Eritrea

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 16°N 38°Ö / 16°N 38°Ö / 16; 38

Staten Eritrea
State of Eritrea (engelska)
ሃገረ ኤርትራ (tigrinska)
دولة إرتريا (arabiska)
Flagga Statsvapen
Nationalsång: ”Ertra, Ertra, Ertra”
Huvudstad
(och största stad)
Asmara
Officiellt språk tigrinska(största)[1],
engelska, arabiska
Demonym eritrean[2]
Statsskick Republik, enpartisystem
 -  President Isaias Afwerki
Självständighet från Etiopien 
 -  Deklarerad 29 maj 1991 
 -  Erkänd 24 maj 1993 
Area
 -  Totalt 117 600 km² (105:e)
 -  Vatten (%) 14,1 %[3]
Befolkning
 -  2014 års uppskattning 6 380 803[4] (113:e)
 -  Befolkningstäthet 54,3/km² (135:e)
BNP (PPP) 2013 års beräkning
 -  Totalt $4,7 miljarder[4] (155:e)
 -  Per capita $1 200 
Valuta nakfa (ERN)
Tidszon UTC+3
Topografi
 -  Högsta punkt Soira, 3 018 m ö.h.
Nationaldag 24 maj
Nationalitetsmärke ER
Landskod ER, ERI
Landsnummer 291

Eritrea (tigrinska: ኤርትራ (Hagere Ertra) arabiska: إرتريا‎ (Dawlat Iritriyá)), formellt Staten Eritrea,[2] är en stat i Östafrika, vid Röda havet. Landet gränsar till Djibouti, Etiopien och Sudan. Namnet Eritrea kommer från den grekiska benämningen för Röda havet, Erythra thalassa. Asmara är Eritreas huvudstad.

Eritrea är medlemsland i Förenta nationerna (sedan 28 maj 1993)[5] och Afrikanska unionen samt observatörland i Arabförbundet.

reportrar utan gränsers World Press Freedom Index hamnade Eritrea på 180:e och sista plats 2014, efter Turkmenistan och Nordkorea, och enligt organisationen saknar landet helt och hållet pressfrihet.[6] Eritrea har uppmärksammats i Sverige och svensk media då den eritreansk-svenska journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i landet sedan 2001.[7]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Synen på Eritreas äldre historia är en viktig nationalistisk stridsfråga. Etiopiska historiker hävdade att Eritrea varit en del av Etiopien i 2000 år, en syn som inte delades av självständighetsrörelsen i Eritrea.[8] Eritrea skapades som en italiensk koloni den 1 januari 1890 efter att den dåvarande kejsaren Yohannes IV dött i slaget vid Matemma. Yohannes var en kejsare som vid livet aldrig tillät italienarna lämna den heta kusten, en syn hans efterträdare Kejsare Menilek II inte delade. Området som Eritrea ligger i hade dessförinnan en rik och lång historia. De äldsta fynden är daterade till över 27 miljoner år gamla och består av fossil på djur som tros vara elefanternas tidigaste förfäder. De upptäcktes av paleontologen William Sanders från University of Michigan. De äldsta människofynden är över 1 miljon år gamla. 1998 hittades ett kranium i Eritrea, som utgör en länk mellan den äldre människoapan Homo erectus och en av de äldre varianterna på den moderna människan, Homo sapiens.[9]

Vid Röda havets kust runt Zulabukten har det hittats redskap tillverkade av den vulkaniska stenen obsidian som legat begravda i torrlagda koraller på fastlandet i cirka 125 000 år. I Rora Habab i nordvästra Eritrea samt i Himbirti i centrala Eritrea, har det även hittats grottmålningar av jägar- och samlarfolk som avbildat den jakt och boskapsskötsel de bedrev under mesolitikum.[10]

Arkeologiska fynd i västra Eritrea vid floden Gash visar på ett av de tidigaste jordbrukarsamhällena i Afrika och världen, vilket hade nära förbindelser med civilisationerna i Nildalen, alltså Egypten och Nubien.[11] Områdets invånare består av de två nilotiska folken kunama och nara.

En av de tidigaste skriftliga källorna rörande det geografiska område som utgörs av Eritrea idag, kommer från faraonen Sahure vilken beordrade expeditioner till det legendariska landet Punt runt 2500-talet f.Kr. för att inhämta den rökelse och myrra som landet var känt för. En ytterligare expedition till landet Punt beskrevs i detalj i egyptiska reliefer under den kvinnliga faraonen Hatshepsuts styre under 1500-talet f.Kr., där det bland annat nämndes att landet skulle ha legat längs Röda havets södra kust vid vad som nu är Eritrea. Tidigare egyptiska källor indikerar även att samma land med samma resurser kunde nås från Egypten via land öster om Nubiens besättningar längs Nilen, även detta i överensstämmelse med Eritreas läge.

