Höger- och vänstertrafik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
  Kör på höger sida
  Kör på vänster sida
  Kör på höger sida
  Kör på vänster sida
I Europa är det mest högertrafik. Endast Storbritannien, Irland, Cypern och Malta har vänstertrafik. Länderna med vänstertrafik saknar landgräns med länder som har högertrafik.
Skylt om byte från vänster- till högertrafik vid gränsen mellan Thailand och Laos.

Höger- och vänstertrafik är de konventioner som innebär att fordon ska framföras på en viss sida av vägen, höger eller vänster sida, beroende på i vilket geografiskt område och i vilket trafiksystem man befinner sig. I många trafiksystem är dessa konventioner nödvändiga för att mötande fordon inte ska kollidera med varandra. Räknat per vägsträcka har 28% vänstertrafik medan man håller till höger på 72%.[1] Ursprungligen kördes fordonen till största delen på vänster sida. Till sjöss och längs järnvägar finns liknande regler.

Historia[redigera | redigera wikitext]

För länge sedan fanns inga regler om höger/vänstertrafik, däremot fanns praxis, eftersom det var praktiskt om åtminstone alla hästekipage (eller oxar, åsnor etc) möttes på ett visst sätt.

1998 hittade arkeologer en välbevarad väg som ledde till ett romerskt stenbrott. Spåren i vägen var djupare på ena sidan av vägen än på den andra. Då man antog att kärrorna körts tomma till stenbrottet och lämnat det fyllda med tung sten, drog arkeologerna slutsatsen att romarna, åtminstone på det här stället, tillämpat vänstertrafik. Den ursprungliga vänstertrafiken skulle kunna förklaras med att merparten av människor är högerhänta. När ryttare och kuskar mötte varandra på vägarna, höll de tömmarna med vänster hand och kunde använda högerhanden till att hälsa på den mötande, alternativt försvara sig med svärd i högerhanden.

I slutet av 1700-talet började ett skifte mot högertrafik att äga rum i en del länder, bland annat i USA där kuskar börjat köra större fraktvagnar dragna av hästspann. Det fanns inget förarsäte, så kusken satt på den bakre, vänstra hästen, så han kunde sköta piskan med högerhanden. Det föll sig då naturligt att köra på den högra sidan av vägen, då kusken kunde hålla uppsikt över hjulen på mötande ekipage. Det skedde också en lagändring i Frankrike efter franska revolutionen, där man ändrade många regler. Under Napoleons styre spred sig högertrafiken till fler länder.

Britterna å andra sidan, höll sig till vänster. De hade mindre vagnar och kusken satt på vagnen, ofta på högra änden av förarsätet, så att han kunde använda högerhanden för att sköta den långa piskan utan att riskera att snärja in den i lasten bakom sig. Han höll till vänster för att det gav bäst uppsikt över mötande trafik. Områden som uppgick i Brittiska imperiet tog över bruket med vänstertrafiken, med vissa undantag. I Kanada körde man på vänster sida, men bytte så småningom till höger sida, för att underlätta gränspasseringar mot USA.

Tidiga motordrivna fordon hade förarsätet placerat i mitten (smala fordon pga smala vägar och det ansågs att personen som körde skulle ha utrymme. Hos hästekipage var det så för att kusken skulle ha utrymme att rycka i tömmar och i piskan mm). Senare blev bilarna bredare och föraren sattes på ena sidan för att ge plats åt en passagerare. Vissa biltillverkare valde att placera förarsätet mot mitten av vägen, medan andra valde att montera förarsätet på sidan som vette mot vägkanten, för att undvika skador från trottoarer, rännstenar, väggar och andra hinder. Slutligen blev det förra alternativet det förhärskande. I Sverige hade man däremot ratten mot vägkanten, till vänster, mest för att Sverige var inringat av länder där samma praxis tillämpades och man importerade bilar från Tyskland och andra länder med högertrafik.

I Europa bytte många länder från vänster- till högertrafik i en långsam men stadig takt under 1900-talet. Portugal skiftade 1928. Österrike och Tjeckoslovakien bytte när de ockuperades av Nazityskland i slutet av 1930-talet och Ungern följde efter. Sverige genomförde Dagen H den 3 september 1967 och Island 1968.

Den 7 september 2009 övergick ögruppen Samoa till vänstertrafik.

Vänstertrafik[redigera | redigera wikitext]

I Europa finns idag vänstertrafik enbart i Storbritannien (Dock inte på Gibraltar där man har högertrafik för att underlätta in och utfarten till Spanien), Irland, Malta och Cypern, samtliga utan fast vägförbindelse med högertrafikländer. Det finns bilfärjor, så ganska många bilar och bilister tar sig mellan systemen. Utanför Europa förekommer vänstertrafik i större utsträckning (samväldesländerna). Flera länder i Asien har vänstertrafik som till exempel Indien, Thailand och Japan. Australien och Nya Zeeland har också vänstertrafik liksom även ett stort antal länder i södra och östra Afrika. Man kan säga att de flesta länder som har kust mot Indiska Oceanen har vänstertrafik. Samoa i Stilla havet hade högertrafik fram till den 6 september 2009.

Fram till den 3 september 1967 klockan 4.49 lokal tid hade även Sverige vänstertrafik före högertrafikomläggningen. Klockan 4.50 var det körförbud och man skulle sedan köra över till lämplig plats på vägens högra sida. Om man befann sig på motorväg skulle man följa polisens anvisningar. Klockan 5.00 startade högertrafik i Sverige.

