med häftskivor. Larven livnär sig på blod från små reptiler, fåglar och mindre däggdjur. Det är de vuxna fästingarna som parasiterar på större däggdjur.

Naturliga fiender[redigera | redigera wikitext]

Fästingar har många naturliga fiender. Man har kunnat konstatera att parasitsteklar, skalbaggar (bl.a. jordlöpare och kortvingar), enkelfotingar, fåglar, spindlar (bl.a. vargspindlar) och myror (bl.a. ettermyror) äter fästingar.[1]

Borttagning av fästing[redigera | redigera wikitext]

Fästingar bör avlägsnas direkt när de påträffas på huden. Det finns publikationer som talar för att fästingen skall snabbfrysas innan den plockas bort då detta slår ut fästingens kräkreflex. Fästingens kräkreflex är sensibel och kan lätt triggas vid borttagandet. Om man snabbfryser fästingen innan borttagandet är det viktigt att undvika frysskador. Det finns olika skolor om huruvida fästingen ska dras rakt ut eller vridas ut när den plockas bort. Oberoende av om man vrider eller drar så skall fästingen hållas så nära huden som möjligt. Fästingborttagare finns att köpa på apotek och underlättar borttagning. Om man försöker rycka bort en fästing med våld kan den med den hullingförsedda snabeln bli kvar i såret och kan där vålla inflammation. Smör, olja eller nagellack bör inte användas, för då kan fästingen smitta ner värden, innan den släpper. Om en del av fästingen blir kvar, kan det bli en lokal liten svullnad, liknande en böld eller acne.

Sjukdomsspridare[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: fästingburna sjukdomar

Fästingar kan överföra ett flertal sjukdomar till människan. De vanligaste i Sverige är borrelios och TBE. Det finns även fästingburen tyfus. Många djurarter har sina egna fästingburna sjukdomar, till exempel ehrlichios, vilket är ett problem vid boskapshållning.

Borreliainfektioner brukar inledningsvis typiskt yppa sig som en ringformig, växande rodnad kring bettstället. Om man efter 2–30 dagar efter fästingbettet ser en sådan rodnad, vilken växer till en handflatas storlek, så skall man omedelbart uppsöka läkare. Denna rodnad visar sig bara hos 50–75 % av dem som blivit smittade med borrelia. Alla får dock influensaliknande symptom (sommarinfluensa). Utan behandling kan allvarliga, kroniska besvär som svår klåda, trötthet, aptitlöshet, njurpåverkan, svullnad, huvudvärk, nackstelhet och ledbesvär uppträda.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Fästingar och naturliga fiender”. http://www.entomologi.se/cgi-bin/enter_sp.cgi?iljwhat=5005. Läst 26 augusti 2012. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]