Historisk materialism
Historisk materialism är en teori om samhällets utveckling, utvecklad av Karl Marx och Friedrich Engels.
Historisk materialism
Teorin hävdar att tonvikten vid förklarandet av historiska skeenden skall läggas på materiella faktorer. Motsatsen till den materialistiska historiesynen är den idealistiska, som betonar enskilda personers och gruppers handlingar, samt idéers och ideologiers inverkan, då det gäller att förklara historiska skeenden. Den kan också ses riktandes en udd mot ahistorisk materialism, som exempelvis Ludwig Feuerbachs [1] Här citeras Marx i en kommentar om Feuerbach: "I den mån han är materialist är han inte historiker, och i den mån han är historiker är han inte materialist." Materialism förfäktades på något sätt av bland annat Karl Marx och Friedrich Engels, men är inte uteslutande ett socialistiskt resonemang.
Marx menade att samhällets utveckling hade genomgått ett antal olika historiska perioder, där varje period har karakteriserats av en intressekonflikt grundad i en uppdelning av arbetet. Denna konflikt är det som driver historien framåt som en utveckling av tes, antites och syntes (se dialektik). De senaste historiska perioderna i västerlandet har varit slavsamhället som efterträddes av feodalism och slutligen kapitalism (där imperialismen av Lenin deklarerades vara kapitalismens högsta stadium).
Den här historiesynen möjliggjorde för Marx att uttala sig om samhällets framtida utveckling. Den nuvarande tesen, kapitalismen, innebär bourgeoisiens (kapitalisternas) förtryck av arbetarklassen. Denna skall först övergå i dess antites, proletariatets diktatur, där det är en naturnödvändighet att arbetarklassen i sin tur tar makten över kapitalisterna.[2] Proletariatets diktatur (I modernt ordalag arbetarklassens envälde via arbetarråd) upprättar snarast socialismen som när de sociala antagonisterna löses upp successivt övergår i kommunismen. Till skillnad från de tidigare perioderna skall dock inte någon ny maktkonflikt uppstå i kommunismen, detta samhälle skall blir således slutpunkten för föränderlighet beträffande statsskick genom av avskaffandet av alla antagonistiska sociala klassificeringar. Exempelvis teknisk, konstnärlig och vetenskaplig utveckling etc stannar dock inte av.
Friedrich Engels definierade den historiska materialismen som:
- den uppfattning av världshistoriens förlopp, som ser den yttersta orsaken och den avgörande drivkraften till alla viktiga historiska händelser i samhällets ekonomiska utveckling, i de förändringar som produktions- och utbytessättet undergår, i den därav uppkommande splittringen av samhället i olika klasser och i dessa klassers strider med varandra. (Engels, Socialismens utveckling från utopi till vetenskap)
Den historiska materialismen som Karl Marx utvecklade var i mångt och mycket en reaktion på den idealistiska synen på historien bland de tyska unghegelianerna. I "Den tyska ideologin" så kontrasterade Marx och Friedrich Engels vad som skilde deras syn på historien från den idealistiska, vilken de ansåg resultera i en sorts frasradikalt maskerad konservativism. Bakgrunden var Tysklands sena start i den industriella revolutionen och i den efterföljande diskussionen vad som kunde göras för att landet skulle komma att utvecklas i samma nivå som de mer industriellt utvecklade länderna Frankrike och England.[3] Unghegelianerna framhävde medvetandets roll i samhället, då föreställningar, idéer och allmänbegrepp utövade stort inflytande på hur samhället formades. Att då bekämpa de illusioner människor kunde tänkas ha, vilket även framfördes som en moraliskt krav, skulle då underlätta människornas förhållanden.
