Rhenguldet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

  • Die Hochzeit (1832)
  • Die Feen (1832)
  • Das Liebesverbot (1835-36)
  • Rienzi (1842)

Mellanperioden

Den sena perioden

Rhenguldet (tyska: Das Rheingold) är en tysk opera av Richard Wagner i fyra scener, uruppförd 1869. Rhenguldet är den första delen i operatetralogin Nibelungens ring.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Libretto till Nibelungens ring skrev Wagner i slutet av 1840- och början av 1850-talet. Musiken till Rhenguldet tillkom 1853-1854. Rhenguldet uppfördes första gången i München på Hovteatern 22 september 1869.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 26 oktober 1901 och den iscensattes åter med premiär den 21 november 1924, den 18 februari 1938 och den 20 april 1968.[1]

Den sattes upp på Folkoperan med premiär den 26 januari 2002.[2]

Musiken[redigera | redigera wikitext]

Förspelet till operan är berömt eftersom det inleds med hela 136 takter oavbrutet i Ess-dur, där ess hela tiden ligger i kontrabasarna som en bordun, ur vilken en vågrörelse som symboliserar floden Rhen så småningom frigör sig. Harmoniskt sett använder sig Rhenguldet i stora delar av "traditionell" funktionsharmonik och växlingar mellan parallella tonarter, men operan inkorporerar flera nya idéer inom harmoni och modulation. Därför räknas Rhenguldet som ett stort steg framåt just genom det nya originella sättet att använda ackordföljder, kromatik, ständig modulationsoro, rikedom i dissonanser (som Wagner till viss del tog upp från Chopin). Stor symfoniorkester används, utökad med till exempel hammare och städ för att symbolisera Nibelungarnas smedja.

Personer[redigera | redigera wikitext]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Ferdinand Leeke 1859-1925: Rheingold

Handlingen är förlagd till sagotiden.

Scen 1: Djupt i floden Rhen simmar Rhendöttrarna och sjunger om skatten de vaktar. De förklarar för den kärlekssjuke dvärgen Alberich att bara den som avsäger sig kärleken kan komma åt guldet och smida det till en härskarring. Alberich, djupt sårad på de retfulla vattenvarelserna, förbannar kärleken och stjäl guldet.

Scen 2: Wotan (Oden), huvudguden, berättar för sin fru Fricka (Frigg) om det nya slottet Valhall han låtit bygga med hjälp av jättarna Fasolt och Fafner. Wotan har dock lovat att ge Freia som betalning för arbetet. Freia är kärlekens gudinna och det problematiska är att hon odlar gyllene äpplen som ger gudarna deras odödlighet. Fasolt och Fafner kommer jagande efter Freia och kräver betalning. Froh (Frej) anländer för att försvara sin syster och åskguden Donner (Tor) utmanar jättarna till strid. Wotan hindrar dock honom från att slunga sin hammare mot jättarna då Wotan ser till att alla avtal uppfylls och hans makt är baserad på de avtal han ristat på spjutet Gungner. Wotan tillkallar eldens gud Loge (Loke) som förväntas rädda honom ur knipan. Loge berättar om den rikedom Alberich insamlat genom härskarringens kraft, och jättarna går med på att ta så mycket guld som täcker Freia som betalning istället för gudinnan själv. De håller gudinnan som gisslan tills Wotan kommer med betalningen.

Scen 3: Wotan och Loge beger sig till Nibelheim (i underjorden) där Alberich har förslavat de andra nibelungerna. Alberich är också ägaren till Tarnhelm - en hjälm som kan göra bäraren osynlig eller förvandlad till annan varelse. Med hjälp av Alberichs bror Mime lurar gudarna Alberich att förvandlas till en groda. Då fångar och binder Wotan honom och tar hans skatt. Alberich förbannar ringen och alla dem som kommer att bära den. Denna förbannelse är en av drivkrafterna i resten av operacykeln Nibelungens ring. Wotan bestämmer sig att behålla ringen.

Scen 4: Jättarna kommer för att hämta betalningen, guld lastas omkring Freia men det räcker inte till – en liten bit fattas. Jättarna ber om ringen men Wotan vill inte lämna den ifrån sig. Loge påminner dem om att ringen med rätt tillhör Rhendöttrarna. Först när Erda (jordgudinnan/urmodern) profeterar om gudarnas skymning (Ragnarök) ger Wotan ifrån sig ringen för att täcka den sista biten. När jättarna får betalningen dräper Fafner omedelbart sin broder Fasolt till Wotans fasa. Donner framkallar en åskstorm för att rensa de dimmiga skyarna och Froh låter regnbågen träda fram. Rhendöttrarna sörjer sitt förlorade guld medan gudarna dansar på regnbågen in i det nya slottet Valhall.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  2. ^ Folkoperan

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Sandberg, Ingrid (1943). Våra populäraste operor och operetter. Bd 1. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. Sid. [289]-304. Libris 420180 
  • Nibelungens ring : Kungliga operan 1895-2007. Stockholm: Operan. 2008. Libris 10667114 
  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. [135]-138. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]