Lena Olin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lena Olin
Lena Olin på Filmfestivalen i Berlin 2013.
Född Lena Maria Jonna Olin
22 mars 1955 (59 år)
Sverige Stockholm
Aktiva år 1976–idag
Make Lasse Hallström (1994–idag)
Partner Örjan Ramberg
Betydande roller
Irina Derevko i Alias
IMDb

Lena Maria Jonna Olin, född 22 mars 1955 i Oscars församling i Stockholm,[1] är en svensk skådespelare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Lena Olin är dotter till skådespelarna Stig Olin och Britta Holmberg, och yngre syster till sångaren Mats Olin. Olin är gift sedan 1994 med regissören Lasse Hallström. Tidigare levde hon under flera år tillsammans med skådespelaren Örjan Ramberg. 1974 blev hon först tvåa i skönhetstävlingen Fröken Sverige och sedan utnämnd till vinnare av Miss Scandinavia.

Olin är utbildad på Scenskolan i Stockholm 1976–79 (nuvarande Stockholms dramatiska högskola).[2] Efter examen från skådespelarutbildningen arbetade hon under ett decennium på Dramaten i Stockholm (1980–1991) där hon medverkade i en hel del föreställningar, bland annat i Shakespeares Kung Lear (också spelad på världsturné), August Strindbergs Ett drömspel och (mot Peter Stormare i) Fröken Julie (alla i regi av Ingmar Bergman), Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita, Carlo Goldonis Två herrars tjänare, Shakespeares En midsommarnattsdröm och i Lars Noréns Nattvarden.

Hennes genombrott på film kom med Ingmar Bergmans tv-film Efter repetitionen (1984) där Bergman specialskrev en av huvudrollerna för Olin. (Dessförinnan hade hon även medverkat i en mindre roll i Fanny och Alexander och haft en roll i Hasseåtages kultfilm Picassos äventyr.) Rollen i Efter repetitionen gjorde att Olin fick uppmärksamhet internationellt och ledde senare till rollen som Sabina i Varats olidliga lätthet (1988) som kom att bli Olins stora internationella genombrott som skådespelerska.

För filmen Fiender, en berättelse om kärlek blev hon nominerad till en Oscar och mottog New Yorks filmkritikers pris 1989. Hon spelade mot Robert Redford i Sydney Pollacks Havanna, mot Richard Gere i Mr. Jones, mot Gary Oldman i Romeo is Bleeding. Sedan hon gifte sig med Lasse Hallström 1994 och de flyttade till USA har Olin medverkat i en del större Hollywood-filmer som Roman Polanskis The Ninth Gate (där hon spelar mot Johnny Depp), United States of Leland, Hollywood Homicide och The Reader. Hon fick också Ingmar Bergmanpriset 1980.

Sin kanske mest populära framgång hittills fick Olin när hon 2002 tackade ja till sitt första jobb inom tv-branschen i USA: Rollen som Irina Derevko i spionserien Alias (en roll som seriens skapare J.J. Abrams själv handplockade henne till) är enligt kritiker och publik hennes kanske främsta rollprestation på film och tv någonsin. Serien blev en tittarsuccé inte bara i USA, utan även i stora delar av Europa. För rollen fick hon också en prestigefylld Emmy-nominering för Best Supporting Actress 2003.

Olin har även medverkat i mindre roller i två av makens filmer: i Chocolat och Casanova.

2013 medverkade hon i Robert F. Kennedy Center for Justice & Human Rights internationella kampanj för mänskliga rättigheter och framförde tillsammans med Dramaten-skådespelare och Martin Sheen Ariel Dorfmans pjäs Mod utan gränser / Speak Truth to Power: Voices From Beyond the Dark på Dramaten. Pjäsen bygger på intervjuer av 50 olika överlevande offer och kämpar för mänskliga rättigheter runt om i världen och en bok av Robert Kennedys dotter Kerry Kennedy. Den 19 februari 2014 medverkade hon i en uppmärksammad specialuppläsning av denna pjäsmanifestation i Europaparlamentet i Bryssel tillsammans med amerikanska skådespelarna Dennis Haysbert och Dylan Bruno samt europaparlamentariker från olika länder, denna gång tillägnad den fängslade svenske journalisten Dawit Isaak i Eritrea.[3][4][5]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Olin är bosatt tillsammans med Hallström i Bedford utanför New York i USA och utanför Stockholm. Hon har två barn, sonen August från förhållandet med Örjan Ramberg och dottern Tora med Lasse Hallström.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1990, DVD-ROM, Riksarkivet SVAR 2011.
  2. ^ ”Avgångsklassen 1979”. Stockholms dramatiska högskola. http://www.stdh.se/vara-studenter/skadespeleri/tidigare-studenter/studenter-1969-1979/avgangsklassen-1979. Läst 2013-05-22. 
  3. ^ Robert F. Kennedy Center for Justice & Human Rights, om "Speak Truth to Power"
  4. ^ Expressen 19 februari 2014, "Dawit Isaaks öde får Lena Olin att agera"
  5. ^ Svenska Dagbladet 19 februari 2014, "Hollywoodstjärnor på scenen till Dawits ära"

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]