Marx var själv mycket inspirerad av Hegels kunskapsteorietiska holism, men sätter istället för "andens bildningsgång" istället människors aktiva verksamhet för grunden till hur man kunde få kunskap.[4] Han menade att teori och praktik därmed inte går att skiljas från varandra, vilket innebär att det är människan som ska undersökas när man studerar historien.[5] Människans verklighet har sin grund i det materiella, den "jordiska basen" i och med att man för att över huvud taget vara i stånd att leva och "göra historia" måste man kunna producera de medel som krävs för att använda naturen till att nå behovstillfredsställelse.[6] För att studera samhällen och historiska epoker måste man därför utgå från människornas "objektiva ställning i den materiella produktionen".[7]
Begreppet "produktivkrafter" refererar till hur denna produktion under en viss historisk epok bearbetar naturen på ett visst sätt. Det kan röra sig om viss nivå av kunskap, vetenskap, arbetsorganisation och teknik. Dessa krafter står i relation till "produktionsförhållanden", som syftar på den sociala och samhälleliga organisationen som kringgärdar denna. Begreppet "produktionssätt" syftar till hur produktivkrafterna samspelar med produktionsförhållandena. [8] Marx betecknade dessa som "progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen",[9] och skiljde mellan asiatiskt, antikt, feodalt, borgerligt och kommunistiskt produktionssätt. Människors tänkande kan ofta förstås mot denna bakgrund, då den ekonomiska basen i samhället, "summan av produktionsförhållandena", stod i relation med den samhälleliga överbyggnaden, som refererade till de politiska, juridiska och medvetandemässiga förhållandena.[10] Dessa reste sig som en konsekvens från de rådande materiella maktförhållandena, och visar vad en kan säga är Marx version av idealismens roll i samhället.
Samhällsutveckling sker genom en social omvandling från en historisk epok till en annan. Detta beror enligt den "teknologiska historiesynen" på att produktionsförhållandena sätter käppar i hjulen för produktivkrafternas utveckling, vilket leder till stagnation som kan följas av social omvandling och revolution. "Klasskampssynen" menar att det istället är motsättningar i produktionsförhållandena mellan kapitalister och proletärer som leder till revolution.[10] Dessa revolutioner kommer dock inte av sig själva, utan måste föregås genom spridandet av ett sorts kommunistiskt medvetande. Denna konflikt skulle dock upphöra i den kommunistiska epok som skulle följa på revolutionen mot kapitalismen. Människor gör alltså sin egen historia, men de föds in i omständigheter de inte själva har valt. Denna historia kan studeras genom att analysera vilka dessa omständigheter faktiskt är.[11]
Kritik
Historiematerialismen har kritiserats både från liberalt (exempelvis Karl Poppers kritik om falsifierbarhet) och socialistiskt håll. Rudolf Rocker skrev i sin Anarcho-syndicalism (1938) om historiematerialismen:
- Under the influence of this theory people came to regard the different forms of the state and all other social institutions as a 'juridicial and political superstructure' on the 'economic edifice' of society, and thought that they had found in that theory the key to every historic process. In reality every section of history affords us thousands of examples of the way in which the economic development of a country has been set back for centuries and forced into prescribed forms by particular struggles for political power.[12]
Han går vidare och tar Spanien som exempel på ett land där den ekonomiska utvecklingen var långt framåtskriden men avstannades av den kristna monarkins "triumf". Han menar att många fler exempel kan hittas där den politiska arenan har påverkat den ekonomiska strukturen mer än vice versa.
Se även
Referenser
- ^ Månson, Per, Karl Marx - en introduktion. s. 57.
- ^ ”Dialektisk materialism”. Wikipedia. 2017-10-14. https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Dialektisk_materialism&oldid=41406204. Läst 23 november 2017.
- ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 38
- ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 50
- ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 70
- ^ Karl Marx. Den tyska ideologin, s. 133
- ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 71
- ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 67
- ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 66
- ^ [a b] Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 68
- ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 73
- ^ Rocker, Rudolf, Anarcho-syndicalism (1938), Phoenix Press, London
Externa länkar
| ||||||||||||||||||||||||||
