Järnridån

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För teatertermen, se Järnridå.
Europas uppdelning i öst och väst under det kalla kriget. Färgerna avser försvarsallianserna. De gråmarkerade länderna Sverige, Schweiz, Österrike och Irland benämndes alliansfria eller neutrala, men till sina politiska och ekonomiska system var de västerländska demokratier. Detta gällde även Finland, trots att landet formellt var bundet till Sovjetunionen genom VSB-avtalet. Albanien var däremot en socialistisk enpartistat men med spända relationer till Sovjetunionen och Warszawapakten.

Järnridån avser den hårdbevakade gränslinje, som efter andra världskriget omkring 1945 började avskilja det kommuniststyrda Östeuropa från Västeuropa fram till år 1991. Uttrycket, som har sitt ursprung från teaterns språk, började användas som ett (militär)politiskt begrepp under första världskriget. Under mellankrigstiden användes det på flera håll som benämning på gränsen mellan Sovjetunionen (i sin självvalda isolering) och omvärlden.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Uttryckets ursprung[redigera | redigera wikitext]

Idag syftar ordet mest på Sovjetunionens strävan att avskärma Östeuropa från inflytanden från väst. Den betydelsen blev vida känd via Winston Churchill, som i ett uppmärksammat tal 5 mars 1946 i Fulton, Missouri, (Fultontalet) använde sig av uttrycket. Churchill yttrade bland annat:

Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten. Bakom den linjen ligger alla huvudstäderna i Central- och Östeuropas urgamla stater. Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia, alla dessa berömda städer och befolkningarna runt dem ligger i vad jag måste kalla den sovjetiska sfären, och de är i en eller annan form underkastade inte endast sovjetiskt inflytande utan i mycket hög grad och i många fall stigande grad kontroll från Moskva.
— Winston Churchill, 1946[1]

Uttrycket har dock en lång förhistoria. Ursprungligen är järnridå en teaterterm för en brandskyddsinrättning som kan fällas ner mellan scen och proscenium (åskådarutrymmena). På till exempel Burgtheater i Wien är järnridå föreskriven sedan 1881. Drottning Elisabet av Belgien (av tysk härkomst) ändrade uttryckets innebörd då hon 1914 sade att "mellan Tyskland och mig går en blodig järnridå som har sänkts ned för alltid".[2]

Svensken Per Emil Brusewitz bok Bakom Rysslands järnridå publicerades 1923.
Detalj av järnridån vid "Point Alpha", ridåns västligaste punkt mellan Hessen och Thüringen. Östtyskt vakttorn, mur och gränsstolpe. De stora öppna ytorna möjliggjorde för östtyska gränsvakter att beskjuta flyende. Områdena var dessutom minerade och försedda med automatiska kulsprutor.

I samband med den bolsjevikiska segern efter ryska inbördeskriget benämndes Sovjetunionens självvalda isolering från omvärlden som en järnridå, ett begrepp som användes i den betydelsen redan 1918. Den första nedskrivna användningen av ordet i ett kommunistryskt sammanhang är från Vasilij Rozanovs polemiska bok Apokaliptis nasjevo vremeni (Апокалипсис нашего времени) från 1918. 1920 kom den ut i engelsk översättning under titeln The Apocalypse of Our Times.[3]

Därefter kom uttrycket att användas på flera håll, med "sovjetisk" syftning. Under andra världskriget användes uttrycket i flera tal av Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels, som ett avskräckande exempel på vad som skulle hända om Sovjetunionen segrade i kriget. Det var sedan Lutz Schwerin von Krosigk, Nazitysklands finansminister och rikskansler i Flensburgregeringen, som först använde begreppet i sin nuvarande innebörd, inkluderande de sovjetiskockuperade territorierna i Central- och Östeuropa.[källa behövs]

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Berlinmuren delvis riven 1990.

Efter andra världskriget, när Sovjetunionen tagit politisk kontroll över Östeuropa och östra Centraleuropa, spärrade man gränsen då många flydde till väst. Det byggdes även stängsel och vaktposter.

Höjdpunkten av avskiljningen nåddes i augusti 1961 då Berlinmuren mellan Öst- och Västberlin byggdes upp. Längs övriga gränslinjer monterades med stängsel och taggtråd. Under avspänningsperioden, efter Kubakrisen 1962, började järnridån gradvis vittra sönder till följd av ökad turism, handelsutbyte och kulturella kontakter mellan Östeuropa och västvärlden, utom för Berlinmuren i Tyskland, men flertalet invånare i Östeuropa hade fortfarande ingen möjlighet att passera järnridån utan partilojalitet eller goda kontakter. I fysisk mening började nedmonteringen i maj 1989, då Ungern öppnade gränsen mot Österrike och avlägsnade taggtråden, för att nå en höjdpunkt 9 november samma år, då Berlinmuren öppnades.

Även norr om Östersjön, vid Sovjetunionens gräns mot Finland och Norge fanns ett högt bevakat stängsel. Mot Finland var stängslet inte så välbevakat; få vaktposter men patruller körde längs det regelbundet. En lucka var Saima kanal, en kanal mellan Östersjön och det finska sjösystemet där finska båtar fick gå utan visum och utan noggrann kontroll. Å andra sidan fanns bevakning längs kanalen och Finland hade gått med på att skicka tillbaka dem som tog sig över gränsen .

Tillåtna resor[redigera | redigera wikitext]

Medborgare i länderna inom järnridån fick i normalfallet inte passera gränserna mot väst. Ett undantag under avspänningsåren gällde pensionärer som kunde företa turistbesök. I övrigt var det bara särskilda fall, såsom idrottare och sjömän, som kunde besöka Västeuropa, men de fick inte röra sig fritt. Det var relativt många av dessa som hoppade av. De kunde bosätta sig fritt i många västländer. Alla med tysk härkomst kunde bosätta sig i Västtyskland och personer med judisk bakgrund kunde bosätta sig i Israel. De som hoppade av fick räkna med att tappa all kontakt med kvarvarande anhöriga.

Turistresor till länderna inom järnridån var möjliga och uppmuntrades i viss mån av regimerna eftersom turismen medförde inflöde av konvertibel valuta. Resorna organiserades oftast strikt av de statliga turistmyndigheterna för att bibehålla kontroll över resenärerna och deras kontakter med lokalbefolkningen.

Resor till Västberlin kunde göras från Sverige och Västtyskland utan visum, endast genomfartstrafik. Några tunnelbane- och pendeltågslinjer i Berlin gick rakt genom järnridån, dock kunde man inte ta sig till linjen från Östberlin.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Applebaum 2013, s. 15 ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent. Behind that line lie all of the capitals of the ancient states of central and eastern Europe: Warsaw, Berlin, Prague, Vienna, Budapest, Belgrade, Bucharest and Sofia, all these famous cities and the populations around them lie in what I might call the Soviet sphere, and all are subject, in one form or another, not only to Soviet influence, but to very high, and in some cases, increasing measure of control from Moscow."
  2. ^ Bartlett's Familiar Quotations, 14. upplagan, 1968, s. 924, spalt 2, fotnot 1
  3. ^ Rozanov, Vasily (1918), Apokaliptis nasjevo vremeni ("Апокалипсис нашего времени"), 103, s. 212 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Applebaum, Anne (2013). Järnridån: det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956. Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 978-91-0-013519-5 
    • Cars, Hans Christian (2014) "Flykten över järnridån - en sann historia", Kalla Kulor Förlag, ISBN 978-91-87049-67-5