IB

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se IB (olika betydelser).

IB var en svensk underrättelseorganisation som var underställd Försvarsstaben. Den bildades 1965 genom en sammanslagning av T-kontoret och den via försvarsanslagen finansierade hemliga säkerhetstjänsten Säpo. Begreppet IB är omtvistat, men kan ha betydelsen "Informationsbyrån" eller "Inhämtning Birger" efter dess dåvarande chef Birger Elmér.

IB:s främsta uppdrag var utrikesunderrättelsetjänst, men viss inhämtning av information skedde även i Sverige, bland annat kring kommunister och deras relationer med främmande makt.

IB som organisation avslöjades 1973 genom artiklar i vänstertidskriften Fib/Kulturfront. Effekterna av den så kallade IB-affären blev att IB inordnades som en officiell del av försvarsstaben enligt förslag från 1974 års underrättelseutredning.

1999 tillsatte regeringen den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen med dåvarande riksmarskalken Gunnar Brodin som ordförande. Denna kommission skulle granska övervakningen av i synnerhet vänsterrörelsen, det vill säga hur Säpo och underrättelsetjänsten, inklusive IB, hade skött sin verksamhet. Kommissionen präglades starkt av en dominans av lekmän på området underrättelse- och säkerhetstjänst. Det rådde också ett starkt underskott på jurister, som skulle kunna ha gjort en bedömning lagmässigt. Som exempel på detta kan nämnas att Brodin i grunden var professor i elektrisk mätteknik och två av kommissionens utsedda "experter" var högskolestudenter utan egentlig fackkunskap på området. Flera av ledamöterna och experterna var politiskt engagerade på vänsterkanten, det vill säga jäviga. Det bör påpekas att kommissionen endast hade som uppgift att granska ytterst begränsad del av IB:s verksamhet. Huvuddelen av verksamheten, utrikesverksamheten, fick forskarna i Säkerhetstjänstkommissionen inte beröra, trots önskemål om detta. Slutresultatet blev åtta rapporter benämnda SOU 2002:87-95, där bland annat IB:s verksamhet berörs under ett antal avsnitt.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Försvarsstaben skapade hösten 1939 den hemliga underrättelseorganisationen C-byrån, som 1946 bytte namn till T-kontoret, vars uppgift var att inhämta uppgifter från utlandet som var av intresse för Sveriges säkerhet. Den inrikes jakten på spioner och kontrollen av potentiella landsförrädare sköttes av det civila Säpo, och både militären och Socialdemokraterna var missnöjda med hur Säpo skötte det uppdraget. Socialdemokraterna upplevde att Säpo var lika misstänksamt mot socialdemokrater som mot kommunister.[källa behövs]

Socialdemokraterna hade under slutet av 1940-talet byggt upp en egen underrättelsetjänst med hjälp av sina arbetsplatsombud, som i kampen mot Sveriges kommunistiska parti (SKP) om makten över fackföreningsrörelsen rapporterade vilka fackföreningsmedlemmar som antogs vara kommunister. Samtidigt började försvaret av i huvudsak två skäl känna ett starkt behov av att kunna identifiera personer i landet som kunde vara säkerhetsrisker. Det ena skälet var att det från USA fanns ett krav om att amerikansk vapenteknik som exporterades till Sverige inte fick komma i händerna på personer som kunde tänkas föra teknologin vidare till Sovjetunionen, och det andra skälet var ett antagande om att tidig information om ökad verksamhet bland vänsterinriktade grupper i Sverige skulle kunna ge en förvarning om ett sovjetiskt anfall mot Sverige.

I början av 1950-talet slöts därför en överenskommelse mellan Försvarsstaben och representanter för socialdemokraterna, dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson och den tidigare partisekreteraren Sven Andersson, om att försvarsstaben skulle få använda sig av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisation som partiet hade byggt upp.

IB skapas[redigera | redigera wikitext]

Vid Försvarsstabens sektion II/Inrikesavdelningen inrättades därför 1957 en enhet för inrikes säkerhetsfrågor, Grupp B, med Birger Elmér som chef. 1961 blev organisationen mer självständig och döptes därför om till B-kontoret. Grupp B arbetade mycket nära ihop med socialdemokraterna, vars 20 000 arbetsplatsombud rapporterade vilka arbetare som hyste kommunistiska åsikter.[1] Denna information överlämnades sedan till Grupp B, där ett omfattande åsiktsregister byggdes upp, som sedan användes vid kontroller av arbetssökande vid försvarsmakten, samt inför inkallelser och krigsplaceringar. Mer kontroversiellt var kanske att Grupp B vidarebefordrade delar av denna information till Säpo, som införde uppgifterna i sitt centrala register. Detta register användes bland annat vid personalkontroll inför anställningar vid ett stort antal företag som hade betydelse för totalförsvaret.[2]

Birger Elmér, chef för "IB" 1965–1975.

