Vladimir Lenin

Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
Vladimir Lenin
Ämbetsperiod: 1917 – 1924
Företrädare: Aleksandr Kerenskij
Efterträdare: Josef Stalin
Födelsedatum: 22 april 1870
Födelseplats: Simbirsk, Ryssland
Dödsdatum: 21 januari 1924
Dödsplats: Gorki, Sovjetunionen
Maka: Nadezjda Krupskaja
Politiskt parti: Bolsjevikpartiet

Vladimir Lenin, egentligen  Vladimir Iljitj Uljanov (info) (ryska: Влади́мир Ильич Улья́нов), född 22 april (10 april enl. gamla stilen) 1870 i Simbirsk, Ryssland, död 21 januari 1924 i Gorki Leninskije (utanför Moskva), Sovjetunionen (i nuv. Ryssland), var en rysk (sovjetisk) politiker, diktator[1][2] och marxistisk teoretiker, samt grundare av leninismen. Han var ledare för bolsjevikpartiet och ordförande i Folkkommissariernas råd i Ryska SFSR 1917-1924, som tillsammans med 3 andra sovjetrepubliker bildade en socialistisk union 1922; denna antog en konstitution 1924 som grundade Sovjetunionen.

"Lenin" är en pseudonym, och kan komma från floden Lena i Ryssland dit han var förvisad under viss tid. En annan uppgift är att det skulle vara en kortform av Jelena, en kvinna Lenin korresponderade med. [3]

Innehåll

[redigera] Uppväxt och karriär

Vladimir Iljitj Uljanov, omkr. 1885.
Vladimir Iljitj Uljanov, omkr. 1885.

Lenin föddes i ett välbärgat borgerligt hem i Simbirsk (nuvarande Uljanovsk), som son till folkskolinspektören Ilja Nikolaevitj Uljanov, som förvärvat ärftlig adelstitel, och Maria Aleksandrovna Blank (Lenins farfar var ryss och hans farmor kalmuck. Hans morfar var jude och hette Israel Blank. Dennes mor var av svensk börd och hustrun tysk[4]). Lenin själv döptes i den rysk-ortodoxa kyrkan men blev ateist vid ca 16 års åldern[5].

När Vladimir var barn så följde han med sin fader ut på landsbygden, där den unge Vladimir såg den rådande missväxten och fattigdomen ute i Ryssland. Dock avvisade han sin moders förslag att ägna sig åt jordbruk med förakt.

Han utmärkte sig genom sina studier i latin och grekiska. Den intelligentia som han tillhörde var, i all sin mångfald, genomsyrad av tron på revolutionen. En av dess hårdföra representanter var Nikolaj Tjernysjevskij - idealtypen av asketisk och disciplinerad revolutionär som ägnade sig åt sin ideologi. Hans roman Vad bör göras? blev en abc-bok för radikaler i Ryssland och andra länder. Han tillbringade 25 år av sitt liv i straffkolonier. Tjernysjevskij blev Lenins idol. Han skrev senare att dennes verk förändrade hans liv och uppgav att det var hos honom man fick lära sig "hur en revolutionär bör verka, vilka regler han bör följa och vilka medel han bör använda". Lenin uppkallade en av sina egna böcker efter Tjernysjevskijs roman.[6]

Lenins äldre bror Alexander, som också var Lenins idol, var medlem i terrororganisationen Folkviljan, (Narodnaja volja). Folkviljan stod bakom mordet på tsar Alexander II år 1881. När Folkviljan 1887 genomförde ett misslyckat attentat mot den dåvarande tsaren Alexander III arresterades brodern tillsammans med ett par kamrater.

Alexander gavs alternativet att namnge de attentatsmän som inte hade gripits, i utbyte mot att friges. Om han vägrade skulle han avrättas. Alexander valde då att bli avrättad. Detta hade en stor påverkan på Vladimir, som senare samma år blev arresterad och relegerad från universitetet i Kazan, efter att ha deltagit i studentdemonstrationer. Han fortsatte dock med studierna på egen hand. Det var nu som den unde Lenin påbörjade sina studier i Marxism. Lenin läste även juridik på distans och fick 1891 ett juridikcertifikat. Under några veckor arbetade han som advokat, en sysselsättning han avskydde, och han kom därefter aldrig att ha något arbete eller sysselsättning. År 1893 fick han åter tillstånd att flytta till St. Petersburg.

