Mark Brandenburg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om det historiska markgrevskapet och kurfurstendömet Brandenburg. För andra betydelser, se Brandenburg (olika betydelser).
Markgrevskapet Brandenburg
Tyska: Mark Brandenburg
Polska: Marchia Brandenburska

1157–1815
Civil flag of Prussia 1701-1935.svg


Vapen

Brandenburg omkring 1320.
Brandenburg omkring 1320.
Huvudstad Brandenburg an der Havel (1157-1417), Berlin-Cölln (1417-1806)
Största stad Berlin
Språk Tyska
Religion Katolicism, Lutherdom, Kalvinism
Statsskick Monarki (Markgrevskap och kurfurstendöme inom Tysk-romerska riket)
Sista markgreve och kurfurste Fredrik Vilhelm IV av Brandenburg (kurfurste 1797–1806)
Bildades 1157
 – bildades genom Erövring av Brandenburg an der Havel
 – bildades ur Nordmark
Upphörde 1806
 – upphörde genom Tysk-romerska rikets upplösning
 – uppgick i Provinsen Brandenburg i Kungariket Preussen
I dag del av Tyskland och Polen

Markgrevskapet Brandenburg (tyska: Mark Brandenburg, polska: Marchia Brandenburska, latin: Marchia Brandenburgensis), efter 1356 även Kurfurstendömet Brandenburg, är ett historiskt landskap och en tidigare stat i dagens nordöstra Tyskland och västra Polen. Markgrevskapet Brandenburg grundades av Albrekt Björnen 1157, som ett rikslän i det Tysk-romerska riket, och döptes efter sin första huvudstad, Brandenburg an der Havel. Berlin blev dess huvudstad under 1400-talet. Staten Brandenburg kom, genom personalunion från 1600-talet, att bilda kärnan i Kungadömet Preussen och så småningom även det Tyska kejsardömet. Från 1815 upphörde Mark Brandenburg som suverän stat och blev därefter den preussiska provinsen Brandenburg.

Geografiskt omfattade Mark Brandenburg dagens förbundsland Brandenburg, Berlin och norra Sachsen-Anhalt (området Altmark), samt i nuvarande Polen även området Neumark, som bestod av dagens vojvodskap Lubuskie och en liten del av vojvodskapet Pomorskie. De södra delarna av dagens Brandenburg omkring Jüterbog och Niederlausitz var historiskt inte del av Mark Brandenburg.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Under ätten Askanien (1157-1320)[redigera | redigera wikitext]

Brandenburgs domkyrka, påbörjad 1165, står på platsen för den tidigare slaviska borgen Brandenburg.

Under tidig medeltid hade Brandenburg styrts av slaver, då området genom Henrik I:s erövring av Brennaburg och Otto I:s upprättande av biskopsdömena Havelberg och Brandenburg an der Havel kom under tyskt inflytande. Efter 983 gick provinsen förlorad genom ett uppror av västslaverna i området.

Mark Brandenburg uppstod ur markgrevskapet Nordmark, bildat år 965, inom det Tysk-romerska riket. Området utgjorde gränstrakten mot de slaviska rikena mellan Elbe och Oder. Albrekt Björnen fick 1134 Nordmark i förläning och med erövringen av Prignitz och Zauche samt Spree- och Havelländerna lades grunden till markgrevskapet Brandenburg. Namnet Mark Brandenburg (markgrevskapet Brandenburg) uppstod 1157 efter att Albrekt Björnen av huset Askanien erövrat borgen Brandenburg, i nuvarande Brandenburg an der Havel, från den konkurrerande slaviske härskaren Jaxa av Köpenick. Den siste slaviske kungen i området, Pribislav av Hevellerna, hade dött 1150 utan arvingar. Albrekt var den förste att kalla sig markgreve av Brandenburg,, återupprättade 1161 biskopsdömena och inkallade västerifrån tyska bönder. Under 1100-talet och 1200-talet flyttades gränsen för Brandenburg gradvis österut under den så kallade Ostsiedlung-perioden, och de flesta medeltida städerna, biskopsstiften och klostren i området grundades av bosättare från västra och södra Tyskland under denna tid.