1965 slogs det inrikesinriktade B-kontoret samman med det utrikesinriktade T-kontoret och blev Försvarsstabens särskilda byrå, med Elmér som chef. Organisationen kom att kallas IB, en förkortning som uttolkades som Informationsbyrån när IB-affären kom, men som enligt Säkerhetstjänstkommissionens rapport 2002 troligen stod för "Inhämtning Birger".[1] Någon officiell förklaring till vad IB stod för har aldrig lämnats.

1969 beslutade regeringen genom Personalkontrollkungörelsen att SÄPO inte fick registrera någon person enbart på grundval av dennes politiska uppfattning. Rikspolisstyrelsens chef Carl Persson ogillade att det ännu hemliga IB kom undan och övertalade regeringen att besluta att endast SÄPO fick syssla med inrikesspionage.

IB fortsatte att ägna sig åt utrikesspionage, eftersom det var en del av den militära underrättelsetjänsten. Misstron mellan SÄPO och IB existerade, men det finns också exempel på långvariga samarbeten mellan organisationerna. SÄPO påstås ha fått tillåtelse att placera två poliser på Försvarsstaben för att kontrollera vad IB sysslade med, den ene var den senare dömde spionen Stig Bergling.

Den huvudsakliga orsaken till att IB-affären blev en affär, menade t ex IB-avslöjaren Peter Bratt på IB-seminiarium på Södertörns högskola 2013, var att avslöjarna och deras källa dömdes till fängelse för spionage. Det är mycket som talar för att han har rätt. Jan Guillou beskriver själv i sina memoarer att affären inte hade någon sprängkraft sommaren 1973. Det var först i och med gripandet i oktober månad som många demonstrationer hölls och affären verkligen hettade till.

IB fortsatte sin verksamhet ända fram till 1978. Birger Elmér slutade 1975 men viss verksamhet fortsatte ända till hösten 1978 när Stig Synnergren slutade som ÖB. IB bytte 1982 namn till SSI (Sektionen för Särskild Inhämtning) och 1989 till KSI (Kontoret för Särskild Inhämtning).[3]

IB avslöjas[redigera | redigera wikitext]

Jan Guillou på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg 2005.

I tidningen Folket i Bild/Kulturfront nr 9 den 3 maj 1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt [4] :

  • att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige.
  • att inte ens riksdagen kände till byråns existens.
  • att denna hade åsiktsregistrerat vänstersympatisörer.
  • att denna även hade spioner utomlands.
  • att denna hade gjort inbrott på Egyptens ambassad i Stockholm.
  • att denna samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth och amerikanska CIA.

Avslöjandet byggde till största delen på uppgifter som lämnats av den tidigare IB-anställde Håkan Isacson.[5] Försvarsminister Sven Andersson förnekade att Sverige hade spioner utomlands, att IB sysslade med åsiktsregistrering eller gjorde inbrott.

I följande nummer av Folket i Bild framträdde en man som för IB:s räkning infiltrerat den svenska FNL-rörelsen och därigenom bland annat besökt jordanska gerillaläger. Dessa rapporter påstods ha vidarebefordrats av IB till den israeliska säkerhetstjänsten som såg till att de jordanska gerillalägren bombades. I samma nummer intervjuades också en svensk sjökapten som rapporterat om hamnsäkerheten i Alexandrias hamn och tidningen påstod också att en kvinna för IB:s räkning spionerat på bombmål i Egypten.

Folket i Bild hade också uppgifter från Håkan Isacson, som påstod att IB hade gjort inbrott hos två vänsterorganisationer (FNL och KFML), hos en jordansk medborgare och en statslös invånare. Vid det sista inbrottet installerades avlyssningsutrustning. Efter detta fick försvarsministern erkänna att IB spionerade utomlands, infiltrerade organisationer i Sverige och i hemlighet avlyssnade samtal. Gunnar Ekberg pekas ut som IB-agent.

Trots att tidningen hade en ansvarig utgivare anhölls Jan Guillou, Peter Bratt, Håkan Isacson och fotografen Ove Holmqvist den 22 oktober 1973 av Säpo misstänkta för spioneri. Den 9 november häktades Guillou, Bratt och Isacsson och enligt häktningsframställan hade de "obehörigen anskaffat uppgifter om rikets försvarsverk och befordrat dem till tryck [...] i en del fall har därvid rikets försvar åsamkats icke obetydligt men och i andra fall synnerliga men [...]". Den 4 januari 1974 dömdes de tre till ett års fängelse var. Bratt och Guillou dömdes för spioneri, Isacsson för spioneri och medhjälp till spioneri. Den 14 mars sänkte hovrätten Guillous straff till 10 månader. Högsta domstolen tog inte upp fallet.

