Fredrik Vilhelm I av Brandenburg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fredrik Vilhelm I av Brandenburg
Fredrik Vilhelm (1620-1688), kurfurste av Brandenburg
Kurfurste och markgreve av Brandenburg
Hertig av Preussen
Regeringstid 1 december 1640 - 29 april 1688
Företrädare Georg Vilhelm av Brandenburg
Efterträdare Fredrik I av Preussen
Gemåler
  1. Lovisa Henrietta av Oranien-Nassau
  2. Sofia Dorotea av Holstein
Barn Med Lovisa Henrietta:
Vilhelm Henrik av Brandenburg
Karl Emil av Brandenburg
Fredrik I av Preussen
Amalia
Henrik
Ludvig
Med Sofia Dorotea:

Filip Vilhelm
Maria Amalia
Albert Fredrik
Karl Filip
Elisabeth Sofia av Brandenburg
Dorotea
Kristian Ludvig

Ätt Huset Hohenzollern
Far Georg Vilhelm av Brandenburg
Mor Elisabeth Charlotta av Pfalz
Född 16 februari 1620
Berlin, Brandenburg
Död 29 april 1688 (68 år)
Potsdam, Brandenburg
Begravd Berliner Dom, Berlin

Fredrik Vilhelm (ty. Friedrich Wilhelm, der Grosse Kurfürst ["den store kurfursten"]), född 16 februari 1620, död 29 april 1688, var kurfurste och markgreve av Brandenburg från 1640 till sin död.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Han var son till Georg Vilhelm av Brandenburg och dennes hustru Elisabeth Charlotta av Pfalz. Som ung vistades han flera år i Nederländerna, där han tog starka intryck och knöt kontakter med Fredrik Henrik av Oranien, vars dotter han 1646 gifte sig med, sedan de sedan Gustav II Adolfs livstid dryftade planerna på ett giftermål med hans dotter Kristina strandat.[1]

Farderns gunstling Adam zu Schwarzenberg och den av honom förda kejsarvänliga politiken, som för en osäker vinst prisgett landet åt svenskarnas härjningar, ogillades av Fredrik Vilhelm, som efter faderns död 1640 inledde stilleståndsförhandlingar med svenskarna. Även om det slutna fördraget aldrig ratificerades, upphörde alla fientligheter, och Fredrik Vilhelm avskedade nästan alla sina trupper, något han senare bittert ångrade. Utan maktmedel men med stor ihärdighet drev sedan Fredrik Vilhelm på Westfaliska fredskongressen sina arvsanspråk på Pommern och lyckades tack vare stöd för Nederländerna och Frankrike rädda en del av detta land och få en riklig ersättning för resten.[1]

Under de följande åren lade han ned stort arbete på grundvalen till en ny, mer effektiv förvaltning och en stående här och lyckades åtminstone i vissa av sina stater öka sin makt på ständernas bekostnad. Ett mindre välbetänkt försök att med vapenmakt lösa tvisten om det Jülichska arvet misslyckades. Först 1666 kom en definitiv delning i godo till stånd. När Karl X Gustaf 1655 angrep Polen, blev Fredrik Vilhelms läge ganska besvärligt. För den polske kungen, som var hans länsherre och endast på betungande villkor förlänat honom Ostpreussen hade han visserligen mycket lite sympati, men Sveriges växande makt innebar samtidigt ett stort hot. I januari 1656 tvingades Fredrik Vilhelm visserligen erkänna Sveriges överhöghet över Ostpreussen, men med stor diplomatisk skicklighet och kallsinnighet lyckades han spela sina kort så väl, att först Sverige och sedan Polen erkände hans suveränitet, vilken 1660 bekräftades genom freden i Oliva.[1]

Fredrik Vilhelm bröt därefter, delvis med ganska hårda medel, de motspänstiga preussiska ständernas makt och gjorde sig även i Preussen så gott som enväldig. Sitt arbete på landets inre uppbyggnad fortsatte han och anlade bland annat 1668 Friedrich-Wilhelm-kanalen, som förband Oder med Spree. Han upprättade även en örlogsflotta och anlade kolonier på Afrikas västkust. Frankrikes tilltagande makt vid Rhen oroade Fredrik Vilhelm, och vid Ludvig XIV:s angrepp på Nederländerna skyndade han detta land till hjälp. Sveriges försök att bistå Frankrike gav honom tillfälle att återuppta de aldrig glömda anspråken på Svenska Pommern, och 1675-78 lyckades han också erövra hela detta område men tvingades av den segrande Ludvig XIV att i freden i Saint Germain 1679 återlämna hela det erövrade området.[1]

Missmodig övergav Fredrik Vilhelm då sin kejsarvänliga politik, varigenom de franska reunionerna underlättades, mottog subsidier av Ludvig XIV och lovade honom sin röst vid nästa kejsarval. Under sina sista år avlägsnade han sig dock åter från Frankrike, mottog fördrivna hugenotter i sitt land, varigenom näringslivet främjades, och slöt 1686 ett hemligt avtal med kejsaren, där han mot erhållande av kretsen Schwiebus uppgav de anspråk han hade på delar av Schlesien, och lovade kejsaren sitt understöd i spanska tronföljdsfrågan.[1]

Han ledde de brandenburgska trupperna i slaget vid Fehrbellin 1675. Han grundade Churfürstliche Bibliothek zu Cölln an der Spree 1661.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Fredrik Vilhelm var gift två gånger, första gången från 1646 till 1667 med Lovisa Henrietta av Oranien-Nassau, med vilken han fick sex barn, och andra gången från 1668 till sin död med Sofia Dorotea av Holstein, med vilken han fick sju barn.

Till förmån för sina fyra söner med Sofia Dorothea av Holstein företog han i sitt testamente en delning av statsområdet, men testamentet omstörtades efter hans död.[1]

Barn[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932


Företrädare:
Georg Vilhelm
Kurfurste av Brandenburg
1640-1688
Efterträdare:
Fredrik III