Eritrea

Hagere Ertra
Flagga
Valspråk: (inget)
Nationalsång: Ertra, Ertra, Ertra
Huvudstad	Asmara
Största stad	Asmara
Officiella språk	tigrinja,engelska, arabiska
Statsskick	republik
President	Isaias Afwerki
Självständighet	från Etiopien
• deklarerad	29 maj 1991
• erkänd	24 maj 1993
Yta	121 320 km² (105:e)
• varav vatten	försumbart
Demografi
• folkmängd	5 424 321 (113:e)
• befolkningstäthet	37,6 inv/km² (135:e)
BNP (PPP)	(2007)
• totalt	$1 825 000 000  (155:e)
• per capita	365 US dollar
Valuta	nakfa (ERN)
Tidszon	UTC+3
Topografi
• högsta punkt	Soira 3 018 m ö.h.
Nationaldag	24 maj
Landskod	ER, ERI
Landsnummer	291

Eritrea, formellt Staten Eritrea, är en stat i norra Östafrika, vid Röda havet. Landet gränsar till Djibouti, Etiopien och Sudan. Namnet Eritrea kommer från den grekiska benämningen för Röda havet, Erythra thalassa.

Historia

Synen på Eritreas äldre historia är en viktig nationalistisk stridsfråga. Etiopiska historiker hävdade att Eritrea varit en del av Etiopien i 2000 år. En syn som inte delades av självständighetsrörelsen i Eritrea. Eritrea skapades som en italiensk koloni den 1 januari 1890 efter att den dåvarande kejsaren Yohannes IV dött i slaget vid Matemma. Yohannes var en kejsare som vid livet aldrig tillät italienarna lämna den heta kusten, en syn hans efterträdare Kejsare Menilek II inte delade. Området som Eritrea ligger i hade dessförinnan en rik och lång historia. De äldsta fynden är daterade till över 27 miljoner år gamla och består av fossil på djur som tros vara elefanternas tidigaste förfäder. De upptäcktes av paleontologen William Sanders från University of Michigan. De äldsta människofynden är över 1 miljon år gamla. 1998 hittades ett kranium i Eritrea, som utgör en länk mellan den äldre människoapan Homo erectus och en av de äldre varianterna på den moderna människan, Homo sapiens.

Vid Röda havets kust runt Zulabukten har det hittats redskap tillverkade av den vulkaniska stenen obsidian som legat begravda i torrlagda koraller på fastlandet i cirka 125 000 år. I Rora Habab i nordvästra Eritrea samt i Himbirti i centrala Eritrea, har det även hittats grottmålningar av jägar- och samlarfolk som avbildat den jakt och boskapsskötsel de bedrev under mesolitikum.

Arkeologiska fynd i västra Eritrea vid floden Gash visar på ett av de tidigaste jordbrukarsamhällena i Afrika och världen, vilket hade nära förbindelser med civilisationerna i Nildalen, alltså Egypten och Nubien. Områdets invånare består av de två nilotiska folken kunama och nara.

En av de tidigaste skriftliga källorna rörande det geografiska område som utgörs av Eritrea idag, kommer från faraonen Sahure vilken beordrade expeditioner till det legendariska landet Punt runt 2500-talet f.Kr. för att inhämta den rökelse och myrra som landet var känt för. En ytterligare expedition till landet Punt beskrevs i detalj i egyptiska reliefer under den kvinnliga faraonen Hatshepsuts styre under 1500-talet f.Kr., där det bland annat nämndes att landet skulle ha legat längs Röda havets södra kust vid vad som nu är Eritrea. Tidigare egyptiska källor indikerar även att samma land med samma resurser kunde nås från Egypten via land öster om Nubiens besättningar längs Nilen, även detta i överensstämmelse med Eritreas läge.