Bratt och Guillou blev ovänner i samband med fallet. Enligt Guillou hade Bratt angett Guillou i förhör och hävdat att Guillou stulit IB:s post. Bratt har förnekat detta.[6] I november 1973 förnekade Olof Palme alla kontakter mellan IB och socialdemokraterna. I den förre SÄPO-chefen P.G. Vinges memoarer hävdar denne dock att Birger Elmér hade regelbundna kontakter med Palme och att Elmér regelbundet rapporterade till partisekreterare Sven Andersson. 1974 framkom också bevis för att IB hade byggt upp ett stort agentnät i Finland, som omfattade bland andra den tidigare utrikesministern Väinö Leskinen, för att samla information om Sovjetunionen. Däremot hade IB inga kontakter med den finska säkerhetspolisen (SUPO) eftersom denna ansågs vara infiltrerad av sovjetiska agenter.

Även Justitieombudsmannen utredde IB men kom fram till att ingen personal vid IB gjort sig skyldig till några brott. JO ansåg också att IB:s åsiktsregistrering inte var ett brott då lagen från 1969 endast avsåg Säpo. Vad gäller inbrotten hos två vänsterorganisationer ansåg JO att då IB:s personal tagit sig in med nyckel eller dyrk och inte stulit något kunde det inte anses vara ett brott. Hösten 2009 gav både Gunnar Ekberg och Jan Guillou ut självbiografier som bland annat belyser händelserna i IB-affären.

Säkerhetstjänstkommissionen 1999-2002[redigera | redigera wikitext]

År 1999 tillsatte Justitiedepartementet den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen (Ju 1999:09), som tre år senare, den 17 december 2002, publicerade sitt betänkande med åtta forskarrapporter som bilagor, på totalt 3000 sidor. Publiceringen ledde till ett stort antal tidningsartiklar och kommentarer i övriga media.

Rikets säkerhet och den personliga integriteten är ett betänkande och åtta rapporter på sammanlagt 3000 sidor som publicerades 17 december 2002 av Säkerhetstjänstkommissionen efter "tre och ett halvt års arbete, fri tillgång till hemliga arkiv och samtal med 400 personer och extraordinära maktmedel för att få folk att tala"[7] (se även justitiedepartementets pressmeddelande).

Senare diskussioner[redigera | redigera wikitext]

Olof Frånstedt tidigare chef för kontraspionage inom Säpo tar upp IB-affären i andra delen av sina memoarer Spionjägaren 2014. Han underkänner tidigare överbefälhavaren Stig Synnergrens inlaga till tingsrätten, vilken enligt Frånstedt avgjorde den juridiska utgången av affären. ÖB angav i sin inlaga att ett flertal avslöjanden av Peter Bratt och Jan Guillou lett till "synnerligt men". Olof Frånstedt anser ÖB:s bedömning om skador för riket och försvaret inte håller för närmare granskning och att domen kom att vila på orättfärdig grund. Han menar därför att domen borde undanröjas.[8]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Det grå brödraskapet. En berättelse om IB. Del 1 Rapport ur Säkerhetstjänstkommissionens betänkande 17 december 2002
  2. ^ Information om Grupp B på bergrum.se
  3. ^ ”SVT: Vem spionerade på vem?”. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=43784&a=652815. 
  4. ^ Redan 2 maj publicerade Aftonbladet uppgifter ur FIB/K nr 9. – se "IB-affären dag för dag från 2 maj 1973". Fib.se. Läst 2011-12-19.
  5. ^ Källa: NE, uppslagsord: IB-affären
  6. ^ Sommarnattens skeenden, 1993
  7. ^ Holmström, Mikael (2002-12-18). ”100 000 fanns i Säpos register”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/dynamiskt/Inrikes/did_3836050.asp. 
  8. ^ Olof Frånstedt: Spioneridomen mot Bratt och Guillou håller inte i Dagens Nyheter den 28 april 2014, sidan 6

Källor[redigera | redigera wikitext]

Utöver betänkandet ovan har kommissionen lämnat åtta rapporter:

  • SOU 2002:88 Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Säkerhetstjänstpolisens medverkan i den politiska personalkontrollen.
  • SOU 2002:89 Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. Förutsättningarna för säkerhetspolisens politiska registreringar och medverkan i personalkontrollen.
  • SOU 2002:90 Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990. Två delar.
  • SOU 2002:91 Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002. Två delar.
  • SOU 2002:92 Det grå brödraskapet. En berättelse om IB. Tre delar.
  • SOU 2002:93 Övervakningen av "SKP-komplexet". Två delar.
  • SOU 2002:94 Övervakningen av nazister och högerextremister. Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980. SÄPO:s övervakning av svensk högerextremism efter 1980.
  • SOU 2002:95 Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen. Två delar.
    • Del 1: Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980. Hemliga tjänster och det öppna samhället. Det amerikanska spåret; En undersökning av IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA.
    • Del 2: Sjukhusaffären i Göteborg. Värnpliktskonferensen i Örebro. Överskottsinformation från telefonavlyssning.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Radioprogram[redigera | redigera wikitext]

Fredrik Johnsson. P3 Dokumentär: IB-affären (2007-06-17). Sveriges Radio. Lyssna på programmet (längd 85 minuter). URL hämtad 2007-09-05. Storlek 59 MiB.

Videomaterial[redigera | redigera wikitext]