Ruiner utanför Asmara och på andra delar av höglandsplatån, visar på stenbyggnader och städer i Eritrea som tros ha tillhört ett kungadöme vid namn D'mt, med sin huvudstad i vad som nu är norra Etiopien.[11] Man vet väldigt lite om detta rike annat än att det hade omfattande relationer med diverse semitiska folk från Sydarabien enligt de mycket begränsade fynden. D'mot blev så småningom överskuggat av ett annat rike vid namn Aksum som uppstod under de sista tre seklen f.Kr.

Under medeltiden blev merparten av Eritreas låglandsbefolkning muslimer. Större delen av kusten och lågländerna i väst föll under de invaderande muslimska Beja folkens besittning.

Det kristna Aksumriket isolerades från havet och tvingades flytta sin huvudstad och expandera sina områden längre in mot land i nuvarande Etiopien. Till följd av Aksumrikets svaghet under det ökande trycket från muslimerna isolerades det från de andra kristna världsmakterna, föll ihop och splittrades till flera olika små kristna kungadömen och dynastier baserade i de Etiopiska och Eritreanska högländerna. Dessa låg ofta i fejd med varandra om makt och inflytande där olika riken eller dynastier sökte ena hela regionen under sin dominans.

Araberna kallade området och folket i detta område Habesh och från detta namn kom den europeiska benämningen Abessinien. Än idag betecknar många eritreaner sig som Habesha liksom många etiopier. Ett av de medeltida abessinska rikena var Midre Bahri (havets land) som bestod av eritreanska höglandet. Riket styrdes av en Bahr Negus eller Bahr Negash (havets kung) som ofta växlade sina allianser mellan de andra kristna abessinska rikena och deras kringliggande muslimska rivaler för att bibehålla ett visst mått av självbestämmande och handelsfördelar i kommersen mellan Röda havet och inlandet.

Det muslimska inflytandet i Eritrea nådde sin kulmen i 1577 då det turkiska Osmanska riket tog kontroll över hamnstaden Massawa och en stor del av kusten.[8] De erövrade hela norra Eritrea och kustområden som var redan muslimska områden, och nådde även höglandet där de övertog Midre Bahris dåvarande huvudstad Debarwa. Trots att turkarna snabbt blev utdrivna ur det kristna Midre Bahri förblev de i besittning av delar av norra Eritrea och staden Massawa fram till 1800-talet. Egyptierna övertog det direkta styret av de osmanska besittningarna 1865.[8]

Under senmedeltiden och fram till 1800-talet försvagades feodalherrarnas makt i det kristna höglandet på grund av sin isolering från den fientliga, muslimskt styrda kusten och den förlust i handelsintäkter som det innebar. Höglandet i Eritrea kom således att bli en slags republik nästan helt utan livegenskap, som styrdes av landägande bönder med demokratiskt valda äldsteråd (shimagile) som i sin tur stiftade muntliga byalagar och dekret. Republiken kallades Hamassien och dess förenade försvars- och polismakt utgjordes av hela generationen av unga friska ogifta män inom landet. Hamassien blev också namnet på en provins runt huvudstaden Asmara under kolonialtiden och fram till 1994, men detta område var mycket mindre än republiken som omfattade hela höglandet. De andra Abessinierna kallade även landet för det oregerliga Mareb Mellash (bortom floden Mareb) då denna flod utgjorde en naturlig gräns mellan Eritrea och Etiopien redan under denna tid.

Eritreas södra kust och dess afar- och sahobefolkning tillhörde det muslimska Adalsultanatet mellan 1500- och 1700-talet fram till det att även detta rike föll sönder och splittrades till flera självständiga små sultanat, en situation som bestod ända fram till slutet på 1800-talet och de italienska kolonialisternas ankomst.

