Marxism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Marxism är en samhällsåskådning som bygger på Friedrich Engels och Karl Marx teorier och är den grund på vilken den ena grenen av socialismen, den där bland annat socialdemokrati och kommunism ingår, vilar[1][2], den andra grenen grundar sig i anarkismen. Marxism betecknar dels en politisk ideologi, dels en samling mer eller mindre icke-normativa samhällsteorier.


Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Marxismen utgörs av en rad olika tankeriktningar som baserar sig på Karl Marx verk, teorier och olika tolkningar av dessa. Som normativ ideologisk inriktning är marxismen en starkt egalitär ideologi, vars huvudmål är ett samhälle med klart jämnare fördelning av ekonomiska tilldelningar och politiskt inflytande. Marxismen beskriver ett samtida samhälle med stora maktskillnader mellan grupper som ett resultat av skillnader i ägande. Dessa grupper kallas klasser. Marxismens centrala problem är hur stora grupper av människor som exploateras av mindre grupper med stora resurser, kan frigöra sig från detta genom att gemensamt utveckla ett klassmedvetande och införa ett mer jämlikt samhälle: det klasslösa samhället. Marxismen är en ideologi som i de flesta varianter förespråkar långtgående förändringar av samhället i mer jämlik riktning. Förändringarna gäller inte bara ekonomin utan även på olika sociala plan, till exempel genom stärkta rättigheter för kvinnor eller för minoriteter.

En typisk aspekt av normativ marxism är den starka betoningen av konkreta, sociala levnadsförhållanden. Marxister är intresserade av hur människor faktiskt lever och hur konkreta förbättringar kan uppnås. De är mindre intresserade av utformningen av regler och politiska institutioner. Marxister betonar istället institutionernas resultat. Rättvisebegreppet handlar snarare om utkomst än om procedur. Det marxistiska frihetsbegreppet använder oftast inte ordet "frihet". Istället talar marxister om "frigörelse".

Historik[redigera | redigera wikitext]

Begreppet marxianer som öknamn på anhängare av Karl Marx teorier användes redan på 1840-talet av Wilhelm Weitling. Likaledes som öknamn användes begreppet av Michail Bakunin om kretsen av tänkare kring Marx. Under 1870-talet började dock en grupp franska socialister att själva kalla sig Marxister. Karl Marx själv, som inte stödde dessa grupperingar skall enligt Friedrich Engels i samband med detta sagt Jag är inte marxist.[3]

Namnet levde dock vidare och omkring 1890 började det etableras på bredare front som en benämning på läror kopplade till Marx och Engels läror. Vid denna tid fungerade Friedrich Engels som uttolkare av Marx' tankar och genom Anti-Dühring spred dem i vidare kretsar. Vid denna tid började studiet av marxismen vinna insteg vid universiteten och det socialdemokratiska Erfurtprogrammet tog tydlig inspiration från Marx och Engels.[4]

1898 publicerade Tomáš Garrigue Masaryk som blev mycket uppmärksammad. I den ifrågasattes om marxismen kunde ge svar på alla frågor i samtiden. I debatten som följdes kom begreppet "Marxismens kris" att myntas. Eduard Bernstein menade att marxismen måste revideras för att kunna ligga till grund för en socialistisk politik. Medelklassen och tjänstemannagrupperna ökade, samtidigt som de sociala skillnaderna mellan dessa minskade. Enligt Bernstein skulle denna utveckling leda till att kapitalismen urholkades och på sikt skulle leda till framväxten av en socialistisk politik utan de omstörtningar Marx hade förutspått. Konflikter mellan anhängare till Bernstein och traditionella marxister kom att ge upphov till den så kallade revisionismstriden, där den ortodoxa och revolutionära uppfattningen företräddes av politiker som Karl Kautsky och August Bebel. Även till Sverige, där den tyska socialdemokratin länge utgjort den främsta impulskälla spred sig schismen.[5]