Under kampen om den tysk-romerska kejsarkronan stod Albrekt Björnen på Fredrik Barbarossas sida. De närmast följande efterträdarna, Otto I, Otto II samt Albrekt II ägnade sig främst åt statsbildningens konsolidering, men under Albrekt II:s söner, Johan I och Otto III, fortsattes Brandenburgs utvidgingning med nya landområden som Barnim, Teltow, Sternberg, Uckermark, Neumark, Lebus och Oberlausitz. Nya städer som Altlandsberg, Frankfurt an der Oder och Berlin grundades.

Efter brödernas död 1266 respektive 1267, delades landet mellan två grenar av det markgrevliga huset, Stendal-linjen och Salzwedel-linjen. Sedan markgreven Valdemar återförenade de båda delarna, utslocknade askaniernas brandeburgska gren. I samband med detta gick flera tidigare erövrade områden, främst Lausitz, förlorade.

Under ätterna Wittelsbach och Luxemburg (1320-1415)[redigera | redigera wikitext]

Kung Ludvig av huset Wittelsbach gav 1323 sin omyndiga son Ludvig Brandenburg i förläning. Mot wittelsbacharna gjorde den av Karl IV gynnade så kallade falske Valdemar uppror. Under kejsar Ludvig IV:s andre son Ludvig Romaren fick Brandenburg 1356 genom "Gyllene bullan" sin kurfurstendömevärdighet bekräftad.[1] Markgrevarna av Brandenburg var fram till Tysk-romerska rikets formella upplösning 1806 en av sju kurfurstar som valde den nye kungen av Tyskland och därmed den nye kejsaren. Kurfursten av Brandenburg bar den ärftliga titeln Erzkämmerer (ärkekammarherre), ett av de sju formella riksämbetena och det sjätte högsta i rang efter kejsaren, och hade som uppgift att bära spiran vid kejsarens kröning.

Kejsar Karl IV, som 1373-77 själv uppehöll sig i Brandenburg, bringade under den siste av ätten Wittelsbach i Bayern, Otto V av Bayern, över till sin ätt huset Luxemburg 1373. Han regerade i namn av sin son Wencel och återställde ordningen i furstendömet. Karl IV:s andre son Sigismund av Ungern pantsatte 1388 Brandenburg till Jobst av Mähren och sålde 1402 Neumark till Tyska orden.

Under ätten Hohenzollern (1415-1815)[redigera | redigera wikitext]

Staden Tangermünde var under senmedeltiden kurfurstarnas viktigaste residens.

Efter Jobsts död 1411 utnämnde Sigismund sin råds- och fältherre borggreven Fredrik av Nürnberg av huset Hohenzollern till ståthållare och 1415 till markgreve av Brandenburg. Den formella förläningen skedde 1417 i Konstanz. Den nye herren av landet inlöste pantsatta områden och förmådde städerna och adeln i området att hylla honom, samtidigt som han erkände deras privilegier. Markgrevarna hade vid denna tid Tangermünde vid Elbe som huvudsakligt residens. Ätten Hohenzollern skulle komma att regera Brandenburg ända fram till monarkins avskaffande 1918.

Under sonen Fredrik II av Brandenburg underkuvades städerna, särskilt Berlin, och han återvann även Neumark 1455 och 1462 en del av Niederlausitz till Brandenburg. Albrekt Akilles av Brandenburg skiljde genom lagen av 1473, Dispositio Achillea, de frankiska furstendömena från Brandenburg, men gjorde samtidigt kurfurstendömet, med alla eventuella nyförvärvade områden, odelbart, något som dock inte skulle komma att följas fullt ut. Med kraft hävdade han och sonen Johan Cicero av Brandenburg gemensamt de furstliga rättigheterna mot adel och städer, och under Joakim I av Brandenburg befästes de ytterligare.[2] På 1480-talet flyttades markgrevarnas residens och kurfurstendömets administration permanent till Berlins stadsslott i den dåvarande staden Cölln, dagens Spreeinsel i Berlin. Från denna tid etablerades Berlin som huvudstad.

Berlins stadsslott under renässansen.

