Helsingfors historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Helsingfors historia.

Under svenskt styre[redigera | redigera wikitext]

För att konkurrera med staden Reval söder om Finska viken befallde Gustav Vasa att en stad skulle anläggas även norr om vilken på svenskt territorium. Platsen blev vid Vanda ås utlopp i Södernäsviken (nuvarande Gammelstadsviken), på Helsingefors kungsgårds mark. Nybyggarna var borgare från Borgå, Ekenäs, Raumo och Ulvsby, vilka dels genom övertalningar, dels genom öppet våld förmåddes att i tillräcklig mängd överflytta dit.

Den nya staden, som var avsedd att dra till sig den lönsamma rysk-holländska handeln samt utestänga denna från Reval och vilken i sådant avseende erhöll stapelrätt och en mängd andra förmåner (privilegier av 3 augusti 1569), utvecklades väl i någon mån genom dessa åtgärder, men syntes dock inte lova att motsvara de vittgående förhoppningarna. Läget var i många hänseenden ogynnsamt; och då detsamma inte heller tillät det önskade befästandet av staden, uppstod redan efter några år fråga om dennas förflyttande till lämpligare plats.

Sedan man övergett besluten att förlägga den nya staden först till Sandhamn (mellan dåvarande Helsingfors och Borgå), sedan till Södernäs udde (numera Sörnäs), utstakades 1640 den nya staden av lantmätaren Olof Rudbeck[förtydliga] efter ingenjör Anders Torstenssons ritning på Helsingfors' nuvarande plats, den mellan Södernäs udde och Helsingenäs utskjutande Estnäs udde (Estnäs skatan).

Nya privilegier tilldelades staden av förmyndarregeringen och bekräftades av drottning Kristina (kungligt brev av 17 januari 1651). Likaså fick staden nytt vapen: en båt, stående i en fors, ovanför denna en förgylld krona i blått fält. Bland historiska minnen förbundna med det gamla Helsingfors kan nämnas den lantdag som hölls av Gustav II Adolf där 1616, varvid de finska ständerna beviljade en gärd för att avsluta det då pågående ryska kriget.

Gatlykta i Helsingfors från 1860

Genom flyttningen hade staden vunnit ett av de fördelaktigaste lägen med två rymliga och förträffliga, av naturen själv skyddade hamnar, men vidriga yttre förhållanden – upprepade eldsvådor, hungersår, pest och krigsfaror – avbröt ständigt utvecklingen och hindrade, i förening med andra inte oväsentliga omständigheter, varje kraftigare uppblomstring. Planer på Helsingfors befästande hade ett par gånger varit på tal, men förfallit. Men 1711 lät befälhavande generalen i Finland Carl Gustaf von Nieroth uppkasta några batterier vid inloppet till Helsingfors, och i april 1713 började generalmajor Carl Gustaf Armfelt till försvar av de stora magasinen befästa staden, men innan befästningarna var färdiga, angrep ryssarna, och Armfelt antände 11 maj det av sina invånare övergivna Helsingfors, varefter det hölls ockuperat till fredsslutet (1721) av ryssarna, som byggde en rektangulär bastionsbefästning med två mittbastioner runt om staden m.fl. verk.

1739 års befästningskommission föreslog ett mindre verk på Tullskatan samt skansar på några holmar (se Sveaborg), förberedande arbeten företogos 1740–41, och under kriget byggdes 1742 åtskilliga batterier på Tullskatan, vid staden och på Helsingenäset. Men sedan hela svenska hären 23 augusti 1742 kapitulerat vid Helsingfors, hölls det besatt av ryssarna till fredsslutet (1743).

I sin försvarsplan för Finland föreslog Augustin Ehrensvärd en dubbelfästning Helsingfors-Sveaborg (se Sveaborg). Vad staden beträffar, fastställde K.M:t en av Ehrensvärd, Hans Henrik von Liewen och Alexander Mikael von Strussenfelt inlämnad desingn, enligt vilken Helsignfors skulle göras till en place d'armes för hären, ett fäste uppföras på Broberget norr om staden, och ett annat, benämnt Ulrikasborg, på Kasaberget söder om staden, emellan dem en bastionerad landfront med utanverk samt mindre verk på Tullskatan och Högholmen.