Skarpast blev konflikten inom den då underjordiska ryska socialistpartiet, där Vladimir Lenin såg de utvecklingstendenser som Bernstein beskrivit endast som avvikelser från den dominerande utvecklingslinjen med allt större klyftor mellan kapitalister och arbetare. Första världskriget innebar att marxismens tidigare internationella utveckling bröts då de socialdemokratiska och socialistiska partierna i de olika länderna slöt upp bakom regeringarnas krigspolitik. Det innebar också en skarpare klyfta gentemot opponenterna mot kriget som Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och Lenin.[6]

Genom oktoberrevolutionen kom Lenins uppfattning, att arbetarklassen själva inte var förmögen att genomföra en revolution av samhället, utan att det krävdes en revolutionär elit, ett "avantgarde" som utgjorde de styrande i samhället. Dessa tankar kom att utgöra grunden till det som i Sovjetunionen efter Lenins död kom att kallas marxism-leninism. Även även där valdes dock vissa bitar bort av Josef Stalin, såsom Friedrich Hegels stora betydelse för Lenin.[7]

Vid sidan av marxism-leninismen utvecklades andra marxistiska åskådningar, bland annat Georg Lukács som i "Geschichte und Klassenbewusstsein" (1923, svensk översättning "Historia och klassmedvetande") betonade just Hegels inflytande på Marx. Inom Frankfurtskolan spelade Marx en betydelsefull roll men ur ett odogmatiskt perspektiv. Liksom de franska surrelisterna blandade man influenser från Marx med sådana från Sigmund Freud.[8]

I Storbritannien växte den av Marx inspirerade historiematerialismen fram, med tänkare som John Desmond Bernal, Christopher Hill, E.P. Thompson, Joseph Needham och Eric Hobsbawm.[9]

En egensinnig och originell marxism utvecklades av Antonio Gramsci och fick främst inflytande under åren efter andra världskriget. Åren efter andra världskriget kom marxismen ytterligare att förgrenas då Mao Zedong grep Kina och där utvecklade sin egna originella variant, maoismen. Under 1950- och 1960-tal dök det upp alltfler avvikande tolkningar av marxismen även bland de olika kommunistiska staterna. Nämnas kan även Jean-Paul Sartres blandning av marxism och existensialism.[10]

Tidiga influenser[redigera | redigera wikitext]

Klassisk marxism influerades av en rad olika tänkare. De kan grovt indelas i tre grupper:

Andra influenser inkluderar:

Vetenskaplig socialism[redigera | redigera wikitext]

Karl Marx och Friedrich Engels utvecklade en teori som de kallade den vetenskapliga socialismen. 1848 publicerade de det "Kommunistiska manifestet". Marxismen menar att det är de ekonomiska förhållandena (kallat "basen", eller "den ekonomiska basen") som ligger till grund för utvecklingen av andra aspekter i människans individuella och samhälleliga liv (kallat "överbyggnaden") och att det är detta som i den marxistiska litteraturen kallas för produktionsförhållandena. Lönearbetet och konflikten kring detta är centrala begrepp, liksom motsättningen mellan arbete och kapital. Marx ansåg att den klasskamp som kommer av motsättningen mellan vinster och löner i det industrikapitalistiska samhället skulle sluta med att samhällsklasserna upplöstes, antingen i form av deras gemensamma undergång eller i form av bourgeoisiens utplånande i mänsklighetens socialistiska frigörelse.

Innan dess skulle, enligt Marx, kapitalismen utvecklas i en allt starkare monopolistisk riktning, samtidigt som arbetarklassens läge skulle försämras. Dock inte nödvändigtvis i absoluta tal, men däremot i jämförelse till mervärdet. Därmed skulle arbetarklassen förlora större och större andel av det den producerar. De fallande vinst- och lönenivåerna till följd av ökande konkurrens kallar Marx för profitkvotens fallande tendens.

Föreningen av arbetare i allt större arbetarkollektiv genom industrialiseringen och utjämnandet av skillnaderna genom att konkurrensen pressar ned lönerna på samma sätt för arbetare i alla länder skulle så småningom leda till en revolutionär situation.