Ruiner utanför Asmara och på andra delar av höglandsplatån, visar på stenbyggnader och städer i Eritrea som tros ha tillhört ett kungadöme vid namn D'mt, med sin huvudstad i vad som nu är norra Etiopien. Man vet väldigt lite om detta rike annat än att det hade omfattande relationer med diverse semitiska folk från Sydarabien enligt de mycket begränsade fynden. D'mot blev så småningom överskuggat av ett annat rike vid namn Aksum som uppstod under de sista tre seklen f.Kr.

Under medeltiden blev merparten av Eritreas låglandsbefolkning muslimer. Större delen av kusten och lågländerna i väst föll under de invaderande muslimska Beja folkens besittning.

Det kristna Aksumriket isolerades från havet och tvingades flytta sin huvudstad och expandera sina områden längre in mot land i nuvarande Etiopien. Till följd av Aksumrikets svaghet under det ökande trycket från muslimerna isolerade den från de andra kristna världsmakterna, föll det ihop och splittrades till flera olika små kristna kungadömen och dynastier baserade i de Etiopiska och Eritreanska högländerna. Dessa låg ofta i fejd med varandra om makt och inflytande där olika riken eller dynastier sökte ena hela regionen under sin dominans. Trots detta är Eritreas höglandsbefolkning och det etiopiska habeshfolket i princip samma folk med likadan religion (kristna). Idag har Eritrea nio olika kulturella grupper med två religioner.

Araberna kallade området och folket i detta område Habesh och från detta namn kom den europeiska benämningen Abessinien. Än idag betecknar många eritreaner sig som Habesha liksom många etiopier. Ett av de medeltida abessinska rikena var Midre Bahri (havets land) som bestod av eritreanska höglandet. Riket styrdes av en Bahr Negus eller Bahr Negash (havets kung) som ofta växlade sina allianser mellan de andra kristna abessinska rikena och deras kringliggande muslimska rivaler för att bibehålla ett visst mått av självbestämmande och handelsfördelar i kommersen mellan Röda havet och inlandet.

Det muslimska inflytandet i Eritrea nådde sin kulmen i 1577 då det det turkiska Osmanska riket tog kontroll över hamnstaden Massawa och en stor del av kusten. De erövrade hela norra Eritrea och kustområden som var redan muslimska områden, och nådde även höglandet där de övertog Midre Bahris dåvarande huvudstad Debarwa. Trots att turkarna snabbt blev utdrivna ur det kristna Midre Bahri förblev de i besittning av delar av norra Eritrea och staden Massawa fram till 1800-talet. Egyptierna övertog det direkta styret av de osmanska besittningarna 1865.

Under senmedeltiden och fram till 1800-talet försvagades feodalherrarnas makt i det kristna höglandet på grund av sin isolering från den fientliga, muslimskt styrda kusten och den förlust i handelsintäkter som det innebar. Höglandet i Eritrea kom således att bli en slags republik nästan helt utan livegenskap, som styrdes av landägande bönder med demokratiskt valda äldsteråd (shimagile) som i sin tur stiftade muntliga byalagar och dekret. Republiken kallades Hamassien och dess förenade försvars- och polismakt utgjordes av hela generationen av unga friska ogifta män inom landet. Hamassien blev också namnet på en provins runt huvudstaden Asmara under kolonialtiden och fram till 1994, men detta område var mycket mindre än republiken som omfattade hela höglandet. De andra Abessinierna kallade även landet för det oregerliga Mareb Mellash (bortom floden Mareb) då denna flod utgjorde en naturlig gräns mellan Eritrea och Etiopien redan under denna tid.

Eritreas södra kust och dess afar- och sahobefolkning tillhörde det muslimska Adalsultanatet mellan 1500- och 1700-talet fram till det att även detta rike föll sönder och splittrades till flera självständiga små sultanat, en situation som bestod ända fram till slutet på 1800-talet och de italienska kolonialisternas ankomst.