Under slutet på 1800-talet började de europeiska makterna dela upp Afrika mellan sig. Efter Suezkanalens öppnande kom det italienska rederibolaget Rubattino till södra Eritrea och köpte en bit land runt byn Assab från den lokala afarsultanen.[8] De ville bygga en hamn längs vad som skulle bli en av världens viktigaste sjöfartsleder till gagn for hela världens (men främst Italiens) handelsflottor. Det italienska kungahuset och regeringen stödde företaget och efter att ha köpt upp bolaget Rubattinos besittningar i området satte Italiens regering igång att expandera sina besittningar längs hela Eritreas kust och jagade iväg de tidigare osmansk-egyptiska makthavarna. 1885 hissades den italienska flaggan i staden Massawa; detta var det första steget i ett försök av Storbritannien att kontrollera Frankrikes ambitioner i Röda havet.[8] Året innan räddade den Abessinska armén under ledning av Ras Alula(Prinsen av Eritrea) den egyptiska armén från förintelse i Sudan, britterna bad kejsaren rädda deras egyptiska undersåtar och gick med på att lämna över staden Massawa till Abessinien, ett avtal de svek. 1887-89 såg flera mindre slag mellan italienarna och Abessinierna.[12] Precis när kejsaren tillsammans med en armé på 80 000 man var beredd att anfalla italienarna, kom nyheter om en sudanesisk attack längre söderut. Kejsaren beordrade en av de södra arméerna att möta fienderna vilket slutade i nederlag. I all hast begav sig Yohannes IV söderut med planer att ta hand om italienarna vid ett senare tillfälle. En kula tog kejsarens liv 1889. Den nya kejsaren Menilek II, en fiende till Yohannes IV, tillät italienarna att kontrollera det som då blev dagens Eritrea ,1890, aningar finns att målet var att splittra de Tigrinya talande provinserna i norr och på så sätt sitta kvar vid makten.

Kolonialstyre[redigera | redigera wikitext]

Eritrea skapades som en italiensk koloni den 1 januari 1890 efter att den dåvarande kejsaren Yohannes IV dött i slaget vid Matemma. Italien drev från 1890 en aggressiv expansionspolitik i Eritrea. Styret med Mussolini uppmuntrade till immigration av italienska kolonister eftersom målet var att skapa ett Italienskt Imperium med Asmara som huvudstad. Italienska språket blev ett officiellt språk och var under perioden obligatorisk i skolundervisningen i Eritrea. Användandet och inflytandet av det italienska språket började successivt avta efter kolonialtiden. Italienskan är i nutid ett inofficiellt språk trots att det största språket i Eritrea tigrinya har inslag av det italienska språket. De italienska besittningarna vid Afrikas horn kom att 1936 att kallas Italienska Östafrika som Eritrea skulle bli en del av. År 1941 hade Eritrea omkring 760 000 invånare varav 70 000 italienska kolonister.[13] Under andra världskriget besattes kolonin av brittiska styrkor.[14] Efter slaget om Keren våren 1941 besegrades de italienska kolonialtrupperna av brittisk-indiska och fria franska styrkor och Eritrea hamnade under brittisk ockupation. Ockupationen övergick i formellt styre i samband med Italiens kapitulation i andra världskriget och mellan 1941 och 1951 styrdes landet av Storbritannien som ett FN-mandat.

Etiopiskt styre[redigera | redigera wikitext]

USA hade år 1950 pressat fram ett avslutande av det brittiska styret av Eritrea och enligt resolution 390 i FN:s generalförsamling år 1951 inkluderades Eritrea i en federation med Kejsardömet Etiopien.[15] Där bestämdes att Eritrea skulle ha eget parlament och egen flagga.[8] Federationsförslaget var omtyckt av det i huvudsak kristna Tigrinyafolket men möttes av motstånd från många av landets muslimer. Under federationen påbörjades en undertryckning av den eritreanska kulturen. Det etiopiska huvudspråket amhariska blev enda officiella språk 1958 och den eritreanska flaggan förbjöds 1960. 1961 utbröt väpnat motstånd mot den etiopiska närvaron som kom att leda till ett 30-årigt långt krig. Året därpå upplöstes federationen av den etiopiske kejsaren Haile Selassie och Eritrea annekterades som Etiopiens fjortonde provins.[8][16] Självständighetskriget skulle fortsätta efter störtandet av den etiopiska monarkin år 1974 och kom att ledas av den marxist-leninistiska gerillan Eritreanska folkets befrielsefront. Mot slutet av kalla kriget avslutade Sovjetunionen sin uppbackning av den kommunistiska regeringen i Addis Abeba som både mötte motstånd i Eritrea och det etiopiska inbördeskriget. President Mengistu Haile Mariam störtades i maj 1991 och det eritreanska självständighetskriget avslutades.[17] 1993 hölls en folkomröstning i Eritrea angående om landet skulle bli självständigt och segern för ja-sidan var överväldigande.[18]

Självständighet[redigera | redigera wikitext]