Högertrafik[redigera | redigera wikitext]

Högertrafik är benämningen på den typ av trafiksystem där trafikanterna normalt håller sig till höger sida på vägen. Högertrafik är vanligast i världen idag.

Högertrafik i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige fanns på 1700-talet en kunglig förordning att postvagnar skulle hålla till höger vid möte på väg. Denna förordning ändrades 1734 och vänstertrafik fastställdes. Förordningen upphörde att gälla 1868 och fram till 1916, då vänstertrafik åter fastställdes i en förordning, gällde praxis vilket innebar vänstertrafik av hävd. Högertrafik infördes den 3 september 1967.

Andra former av trafik[redigera | redigera wikitext]

Spårburen trafik[redigera | redigera wikitext]

  Tågen kör på höger sida
  Tågen kör på vänster sida
Brittiska öarna, samt i sydvästra Europa gäller vänstertrafik på järnvägarna, liksom i delar av Österrike. Island och Cypern saknar järnvägar.

Även på järnväg varierar det mellan länder. Både högertrafik och vänstertrafik är vanligt i Europa. Somliga statsjärnvägar har vare sig höger- eller vänstertrafik i egentlig betydelse, se nedan. Sverige har ett vänstertrafikliknande trafiksystem, utom i och söder om Malmö, där det är högertrafik som i Danmark (med en bro norr om Malmö för att byta sida). I Europa är det vänstertrafik i Belgien, Frankrike, Irland, Italien, Portugal, Slovenien, Spanien, Schweiz, Sverige och Storbritannien. I Asien kör Kina (inklusive Hongkong), Taiwan, Indien, Israel, Japan, Malaysia, Burma, Pakistan, Filippinerna, Singapore och Sri Lanka vänstertrafik på spåren, i Afrika Sydafrika och Zimbabwe, i Sydamerika Argentina, Brasilien och Chile. Slutligen kör Australien och Nya Zeeland vänstertrafik på järnvägarna.

Bland annat Danmark, Finland, Kroatien, Polen, Nederländerna, Norge, Ryssland och Tyskland har högertrafik. Även USA och Kanada har det.

Österrike kör en blandning: vissa delar av landet kör vänstertrafik, andra delar högertrafik på spåren. Detta går efter en öst-västlig uppdelning med vänstertrafik i östra Österrike och högertrafik i väster, men under senare årtionden har största delen av järnvägsnätet ställts om så att sedan 2012 går huvuddelen av järnvägsnätet i högertrafik även i östra Österrike. Frankrike har högertrafik i Alsace, på grund av att området var tyskt på 1800-talet och broar för att byta sida byggdes då.

Tåg är (till skillnad från vägfordon) styrda av en trafikledning som kan göra avkall på reglerna vid behov. Dubbelspåriga järnvägar kan ha trafik i båda riktningar eller i samma riktning på båda spåren, varför det uppstår en större flexibilitet i trafikflödet. Detta medger såväl möten som omkörningar ute på linjen. Hårt trafikerade dubbelspår får följa regeln striktare. På mötesspår på enkelspåriga banor kör man snarare så att tåg som inte ska stanna får använda rakspåret i växlarna. Där kan det alltså vara vilket som helst.

Spårvagnar kör mestadels samma sida som övrig vägtrafik, dvs högertrafik i Sverige. En avvikelse är längs 4 km på Angeredsbanan från Hjällbo till Angered Centrum. Detta för att kunna använda mittplattformar och därmed en enda rulltrappa i Hammarkullen. De första åren som Angeredsbanan var i trafik hade hela denna bana vänstertrafik, den var då någorlunda isolerad från övriga spårvägsnätet, var inte inblandad i övrig trafik och hade konsekvent mittplattformar på hållplaterna. J. Sigfrid Edströms gata har också vänstertrafik, detta för att Vagnhallen Gårda är byggd för vänstertrafik. Mittplattform för akuta spårvagnbyten finns också i denna gata. Även Nockebybanan i Stockholm har vänstertrafik en kort sträcka närmast ändstationen Alvik för att passa till tunnelbanan. Stockholms tunnelbana tillämpar vänstertrafik. Samtliga dessa spårvagnssträckor är förbjudna eller oframkomliga för bilar, så det inte blir konflikter.

Sjöfart[redigera | redigera wikitext]

För internationell sjöfart gäller generellt högertrafik. Undantag finns för vissa floder, hamnar och kanaler. Fartyg i trånga vattendrag kan föra olika signaler som talar om för mötande trafik att man helst vill hålla sig efter vänstra stranden och mötas till höger (om styrbord); detta kan ha att göra med vattendjup eller strömmar i det aktuella vattendraget. På öppen sjö väljer man den sida som anses lämpligast; kommer fartygen nära varandra skall de mötas om babord (alltså högertrafik). Upphinnande fartyg seglar om upphunnet fartyg på dess babordssida, precis såsom omkörning på landsväg.

Flyg[redigera | redigera wikitext]

För flyg gäller högertrafik, både i luften och på marken.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Brianlucas.ca”. Brianlucas.ca. http://www.brianlucas.ca/roadside/. Läst 12 juli 2011. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ahlgren Michael, red (1995). Högertrafik och massturism: en betraktelse över folkomröstningar och deras betydelse. Rapport / Mitthögskolan, Institutionen för turismvetenskap, 1400-7231 ; 1995:1. Östersund: Institutionen för turismvetenskap, Mitthögsk. Libris 2096605