Under slutet på 1800-talet började de europeiska makterna dela upp Afrika mellan sig. Efter Suezkanalens öppnande kom det italienska rederibolaget Rubattino till södra Eritrea och köpte en bit land runt byn Assab från den lokala afarsultanen. De ville bygga en hamn längs vad som skulle bli en av världens viktigaste sjöfartsleder till gagn for hela världens (men främst Italiens) handelsflottor. Det italienska kungahuset och regeringen stödde företaget och efter att ha köpt upp bolaget Rubattinos besittningar i området satte Italiens regering igång att expandera sina besittningar längs hela Eritreas kust och jagade iväg de tidigare osmansk-egyptiska makthavarna. 1885 hissades den italienska flaggan i staden Massawa; detta var det första steget i ett försök av Storbritannien att kontrollera Frankrikes ambitioner i Röda havet. Året innan räddade den Abessinska armén under ledning av Ras Alula(Prinsen av Eritrea) den egyptiska armén från förintelse i Sudan, britterna bad kejsaren rädda deras egyptiska undersåtar och gick med på att lämna över staden Massawa till Abessinien, ett avtal de svek. 1887-89 såg flera mindre slag mellan italienarna och Abessinierna. Precis när kejsaren tillsammans med en armé på 80 000 man var beredd att anfalla italienarna, kom nyheter om en sudanesisk attack längre söderut. Kejsaren beordrade en av de södra arméerna att möta fienderna vilket slutade i nederlag. I all hast begav sig Yohannes IV söderut med planer att ta hand om italienarna vid ett senare tillfälle. En kula tog kejsarens liv 1889. Den nya kejsaren Menilek II, en fiende till Yohannes IV, tillät italienarna att kontrollera det som då blev dagens Eritrea ,1890, aningar finns att målet var att splittra de Tigrinya talande provinserna i norr och på så sätt sitta kvar vid makten.

Modern historia

Italien drev från mitten av 1930-talet en aggressiv expansionspolitik och dåvarande Abessinien ockuperades. De italienska besittningarna: Abessinien, Eritrea och Italienska Somaliland samlades till ett som kallades Italienska Östafrika. Under andra världskriget ansattes den italienska kolonien av brittiska styrkor. 1941 förlorade de italienska styrkorna kontrollen och Eritrea sattes under Storbritanniens styre, vilket bekräftades i samband med Italiens kapitulation i andra världskriget. Mellan 1941 och 1952 styrdes landet av Storbritannien som protektorat, varefter Eritrea och Etiopien bildade en federation enligt ett beslut i FN-s generalförsamling. Där bestämdes att Eritrea skulle ha eget parlament och egen flagga. Federationsförslaget var omtyckt av Tigrinyafolket (kristna) och möttes av motstånd från muslimernas sida. Under federationen påbörjades en undertryckning av den eritreanska kulturen. Det etiopiska huvudspråket amhariska blev enda officiella språk 1958. Den eritreanska flaggan förbjöds 1960 och slutligen annekterades Eritrea av Etiopien - i november 1962. Efter annekteringen utbröt en revolution mot den etiopiska närvaron som ledde till ett 30-årigt långt krig, lett av EPLF (Eritrean People's Liberation Front) och den nuvarande presidenten Isaias Afewerki. 1991 avslutades med de eritreanska rebellernas seger. ^{[källa behövs]} 1993 hölls en folkomröstning i Eritrea angående om landet skulle bli självständigt och segern för ja-sidan var överväldigande.