År 1996 stiftades Eritreas presslagar som ger alla eritreanska medborgare möjlighet och tillstånd att starta egna tidningar. Många fria tidningar bildades, den första och största av dessa hette Setit efter en gränsflod mot Etiopien. [källa behövs] Ett år senare var det meningen att landets första allmänna val skulle hållas, men dessa blev uppskjutna till år 2001 på grund av kriget mot Etiopien angående gränsdragningen.[källa behövs] Kriget resulterade i mer än 100 000 döda soldater, ännu fler sårade bland de civila samt en kortbliven etiopisk ockupation av en fjärdedel av Eritreas jordyta, oerhörd materiell förödelse samt en fördrivning av upp till en tredjedel av Eritreas totala befolkning från sina hem. Med hjälp av FN:s och det internationella samfundets medling lyckades man till slut åstadkomma ett vapenstillestånd mellan de två parterna och ett fredsfördrag undertecknades i Algeriet år 2000.

Enligt fördraget från 2000 går Eritrea med på att låta FN-trupper (UNMEE) patrullera en 25 km bred buffertzon innanför Eritrea (längs hela gränsen) medan bägge länderna går med på att lämna över tvisten till den Internationella skiljedomstolen i Haag och lyda dess dom oavsett vad det blir. Den 13 april 2002[19] kom så beslutet om var gränsen ska ligga. Badme kom att ligga inom Eritrea enligt beslutets projicering över satellitbilder på området (trots att staden inte markerats på skiljedomstolens karta). Detta har Etiopien varit i protest mot sedan dess medan Eritrea accepterat domen fullt ut. Etiopien fortsätter att ockupera de omstridda områdena medan FN:s trupper ännu patrullerar buffertzonen i Eritrea.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över Eritrea
Naturområde kring Eritreas högland
Ånglok mellan Asmara och Massawa
  • Yta: 121 144 km²
  • Huvudstad: Asmara (500 000 invånare enligt uppskattning från 2002)
  • Högsta berg: Soira (2 989 meter över havet)
  • Lägsta punkt: nära byn Kulul i Denakil-depressionen, 75 meter under havsnivån
  • Längsta flod: Barka
  • Invånarantal: 4,9 milj (uppskattning juli 2007)
  • Invånare/km²: 38

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Eritrea kan delas in i tre ekoregioner. Öster om höglandet ligger de varma, torra kustnära slätten som sträcker sig ner till den sydöstra delen av landet. Det mer svalare, mer bördiga höglandet består av en varierad miljö. Miljön här varierar från subtropiska regnskog kring Filfil Solomona till de branta klipporna och kanjoner av södra höglandet. [20] Eritrea består även av ett smalt lågland vid kusten, som i sydöst är ökenartat (Danakilöknen i Afartriangeln).[21]

I bergstrakterna inne i landet är det svalare och här kan upp till 610 mm regn falla årligen. I resten av landet är klimatet halvtorrt. Det inträffar ofta längre torrperioder. Ibland dyker stora gräshoppssvärmar upp.

Ett av Eritreas miljöproblem är avskogning med åtföljande jorderosion. Tidigare producerades all elektricitet av fossila bränslen. Detta håller dock att börja förändras då vindkraft och solenergi börjar bli allt mer förekommande i Eritrea, speciellt i mindre byar. [22] [23][24]

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Eritreas regioner

Eritrea är indelat i sex regioner: Maakel (Centrala regionen), Debub (Södra regionen), Anseba, Debubawi Keyih Bahri (Södra Röda havet), Semenawi Keyih Bahri (Norra Röda havet) och Gash-Barka.

Ekonomi och samhälle[redigera | redigera wikitext]

Ekonomin i Eritrea har haft en betydande tillväxt under de senaste åren, indikeras av en förbättring av bruttonationalprodukten (BNP) i oktober 2012 på 7,5 procent.[25] En stor anledning till den senaste tidens tillväxt av den eritreanska ekonomin är den nya guld- och silvergruvan Bisha, samt även den nya produktionen av cement från cementfabriken i Massawa.[26]

Som en del av Etiopien var Eritrea den mest välutvecklade regionen, särskilt betydelsefull på grund av läget vid havet. Industri och infrastruktur (vägar, järnvägar, hamnar) byggdes ut av italienska kolonisatörer under 1900-talets första hälft. Jordbruket är huvudnäring i inlandet, men har drabbats av upprepade torkkatastrofer. Boskapsskötseln dominerar i torrare områden. Industrin är främst inriktad på konsumtionsvaror.[21]

