Paul von Hindenburg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser av Hindenburg, se Hindenburg.

Paul von Hindenburg


Ämbetsperiod
12 maj 1925–2 augusti 1934
Kansler Hans Luther (1925-1926)
Wilhelm Marx (1926-1928)
Hermann Müller (1928-1930)
Heinrich Brüning(1930-1932)
Franz von Papen (1932)
Kurt von Schleicher (1932-1933)
Adolf Hitler (1933-1934)
Företrädare Friedrich Ebert
Efterträdare Adolf Hitler
(Führer och rikskansler)

Född 2 oktober 1847
Posen, Posen, Preussen
Död 2 augusti 1934 (86 år)
Gut Neudeck, Ostpreussen, Preussen, Tyskland
Politiskt parti Inget
Maka Gertrud von Hindenburg
Yrke Militär,Politiker
Namnteckning Paul von Hindenburgs namnteckning
Hindenburg (t.v.) och Ludendorff

Paul von Hindenburg, Paul Ludwig Hans Anton von Beneckendorff und von Hindenburg, född 2 oktober 1847 i Posen, Preussen (nuvarande Poznań i Polen), död 2 augusti 1934Gut Neudeck i Ostpreussen, Tyskland (nuvarande Ogrodzieniec, Susz, Polen), var en tysk militär och statsman; generalfältmarskalk 1914, generalstabschef 1916, rikspresident i Weimarrepubliken 19251934. Han var son till officeren och godsägaren Robert von Beneckendorff und von Hindenburg och Luise Schwickart samt far till Oskar von Hindenburg.

Hindenburg vann sedan han återinkallats från pensionen uppmärksamhet genom segrarna vid Tannenberg och Masuriska sjöarna 1914, och kom under första världskriget att dominera såväl krigföringen som Tysklands politiska liv, i praktiken som militärdiktator. Han pensionerades åter efter krigsslutet men övertalades att ställa upp i presidentvalet 1925 och segrade. Den djupt konservative Hindenburg parade skepticism mot Weimarrepublikens partipolitik och parlamentarism med följsamhet mot konstitutionen och den demokratiska ordningen och hyste ett djupt förakt och misstro mot nazismen. Han återvaldes 1932 för ännu en sjuårsperiod i kamp med nazistpartiets allt starkare Adolf Hitler. Den 30 januari 1933 tvingades han trots det utse Hitler till rikskansler, sedan försök att upprätta en "presidentregering" utan riksdagens stöd strandat, och avled 86 år gammal året därpå, varpå Hitler anammade presidentposten som Führer und Reichskanzler ("Ledare och rikskansler"). Han var under Hitlers första månader vid makten ansvarig för godkännandet av Riksdagsbrandförordningen den 27 februari (Reichstagsbrandverordnung) och Fullmaktslagen den 23 mars (Ermächtigungsgesetz), som åsidosatte de konstitutionella rättigheterna respektive gav Hitlers regering makt att fram till 23 mars 1937 stifta lagar oberoende av riksdag och konstitution.

Innehåll

[redigera] Biografi

Efter skolgång i Wahlstatt (dagens Legnickie, Polen) och i kadettskolan i Berlin blev Hindenburg officer i preussiska armén. Som ung löjtnant stred han i slaget vid Königgrätz 1866 och deltog i det fransk-tyska kriget 1870-1871. Under 1890-talet tjänstgjorde han bland annat vid preussiska krigsministeriet i Berlin. 1903 utnämndes han till general.

[redigera] Första världskriget

Han avgick med pension 1911 från sin befattning som chef för en armékår, men när första världskriget bröt ut återkallades Hindenburg i aktiv tjänst i augusti 1914 för att ersätta Max von Prittwitz som chef för 8:e armén som stred i Ostpreussen. Till stabschef fick han Erich Ludendorff. De anlände lagom till 8:e armén för att leda den till seger i slaget vid Tannenberg och senare i slaget vid de Masuriska sjöarna 14 september 1914. Hindenburg blev nationalhjälte och utnämndes i november 1914 till fältmarskalk och blev överbefälhavare för östfronten. Ludendorff fick han med sig som stabschef. De bildade ett framgångsrikt par under kriget, där Ludendorff stod för idéerna och Hindenburg för lugnet och ansvaret. De båda ansåg att östfronten borde få mer resurser på västfrontens bekostnad, tvärtemot generalstabschefen Erich von Falkenhayns syn på kriget. När denne fick avgå utsågs Hindenburg 29 augusti 1916 till generalstabschef och chef för Oberste Heeresleitung. Under de sista två åren av första världskriget styrde Hindenburg tillsammans med Ludendorff mer eller mindre Tyskland som en diktatur. Under denna period lyckades de med att sluta separatfred med både Ryssland och Rumänien. Hindenburg dominerades dock av Ludendorffs tänkande, bland annat dennes extrema politiska tankar och tanken på att en total tysk seger var möjlig.

Trots att det var de själva som efter 1918 års sommaroffensiv 29 september 1918 ställde ultimatum till dåvarande riksregeringen, och fordrade att vapenstilleståndsförhandlingar skulle inledas, framställde de efter kriget den så kallade dolkstötslegenden, som lade grunden till nazismens dragningskraft i Tyskland.

[redigera] Rikspresident

Hindenburg efterträdde Friedrich Ebert som president i Weimarrepubliken efter Eberts död i april 1925. Hindenburg var egentligen monarkist; innan han accepterade nomineringen till presidentkandidat, reste han till Nederländerna för att få godkännande från den tidigare kejsaren Vilhelm II. Hindenburg tillhörde inte något parti, men får betraktas som oberoende konservativ. När han blev president stöddes han av de konservativa och nationalistiska krafterna i landet. Hindenburg återvaldes i presidentvalet 1932 efter övertalning då man ansåg att han var den ende som kunde besegra Hitler. Nu fick Hindenburg främst med stöd av den politiska mitten och även av socialdemokraterna, som såg den pliktmedvetne gamle militären som en garant för republikens fortlevnad gentemot de allt starkare partierna på ytterkanterna, nationalsocialisterna och kommunisterna.

Hindenburgs begravning. Hitler talar.

Efter flera spruckna tyska regeringar utsåg Hindenburg med stor tvekan nazistledaren Adolf Hitler till rikskansler 1933. Efter riksdagshusbranden upplöste Hindenburg, på Hitlers begäran, riksdagen. Den nyvalda riksdagen gav Hitler extraordinära maktbefogenheter enligt fullmaktslagarna, med stöd av Artikel 48 i Weimarförfattningen. När Paul von Hindenburg avled i augusti 1934 avskaffade Hitler omedelbart posten som rikspresident och utropade sig till Führer und Reichskanzler. Därmed blev Hitler Tysklands ledare.

[redigera] Kuriosa

IKEAs grundare Ingvar Kamprad är avlägset släkt med Paul von Hindenburg.

[redigera] Källor

  • Frankland, Noble (red.), The encyclopedia of 20th century warfare (1989). ISBN 0-517-56770-9. (Biografidelen 1866-1918)

[redigera] Se även


Företrädare:
Friedrich Ebert
Tysklands rikspresident
1925–1934
Efterträdare:
Adolf Hitler
(Som Führer och rikskansler)

Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk