Antonio Gramsci

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Antonio Gramsci
Gramscis grav på Cimitero acattolico di Roma, griftegården för icke-katoliker i Rom.

Antonio Gramsci, född 23 januari 1891 i Ales i CagliariSardinien, död 27 april 1937 i Rom, var en italiensk kommunistisk politiker och marxistisk filosof.

Gramsci deltog 1921 i bildandet av Italienska kommunistpartiet PCI (Partito Comunista Italiano). Gramsci kom trots att han tillbringade cirka tio år som politisk fånge i det fascistiska Italien att bli en av marxismens mest inflytelserika och betydelsefulla filosofer. Mest känd är Gramsci för utvecklingen av sina teorier kring kulturell hegemoni, som förklarar hur de dominerande klasserna härskar genom att producera medhåll.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Gramscis fader, Francesco Gramsci, var överste i det bourbonska gendarmeriet, född i Gaeta 1860 i en albansk invandrarfamilj, som hade kommit till Båda Sicilierna (unionsriket Neapel och Sicilien) efter revolutionen i Grekland 1821. När Francesco Gramsci tjänstgjorde som statstjänsteman i Ghilarza på Sardinien gifte han sig med Giuseppina Marcias. Paret blev kvar på ön - flyttade dock till Ales - och fick sju barn.

Antonio Gramsci började 1920 utge tidningen Umanitá Nova och deltog i fabriksockupationerna i Turin där också anarkisten Errico Malatesta var aktiv. 1926 dömdes Gramsci till 20 års fängelse av den fascistiska Mussoliniregimen. I fängelset författade Gramsci sitt mest betydelsefulla verk, Quaderni del carcere (anteckningsböcker från fängelset, Prison notebooks). Under tiden som politisk fånge blev Gramsci allt sjukare och han släpptes 1937, men återhämtade sig aldrig och avled bara någon vecka efter frisläppandet - endast 46 år gammal.

Teorier[redigera | redigera wikitext]

Mest känd är Gramsci kanske för sitt begrepp "kulturell hegemoni". Han menade att det kapitalistiska samhället inte endast upprätthölls genom statens våld utan också på ett annat och mer sofistikerat sätt. Detta skulle vara den kultur varigenom borgarklassens sätt att tolka världen ses som något självklart.

Arbetarklassen borde genom skapande och spridande av en egen klassbestämd kultur presentera ett alternativ till den borgerliga och därigenom få ett instrument för sin förståelse av verkligheten. Gramsci såg en accepterad arbetarkultur som en nödvändig förutsättning för att den borgerliga kapitalistiska staten skulle kunna ersättas av ett socialistiskt samhälle.

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Selections from political writings, London, 1977-
    • Deltitel [1], 1910-1920, 1977
    • Deltitel [2], 1921-1926 : with additional texts by other Italian communist leaders, 1978
  • A Gramsci reader : selected writings 1916-1935, London, utg. av Lawrence and Wishart, 1988
  • The modern prince and other writings, 6 tr., New York, 1975
  • Brev från fängelset, Stockholm, 1981
  • Selections from cultural writings, London, 1985

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]