Många politiska inriktningar[redigera | redigera wikitext]

Marxismen som politiskt samlingsbegrepp har präglats av ovanligt många olika inriktningar. En anledning till det är Marx omfattande textproduktion. Marx berör ett flertal skilda fält; ekonomi, vetenskapsteori, politik, kulturskapande och ideologi. Rörelser som betonar endera kan lätt finna något stöd i en text av Marx. Ett annat skäl är att Marx texter ofta är mångtydiga och svårtolkade. Marx begrepp skiftar betydelse mellan olika texter och definieras sällan helt exakt. Ett tredje skäl är att marxistiska rörelser dels är organiserade underifrån och dels har befunnit sig under stark press från de samhällen där rörelserna har verkat. Några inriktningar är anarko-marxism, marxistisk feminism, austro-marxism och trotskism.

En första viktig skiljelinje bland politiska rörelser som inspirerats av Marx går mellan de revolutionära och reformistiska grenarna. De förra blev sedermera kommunister och följde den marxistiska analysen att ett socialistiskt samhälle endast kan skapas genom revolution. De senare blev socialdemokrater och menade att man istället genom reformer sakta kan gå mot ett socialistiskt samhälle, vilket stred mot de marxistiska teorierna om revolutionen.

Två av den revolutionära marxismens mest kända ideologer anses vara Rosa Luxemburg och Vladimir Lenin. Bägges tankar har dock vållat debatt. Vissa företrädare för marxismen har hävdat att Lenins verk och teorier var en vidareutveckling av marxismen och kallade den för leninism. Men allt fler marx-kännare har påpekat att leninismen och marxismen skiljer sig åt på flera avgörande sätt. Vissa forskare som John H. Kautsky har menat att leninismen inte kan ses som en socialistisk arbetar-ideologi anpassat för ett industri-kapitalistiskt samhälle överhuvudtaget, utan att leninismen istället ska ses som en antiimperialistisk moderniseringsideologi som utgick ifrån ett efterblivet jordbrukssamhälle med en övervägande bondebefolkning. Det som skilde Lenin från andra moderniserings-ideologer som Indiens Nehru eller Egyptens Nasser var den marxistiska språkdräkt Lenin använde. Detta kan också förklara, menar Kautsky, att leninismen endast vunnit inflytande i icke-kapitalistiska samhällen i Syd.

Länder med regimer som anser sig följa marxismen eller kanske snarare leninismen är idag främst Nordkorea men även Kuba, Vietnam och Kina. De två sistnämnda har dock infört så stora inslag av privatägd kapitalism, att de inte längre kan betecknas som rent socialistiska stater, ännu mindre marxistiska.

Centrala begrepp[redigera | redigera wikitext]