[redigera] Revolutionsledaren

Istället för att satsa på en juridisk karriär blev Lenin alltmer involverad i revolutionär verksamhet, inspirerad av Marx och Engels teorier. Han grundade tillsammans men några andra unga marxister Kampförbundet för arbetarklassens befrielse 1895, bland annat den senare mensjeviken Martov var med. I april 1895 reste Lenin till Schweiz, Paris och Berlin, där han träffade landsflyktiga ryska marxister, bland annat Georgij Plechanov i Schweiz. Den 7 december 1895 blev han gripen och hölls fången i en isoleringscell av myndigheterna under ett helt år. I februari 1897 blev han vartefter förvisad till byn Sjusjenskoje i Sibirien.

Under sin tid i exil gifte han sig 1898 med den judiska socialistiska aktivisten Nadezjda Krupskaja. I april 1899 publicerade han boken Kapitalismens utveckling i Ryssland. Under tiden i exil fortstte han också sina studier och tillbringade dagarna främst med att läsa eller vandra i naturen kring floden Jenisej.[7] När han släpptes från fångenskapen år 1900 reste han först till St. Petersburg där han var bannlyst. Han blev dock ertappad av Ochranan. Han släpptes snart och påbörjade han sin resa först till sin fru Krupskaj i Ufa som satt i exil, sedan till centraleuropa där han fortsatte sitt revolutionära arbete. Han gav bland annat ut tidningen Iskra, tidskriften Zarja och andra revolutionära skrifter som sedan smugglades in i ryssland.

Lenin var medlem i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet. 1903 ledde han bolsjevikerna i den interna maktstriden mot mensjevikerna, som bröt med partiet. 1906 valdes han till partiordförande. 1907 flyttade han till Finland av säkerhetsskäl. Han fortsatte att resa genom Europa och deltog i många socialistiska möten och aktiviteter, däribland Zimmerwaldkonferensen 1915.

Efter att den ryske tsaren Nikolaj II störtats genom februarirevolutionen 1917, önskade Lenin, som nu bodde i Schweiz, genast återvända till Ryssland för att ta del i ryska revolutionen. Lenin fick tillstånd att resa genom det krigförande Tyskland i ett plomberat tåg, och fortsatte sedan genom det neutrala Sverige till Finland. När Lenin den 16 april 1917 nådde Petrograds järnvägsstation höll han ett eldande revolutionärt tal för dem som kommit för att möta honom. Hans ankomst radikaliserade bolsjevikernas politik gentemot den provisoriska regeringen. Efter det misslyckade revolutionsförsöket i juli, tilläts Lenin fly till Finland eftersom man ännu inte ansåg honom vara en livsfarlig fiende. Han återvände i oktober, då han ledde en framgångsrik väpnad revolution (se oktoberrevolutionen) mot den sittande ryska provisoriska regeringen. I skriften Staten och revolutionen redogör Lenin för hur den nya staten ska se ut, baserad på ett slags arbetarråd (sovjeter).

[redigera] Sovjetunionens ledare

Lenin i Kreml, 1918.
Lenin i Kreml, 1918.

Den 8 november 1917 valdes Lenin till ordförande för det sovjetiska folkrådet av den rysk-sovjetiska kongressen. Under hotet av en tysk invasion ville Lenin omedelbart teckna fredsavtal, medan andra bolsjevikledare menade att man skulle fortsätta kriget för att på så sätt nå revolution också i Tyskland. Trotskij, som ledde förhandlingarna, intog en slags mellanposition och menade att ett fredsfördrag endast kunde undertecknas under förutsättningen att inga landområden annekterades. Sedan förhandlingarna kollapsat öppnade Tyskland fientligheterna på nytt, vilken resulterade i att Ryssland förlorade stora landområden i väst. På grund av händelseutvecklingen fick Lenins position stöd av en majoritet inom bolsjevikledningen, och Ryssland skrev i mars 1918 under freden vid Brest-Litovsk, som innebar att Ryssland tvingades lämna ifrån sig stora landområden.

