Kalkongam

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kalkongam
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Urubu a tete rouge - Turkey Vulture.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Nya världens gamar
Cathartidae
Släkte Cathartes
Art Kalkongam
C. aura
Vetenskapligt namn
§ Cathartes aura
Auktor (Linnaeus, 1758)
Utbredning
Ungefärlig utbredningskarta för Kalkongam.Gult = Utbredning endast sommartidGrönt = Utbredning året om.
Ungefärlig utbredningskarta för Kalkongam.
Gult = Utbredning endast sommartid
Grönt = Utbredning året om.
Hitta fler artiklar om fåglar med
En flygande kalkongam.

Kalkongam (Cathartes aura) är en fågel som återfinns över stora delar av Amerika. Den är en av tre idag förekommande arter i släktet Cathartes, inom familjen nya världens gamar (Cathartidae). Kalkongamen är den mest spridda arten av alla nya världens gamar och den återfinns från södra Kanada till sydligaste spetsen av Sydamerika. Den bebor en mängd öppna och halvöppna biotoper, som subtropisk skog, busklandskap, betesmark och öken.[1] Däremot finns den inte regnskogar, och normalt inte på höjder över 2500 m, även om den har synts på 4300 m i Bolivia. Kalkongamen är en stor fågel med ett vingspann på 173–183 cm och en genomsnittlig vikt på 1.4 kg.[2] Fjäderdräkten är mörkbrun till svart. Dess hals och huvud saknar fjädrar och är lilaröda och näbben är kort, nedåtböjd och elfenbensfärgad.

Kalkongamen är en asätare som nästan uteslutande livnär sig på kadaver.[3] Den tillbringar mycket tid med att glidflyga över öppen terräng,. Den finner främst sin föda med hjälp av sitt utmärkta luktsinne och flyger därför lågt för att känna lukten av ruttnande djurkroppar. Den använder sig av termik för att glidflyga och slår oregelbundet med vingarna. De vilar i större grupper. Den saknar syrinx, vilket är fåglarnas röstorgan, vilket medför att de enda läten den kan producera är en form av grymtningar och lågt väsande.[4] Den häckar på skyddade platser, som på klipphyllor och i ihåliga träd, eller i tät vegetation. De bygger inget bo, utan lägger två stycken ägg direkt på det utvalda stället. Äggen är ljusgula med kastanjefärgade stråk. Fadern deltar i ruvningen som tar 38-42 dagar. Ungarna stannar i boet 10-11 veckor och matas av föräldrarna med uppstöt föda. Att kräkas upp föda på fiender är också det enda sättet de försvarar sina ungar. Detta är effektivt mot människor.[5] Den har mycket få naturliga fiender.[6] I USA är den fredad sedan 1918.[7]

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Kalkongamen har fått sitt trivialnamn genom att den, i adult fjäderdräkt med sitt röda huvud och svarta fjädrar, påminner om en kalkon. Släktnamnet Cathartes betyder "renaren" och är en latiniserad form från grekiskans kathartēs/καθαρτης.[8] Artepitetet aura, är en latiniserad form av den mexikanska ursprungsbefolkningens namn för fåeln "auroura".[9]

Kalkongamen beskrevs taxonomiskt första gången av Linné som Vultur aura i den 10:e upplagan av hans Systema Naturae från 1758, och beskrivs som "V. fuscogriseus, remigibus nigris, rostro albo" ("brungrå gam med svarta vingar och vit näbb").[10] Den tillhör familjen nya världens gamar (Cathartidae), tillsammans med sex andra arter och placeras i släktet Cathartes, tillsammans med de två andra arterna större gulhuvad gam(Cathartes melambrotus) och mindre gulhuvad gam (Cathartes burrovianus).

Den exakta taxonomiska placeringen av kalkongam och de andra sex arterna inom familjen är mycket omdiskuterat.[11] Trots att både nya och gamla världens gamar har liknade morfologi och nyttjar samma ekologiska nisch så härstammar de från olika förfäder i olika delar av världen. Precis hur olika de är, är under diskussion, där vissa forskare menar att nya världens gamar är mer närbesläktade med storkarna.[12] Andra fortsätter att placera dem i ordningen Falconiformes tillsammans med gamla världens gamar medan en tredje grupp placerar dem i den egna ordningen Cathartiformes.[13] Den sydamerikanska klassifikationskommitén (SACC) har placerat dem i Incertae sedis, med anmärkningen att en placering i Falconiformes eller Cathartiformes är möjlig.[11]

Underarter och dess morfologiska skillnader[redigera | redigera wikitext]

Kalkongamen brukar delas upp i fem underarter.[14]