Sedan självständigheten 1993 har Eritrea haft ekonomiska problem. Som många andra Afrikanska länder var den Eritreanska ekonomin tidigare baserad på jordbruk. Fram till mitten av 1990-talet var industrin ägd av staten. Kriget 1998-2000 skadade ekonomin allvarligt. Tillväxten var noll 1999 och -1% 2000. Den etiopiska offensiven i norra Eritrea 2000 förstörde bland annat 55 000 hem. Attacken hindrade även sådden i Eritreas bördigaste område, vilket gjorde att matproduktionen mer än halverades. Efter kriget försökte man utveckla ekonomin, men tillväxten fördröjs av bland annat små regnmängder. 2002 var de militära utgifterna 12% av BNP vilket är mycket högt.

Eritrea var tidigare beroende av utländskt bistånd, men är sedan 1998 ett av de få länderna i Afrika som inte tar emot bistånd från utlandet. [27][28][29] Målet med att inte ta emot bistånd är enligt den Eritreanska regeringen att bli helt självförsörjande, genom att istället skapa investeringspartnerskap med andra nationer.[29] Eritreanska medborgare bosatta utomlands är skyldiga att betala 2% av sin bruttoinkomst till eritreanska staten för att kunna ta del av vissa privilegier avsatta för eritreanska medborgare som till exempel landägande samt avgifts- och skattenivåer för eritreanska medborgare och företag.

Den eritreanska regeringens främsta utvecklingsprojekt är den så kallade Warsai-Yekalo-kampanjen som går ut på att de som gör sin militärtjänst (vilket i Eritrea även omfattar kvinnor) bidrar till landets återuppbyggnad genom att utgöra arbetskraft för staten.[källa behövs] Det innebär att de arbetar utan någon annan ersättning annat än den försörjning som tillkommer de som gör militärtjänst. Dessa oftast unga eritreaner arbetar bland annat med reparering och byggande av infrastrukturen, vattendammar, trädterrasser, storskaliga jordbruk, skolor, kliniker/sjukhus etc. Med detta vill man säkra landets matförsörjning på sikt, samt locka utländska investeringar och turism.

Men många av regeringens åtgärder i synnerhet efter konflikten med Etiopien bland annat gällande valutahandeln och andra handelsregleringar samt deras relationer med den minimala privata sektorn har i mångt och mycket lett till en försvagning av den privata sektorn och dess investeringar till gagn för statliga (eller partibaserade) monopol. Militärtjänstens organisering till en nationell arbetskraft innebär en stor besparing for statsutgifterna då arbetskraften är gratis och mycket av materialet och kapitalet som används är en kombination av billiga lokala resurser samt billiga importer och kontrakterade utländska företag med relativt låga kostnader från bland annat Kina och Sydkorea. Regeringen försöker även bygga upp den begränsade fiskeindustrin och ta del av landets resurser i havet.

Eritrea upplever återigen en period av stor utvandring. Många år av obligatorisk militärtjänstgöring för unga och arbetslöshet driver tusentals eritreaner att varje år riskera sina liv för att fly landet genom Sudan till Libyen och betala tusentals dollar till människosmugglare för att kunna ta den ofta livsfarliga färden över medelhavet till Europa. Andra tar sig över röda havet till Jemen eller Saudiarabien medan en del tar sig till över gränsen till Etiopien.[30]

  • BNP/invånare: 1,200 USD (2009)
  • Olika näringsgrenars andel av BNP: jordbruk 21 %, industri 22 %, tjänster 57 % (2002)
  • Naturtillgångar: guld, silver, nickel, koppar, kalksten, marmor, olja, naturgas
  • Viktigaste exportvaror: skinnprodukter, textilier, salt
  • Valuta: nakfa

Politik[redigera | redigera wikitext]

Eritrea är till statsskicket en presidentiell republik och verkställande makt ligger hos Eritreas president. Sedan självständigheten 1993 är presidenten Isaias Afewerki, partiledare för Folkets front för demokrati och rättvisa. Presidentval skulle hållas 1997 men sköts upp och har hittills aldrig hållits.[31] Presidenten väljs av Eritreas nationalförsamling för högst två femåriga mandatperioder i rad. Han har stor makt och är bland annat överbefälhavare och talman i nationalförsamlingen. Dessutom både utser och leder han regeringen.[källa behövs]

Högsta domstolen i Eritrea

Val[redigera | redigera wikitext]