Den 30 augusti 1918 blev Lenin, efter att ha talat vid ett möte, attackerad av den ryska socialisten Fanny Kaplan. När Lenin var på väg till sin bil blev han beskjuten med tre skott, av vilka ett träffade axeln och ett gick genom lungan. Lenin fördes till sin privata bostad i Kreml och vägrade att låta sig föras till sjukhus, eftersom han var rädd att fler lönnmördare väntade där. Läkare sammankallades, men man beslutade att det var alltför riskfyllt att försöka ta bort kulorna. Lenin tillfrisknade snart, men hälsan blev därefter allt sämre, och det anses troligt att händelsen anses ha bidragit till hans senare stroke. Som hämnd för attentatet avrättades bland annat 1300 fångar i Petrograd[8]. År 1918 på initiativ av Lenin, Trotskij och Dzerzjinskij togs första stegen att återupprätta de så kallade "katorgas" som använts under Tsarryssland mot politiska fångar och brottslingar, där man dömdes till straffarbete. I Sovjetryssland benämnde man systemet GULAG.

Trotskij, Lenin och Kamenev år 1919.
Trotskij, Lenin och Kamenev år 1919.

I mars 1919 träffades Lenin och bolsjevikerna med revolutionära socialistledare från andra länder för att bilda den Kommunistiska internationalen (Komintern). Medlemmarna i Komintern skiljde sig från den bredare internationella socialiströrelsen, och blev därefter kända som kommunister. I Ryssland bytte bolsjevikpartiet namn till Allryska kommunistpartiet, vilket senare blev Sovjetunionens kommunistiska parti.

Samtidigt härjade det ryska inbördeskriget, som kan ses som ett antal olika inbördeskrig, framkallat av det kaos som rådde, nationella strävanden i icke-ryska områden och de rödas hårdföra politik. Många politiska grupperingar och dess anhängare tog till vapen för att försvara eller störta det sovjetiska styret. Även om många mindre fraktioner deltog i inbördeskriget, var de två huvudfienderna Röda Armén (kommunister) och Vita Armén (sammanslutning av frivilliga och gamla imperiala armén). Utländska stormakter som Frankrike, Storbritannien, USA och Japan ingrep också i kriget till stöd för Vita Armén. Till slut segrade den Röda Armén 1920, då man besegrade Vita Armén och dess allierade. Att Vita Armén använde hjälp från utlänningar minskade stödet för dem.

Stalin, Lenin och Michail Kalinin 1919
Stalin, Lenin och Michail Kalinin 1919

Under slutet av 1919 blev Lenin alltmer övertygad om att tiden var mogen att sprida revolutionen västerut, med våld om nödvändigt, främst inspirerad av framgångarna i inbördeskriget. Det nyss självständiga Polen stod under stark inflytan från den polske statsmannen Józef Piłsudski, som ville bilda en federation mellan Polen, Lettland, västra Ukraina och andra central- och östeuropeiska stater ur ruinerna av de gamla imperierna efter första världskriget. Målet var att skapa en enhet som skulle kunna försvara sig mot imperialistiska angrepp från både Ryssland och Tyskland. När Polen började säkra sina östra territorier som annekterats av Ryssland under slutet av 1800-talet, och samtidigt som den tyska revolutionen kom av sig, såg Lenin detta som sitt tillfälle att "utforska Europa med den Röda Arméns bajonetter". Det polsk-sovjetiska kriget startade 1919. Med Röda Armén hårt pressad i inbördeskriget nådde polackerna Kiev och Minsk 1920. Sovjetarmén gick dock till motanfall och närmade sig snabbt Warszawa. Lenin såg Polen som den bro som Röda Armén behövde korsa för att länka den ryska revolutionen till kommunisterna i den tyska revolutionen, och för att bistå andra kommuniströrelser i västeuropa. De planerna omintetgjordes dock, när Röda Armén led ett förkrossande nederlag i slaget om Warszawa. Fredsfördraget med Polen slöts i Riga den 18 mars 1921.