  • C. a. aura inkl. meridionalis Swann, 1921, nominatformen, "västlig kalkongam", återfinns sommartid i västra Nordamerika och söderut till Costa Rica och Västindien. Det är den minsta av underarterna. Den är den mest flyttningsbenägna underarten, och flyttar vintertid så långt som till Sydamerika. Den skiljer sig från C. a. septentrionalis färgmässigt då de mindre vingtäckarna är mörkare bruna.[15]
  • C. a. septentrionalis Wied, 1839, "östlig kalkongam", återfinns från sydöstra Kanada, och söderut genom östra USA. Den är mindre flyttningsbenägen än nominatformen och flyttar sällan söder om USA. Den skiljer sig från nominatformen då den har andra proportioner på stjärt och vingar.[15]septentrionalis
  • C. a. ruficollis Spix, 1824 , återfinns i Panama och söderut genom Uruguay och Argentina. Den finns också på Trinidad.[16] Den är mörkare och svartare än nominatformen, med bruna vingkanter, vilka är smalare eller saknas helt.[16] The head and neck are dull red with yellow-white or green-white markings. Adults generally have a pale yellow patch on the crown of the head.[17]
  • C. a. jota, (Molina, 1782), "Chilensk kalkongam", återfinns utmed Stillahavskusten i Sydamerika och Patagonien. Den är större, brunare och något blekare än C. a. ruficollis. Armpennorna och vingtäckarna kan ha grå bräm.[17]
  • C. a. falklandicus (Sharpe, 1873) är endemisk för Falklandsöarna.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Species factsheet: Cathartes aura”. BirdLife International. http://www.iucnredlist.org/search/details.php/49648/all. Läst 13 oktober 2007. 
  2. ^ Hilty, Stephen L. (1977). A Guide to the Birds of Colombia. Princeton University Press. sid. 87. ISBN 069108372X. http://books.google.com/books?id=1k5fV_hQqE8C&pg=PA88&dq= 
  3. ^ Attwood,, E. Cathartes aura. University of Michigan Museum of Zoology. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Cathartes_aura.html. Läst 30 september 2007. 
  4. ^ Miskimen, Mildred (1957). ”Absence of Syrinx in the Turkey Vulture (Cathartes Aura” (PDF). The Auk 74 (1): ss. 104–105. http://elibrary.unm.edu/sora/Auk/v074n01/p0104-p0105.pdf. Läst 24 oktober 2006. 
  5. ^ Fergus, Charles (2003). Wildlife of Virginia and Maryland Washington D.C.. Stackpole Books. sid. 171. ISBN 0811728218. http://books.google.com/books?id=W7UxSPd2XMAC&dq 
  6. ^ Snyder, Noel F. R. and Helen Snyder (2006). Raptors of North America: Natural History and Conservation. Voyageur Press. sid. 40. ISBN 0760325820. http://books.google.com/books?id=g6aOgkIbEwEC&pg=PA40&dq=Cathartes+aura&as_brr=3&sig=Zc-vwBBgjWSMDx56CatOgteVOtI#PPA40,M1 
  7. ^ ”Birds Protected by the Migratory Bird Treaty Act”. US Fish & Wildlife Service. http://www.fws.gov/migratorybirds/intrnltr/mbta/mbtandx.html. Läst 14 oktober 2007. 
  8. ^ Liddell, Henry George; Robert Scott (1980). Greek-English Lexicon, Abridged Edition. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-910207-4 
  9. ^ Holloway, Joel Ellis (2003). Dictionary of Birds of the United States: Scientific and Common Names. Timber Press. sid. 59. ISBN 0881926000. http://books.google.com/books?id=41knpiVqnKYC&pg=PA59&dq=Cathartes+aura+subject:%22Nature+/+Birds+%26+Birdwatching%22&as_brr=3&sig=YS_oepqlw59T9RxDny5KFtPliSQ 
  10. ^ Linnaeus, Carolus (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. p86 
  11. ^ [a b] Remsen, J. V., Jr.; C. D. Cadena; A. Jaramillo; M. Nores; J. F. Pacheco; M. B. Robbins; T. S. Schulenberg; F. G. Stiles; D. F. Stotz & K. J. Zimmer. 2007. A classification of the bird species of South America. South American Classification Committee. Retrieved on 2007-10-15
  12. ^ Sibley, Charles G. and Burt L. Monroe. (1990) Distribution and Taxonomy of the Birds of the World. Yale University Press. ISBN 0-300-04969-2. Accessed 2007-04-11.
  13. ^ Ericson, Per G. P.; Anderson, Cajsa L.; Britton, Tom; Elżanowski, Andrzej; Johansson, Ulf S.; Kallersjö, Mari; Ohlson, Jan I.; Parsons, Thomas J.; Zuccon, Dario & Mayr, Gerald (2006): Diversification of Neoaves: integration of molecular sequence data and fossils. Biology Letters online: 1-5. doi:10.1098/rsbl.2006.0523 PDF preprint Electronic Supplementary Material (PDF)
  14. ^ Underarter enligt Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  15. ^ [a b] Amadon, Dean (1977). ”Notes on the Taxonomy of Vultures” (PDF). Condor 79 (4): ss. 413–416. doi:10.2307/1367720. http://elibrary.unm.edu/sora/Condor/files/issues/v079n04/p0413-p0416.pdf. 
  16. ^ [a b] Brown, Leslie & Amadon, Dean (1968). Eagles, Hawks, and Falcons of the World. McGraw-Hill. sid. 175. http://books.google.com/books?id=fcM9AAAAIAAJ&q= 
  17. ^ [a b] Blake, Emmet Reid (1953). Birds of Mexico: A Guide for Field Identification. University of Chicago Press. sid. 267. ISBN 0226056414. http://books.google.com/books?id=YP0AX3LW8jYC&dq= 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är till stora delar översatt från engelska wikipedias artikel Turkey Vulture, läst 2008-11-25, samt med tillägg från spanska wikipedias artikel.

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, cd-rom