Val till Eritreas nationalförsamling skulle hållas 1997 men sköts upp på grund av kriget med Etiopien till år 2001. 2001 sköts det upp igen och hittills har aldrig något parlamentsval hållits i landet sedan självständigheten.[31] Lokala och regionala val har däremot hållits, senast 2011, och en vallag finns sedan år 2002.[32] Det enda tillåtna partiet är Folkets front för demokrati och rättvisa som också är det enda som sitter i Nationalförsamlingen. Flerpartisystem garanteras i 1997 års författning men denna har aldrig formellt trätt i kraft.[33] Nationalförsamlingen har inte sammanträtt sedan 2002 och flera ledamöter är fängslade eller i exil. Den lagstiftande makten ligger sedan dess hos president Afewerki.[32]

Rättsväsende[redigera | redigera wikitext]

Rättsväsendet är under extrem press från regeringen som ofta direkt blandar sig i rättegångar. Exempelvis arresterades presidenten för Högsta domstolen år 2001 sedan denne kritiserat regeringens inskränkning av domstolens oberoende.[32] Lagsystemet är mycket blandat och innehåller lagar från före självständigheten. [32]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Befolkningen i södra höglandet är kristen och talar tigrinska (tigrinja, besläktad med amhariskan i Etiopien). Boskapsnomaderna i söder, bl.a. afarerna, är muslimer liksom de tigrétalande folken i norr. Vid kusten och i gränstrakterna mot Sudan talas arabiska.[21] Idag har Eritrea nio olika folkgrupper. [34] [35]

  • Naturlig befolkningstillväxt: 3,16 % (2005-2010)[36]
  • Befolkningens medellivslängd: 60 år (2005-2010)[37]
  • Spädbarnsdödlighet: 5,4% (2008)[38]
  • Läs- och skrivkunnighet: män 70 % kvinnor 48 % (2003)[35]
  • Folkgrupper (2010): tigrinja 55%, tigre 30%, saho 4%, kunama 2%, rashaida 2%, bilen 2%, övriga 5 % (afar, hedareb, nara, etc.)[39]

Religion[redigera | redigera wikitext]

St. Joseph katedralen i Asmara
Enda Mariam ortodoxa kyrka, S: t Josefs romersk-katolska katedralen och Al Khulafa Al Rashiudin moskén i huvudstaden

De två största religionerna i Eritrea är kristendom och islam. En världsomfattande studie kopplad till Pew Research Center uppskattar andelen kristna till 62,9 % (2011) [42] och muslimer till 36,5 % (2009).[41] USA:s Department of State uppskattar andelen kristna till 50 %, andelen muslimer till 48 % och övriga inriktningar till 2 % (2010).[43] I de östra och västra, lägre liggande, delarna av landet överväger islam medan kristendomen är vanligast på höglandet[40]. Enligt en uppskattning från 2009 är andelen koptiskt kristna omkring 30 %, katoliker omkring 13 %, och utövare av naturreligioner omkring 2 %. Ca 5 % tillhör andra samfund som protestanter, sjundedagsadventister, Jehovas vittnen, buddhister, hinduer och baha'i[40].

Kristendomen är den äldsta världsreligion som praktiseras i landet och majoriteten av den kristna befolkningen tillhör den Eritreansk-ortodoxa_kyrkan (Eritrean Orthodox Tewahedo Church). Den Eritreansk-ortodoxiska kyrkan blev 1998 självständig från den koptiska påven i Alexandria 1998 [44] [45] som funnits i landet sedan 300-talet e.Kr. då kristendomen blev statsreligion i Axum-riket.

Eritreas muslimer är uteslutande sunnimuslimer och islam har funnits i landet sedan religionens begynnelse. Eritrea (som då ingick i det kristna Axum-riket) benämns i Koranen som landet al-Habashat där profetens tidigaste följeslagare fann sin tillflykt från sina fiender i Arabien.

Katoliker utgör en minoritet som funnits i landet sedan 1500-talet då jesuitiska missionärer från Portugal etablerade ett samfund där som styrktes under den italienska kolonialtiden under sena 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Protestanter utgör den minsta kristna minoriteten vars äldsta samfund etablerades av svenska missionärer från Evangeliska fosterlandsstiftelsen på 1870-talet och bidrog bland annat till Bibelns översättning från det utdöda språket geez (statsspråk i Axum, kyrkospråk i ortodoxa kyrkan samt de moderna semitiska språken på Afrikas horns ursprung) till modern tigrinska och andra moderna språk som talas i Eritrea idag.

