Friedrich Ebert

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Ebert” leder hit. För andra betydelser, se Ebert (olika betydelser).
Friedrich Ebert


Ämbetsperiod
11 februari 1919–28 februari 1925
Kansler Philipp Scheidemann
Gustav Bauer
Hermann Müller
Konstantin Fehrenbach
Joseph Wirth
Wilhelm Cuno
Gustav Stresemann
Wilhelm Marx
Hans Luther
Företrädare Vilhelm II (som Tysklands statsöverhuvud)
Efterträdare Paul von Hindenburg

Ämbetsperiod
9 november10 november, 1918
President Ingen
Företrädare Max av Baden
Efterträdare Philipp Scheidemann

Född 4 februari 1871
Heidelberg, Storhertigdömet Baden
Död 28 februari 1925 (54 år)
Berlin, Tyskland
Politiskt parti Socialdemokraterna

Friedrich "Fritz" Ebert, född 4 februari 1871 i Heidelberg, Baden, död 28 februari 1925 i Berlin, var en tysk statsman. Han var socialdemokrat samt regeringschef i den provisoriska tyska regeringen 1918-1919 och Weimarrepublikens förste president 1919-1925.

Ebert, som var son till en skräddare, var först sadelmakare, anslöt sig som ung till socialdemokratin och blev 1892 redaktör i "Bremer Bürgerzeitung". Han valdes 1900 till ledamot av Bremens folkrepresentation ("Bürgerschaft") och blev samma år ledare av arbetarsekretariatet där, blev 1905 sekreterare i socialdemokratiska partiets styrelse och var efter August Bebels död partiets ordförande 1913-19 (först jämte Hugo Haase, sedan jämte Philipp Scheidemann).

I riksdagen invaldes han 1912 (för Elberfeld och Barmen) och blev 1916 efter Haases utträde ur den socialdemokratiska riksdagsgruppen dennas ledare. I maj 1918 blev han, efter Scheidemann, ordförande i riksdagens huvudutskott. Ebert avböjde i oktober samma år en av prins Max av Baden erbjuden plats i dennes kabinett och frambar 7 november till denne socialdemokratiska partistyrelsens ultimatum om kejsarens abdikation, kronprinsens tronföljdsavsägelse m.m.

Revolutionsdagen 9 november överlämnade prins Max rikskanslersposten till Ebert, som mottog den, men under händelsernas tryck 10 november fann sig föranlåten att i stället inträda som en av de sex "folkombudsmännen" i en provisorisk sexmannaregering, där han delade presidiet med den oavhängige socialdemokraten Haase. Efter de oavhängigas utträde ur regeringen (28 december samma år) var Ebert formellt dennas ledare, med Gustav Noske som dess förnämsta drivande kraft. Av den i Weimar sammanträdda nationalförsamlingen valdes han 11 februari 1919 med 277 av 328 avgivna röster (51 avhöll sig från att rösta, och 49 röstade på Arthur von Posadowsky-Wehner) till provisorisk rikspresident och utsåg då Scheidemann till ministerpresident.

Under sin riksdagsmannabana hade Ebert framträtt som en moderat och besinningsfull sydtysk av allt annat än revolutionär läggning, och efter 1918 års revolution har han som regeringsmedlem och rikspresident efter sig företeende omständigheter sökt motarbeta ytterligare brådstörtade omvälvningar. Hans samarbete med både socialdemokratiska och borgerliga rikskanslerer var gott och på det hela taget lyckades väl fylla sin utjämnande uppgift under partistriderna. Utåt uppträdde han enkelt och värdigt, och hånet mot honom från borgerligt högerhåll, stundom framträdande i början av hans ämbetstid, tystnade efterhand. Han är begraven i Heidelberg.

Eberts son Friedrich Ebert den yngre blev från 1945 en ledande politiker i Östtyskland.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Kejsare Vilhelm II
Tysklands rikspresident
1919-1925
Efterträdare:
Paul von Hindenburg