Lavrentij Berija

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lavrentij Beria
georgiska: ლავრენტი პავლეს ძე ბერია Lavrenti Pavles dze Beria
ryska: Лавре́нтий Па́влович Бе́рия)


Född 29 mars 1899 i
Mercheuli nära Suchumi, guvernementet Kutaisi, Ryska imperiet
Död 23 december 1953 (54 år)
Moskva, Sovjetunionen
Nationalitet  Sovjetunionen

Lavrentij Pavlovitj Berija (georgiska: ლავრენტი პავლეს ძე ბერია, Lavrenti Pavles dze Beria, ryska: Лаврентий Павлович Берия, Lavrentij Pavlovitj Berija), född 29 mars (17 mars enligt gamla stilen) 1899 i Mercheuli nära Suchumi i nuvarande Abchazien, död 23 december 1953 i Moskva (avrättad), var en sovjetisk politiker och militär av georgisk härkomst. Han var mellan 1938 och 1953 chef för säkerhetstjänsten NKVD och dess efterföljare, som så småningom (efter Berijas död) blev KGB.

Som Stalins säkerhetschef var Berija ansvarig för att genomföra den Stora utrensningens slutfas. Han stod bakom massmorden i Katyn och genomförde etniska rensningar bland flera folkgrupper i Sovjetunionen varunder minst en halv miljon människor dog. Berija personifierar tillsammans med Stalin den kommunistiska terrorpolitiken, även om den inleddes redan under hans föregångare Nikolaj Jezjov. Stalin ska i Jalta ha introducerat honom inför Franklin D. Roosevelt med orden "det är vår egen Himmler".[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Berija härstammade från Megrelien, en etnisk enklav i Georgien (där även Josef Stalin föddes och växte upp). De båda inledde redan på 1920-talet ett nära samarbete, som varade ända fram till Stalins död 1953.

Berija blev general vid 20 års ålder[källa behövs] och arbetade under 1920-talet med att infiltrera georgiska kontrarevolutionära grupper. Till skillnad från många bolsjeviker från det "gamla gardet" begärde han tidigt att få slippa skrivbordsjobb. Istället ville han återuppta sina ingenjörsstudier för att på det viset bidra till det socialistiska samhällsbygget.

Berijas väg till att (näst Stalin och utrikesminister Molotov) bli Sovjetunionens mäktigaste man inleddes i början av 1930-talet, då han utsågs till chef för säkerhetstjänsten NKVD:s transkaukasiska avdelning. Som sådan visade han total hänsynslöshet mot fiender till sovjetmakten. 1936 blev Berija partisekreterare i Transkaukasien.

Då NKVD:s högste chef Nikolaj Ivanovitj Jezjov övertalades att lämna sin post, utnämndes Berija hösten 1938 till NKVD-chef. Den sovjetiska säkerhetstjänsten använde hårda metoder i kampen mot vad man ansåg vara konspiratörer mot den sovjetiska staten, och arbetsmetoderna ändrades inte med Berija som högste chef. Dock släpptes över 100 000 fångar, tidigare anklagade för kontrarevolutionär verksamhet, från läger och fängelser. Rättegångar inleddes mot höga NKVD-anställda anklagade för att ha använt tortyr samt överskridit sina befogenheter vad gäller avrättningar. Berija lät också upplösa de lokala "trojkor" som tidigare getts extraordinära befogenheter vad gäller repressionen mot påstådda konspiratörer.

Efter krigsutbrottet 1939 utsågs Berija till medlem i den nyinrättade försvarskommittén, och 1945 blev han utnämnd till marskalk av Sovjetunionen. Berija behöll kontrollen över säkerhetstjänsten fram till Stalins död då han, tillsammans med Nikita Chrusjtjov och Vjatjeslav Molotov, övertog det formella ledarskapet i Sovjetunionen. Berija framtog ett program för en demokratisering av det sovjetiska samhället, liknande det som vissa delar av kommunistpartiets centralkommitté föreslagit under mitten av 1930-talet.[källa behövs]

Seхuella övergrepp[redigera | redigera wikitext]

Berija var i den samtida kommunistiska eliten och bland utländsk ambassadpersonal ökänd för sina seхuella övergrepp mot unga kvinnor, men verkligheten var mycket värre och omfattade inte bara organiserade våldtäkter av tonårsflickor utan även seriemord på de som gjorde fysiskt motstånd. Arrestering och avrättning var straffet för de flickor som överlevde våldtäkterna men vägrade att fortsättningsvis frivilligt ställa sig till Berijas seхuella förfogande.[2]

Rättegången mot Berija[redigera | redigera wikitext]

Berija arresterades och rannsakades inför Sovjetunionens Högsta domstol. Vid rättegången befanns han skyldig till:

Berija dömdes till döden den 23 december 1953 och domen verkställdes omedelbart. Berija bad på sina bara knän för sitt liv innan han kollapsade på golvet tjutande och gråtande. Hans seх medåtalade avrättades genom arkebusering, men Berija sköts genast i pannan av general Pavel Batitsky, efter att denne tryckt in en trasa i hans mun för att tysta honom.[3] Kroppen kremerades och askan spreds i Moskvas skogstrakter.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Simon Sebag Montefiore, Stalin: den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2004), s. 484.
  2. ^ Simon Sebag Montefiore, Stalin: den röde tsaren och hans hov (Stockholm 2005), s. 506-508, 537.
  3. ^ Лаврентия Берию в 1953 году расстрелял лично советский маршал 2012-12-16.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Montefiore, Simon Sebag, Stalin: den röde tsaren och hans hov. 3 uppl. Stockholm: Pan 2005. ISBN 91-7263-686-6
  • Beria, Sergo, Beria, my father: inside Stalin's Kremlin. London: Duckworth 2001. ISBN 0-7156-3205-1
  • Rhodes, Richard, Dark Sun: The Making of the Hydrogen Bomb. New York: Touchstone 1953. ISBN 0-684-80400-X.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]