Andra protestantiska (och icke-kristna samfund som Baha'i) har etablerats i landet sedan 1960-talet, bland annat av amerikanska missionärer, såsom exempelvis Faith Mission, sjundedagsadventister, Jehovas vittnen, med flera. Fler samfund såsom Pingstkyrkan, Livets ord och andra karismatiska rörelser tillkom senare. Dessa har nu fått sin religionsfrihet suspenderad av den eritreanska staten som endast erkänner de fyra "historiska" samfunden: islam, ortodoxa kyrkan, katolska kyrkan samt evangeliska kyrkan, och kräver bland annat att "nya" religioner ansöker om tillstånd för att kunna praktiseras fritt i landet. De som inte lyder förföljs och straffas hårt av staten och andra tvingas fly landet.[40]

Det finns även en mycket liten minoritet som ännu praktiserar animism i landet uteslutande inom Kunama-folket och som tror på en "Gud" eller "Världsande" som kallas Ana. Deras religion tros vara landets äldsta och har praktiserats sedan förhistorisk tid långt innan vare sig kristendom eller islam och omfattas likaså inte av landets nystiftade religionsinskränkande lagar. Andra religioner i landet har prakiserats/praktiseras främst av utlänningar och omfattas därav inte av lagen, exempelvis judendom, hinduism, sikhism, buddhism samt Axum-rikets förkristna religion (nu utdött) där huvudgudarna utgjordes av månen, solen, havet och jorden.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Kulturen i Eritrea har till stor del formats av landets läge vid Röda havets kust. En typisk maträtt ur det eritreanska köket är injera tillsammans med en kryddig gryta (tzebhi) som ofta innehåller nötkött, kyckling eller vegetariska rätter. En annan igenkännbar del av den eritreanska matkulturen är det traditionella kaffet med dess kaffeceremonier. [46] Musiken i Eritrea är ofta pentatoniskt och kan beskrivas som traditionell eritreanskt med inslag av elektroniska instrument. Sångerna är ofta patriotiska, men kärleksteman är också vanligt förekommande. All media i Eritrea är statlig och kulturen är politiskt styrd. Media har inslag av politisk propaganda men även samhällsnyttig information om till exempel säkert sex och sparsamhet förekommer ofta. Det finns en censur som rensar bort det som ogillas av det styrande politiska partiet. Inom vissa ramar har artisterna spelrum att producera musik, film och andra verk såvida de inte är öppet kritiska mot staten eller bryter mot dess konventioner, till exempel provocerar till splittring mellan religioner, etniska grupper eller andra samhällsgrupper skyddade av författningen. Exempel på mycket populära sångare i Eritrea är Wedi Tikabo, Elsa Kidane och Helen Meles. De sistnämnda två är kvinnliga artister som drar mycket publik till sina uppträdanden. De uppträder även utomlands på begäran av exileritreaner.

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Ekonomisk frihet-index 2011 176 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2010 178 av 178
Transparency International Korruptionsindex 2010 123 av 178
United Nations Development Programme Human Development Index 2006 164 av 179

