Nikita Chrusjtjov

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nikita Sergejevitj Chrusjtjov
Никита Сергеевич Хрущёв


Ämbetsperiod
14 september 1953–14 oktober 1964
Företrädare Georgij Malenkov
Efterträdare Leonid Brezjnev

Ämbetsperiod
27 mars 1958–14 oktober 1964
Företrädare Nikolaj Bulganin
Efterträdare Alexej Kosygin

Född 5 april 1894
Kalinovka, Dmitriyev Uyezd, Ryska imperiet
Död 11 september 1971 (77 år)
Moskva, Sovjetunionen
Politiskt parti Sovjetunionens kommunistiska parti
Maka Yefrosinia Khrushcheva (1916–1919, död)
Marusia Khrushcheva (1922, skilda)
Nina Khrushcheva (1923–1971, blev änka)
Namnteckning Nikita Chrusjtjovs namnteckning
Nikita Chrusjtjov och Tage Erlander i Harpsund 1964

Nikita Sergejevitj Chrusjtjov (ryska: Ники́та Серге́евич Хрущёв ), född 5 april (g.s.)/17 april (n.s.) 1894 i Kalinovka i guvernementet Kursk i Ryska imperiet, död 11 september 1971 i Moskva i Sovjetunionen (i nuvarande Ryssland), var en sovjetisk politiker, parti- och regeringschef. Han var generalsekreterare i Sovjetiska kommunistpartiets centralkommittés politbyrå och därmed Sovjetunionens ledare från 7 september 1953 till 14 oktober 1964.

Före ledarskapet[redigera | redigera wikitext]

Chrusjtjov var under inbördeskriget efter oktoberrevolutionen soldat i Röda armén. Under mellankrigstiden arbetade sig Chrusjtjov upp inom partihierarkin. Han var bland annat partichef i Ukraina och därefter detsamma i Moskva. Enligt referenserna i Montefiores "Stalin – den röde tsaren och hans hov" stödde Chrusjtjov och deltog aktivt i Stalins terror där han till exempel beordrade massavrättningar av 55 741 offentliganställda och partifunktionärer vid en utrensningsvåg i Moskva, när han tilldelades en "avskjutningskvot" från politbyrån på 50 000 påstådda "fiender" och "spioner". En stor del av dokumentationen om övergreppen förstördes sedan när Chrusjtjov kom till makten.

Chrusjtjov deltog i andra världskriget som generallöjtnant. Vid Stalins död 1953 kunde Chrusjtjov gripa makten, först kollektivt tillsammans med Malenkov och Molotov, men snart hade Chrusjtjov tagit full kontroll.

Sovjetunionens ledare[redigera | redigera wikitext]

Den tjugonde partikongressen den 24 februari 1956 blev epokgörande för sovjetkommunismen. Då tog Chrusjtjov i ett berömt tal avstånd från personkulten efter Stalin och talade dessutom om Stalins terror mot de sovjetiska folken, något som starkt bidrog till brytningen med Kina och Albanien i början av 1960-talet. Chrusjtjov möttes av två revoltförsök mot det sovjetkontrollerade kommunistiska styret år 1956 – i Polen och Ungern. I Polen lyckades Władysław Gomułka förhandla sig till en fredlig lösning och viss liberalisering efter arbetarupproret i Poznań, som krävde 74 liv. I Ungern ledde liknande oroligheter den 23 oktober 1956 till Ungernrevolten som blodigt slogs ner av Röda armén.

Chrusjtjov tog avstånd från Stalins terror och sovjetinvånarna fick uppleva viss normalisering av vardagslivet. Trots detta fortsatte förföljelsen av oliktänkande och andra obekväma grupper med avrättningar och deporteringar till Gulag, även om det nu skedde i mycket mindre omfattning.[1]

Under Chrusjtjovs styre frisläpptes 624 000[2] människor som dömts för politiska brott från Gulag.

Chrusjtjovs tal om Stalins brott och hans påbörjande av liberalisering av landet ledde 1957 till ett kuppförsök mot honom, under hans resa i Finland. Molotov, Malenkov och Kaganovitj, tillsammans med nykomlingen (i Centralkommitténs presidium) Sjepilov gjorde upp en plan för att avsätta honom. Chrusjtjov lyckades dock, med stöd av försvarsministern, marskalk Georgij Zjukov, avvärja kuppen. Chrusjtjov utnämnde därefter Malenkov till chef för ett kraftverk, Kaganovitj till chef för en cementfabrik och förre utrikesministern Molotov till ambassadör i Mongoliet.[3]

Avgång[redigera | redigera wikitext]

Chrusjtjov var ledare för Sovjetunionen under Kubakrisen, då det var mycket nära att ett kärnvapenkrig med USA bröt ut. Efter misslyckandet i samband med Kubakrisen, och inte minst det fiasko Chrusjtjovs jordbrukspolitik medfört för den sovjetiska matförsörjningen, blev han 1964 avsatt och ersatt av Brezjnev. En del i hans fall var hans njugga attityd emot flygindustrin och hans fascination för raketteknik.[källa behövs]

Död[redigera | redigera wikitext]

Den tid som återstod av livet fick Chrusjtjov tillbringa i husarrest i sitt hem i Moskva. Chrusjtjov avled den 11 september 1971 av en hjärtinfarkt. Han är begravenNovodevitjekyrkogården, sedan han nekats statsbegravning och att begravas i Kremlmuren.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anne Applebaum. Gulag: de sovjetiska lägrens historia sidorna 542–44: Under Chrusjtjov deporterades bland annat sovjetiska soldater och medborgare som sympatiserade med Ungernrevolten (1956), judar som hindrats från att utvandra till Israel, baptister och medlemmar av andra religiösa samfund samt politiska dissidenter.
  2. ^ Anne Applebaum. Gulag: de sovjetiska lägrens historia s.525: 7 000 personer rehabiliterades under tre år före Chrusjtjovs "hemliga tal" och 617 000 inom nio månader efter det.
  3. ^ Karl-Olof Andersson Europa i 1900-talets spegel s.142: Överraskningen Chrustjtjov - Sovjetiska Framsteg

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Georgij Malenkov
Sovjetunionens ledare
7 september 1953-14 oktober 1964
Efterträdare:
Leonid Brezjnev
Företrädare:
Nikolaj Bulganin
Premiärminister
27 mars 1958-14 oktober 1964
Efterträdare:
Alexej Kosygin