År 1996 stiftades Eritreas presslagar. Dessa ger alla eritreanska medborgare möjlighet och tillstånd att starta egna tidningar. Många fria tidningar bildades, den första och största av dessa hette Setit, efter en gränsflod mot Etiopien. Andra fria tidningar var bland annat Admas, Meqaleh, Keste Debena och Zemen. ^{[källa behövs]} Två år senare var det meningen att landets första allmänna val skulle hållas, men blev uppskjutna till år 2001 på grund av kriget mot Etiopien angående gränsdragningen.^{[källa behövs]} Kriget började i maj 1998 över en tvist mellan länderna gällande byn Badmes tillhörighet (se eritreansk-etiopiska kriget). Det slutade med en massiv etiopisk invasion av Eritrea på fem fronter, som inleddes samma dag som Etiopiens valdag, den 17 maj 2000. Kriget orsakade mer än 100 000 döda soldater, ännu fler sårade bland de civila och en kortbliven etiopisk ockupation av en fjärdedel av Eritreas jordyta, oerhörd materiell förödelse samt en fördrivning av upp till en tredjedel av Eritreas totala befolkning från sina hem. Andra anledningar till krigets uppkomst har att göra med kontroll av den eritreanska samt etiopiska ekonomierna, efter år av krig med en gemensam fiende hade de två styrande grupperna helt olika planer på hur läget skulle se ut. Etiopierna hoppades på ett Eritrea som med tiden ville återförenas med Etiopien medan Eritreanerna hellre ville va självständiga men existera som en slutstation för etiopiska råvaror. Den ekonomiska klyftan samt de expanderande Tigray provinsen ledde till att de båda eskalerade på en situation vilket kulminerade i en sammandrabbning i Badme, staden har egentligen ingen vikt förutom symbolik. Med hjälp av FN:s och det internationella samfundets medling lyckades man till slut åstadkomma ett vapenstillestånd mellan de två parterna och ett fredsfördrag undertecknades i Algeriet.

Enligt Algeriet-fördraget från 1999 går Eritrea med på att låta FN-trupper (UNMEE) patrullera en 25 km bred buffertzon innanför Eritrea (längs hela gränsen) medan bägge länderna går med på att lämna över tvisten till den Internationella skiljedomstolen i Haag och lyda dess dom oavsett vad det blir. Den 13 april 2002 kom så beslutet om var gränsen ska ligga. Badme kom att ligga inom Eritrea enligt beslutets projicering över satellitbilder på området (trots att staden inte markerats på skiljedomstolens karta). Detta har Etiopien varit i protest mot sedan dess medan Eritrea accepterat domen fullt ut. Etiopien fortsätter att ockupera de omstridda områdena medan FN:s trupper ännu patrullerar buffertzonen i Eritrea. Arbetet med att markera gränsen har således inte ens påbörjats^{[källa behövs]} och de fredsbevarande styrkorna är fortfarande nödvändiga eftersom det föreligger ett hot om krig.

Geografi

Karta över Eritrea

• Yta: 121 144 km²
• Huvudstad: Asmara (500 000 invånare enligt uppskattning från 2002)
• Högsta berg: Soira (2 989 meter över havet)
• Lägsta punkt: nära byn Kulul i Denakil-depressionen, 75 meter under havsnivån
• Längsta flod: Barka
• Invånarantal: 4,9 milj (uppskattning juli 2007)
• Invånare/km²: 38

Klimat och miljö

Längs kusten är klimatet hett och torrt. I bergstrakterna inne i landet är det svalare och här kan upp till 610 mm regn falla årligen. I resten av landet är klimatet halvtorrt. Det inträffar ofta längre torrperioder. Ibland dyker stora gräshoppssvärmar upp.

Ett av Eritreas miljöproblem är avskogning med åtföljande jorderosion. All elektricitet produceras av fossila bränslen.

Administrativ indelning

Eritrea är indelat i sex regioner: Maakel (Centrala regionen), Debub (Södra regionen), Anseba, Debubawi Keyih Bahri (Södra Röda havet), Semenawi Keyih Bahri (Norra Röda havet) och Gash-Barka.

Ekonomi och samhälle

Sedan självständigheten 1993 har Eritrea haft ekonomiska problem. Som många andra afrikanska länder är ekonomin huvudsakligen baserad på jordbruk. Fram till mitten av 1990-talet var industrin ägd av staten. Mer än 80% av befolkningen försörjer sig på jordbruk och boskapsskötsel. Kriget 1998-2000 skadade ekonomin allvarligt. Tillväxten var noll 1999 och -1% 2000. Den etiopiska offensiven i norra Eritrea 2000 förstörde bland annat 55 000 hem. Attacken hindrade även sådden i Eritreas bördigaste område, vilket gjorde att matproduktionen mer än halverades.

