Luktsnus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Der Mönch aus Calais ("Munken från Calais"), målning av Angelika Kauffmann 1780. Pastor Yorick och fader Lorenzo bjuder varandra på luktsnus.

Luktsnus (snuff) är malen eller pulveriserad tobak som inandas eller "sniffas" upp genom näsan, som njutningsmedel. Det är en typ av rökfri tobak. Luktsnus är vanligtvis smaksatt med mentol, frukt eller kryddor. Andra vanliga smaker är lakrits, grönmynta, kanel, whisky och körsbär.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De första dokumenterade brukarna av luktsnus var Arawakiska präster i Västindien på 1400-talet. En munk vid namn Ramon Pane som deltog i Columbus upptäcktsresa till Amerika år 1497 iakttog hur de drog in ett pulver i näsan.

Under 1560-talet kom Frankrikes ambassadör i Portugal, Jean Nicot, i kontakt med tobaksplantan, som då odlades i Europa enbart för medicinskt bruk. Den franska drottningen Katarina av Medici hade svår migrän och Nicot gav henne rådet att dra upp krossade tobaksblad i näsan. Det sägs att drottningens huvudvärk försvann och luktsnuset fick tack vare detta ett genombrott.[1] Nicot blev efter detta så starkt förknippad med tobaksbruket i Europa att Linné uppkallade tobaken, Nicotiana efter Nicot.

År 1637 nämns för första gången luktsnus i svensk tullstatistik, då som snuf-tobak.

I Sverige odlades tobak i större mängder i ett 70-tal städer i slutet av 1700-talet. Det ansågs det vara lite "finare" att använda luktsnus, vilket skilde eliten i samhället från den vanliga befolkningen som i allmänhet rökte sin tobak eller använde tuggtobak.[2]. Med sin överklasstämpel förlorade luktsnuset mycket av sin popularitet i strömningarna efter Franska revolutionen.

Napoleon, Storbritanniens drottning Charlotte av Mecklenburg-Strelitz och påve Benedictus XIII var kända brukare av luktsnus.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

För dem som använder rökfria tobaksprodukter som luktsnus tros risken att drabbas av cancer vara mindre än hos rökare, men de löper fortfarande större risk att drabbas än personer som inte använder någon tobak.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nordegren, Thomas; Tunving, Kerstin (1997). Droger A-Ö. Stockholm: Natur & Kultur. ISBN 91-27-05365-2 
  2. ^ Porter, R., Teich, M.: Drugs and Narcotics in History, Cambridge University Press, 1997, s. 39
  3. ^ Boffetta P, Hecht S, Gray N, Gupta P, Straif K (juli 2008). "Smokeless tobacco and cancer" (engelska) Lancet Oncol. 9 (7): 667–75.