Låggolvsbuss

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Låggolvsbuss i Stockholm.

Låggolvsbuss är en buss med låggolv. Det betyder att det inte finns något trappsteg innanför dörrarna utan man kliver med ett enda steg från gatan eller plattformen upp till bussens golv. Detta underlättar mycket för passagerare med barnvagn, med kryckor eller allmänt nedsatt rörlighet. Man kan ofta till och med ta med rullstolspassagerare med hjälp av en ramp som kan fällas ut.

Lågentrébussar[redigera | redigera wikitext]

En lågentrébuss är en buss med vanligt golv bak men lågt golv vid de främre delarna. Dessa är billigare att tillverka än hellåggolvsbussar men smidigare än traditionella bussar med trappsteg innanför dörrarna. De är oftast mindre bullriga än vanliga låggolvsbussar vilket ökar komforten på längre sträckor. Dessa fyller ut ett behov från både längre transporter och stadstrafik och är vanliga inom transport mellan en storstads förorter och centrala delar.

Oftast är det bara de främre 60-70 % av bussen som har lågt golv och därmed främre och mittersta dörren. Motorn är då vanligtvis monterad stående, lutande eller liggande under golvet bak. Även om det finns bussar från till exempel Volvo som har motorn monterad på sidan mellan de främre axlarna.

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Helt lågt golv[redigera | redigera wikitext]

Det finns även bussar med helt lågt golv i hela bussen. Dessa används endast i stadstrafik eller på flygplatser vid transporter mellan olika gaterar. Då är det endast mindre upphöjningar baktill vid sidorna där drivaxlar och dylikt finns. Då kan motorn vara ställd på tvären allra längst bak under de bakersta sätena under bakfönstret och driva en kardanaxel under en upphöjning i golvet vid sidan om, eller så är den längsmonterad, antingen liggande under golvets upphöjning, vid sidan om gången eller placerad stående, också vid sidan om. Dessa är antingen rena lastbilsmotorer och då stående på tvären eller längden, eller modifierade för att ligga på sidan och då liggandes på längden under golvet.

Lågentrébussar används mer och mer på kortare landsbygdslinjer, men helt lågt golv mest i stan. Golvet blir i princip högre ju längre bussen ska gå, bland annat på grund av behovet av bagageutrymme. Låggolvsbussar är också dyrare eftersom det tunna golvet gör att man måste ha kompakta och starka balksystem för att bibehålla vridstyvheten. Detta är därför inte lika stort behov på landsortsbussar då de flesta handikappade, äldre eller familjer med barnvagn som bor på landet har egen bil och därmed inte är i lika stort behov av lättpåstigna bussar. Dessutom finns det tid för föraren att hjälpa sådana passagerare.

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Ledbussar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ledbussar

Idag har de flesta ledbussar i stadstrafik hellåggolv för att underlätta i- och urstigning för främst rörelsehindrade med rollator och folk med barnvagnar. Då sitter motorn oftast längst bak i bussen, med drivning på det bakersta hjulparet (släpets axel). De främre hjulaxlarna är frirullande. Äldre låggolvsledbussar har oftast en liten upphöjning framför mittaxeln och har alltså något upphöjt golv bak, vilket gör att det blir ett trappsteg vid dörrarna bakom leden. Då sitter leden under golvet. På nyare bussar är dock golvet lågt genom hela bussen och då är det endast en tunnare led i golvet och två större länkar på varsin sida om gången. Eftersom de bakersta hjulen drivs på dessa bussar finns även ett system som dämpar leden vid exempelvis kurvtagning. Vid körning vid halt väglag kan dock bussen vika sig om man kör med mycket gas genom en kurva.

Dock finns det en ledad låggolvsbuss från Volvo som har motorn framför leden, stående på vänster sida om gången och drivning på mittenhjulen (dragfordonets bakaxel), Volvo B9S. Denna finns antingen med lågentré (Volvo 8500) eller helt lågt golv (Volvo 7500), den sistnämnda kan fås med dubbla leder och längden 24 meter.