Efter kriget försöker man utveckla ekonomin, men tillväxten fördröjs av bland annat små regnmängder. 2002 var de militära utgifterna 12% av BNP vilket är mycket högt.

Eritrea är på grund av fattigdomen starkt beroende av bistånd. Biståndet har dock minskat sedan 2001 då situationen för de mänskliga rättigheterna radikalt försämrades och olika maktpolitiska intressen prioriterade Etiopiens intressen på bekostnad av dess granne Eritrea.^{[källa behövs]} Landets ekonomi är dock sedan befrielsekampen allra mest beroende av de pengar som eritreaner i exil skickar hem till bland annat sina familjer och som även bidrar indirekt till statskassan.^{[källa behövs]} Eritreaner bosatta utomlands är dessutom skyldiga att betala 2% av sin bruttoinkomst till eritreanska staten för att kunna ta del av vissa privilegier avsatta för eritreanska medborgare som till exempel landägande samt avgifts- och skattenivåer för eritreanska medborgare och företag. En av de största ekonomiska aktiviteterna för utlandseritreaner som investerar i Eritrea just nu^[när?] är byggandet av bostäder.^{[källa behövs]}

Den eritreanska regeringens främsta utvecklingsprojekt är den så kallade Warsai-Yekalo-kampanjen som går ut på att de som gör sin militärtjänst (vilket i Eritrea även omfattar kvinnor) bidrar till landets återuppbyggnad genom att utgöra "gratis" arbetskraft för staten.^{[källa behövs]} Det innebär att de arbetar utan någon annan ersättning annat än den försörjning som tillkommer de som gör militärtjänst. Dessa oftast unga eritreaner arbetar bland annat med reparering och byggande av infrastrukturen, vattendammar, trädterrasser, storskaliga jordbruk, skolor, kliniker/sjukhus och så vidare. Med detta vill man säkra landets matförsörjning på sikt, samt locka utländska investeringar och turism.

Men många av regeringens åtgärder i synnerhet efter konflikten med Etiopien bland annat gällande valutahandeln och andra handelsregleringar samt deras relationer med den minimala privata sektorn har i mångt och mycket lett till en försvagning av den privata sektorn och dess investeringar till gagn för statliga (eller partibaserade) monopol. Militärtjänstens organisering till en nationell arbetskraft innebär en stor besparing for statsutgifterna då arbetskraften är gratis och mycket av materialet och kapitalet som används är en kombination av billiga lokala resurser samt billiga importer och kontrakterade utländska företag med relativt låga kostnader från bland annat Kina och Sydkorea. Regeringen försöker även bygga upp den begränsade fiskeindustrin och ta del av landets resurser i havet.

Resultaten från denna kampanj är blandade. Landet går mot en planekonomi och en växande ekonomi före kriget mot Etiopien är nu avstannande och till och med krympande. Utlandsinvesteringar, bl.a. från utlandseritreaner, har efterkriget näst intill upphört. De ekonomiska problemen har dessutom förstärkts av att näst intill hela arbetskraften är nu upptagen i militärtjänsten. Det leder till en märklig ekonomisk situation. Tröts en krympande ekonomi råder det akut brist på arbetskraft. Trender förstärks vidare av att Eritrea återigen upplever en period av stor utvandring. Militärtjänstegöring och kriget har drivit och driver tusentals eritreaner varje år att riskera sina liv för att fly landet genom Sudan och Libyen och betala tusentals dollar till människosmugglare för att kunna ta den ofta livsfarliga färden över Medelhavet till Europa. Andra flyr över Röda havet till Jemen eller Saudiarabien medan en del tar sig till och med över gränsen till Etiopien. Detta väcker obehag hos eritreaner då det var under Etiopiens ockupation man senast upplevde en utvandringsvåg. Då flydde man från militärdiktaturen Derg, och nu flyr man alltså från en ny diktatur som är upprättad av de egna landsmän som en gång hyllades som befrielsehjältar.

