Järnridån
- För teatertermen, se Järnridå.
Järnridån var den hårdbevakade gränslinje, som efter andra världskriget omkring 1945 började avskilja det kommuniststyrda Östeuropa från Västeuropa fram till 1991.
Innehåll |
Uttryckets ursprung [redigera]
Namnet, som beskriver Sovjetunionens strävan att avskärma Östeuropa från inflytanden från väst, blev känt i och med att Winston Churchill i ett uppmärksammat tal 5 mars 1946 i Fulton, Missouri (Fultontalet) använde sig av uttrycket.
Uttrycket har dock en lång förhistoria. Ursprungligen är järnridå en teaterterm för en brandskyddsinrättning som kan fällas ner mellan scen och åskådarutrymmen. På till exempel Burgtheater i Wien är järnridå föreskriven sedan 1881. Drottning Elisabet av Belgien (av tysk härkomst) ändrade uttryckets innebörd då hon 1914 sa att "mellan Tyskland och mig går en blodig järnridå som har sänkts ned för alltid".[1] Under andra världskriget användes uttrycket av Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels i flera tal som ett avskräckande exempel på vad som skulle hända om Sovjetunionen segrade i kriget. Det var sedan greven av Schwerin, Lutz Schwerin von Krosigk, Nazitysklands finansminister och rikskansler i Flensburgregeringen, som först använde begreppet i sin nuvarande innebörd, och det var därifrån som Churchill plockade upp det.
Uppbyggnad och fall [redigera]
Efter andra världskriget, när Sovjetunionen tagit politisk kontroll över Östeuropa och östra Centraleuropa, spärrade man gränsen då många flydde till väst. Det byggdes också stängsel och vaktposter.
Höjdpunkten av avskiljningen nåddes i augusti 1961 då Berlinmuren mellan Öst- och Västberlin byggdes upp. Längs övriga gränslinjer monterades med stängsel och taggtråd. Under avspänningsperioden, efter Kubakrisen 1962, började järnridån gradvis vittra sönder till följd av ökad turism, handelsutbyte och kulturella kontakter mellan Östeuropa och västvärlden, utom för Berlinmuren i Tyskland, men flertalet invånare i Östeuropa hade fortfarande ingen möjlighet att passera järnridån utan partilojalitet eller goda kontakter. I fysisk mening började nedmonteringen i maj 1989, då Ungern öppnade gränsen mot Österrike och avlägsnade taggtråden, för att nå en höjdpunkt 9 november samma år, då Berlinmuren öppnades.
Även norr om Östersjön, vid Sovjetunionens gräns mot Finland och Norge fanns ett högt bevakat stängsel. Mot Finland var stängslet inte så välbevakat, få vaktposter men patruller körde längs det regelbundet. En lucka var Saima kanal, en kanal mellan Östersjön och det finska sjösystemet där finska båtar fick gå utan visum och utan noggrann kontroll. Å andra sidan fanns bevakning längs kanalen, och Finland hade gått med på att skicka tillbaka dem som tog sig över gränsen .
Tillåtna resor [redigera]
Medborgare i länderna inom järnridån fick i normalfallet inte passera gränserna mot väst. Ett undantag under avspänningsåren gällde pensionärer som kunde göra turistbesök i organiserade grupper (inte på egen hand). I övrigt var det bara i särskilda fall, som idrottare och sjömän som kunde besöka Västeuropa, men de fick inte röra sig fritt. Det var relativt många av dessa som hoppade av. De kunde bosätta sig fritt i många västländer. Alla med tysk härkomst kunde bosätta sig i Västtyskland, och personer med judisk bakgrund kunde bosätta sig i Israel.
Turistresor till länderna inom järnridån var möjliga och uppmuntrades i viss mån av regimerna eftersom turismen medförde inflöde av konvertibel valuta. Resorna organiserades ofta strikt av de statliga turistmyndigheterna för att bibehålla kontroll över resenärerna och deras kontakter med lokalbefolkningen.
Resor till Västberlin kunde göras från Sverige och Västtyskland utan visum, endast genomfartstrafik. Några tunnelbane- och pendelstågslinjer i Berlin gick rakt genom järnridån, dock kunde man inte ta sig till linjen från Östberlin.
