Franz von Papen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Franz von Papen

Franz von Papen år 1933.

Ämbetsperiod
1 juni 1932–17 november 1932
President Paul von Hindenburg
Företrädare Heinrich Brüning
Efterträdare Kurt von Schleicher

Tysklands vice rikskansler
Ämbetsperiod
30 januari 1933–7 augusti 1934
President Paul von Hindenburg
Kansler Adolf Hitler
Företrädare Hermann Dietrich
Efterträdare

Ämbetsperiod
20 juli 1932–3 december 1932
President Paul von Hindenburg
Företrädare Otto Braun
Efterträdare Kurt von Schleicher
Ämbetsperiod
30 januari 1933–10 april 1933
President Paul von Hindenburg
Kansler Adolf Hitler
Företrädare Kurt von Schleicher
Efterträdare Hermann Göring

Född Franz Joseph Hermann Michael Maria von Papen
29 oktober 1879
Werl, Provinsen Westfalen, Preussen, Kejsardömet Tyskland
Död 2 maj 1969 (89 år)
Obersasbach, Baden-Württemberg, Västtyskland
Gravplats Wallerfangen
Nationalitet Tysk
Politiskt parti Centrumpartiet
Oberoende (från 1932)
Maka Martha von Boch-Galhau (1880–1961; giftermål 1905)
Barn Marie Antoinette
Isabelle
Margarete
Friedrich Franz
Stephanie Marie Antoinette
Militärtjänst
Grad Överstelöjtnant
Slag/Krig Första världskriget
Franz von Papen under Nürnbergprocessen.

Franz Joseph Hermann Michael Maria von Papen (lyssna ), född 29 oktober 1879 i Werl, död 2 maj 1969 i Obersasbach, var en tysk friherre, politiker, diplomat och militär. Han var tidvis oberoende, tidvis centrumpolitiker. von Papen var tysk rikskansler från juni till november 1932 och senare vicekansler från den 30 januari 1933 till den 7 augusti 1934 i Adolf Hitlers regering.

Efter andra världskriget ställdes von Papen inför rätta inför den internationella militärtribunalen i Nürnberg. Domstolen ansåg honom icke skyldig enligt åtalspunkterna och frikände honom.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Papen började sin bana som kavalleriofficer och var några år före första världskriget militärattaché i Mexiko, senare i Washington. Han anklagades här av ententen för spioneri. Efter att ha blivit hemsänd efter USA:s inträde i kriget tjänstgjorde han 1918 som generalstabschef vid 4:e turkiska armén under fälttåget i Palestina. Papens parlamentariska verksamhet inskränkte sig länge till medlemskap i preussiska lantdagen 1921-1932, där han tillhörde centrumpartiet. Han utövade dock ett mera betydelsefullt politiskt inflytande än allmänheten hade kunskap om, bland annat i egenskap av ordförande för partiorganet Germania. Inom partiet företrädde von Papen alltid en konservativt orienterad politik, ofta i motsats till partiledningens linje.[1]

Rikskansler[redigera | redigera wikitext]

Papen, som sedan slutet av 1920-talet tillhörde president Hindenburgs innersta krets, utsågs, efter regeringen Brünings avsked, till rikskansler och chef för det så kallade baronkabinettet i juni 1932; en regering utgjord av högadliga teknokrater utan stöd i riksdagen. Kort därefter avsatte han också, under kuppliknande former, Preussens socialdemokratiska regering, och gjorde sig själv till rikskommissarie.

Efter att hans första statsbudget avslagits lät Papen upplösa den tyska riksdagen och utlyste nyval. Samtidigt regerade han med stöd av paragraf 48 i författningen, genom så kallade nödförordningar. I hopp om kunna stabilisera läget förde von Papen och hans krets efter valet underhandlingar med dess största segrare, nationalsocialisterna, varvid Adolf Hitler erbjöds posten som vicekansler i hans regering, något som han avvisade. Efter hot om misstroendeförklaring från den nya riksdagens sida i september 1932 lät von Papen på nytt upplösa densamma och föranstaltade om nya val i november månad, i vilka nazisterna förlorade två miljoner röster. Stärkt av nazisternas tillbakagång erbjöd von Papen på nytt, och på samma villkor som tidigare, Hitler inträde i regeringen. Denne krävde dock posten som rikskansler, något som president Hindenburg inte kunde acceptera.