• BNP/invånare: 1,200 USD (2009)
• Olika näringsgrenars andel av BNP: jordbruk 21 %, industri 22 %, tjänster 57 % (2002)
• Naturtillgångar: guld, silver, nickel, koppar, kalksten, marmor, olja, naturgas
• Viktigaste exportvaror: skinnprodukter, textilier, salt
• Valuta: nakfa

Statsskick

Eritrea är till statsskicket en republik, men i praktiken en diktatur. Landet leds av presidenten Isaias Afewerki, partiledare för landets enda tillåtna parti PFDJ (folkfronten för demokrati och rättvisa). Partiet har haft makten sedan självständigheten och inga flerpartival har hållits. Sedan folkomröstningen om landets självständighet 1993 har dock en folkomröstning till hållits gällande landets författning 1997 som ännu inte tagits i bruk på grund av gränskriget och det odeklarerade undantagstillstånd som landet styrs under. Det har även hållits parlamentariska val i 2004 där de 150 ledamöterna i nationalförsamlingen valdes. Men det finns inga uppgifter om huruvida dessa val var fria eller icke, den nya nationalförsamlingen har för närvarande mycket liten makt och kan inte ens bestämma när den ska hålla möten och vilka frågor den ska debattera då landet inte styrs enligt författningen ännu.

Presidenten väljs av Eritreas nationalförsamling för högst två femåriga mandatperioder i rad. Han har stor makt och är bland annat överbefälhavare och talman i nationalförsamlingen. Dessutom både utser och leder han regeringen.

Rättsväsendet är under extrem press från regeringen, och sedan 1997 finns det även ett system med specialdomstolar, där militärer utan juridisk utbildning har oinskränkt makt. De åtalade har inte möjlighet att försvara sig eller kalla vittnen, och specialdomstolarna kan även upphäva tidigare domar från civila domstolar.

• Medlemskap i internationella organisationer: FN och dess underorgan, Afrikanska unionen, observatörsstatus i Arabförbundet.

Politik

Eritreas enda politiska parti är PFDJ som leds av president Isaias Afewerki.

Ett nytt krig mot Etiopien bröt ut 1998. Konflikten mellan Eritrea och Etiopien är på väg att lösas. Båda länderna har skrivit på ett avtal att låta FN och den internationella domstolen dra gränsen, vilket FN har gjort. Trots detta accepterar inte Etiopien avtalet vilket innebär att man bryter mot internationella lagar.

Demografi

• Naturlig befolkningstillväxt: 3,1 % (uppskattning 2005-2010)
• Befolkningens medellivslängd: 63 år (2007)
• Spädbarnsdödlighet: 5,4% (2008)
• Läs- och skrivkunnighet: män 70 % kvinnor 48 % (2003)
• Folkgrupper: tigrinja 41%, tigre 35%, saho 8%, afar 5%, nara 4%, bilen 3%, hidarab 2%, kunama 1,5% och rashaida 0,5%
• Språk: engelska, arabiska och tigrinska används officiellt, andra större språk är tigre, kunama, afar, saho, med flera
• Religiös tillhörighet: Kristendom (främst koptiskt kristna) och islam (främst sunni) är de största religionerna. Tillförlitlig statistik saknas.

Religion

Den två största religionerna i Eritrea är kristendom och islam. USA:s Department of State uppskattar andelen kristna till 50 %, andelen muslimer till 48 % och övriga inriktningar till 2 % (2010). Enligt en uppskattning från 2009 är andelen koptiskt kristna omkring 30 %, katoliker omkring 13 %, och utövare av naturreligioner omkring 2 %. Ca 5 % tillhör andra samfund som protestanter, sjundedagsadventister, Jehovas vittnen, buddhister, hinduer och baha'i. En organisation kopplad till Pew Research Center uppskattar andelen muslimer till 36,5 % (2009). I de östra och västra, lägre liggande, delarna av landet överväger islam medan kristendomen är vanligast på höglandet.