Efter de långa och svåra krigsåren låg nu stora delar av Ryssland i ruiner. I mars 1921 ersatte Lenin sin krigskommunistiska politik med en ny ekonomisk politik, NEP, i ett försök att återuppbygga industrin och jordbruket.

[redigera] Den kommunistiska revolutionen

Omedelbart efter statskuppen lät Lenin upprätta en hemlig polis, tjekan, under ledning av Felix Dzerzjinskij som började rensa ut motståndare och döma dem till döden eller kasta dem i fängelse eller förvisa dem till Sibirien. För detta krävdes inte att man gjort sig skyldig till något som stämplades som brott, det räckte med att man var klassfiende. I januari 1918 undertecknade Lenin en ukas som innebar att den skadliga "ohyran" på landsbygden skulle utrotas. Alexander Solzjenitsyn har räknat upp vilka som innefattades i denna beteckning: tidigare medlemmar av byråden, husägare, läroverkslärare, präster, munkar och nunnor, pacifistiska tolstojaner osv.[9]

Medan det i tsarens hemliga polis, ochrana fanns 15 000 tjänstemän ingick i slutet av 1920 250 000 man i tjekans led. Under tsarväldets sista år avrättades i medeltal 17 dödsdomar årligen; 1918-19 rörde det sig om 1 000 människor per månad.[10]

Lenin ledde personligen terrorn. Ett instruktionsbrev till kommunistledarna i Penzaområdet 11 augusti 1918 lyder så:

Kamrater! Kulakernas uppror bör obarmhärtigt slås ner. Hela revolutionens intresse kräver detta, ty nu pågår överallt den sista avgörande striden mot kulakerna. Exempel bör statueras.
1) Häng åtminstone 100 kända kulaker, rika män och blodsugare, men så att människorna säkert ser det.
2) Publicera deras namn.
3) Fråntag dem all säd.
4) Utse gisslan - såsom det utsades i gårdagens telegram.
Gör detta på ett sådant sätt att människorna på hundra versts avstånd ser, fruktar, vet och skriker: de stryper blodsugar-kulakerna till döds. Bekräfta telegrafiskt mottagandet av detta meddelande och verkställigheten.
Er Lenin.
P.S. Få fram några verkligt hårda män.[11]

Författaren Maxim Gorkij skrev om sin gode vän: "Lenin älskade mänskligheten, men behandlade människor lika skoningslöst som smeden bearbetar metall".[12]

[redigera] De sista åren av sjukdom

En av de sista bilderna på Lenin.
En av de sista bilderna på Lenin.

Lenin var trött och utarbetad och klagade allt oftare på sömnlöshet och huvudvärk. Han bad flera gånger om ledigt. En natt i maj 1922 insjuknade Lenin med illamående och kräkningar. Man misstänkte först att en fiskrätt han ätit dagen innan hade varit dålig. Då hans läkare anlände märkte han att Lenin sluddrade något. Han hade också fått en lätt förlamning i den högra kroppshalvan. Läkarna konstaterade ett lindrigt slaganfall. Lenin for till Gorki, där han tillbringade fyra månader. Han hade ordinerats att helt avstå från arbete och politik, vilket tvingade honom till en helt ny livsföring. Gradvis gled han ifrån arbetet.

Den 23 december 1922 kallade Lenin till sig en av sina maskinskriverskor, och började diktera sitt politiska testamente.

På grund av Lenins hälsotillstånd hade Stalin lämnat sina befattningar inom sovjetregeringen för att överta posten som partiets generalsekreterare. "Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt" skrev Lenin till kongressen "och jag är inte säker på att han alltid kommer att tillräckligt varsamt kunna utnyttja denna makt". Lenin hade under sina sista år ett antal allvarliga konflikter med Stalin. Stalin hade fått reda på Lenins ställningstagande om Stalin och lät sitt raseri gå ut över Krupskaja genom telefon. Lenin hade fått kännedom om Stalins utskällning och krävde en ursäkt, annars skulle han bryta förbindelserna med Stalin. Den 4 januari skrev Lenin ett brev till kongressen där han föreslog att Stalin om möjligt skulle avsättas.