  • Exploatering: Exploatering, eller utsugning, refererar till utnyttjandet av hela samhällssegment eller klasser av andra grupper. Marx ser exploateringen som ett nyckelelement i kapitalismen. Den vinst som tillfaller kapitalisten är skillnaden mellan produktens värde, såsom skapat av arbetaren, och den faktiska lön arbetaren får. Med andra ord, kapitalismens grund är att betala arbetare mindre än det fulla värdet av deras eget arbete, i syfte att generera vinster åt den kapitalistiska klassen.
  • Klassmedvetande: Klassmedvetande betyder gruppkänsla och förståelse för vad som är politiskt och ekonomisk gynnsamt för den egna gruppen eller klassen. De olika klassernas förmåga att handla rationellt i sitt eget intresse skiljer sig. Den kapitalistiska klassen har ett starkare klassmedvetande än arbetarklassen (proletariatet). Kapitalisterna har lätt att inse vad som är bra för dem som grupp, och försöker förhindra att proletariatet utvecklar motsvarande insikt. Förhindrandet av ett klassmedvetande hos arbetarklassen sker till exempel genom att utvecklande av ideologi. Uppkomst av klassmedvetande är nödvändigt innan större sociala förändringar kan ske.
  • Ideologi: Utan att fastställa en entydig definition av ideologi[11], har Marx i flera texter använt termen för att beteckna skapandet av bilder av hur samhället bör och faktiskt fungerar. Som en följd av att den dominerande klassen kontrollerar samhällets produktionsfaktorer, kommer överbyggnaden, liksom de styrande idéerna, att bestämmas enligt den dominerande klassens intressen. Marx sade såhär: “idéerna hos den härskande klassen är i varje tid de härskande idéerna, det vill säga den klass som är den styrande kraften i samhället rent materiellt, är samtidigt samhällets styrande intellektuella kraft”.[12] Resultatet av ideologin kan bli att relativt sett maktlösa men utnyttjade grupper ändå tror att samhället är rättvist ordnat. Den falska föreställningen kallas för falskt medvetande. Det Marxistiska begreppet ideologi är bredare än den vanliga förståelsen av begreppet, det omfattar mer än bara politiska ideologier. Begreppet skall inte i samma utsträckning, åtminstone inte i alla sammanhang, tolkas lika pejorativt som den vanliga betydelsen av ideologi. Religion är ett exempel på ideologi, ett företags interna värdegrund är ett annat.
  • Varuform: Marxismen skiljer på varans (produktens) bruksvärde (nyttan) och dess bytesvärde (förtjänsten). Schematiskt uttryckt är det så att i en kapitalistisk ekonomi dominerar bytesvärdet över bruksvärdet, i en socialistisk ekonomi råder det motsatta förhållandet.
  • Alienation: Med alienation avses avskiljande av människor från samhället eller deras egen mänskliga natur. Ett exempel är när människor övergår från att skapa ett helt ting själva, till att bara arbeta fram en liten bit av helheten i en längre produktionskedja. Även förlusten av det mervärde den egna individen skapar innebär alienation. Marx menar att alienation är ett systematiskt resultat av kapitalistiska system, som följd av att i kapitalistiska system ägs produktionen alltid av någon annan. Alienation beskriver objektiva egenskaper av en persons situation i kapitalismen - det krävs inte att de själva känner sig alienerade.
  • Bas och överbyggnad: Marx och Engels använder metaforen bas-överbyggnad för att förklara sambanden mellan å ena sidan ekonomiska grundförutsättningar (bas) och å andra sidan politiska och juridiska institutioner (överbyggnad). När basen förändras, till exempel genom ny teknologi, måste också överbyggnaden förändras förr eller senare. Ett exempel är utvecklandet av Internet, som har utmanat den överbyggnad som utgörs av upphovsrätten. Konflikter mellan basen och en överbyggnad som inte längre motsvarar denna, kan resultera i den mer omfattande samhällsförändring som kallas revolution. Även om basen på sikt är viktigare för överbyggnaden än tvärt om, går dock inte förhållandet endast åt ett håll. Istället är förhållandet dialektiskt och reflexivt; överbyggnaden kan även påverka basen.
  • Historiematerialism: Historiematerialismen artikulerades först av Marx, trots att han själv aldrig använde termen. Den söker efter orsakerna till historisk utveckling och förändringar av samhället. Med materialism i marxistiska sammanhang menas främst vad vi idag skulle kalla en vetenskaplig syn, fri från ideologi. Dock innebär inte begreppet att marxister faktiskt uppnår detta. Marxistisk historiematerialism lägger stor vikt vid ekonomiska förhållanden som förklaring till historisk förändring. Historiematerialismen är dialektisk, med det avses att historien går i vågor: en starkt trend åt ett håll brukar leda till motreaktioner som förändrar samhället åt det motsatta hållet. Marx dialektiska historiematerialism utgår delvis från filosofen Friedrich Hegel.
  • Politisk ekonomi: Termen "politisk ekonomi" avsåg från början studiet av de förhållanden under vilka produktionen organiseras i nationalstaterna inom kapitalismen. Politisk ekonomi studerar därmed mekanismen där mänsklig aktivitet organiserar material, och mekanismen som fördelar mervärde eller förlust som resultat av den aktiviteten. Politisk ekonomi studerar produktionsförhållandena, specifikt kapital, och hur det manifesteras i ekonomisk aktivitet.