Kristendomen är den äldsta världsreligion som praktiseras i landet och de flesta kristna tillhör den koptiska kyrkan med påve i Alexandria, som funnits i landet sedan 300-talet e.Kr. då kristendomen blevs statsreligion i Axum-riket.

Eritreas muslimer är uteslutande sunnimuslimer och islam har funnits i landet sedan religionens begynnelse. Eritrea (som då ingick i det kristna Axum-riket) benämns i Koranen som landet al-Habashat där profetens tidigaste följeslagare fann sin tillflykt från sina fiender i Arabien.

Katoliker utgör en minoritet som funnits i landet sedan 1500-talet då jesuitiska missionärer från Portugal etablerade ett samfund där som styrktes under den italienska kolonialtiden under sena 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Protestanter utgör den minsta kristna minoriteten vars äldsta samfund etablerades av svenska missionärer från Evangeliska fosterlandsstiftelsen på 1870-talet och bidrog bland annat till Bibelns översättning från det utdöda språket geez (statsspråk i Axum, kyrkospråk i ortodoxa kyrkan samt de moderna semitiska språken på Afrikas horns ursprung) till modern tigrinska och andra moderna språk som talas i Eritrea idag.

Andra protestantiska (och icke-kristna samfund som Baha'i) har etablerats i landet sedan 1960-talet, bland annat av amerikanska missionärer, såsom exempelvis Faith Mission, sjundedagsadventister, Jehovas vittnen, med flera. Fler samfund såsom Pingstkyrkan, Livets ord och andra karismatiska rörelser tillkom senare. Dessa har nu fått sin religionsfrihet suspenderad av den eritreanska staten som endast erkänner de fyra "historiska" samfunden: islam, ortodoxa kyrkan, katolska kyrkan samt evangeliska kyrkan, och kräver bland annat att "nya" religioner ansöker om tillstånd för att kunna praktiseras fritt i landet. De som inte lyder förföljs och straffas hårt av staten och andra tvingas fly landet.

Det finns även en mycket liten minoritet som ännu praktiserar animism i landet uteslutande inom Kunama-folket och som tror på en "Gud" eller "Världsande" som kallas Ana. Deras religion tros vara landets äldsta och har praktiserats sedan förhistorisk tid långt innan vare sig kristendom eller islam och omfattas likaså inte av landets nystiftade religionsinskränkande lagar. Andra religioner i landet har prakiserats/praktiseras främst av utlänningar och omfattas därav inte av lagen, exempelvis judendom, hinduism, sikhism, buddhism samt Axum-rikets förkristna religion (nu utdött) där huvudgudarna utgjordes av månen, solen, havet och jorden.

Kultur

Eritreas populärkultur domineras av forna gerillasoldater och resterna av befrielsearméns "kulturtrupper".^{[källa behövs]} Musiken är pentatoniskt och kan beskrivas som traditionell eritreanskt med inslag av elektroniska instrument. Sångerna är ofta patriotiska, men kärleksteman är också vanligt förekommande. All media i Eritrea är statlig och kulturen är starkt politiskt styrt. Media är full av politisk propaganda men även samhällsnyttig information om till exempel säkert sex och sparsamhet. Det finns en stark censur som rensar allt som ogillas av det styrande politiska partiet. Inom vissa ramar har artisterna spelrum att producera musik, film och andra verk såvida de inte är öppet kritiska mot staten eller bryter mot dess konventioner, till exempel provocerar till splittring mellan religioner, etniska grupper eller andra samhällsgrupper skyddade av författningen. Exempel på mycket populära sångare i Eritrea är Wedi Tikabo, Elsa Kidane och Helen Meles. De sistnämnda två är kvinnliga artister som drar mycket publik till sina uppträdanden. De uppträder även utomlands på begäran av exileritreaner.

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Ekonomisk frihet-index 2011	176 av 179
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2010	178 av 178
Transparency International	Korruptionsindex 2010	123 av 178
United Nations Development Programme	Human Development Index 2006	164 av 179