Joakim I av Brandenburg intog en avvisande hållning mot reformationen, och grundade 1506 universitetet i Frankfurt och 1516 kammarrätten i Berlin som högsta domstol. Vid Joakim I:s död 1535 delades Brandenburg mellan bröderna Joakim II av Brandenburg, som blev kurfurste av Brandenburg, och Johan av Brandenburg-Küstrin, som erhöll den mindre östra delen, markgrevskapet Brandenburg-Küstrin. Joakim II och Johan anslöt 1539 Brandenburg till reformationen. Trots de ökade inkomster furstarna fick genom reformationen, tvingades de på grund av finansiella svårigheter ge större självstyre åt städerna.

Då Johan dog utan söner 1571 återförenades de båda delarna. Johan Georg av Brandenburg återförenade det brandenburgska området, och hans äldste son, Joakim Fredrik av Brandenburg, tryggade kurfurstendömmets odelbarhet, samtidigt som han överlämnade åt sina halvbröder Kristian och Joachim Ernst de hohenzollernska furstendömena Ansbach och Bayreuth. Han grundade 1605 geheimerådskollegiet som högsta förvaltningsmyndighet.

Brandenburg-Preussen[redigera | redigera wikitext]

Brandenburg-Preussens territoriella utveckling 1600-1795

Johan Sigismund av Brandenburg, son till Johan Georg, blev 1618 även hertig av Preussen och förvarade 1614 det jülich-kleveska arvet med Kleve, Mark, Ravensberg och Ravenstein. Under hans efterträdare Georg Vilhelm av Brandenburg lyckades det svagt rustade Brandeburg inte få sin neutralitetspolitik respekterade under trettioåriga kriget utan hölls 1626 delvis besatt av Tillys och tysk-romerska kejsarens trupper. Furst Georg Vilhelm tvingades 1631 av Gustav II Adolf till allians med Sverige och landet fick sedan det efter freden i Prag 1635 slutit sig till Sveriges fiender delvis tjänstgöra som krigsskådeplats. Fredrik Vilhelm I av Brandenburg, "den store kurfursten", tryggade Brandenburgs besittningar och ökade dessa genom erövringar från både Sverige och Polen, och skapade den brandenburgisk-preussiska staten. I slaget vid Fehrbellin besegrade den brandenburgska armén den svenska armén under det skånska kriget, vilket blev början på Brandenburg-Preussens militära dominans i regionen. År 1701 utropade sig kurfursten Fredrik III av Brandenburg till Fredrik I, kung i Preussen.

För staten Brandenburg-Preussens historia efter 1701, se även uppslagsordet Preussen.

Mark Brandenburg efter 1806[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Brandenburg (provins)

På grund av Tysk-romerska rikets upplösning år 1806 upphörde Brandenburg att vara kurfurstendöme. Efter Preussens nederlag mot Napoleon tillföll genom freden i Tilsit 1807 de västra delarna av Brandenburg, Altmark, den franska satellitstaten Kungariket Westphalen, som bestod fram till 1813, medan de centrala och östra delarna förblev under preussisk kontroll.

Efter Napoleonkrigen ersattes från 1815 markgrevskapet inom Kungariket Preussen av provinsen Brandenburg med Berlin som residensstad. Landskapet Altmark, som återgick till Preussen efter Kungariket Westphalens upplösning, blev en del av provinsen Sachsen, med Magdeburg som residensstad. Genom denna administrativa och politiska reform var därigenom Mark Brandenburg som stat formellt absorberad i kungariket Preussen, med Berlin som kungariket Preussens huvudstad.

Mellan 1815 och monarkins avskaffande 1918 behöll kungarna av Preussen och de tyska kejsarna formellt titeln Markgreve av Brandenburg.

Namnet i modern tid[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Brandenburg

Namnet Mark Brandenburg används fortfarande idag synonymt med förbundslandet Brandenburg, vars formella namn är Land Brandenburg; de moderna gränserna överensstämmer dock inte med de historiska, varför termen har olika betydelse i modern respektive historisk mening.

Historiska landskap och provinser inom Brandenburg[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Mark Brandenburg
  1. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1939
  2. ^ Svensk uppslagsbok, 1939