Klass[redigera | redigera wikitext]

Marx definierar sociala klasser grundat i deras förhållande till produktionsmedlen. Marx klassbegrepp utgår från nationalekonomins produktionsfaktorer och intresserar sig för vem som kontrollerar dessa. De som äger och säljer sitt kapital tillhör en klass - kapitalister - och de som endast äger och kan sälja sitt arbete tillhör en annan - proletärer (arbetare). Det vill säga, Marx använde sig av ett funktionalistiskt klassbegrepp, snarare än ett inkomstbaserat (jämför Max Weber.

Marx beskriver flera sociala klasser i kapitalistiska samhällen, inklusive:

  • Proletariatet (Arbetarna) "de individer som säljer sin arbetskraft, (och därigenom adderar mervärde till produkterna), och som, i det kapitalistiska systemet, inte äger produktionsmedel själva". Proletariatet Enligt Marx etablerar det kapitalistiska produktionssystemet de förhållanden som möjliggör bourgeoisiens utsugning av proletariatet på grund av det faktum att arbetarens arbetskraft skapar ett mervärde som är större än arbetarens lön.
  • Bourgeoisien (Kapitalisterna) är den borgerliga egendomsägande klassen. Det är den grupp som äger produktionsmedlen och som köper arbetskraft från proletariatet. På så sätt utnyttjar de proletariatet. Endast en ytterst liten del av befolkningen utgör bourgeoisie. På svenska används ibland ordet 'borgare' (inte att förväxla med den allmänpolitiska beteckningen). Bourgeoisien kan därefter delas in i den mycket rika bourgeoisien och i småborgare.
  • Småborgarna (Mellanskikten) är den grupp som hamnar mellan de egendomsägande och de arbetande. Småborgare utgör den medelklass som anställer arbetskraft, men som ändå arbetar själva. Det kan vara mindre företagare, landägande bönder eller vissa hantverkare och experter. Marx menade att småborgerligheten skulle försvinna genom utveckling av de ekonomiska förhållandena och att resultatet av detta skulle bli rörelsen av de allra flesta inom småborgerligheten till proletariatet.

Marxism som akademisk teoribildning[redigera | redigera wikitext]

Marxism är en normativ politisk ideologi, men det är också ett namn för en samling forskningsinriktningar inom en rad samhällsvetenskaper och humaniora. Denna akademiska marxism gör anspråk på att förklara samhället eller kulturen mer eller mindre med utgångspunkt i begrepp som grundlagts av Marx eller hans efterföljare. Det är vanligt att marxist-inspirerad samhällsteori betonar strukturer istället för agenter. Forskningsansatserna kan i sig vara egalitärt normativa, men behöver inte vara det. Det är till exempel fullt möjligt att mena att samhället verkligen är uppdelat i en marxistiskt funktionalistisk klassindelning, men samtidigt mena att detta förhållande är nödvändigt eller till och med önskvärt. Många icke-marxistiska - vad marxister ofta kallar borgerliga - samhällsteorier har - senare och oberoende av Marxismen - utvecklat begrepp, teorier och föreställningar som nära motsvarar vissa Marxistiska begrepp. Ett exempel på det är teorin om kollektivt handlande[13].

Inom flera discipliner har den akademiska marxismen och dess efterföljare haft stort inflytande, det gäller till exempel sociologi, historia, medie- och kommunikationsvetenskap, socialantropologi, litteraturvetenskap, internationella relationer och kulturstudier. En mycket inflytelserik skolbildning inom flera fält är den så kallande Frankfurtskolan. En akademisk teoribildning med begynnelse i Frankfurtskolan, och som fått stor spridning, är kritisk teori. Även samtida postmodernism och poststrukturalism har mer eller mindre tydliga idehistoriska kopplingar till Marxismen.