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] http://web.archive.org/web/20060911155655/http://www.immi.gov.au/living-in-australia/delivering-assistance/government-programs/settlement-planning/_pdf/community-profile-eritrea.pdf
  2. ^ [a b] (PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (9., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2013. Sid. 72-73. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/41146 
  3. ^ ”Country Comparison: Area” (på engelska). The World Factbook. CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/rankorder/2147rank.html. Läst 2 juni 2012. 
  4. ^ [a b] ”Country: Eritrea”. The World Factbook. CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/er.html. Läst 30 oktober 2014. 
  5. ^ UNdata: Eritrea
  6. ^ World Press Freedom Index 2014
  7. ^ Expressen Dawit Isaak 50 år idag (Läst 30 oktober 2014)
  8. ^ [a b c d e f g] Dag Leraand. Store norske leksikon, snl.no, "Eritrea – historie", läst 16 september 2010
  9. ^ (2002) McGraw Hill Encyclopedia of Science and Technology, 9th edition, The McGraw Hill Companies Inc.. ISBN 0-07-913665-6
  10. ^ http://exn.ca/hominids/outofafrica.cfm
  11. ^ [a b] http://web.archive.org/20051117085819/hometown.aol.com/_ht_a/skipbdahlgren/sdahlgren/fattowich.pdf
  12. ^ Arnaldo Mauri, Eritrea's early stages in monetary and banking development, International Review of Economics, Vol. 51, n. 4, pp. 547-569.
  13. ^ Tesfagiorgis, Gebre Hiwet (1993). Emergent Eritrea: challenges of economic development. The Red Sea Press. Sid. 111. ISBN 0-932415-91-1. http://books.google.com/books?id=iuCBNoOpQyEC&pg=PA111 
  14. ^ http://www.everyculture.com/Cr-Ga/Eritrea.html
  15. ^ United Nations General Assembly. ”Eritrea: Report of the United Nations Commission for Eritrea; Report of the Interim Committee of the General Assembly on the Report of the United Nations Commission for Eritrea”. http://daccess-dds-ny.un.org/doc/RESOLUTION/GEN/NR0/059/88/IMG/NR005988.pdf?OpenElement. Läst 15 augusti 2011. 
  16. ^ Semere Haile "The Origins and Demise of the Ethiopia-Eritrea Federation", Issue: A Journal of Opinion, 15 (1987), pp.9–17
  17. ^ Valentino, Benjamin A. (2004). Final Solutions: Mass Killing and Genocide in the Twentieth Century. Ithaca: Cornell University Press. Sid. 196. ISBN 0-8014-3965-5 
  18. ^ ”Eritrea Birth of a Nation”. http://www.dehai.org/conflict/history/birth_of_a_nation.htm. Läst 15 september 2006. 
  19. ^ http://pca-cpa.org/PDF/EEBC/EEBC%20-%20Text%20of%20Decision.htm
  20. ^ http://www.fatbirder.com/links_geo/africa/eritrea.html
  21. ^ [a b c] Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  22. ^ http://www.myclimate.org/carbon-offset-projects/pioneer-projects/details/mycproject/25/97.html
  23. ^ http://www.afribiz.info/content/renewable-energy-potential-in-eritrea
  24. ^ http://solarenergyengineering.asmedigitalcollection.asme.org/article.aspx?articleid=1458923
  25. ^ Report for Selected Countries and Subjects: Eritrea. Imf.org (14 September 2006). Retrieved on 20 September 2013.
  26. ^ http://www.afdb.org/en/countries/east-africa/eritrea/eritrea-economic-outlook/
  27. ^ http://www.foxnews.com/world/2011/03/30/eritrea-aid-shove/
  28. ^ http://www.latimes.com/news/nationworld/world/la-fg-eritrea2oct02,0,6539052.story#axzz2meon7X7E
  29. ^ [a b] http://www.voanews.com/content/eritrea-favors-investment-partnerships-over-aid/1204758.html
  30. ^ UNHCR: Ethiopia Country Operations Profile
  31. ^ [a b] Eritrea. CIA – The World Factbook. cia.gov. Retrieved on 2012-06-25.
  32. ^ [a b c d] http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/profiles/Eritrea.pdf
  33. ^ Country profile: Eritrea”. BBC News. 2008-06-17. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/country_profiles/1070813.stm. Läst 1 juli 2008. 
  34. ^ http://www.geschichteinchronologie.ch/afrika/kol/Eritrea-Munzinger-fight-against-colonialism-ENGL.html
  35. ^ [a b] https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/er.html
  36. ^ UNData
  37. ^ UNData
  38. ^ UNData
  39. ^ ”Ethnic groups”. The World Factbook. CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/fields/2075.html#er. Läst 5 maj 2014. 
  40. ^ [a b c d] U.S. Department of State: International Religious Freedom Report 2009: Eritrea
  41. ^ [a b] Pewforum: Mapping the Global Muslim Population
  42. ^ http://www.pewforum.org/files/2011/12/Christianity-fullreport-web.pdf
  43. ^ ”Background Note:Eritrea”. US Department of State. 14 juni 2010. Arkiverad från originalet den 25 maj 2011. http://www.webcitation.org/5ywEZKW1R. Läst 12 mars 2011. 
  44. ^ http://awate.com/mr-yemane-gebreab-hands-off-the-eritrean-orthodox-church
  45. ^ http://books.google.se/books?id=f0R7iHoaykoC&pg=PA157&lpg=PA157&dq=independence+eritrea+alexandria+church&source=bl&ots=ylQKjd8TV_&sig=pMqh420A-dTB7MNUqxPkQavJ-_c&hl=sv&sa=X&ei=CC6jUpHXCOTQygOhpYLoBA&ved=0CEYQ6AEwAjgK#v=onepage&q=independence%20eritrea%20alexandria%20church&f=false
  46. ^ http://books.google.se/books?id=Q0pZPp032c0C&pg=PA380&dq=eritrean+coffee+ceremony&hl=sv&sa=X&ei=PxShUq7-EoWqyAPpqoGgAg&redir_esc=y#v=onepage&q=eritrean%20coffee%20ceremony&f=false