Lenin blev mer och mer sjuk, hans kapacitet begränsades och han kunde bara läsa med hjälp av ett stöd. Den 6 mars 1923 dikterade Lenin sitt sista brev. Den 9 mars drabbades han av ett tredje slaganfall som gjorde att han tappade talförmågan.

Men när Lenin senare flyttade till Gorki, tillfrisknade han snabbt. I juli började han kunna ta sig fram med stapplande steg, i augusti började han återfå talförmågan och i september kunde han gå nerför en trappa. Trots offentliga försäkringar om att Lenin kunde botas var hans situation ohjälplig. Det var en långt gången skleros som stängde blodtillförseln till hjärnan. Den 21 januari 1924 klockan 18, steg Lenins temperatur hastigt. Han drabbades av en svår attack av sjukdomen, fick häftiga muskelspasmer i hela kroppen och förlorade medvetandet. Han dog klockan 18.50.

Den 23 januari fördes Lenins kropp med specialtåg till Moskva. Den öppna kistan ställdes i sovjeternas hus. I fyra dagar köade hundratusentals människor för att defilera förbi den öppna kistan. Trots att Lenin själv uttalat motstånd till att upprätta några som helst monument eller statyer över honom bevarades alltså Lenins kropp samtidigt som det upprestes monument till hans minne i flera sovjetiska städer.

Vjatjeslav Molotov fick i en intervju 1985 frågan om Lenin skulle ha lett Sovjetunionen in mot en humanare riktning ifall han fått leva, svarade han ironiskt: "Säkert inte, Lenin var ju strängare än Stalin".[13]

[redigera] Eftermäle

Det finns olika synsätt på Lenins gärning eftersom han var en kompromisslös person som i både genom utvecklande av marxistisk teori och i praktisk handling utmanade samhällsordning av sin tid på ett sätt som fick genomslag i hela världen. Nationalencyklopedin talar man om skiftande synsätt som - ledstjärnan för en framtid utan förtryck och materiell nöd till hans insatser som själva grunden för alla totalitarismens fasor.[14]. Oavsett vilken syn man har på Lenin så är de flesta överens om att Lenins liv och gärning var av betydelse för världshistorien[14].

[redigera] Kuriosa

[redigera] Bibliografi

Lenin håller ett tal 1920.
Lenin håller ett tal 1920.

[redigera] Samlingar

[redigera] Litteratur om Lenin

[redigera] Källor

[redigera] Noter

  1. ^ Prismas Nya Uppslagsbok, ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995, uppslagsordet "Lenin" sidan 419.
  2. ^ Lilla Focus, Lexikon i fickformat, Stockholm, uppslagsordet "Lenin" sidan 507.
  3. ^ Stefan Lindgren, "Statlig historieskrivning om Sovjet", Ryska Posten 25 mars 2008
  4. ^ Max Jakobson: Våldets århundrade, s. 66. Stockholm 2001, Atlantis.
  5. ^ Stefan Lindgren: Lenin. sida. 15. Stockholm, 1999 Fischer & co.
  6. ^ Jakobson 2001, s. 69f.
  7. ^ Lindgren 1999, s. 31-35
  8. ^ Robert Service A History of Modern Russia s. 108
  9. ^ Jakobson 2001, s. 78.
  10. ^ Jakobson 2001, s. 79.
  11. ^ Jakobson 2001, s. 79.
  12. ^ Jakobson 2001, s. 79.
  13. ^ Jakobson 2001, s. 81.
  14. ^ [a b] Nationalencyklopedin: "Tolfte bandet", 1995 Uppslagsordet "Lenin" sidan 214, 215
  15. ^ Stefan Lindgren Lenin (1999) s. 104.

[redigera] Litteratur

[redigera] Se även

[redigera] Externa länkar

Företrädare:
Aleksandr Kerenskij
(provisorisk regering)		 Sovjetunionens ledare
1917-1924		 Efterträdare:
Josef Stalin
Företrädare:
[ingen]		 Ordförande i folkkommissariernas råd
1917-1924		 Efterträdare:
Aleksej Rykov

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin
Personliga verktyg