Efter meningsskiljaktigheter inom administrationen om den framtida politiska strategin tvingades Papen att avgå och han efterträddes av generalen Kurt von Schleicher. von Schleicher försökte splittra nazisterna genom att bland annat erbjuda Gregor Strasser och hans falang ministerposter. von Schleichers manöver kom dock att undermineras av von Papen, som samtidigt lyckades komma överens med det konservativa tysknationella partiet och Hitler om en ny regering, med Hitler som rikskansler och sig själv som vicekansler och regeringschef i den största delstaten Preußen.

von Papen, som på detta sätt hoppades kunna tygla Hitler och nazisterna, lyckades förmå president Hindenburg att acceptera regeringsförslaget, varvid Schleicher avskedades för att efterträdas av den nya regeringen den 30 januari 1933. I Hitlers kabinett hade nazisterna endast två ministerposter (Wilhelm Frick som i stort sett maktlös inrikesminister och Hermann Göring som minister utan portfölj) men med chefskapet för regeringen i Hitlers hand var Papens spel snart förlorat, och hans politiska inflytande minskade snabbt. Inom ett halvår var nazisternas makt total, regeringen nazifierad och alla andra partier förbjudna.

Diplomat[redigera | redigera wikitext]

von Papen ledde förhandlingarna med Vatikanen om ett nytt konkordat och blev den som jämte kardinal Eugenio Pacelli undertecknade det slutliga Reichskonkordat den 20 juli 1933.

Den 17 juni 1934 höll von Papen ett tal i Marburg. Han riktade kritik mot den nationalsocialistiska regeringen och förkastade dess användning av våld. Talet gjorde Hitler rasande och han menade att von Papen och de som hade skrivit talet – Erich Klausener, Herbert von Bose och Edgar Julius Jung – samt SA-chefen Ernst Röhm förberedde en statskupp. I samband med de långa knivarnas natt kort därefter mördades Klausener, von Bose, Jung och Röhm, medan von Papen skonades. Av naturliga skäl bedömdes han därefter som opålitlig och avskedades som vicekansler. Han var därefter utsänd som Tyska rikets chefsdiplomat i Österrike för att undergräva regeringen Schuschnigg och därmed förbereda marken för Anschluss, Nazitysklands annektering av Österrike. Under andra världskriget var von Papen ambassadör i Turkiet fram till 1944, då de diplomatiska förbindelserna bröts.

Nürnbergprocessen[redigera | redigera wikitext]

Tillsammans med 21 andra tyska politiker och militärer ställdes von Papen i november 1945 inför Internationella militärtribunalen i Nürnberg, där han åtalades för planerande av anfallskrig och brott mot freden. Domstolen fastslog att von Papen hade hjälpt Hitler att gripa makten i januari 1933, men att han inte hade deltagit i Nazitysklands planer på anfallskrig. Den 1 oktober 1946 frikändes von Papen och släpptes ur fängelset i Nürnberg.[2]

Stora delar av den tyska allmänheten var fientligt inställd mot von Papen – mannen som hade hjälpt Hitler till makten – och mot den friande domen.[3] Inom kort arresterades von Papen av tyska myndigheter och dömdes den 1 februari 1947 av en tysk denazifieringsdomstol till åtta års fängelse. Fängelsetiden tillbringade han dock på olika lägersjukhus. I ett läger i Regensburg blev han misshandlad av en medfånge, som tidigare varit SS-officer; von Papen fick frakturer på näs- och käkbenet.[4] På grund av hälsoskäl frigavs han i januari 1949.[5][6] Samma månad dömdes han till att betala 30 000 mark i böter och fråntogs sin statliga pension.[7]

von Papens ministär[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk Uppslagsbok. Malmö. 1931 
  2. ^ Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "22", Nuremberg: International Military Tribunal, 1948, s. 571–574 
  3. ^ Davidson 1997, s. 177
  4. ^ von Papen 1952, s. 578
  5. ^ von Papen 1952, s. 579
  6. ^ Tusa & Tusa 1987, s. 545
  7. ^ Davidson 1997, s. 176

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bedürftig, Friedemann (2007). Tredje riket från uppgång till fall: en uppslagsbok. Stockholm: Ersatz. ISBN 978-91-88858-32-X 
  • Davidson, Eugene (1997) [1966] (på engelska). The Trial of the Germans. Columbia, Missouri York: University of Missouri Press. ISBN 0-8262-1139-9 
  • Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2. Aufl.). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8 
  • von Papen, Franz (1952) (på engelska). Memoirs. London: André Deutsch. Libris 833896 
  • Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "XXII", Nuremberg: International Military Tribunal, 1948 
  • Tusa, Ann; Tusa, John (1987). Nürnbergprocessen. Stockholm: Legenda. ISBN 91-582-1070-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]