Kritik mot marxismen[redigera | redigera wikitext]

En vanlig kritik av Marxismen tar fasta på att utvecklingen mot en revolutionär situation genom stärkta klassmotsättningar, aldrig inträffade såsom Marx sade. Ett exempel är nationalekonomen Joseph Schumpeter som menade att kapitalismen genom olika uppfinningar och enskilda entreprenörer i varje land blev alltmer diversifierad[14]. Kritiken har också framhållit att arbetarlönerna i de kapitalistiska ekonomierna har stigit mycket sedan mitten av 1800-talet. Marxismens försvarare har dock pekat på att även om kapitalismen inneburit en större diversifiering av företag, så har kontrollen av marknaden allt mer samlats i ett fåtal multinationella storföretags händer, vilka de mindre företagen är helt beroende av. När det gäller kritiken av arbetarnas löneutveckling så menar marxister att även om arbetarlöner har stigit så har den relativa skillnaden mellan vad de får i lön och de vinster de arbetar ihop (mervärdet) kraftigt ökat under hela 1900-talet.[15]

Vissa sentida kritiker som Eric Hoffer och Arthur Koestler har sett marxismen som en religion, där de olika trosriktningarna (maoister, trotskister, stalinister, kommunister med flera) ses som olika sekter. Denna kritik kanske snarare ska ses som en kritik av den leninistiska tolkningen av Marx. Lenin skrev vid ett tillfälle att: "Marx' lära är allsmäktig, därför att den är sann"[16]. Marx själv ville inte ens skapa en politisk ideologi, och han var också kritisk mot den personkult som han blev föremål för[17]. Annan kritik från till exempel Richard Pipes har riktats mot dess teori om klassintressen som totalitär.

Karl Popper har hävdat att marxismen är en pseudovetenskap eftersom den inte går att falsifiera.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Prismas Nya Uppslagsbok, sidan 464 uppslagsordet Marxism
  2. ^ Nationalencyklopedin: marxism. Hämtadatum: 2011-08-13.
  3. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord marxism)
  4. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord marxism)
  5. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord marxism)
  6. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord marxism)
  7. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord marxism)
  8. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord marxism)
  9. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord marxism)
  10. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord marxism)
  11. ^ Joseph McCarney: Ideology and False Consciousness, April 2005
  12. ^ Karl Marx, The German Ideology
  13. ^ * Olson, Mancur (1971). The Logic of Collective Action. Harvard University Press. ISBN 0-674-53751-3
  14. ^ Enligt Marx är det inte antalet företag, utan kapitalets (ägandets) koncentraton saken gäller.
  15. ^ Om detta skriver Marx: "Om kapitalet befinner sig i snabb tillväxt, så kan arbetslönen stiga; kapitalets profit växer dock oproportionerligt mycket snabbare. Arbetarens materiella läge har förbättrats, men på bekostnad av hans samhälleliga läge. Den samhälleliga klyfta, som skiljer honom från kapitalisten, har blivit större." (Karl Marx - "Lönearbete och kapital", 1847) "... lika litet, som bättre kläder, möbler, näring, behandling och så vidare och litet mera peculium kan upphäva slavens beroende och exploatering, lika litet upphäves härigenom lönarbetarens beroendeställning. Stigande arbetslön till följd av kapitalets ackumulation innebär i verkligheten endast, att den gyllene kedja, som lönarbetaren har smitt sig själv, nu är lättare att bära och ger honom större rörelsefrihet." (Karl Marx - "Kapitalet" b. 1, 1867)
  16. ^ Vladimir Lenin, Marxismens tre källor och tre beståndsdelar 1913. Publicerad i Prosvesjtenije. Artikeln på svenska
  17. ^ Brev från Karl Marx till Wilhelm Blos 10 november 1877, där Marx beskriver sitt ogillande mot personkult. Brevet på svenska

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]