Karta över Helsingfors vid 1900-talets början (ur Nordisk familjebok)

I slutet av 1760-talet, då Ulrikasborgs yttermurar var nästan färdiga, men bara sprängning utförts på Broberget och en travers byggts, framlades en storartad plan till fästning och place d'armes söder om Helsingfors, i vilken plan Ulrikasborg ingick som citadell och även Broberget skulle befästas, men planen stannade på papperet, liksom några därefter följande, bl.a. Gustav III:s om en fästning på Skatudden.

Vid finska krigets utbrott 1808 fanns bara obetydliga lämningar på Ulrikasborg-Broberget, och den lilla styrka som skulle skydda de i Helsingfors hopade förrådens överförande till Sveaborg drog sig för ryssarna 2 mars under strid över isen till Sveaborg, varefter dessa besatte Helsingfors och uppförde batterier på Tullskatan och vid Ulrikasborg.

Under ryskt styre[redigera | redigera wikitext]

Under och i trots av de växlande öden, som ovan antyds och som kännetecknar hela tidsskiftet från flyttningen till den ryska erövringen 1808, hade Helsingfors visserligen lyckats bringa sig upp till en av landets främre städer, men var dock inte av större betydelse än att det 1805 på en areal av 40 hektar hyste en befolkning på endast 4 237 personer, vilket tal år 1810 befanns nedgånget till 3 534. Först sedan Helsingfors genom manifest av 27 mars 1812 bestämts till landets huvudstad och säte för styrelsen samt ämbetsverkens överflyttning från Åbo inom tio år därefter verkställts och Kungliga Akademien i Åbo, som genom brand blivit husvill, 1828 förvärvats åt Helsingfors, vidtog en avgörande vändning i stadens utveckling, vilken sedermera fortgått, visserligen i stillhet, men i oavbrutet raskt tilltagande, så att den kort förut oansenliga köpingen snart i verkligheten blev huvudhärden för landets och folkets liv på alla områden.

År 1830 bodde 11 100, vid sekelskiftet 1900 bodde 93 600 i staden. Vid ungefär samma tid ändrades även språkmajoriteten på grund av den stora finska inflyttningen från en majoritet svensktalande till en majoritet finsktalande.

Det självständiga Finlands huvudstad[redigera | redigera wikitext]

Helsingfors innerstad 1930.

Vid finska inbördeskrigets början 1918 besattes Helsingfors den 28 januari av "de rödas" trupper och var därefter säte för de rödas regering. Mord och häktningar förekom i stor utsträckning. En tysk eskader nalkades 11 april Helsingfors farvatten, och då även tyska trupper började visa sig utanför befästningarna åt landsidan, lämnade sovjetryska flottan samma dag Helsingfors, varefter den tyska eskadern 12 april inlöpte i hamnen och landsatte trupper på Skatudden. Helsingfors intogs efter strider 12–13 april av tyskarna och överlämnades sedan åt "vita" finländska trupper.

Under mellankrigstiden fortsatte staden att växa och befäste sin position som den ledande finska staden. När Vinterkriget bröt ut blev staden beskjuten av sovjetiskt bombflyg. Terrorbombningarna fortsatte under kriget och sedan även under Fortsättningskriget. I jämförelse med andra europeiska städer blev staden inte lika hårt drabbad, vilket bl.a. berodde på att ryssarna inte hade tillgång till tillräckligt effektiva brandbomber. Inte desto mindre var nöden oerhört svår vid krigsslutet, då förutom att en stor del av bostäderna var sönderbombade tvingades man även inhysa en stor mängd flyktingar från Karelen och Porkala.

Staden har efter andra världskriget fortsatt att växa. Urbaniseringen kom igång sent i Finland jämfört med andra västeuropeiska länder, och staden växte rekordsnabbt under 1960-/1970-talen. För att tackla den ökande befolkningen har man genomfört flera infrastrukturella åtgärder såsom utbyggnad av bostadsområden, vägar m.m. 1982 invigdes Helsingfors tunnelbana för att möjliggöra effektiva resor inom staden. Utöver detta har man behållit och utökat spårvägsnätet i staden. Man håller nu även på att färdigställa en ny stor hamnanläggning, Nordsjö hamn, som skall ersätta de centrala hamnanläggningarna 2008.

Helsingfors låg från början i en helt svenskspråkig bygd men har genom inflyttning från övriga Finland lett till att även omgivningarna blivit finskspråkiga. Kring 1890 var för första gången andelen finskspråkiga större än de svensktalande i staden. År 2000 låg denna andel på 7,8 % svenskspråkiga, en andel man tror kommer fortsätta minska.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]