Tristan och Isolde (opera)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

  • Die Hochzeit (1832)
  • Die Feen (1832)
  • Das Liebesverbot (1835-36)
  • Rienzi (1842)

Mellanperioden

Den sena perioden

Ferdinand Leeke (1859-1922)

Tristan och Isolde är en tysk opera (musikdrama) i tre akter med musik och text av Richard Wagner. Librettot bygger på berättelsen om Tristan och Isolde, en medeltida keltisk saga, som bland annat var grunden till Gottfried von Strassburgs berömda versroman Tristan från ca 1210, vilken i Simrocks översättning från 1855 inspirerade Wagner. Operans effektiva längd är drygt nästan fyra timmar eller fem timmar med pauser.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Wagner påbörjade arbetet med Tristan och Isolde under ett avbrott i komponerandet av Nibelungens ring från oktober 1857 till sommaren 1859. Hans sånger till Mathilde von Wesendoncks dikter (Wesendonck-Lieder) kan betraktas som en förstudie till Tristan och Isolde, då de lånar meloditemata och harmoniken till denna. Wagner och Mathilde hade en relation, åtminstone platonisk, och hans kärleksupplevelser projicerades på operan.

Musiken i verket betraktas som höjdpunkten i den senromantiska tyska musiken, på grund av sin avancerade och originella harmonik och kromatik som, tillsammans med mästerlig symfonisk användning av orkestern, flyttade fram musikens gränser och blev förebild för flera senare kompositörer.

Då formen avviker från en traditionell opera, valde Wagner att kalla verket en berättelse i tre akter ("eine Handlung in drei Aufzügen"). Sångstämmorna hanteras som musikinstrument till skillnad från samtida opera. Isoldes och Tristans partier kräver dramatiska och mycket uthålliga röster samt stark psykisk och fysisk kondition hos sångarna och flera sångare betraktar därför rollerna som röstdödare. Kirsten Flagstad och Birgit Nilsson tillhör de mest uppskattade i rollen som Isolde. Vid konserter framförs ofta Förspelet tillsammans med slutscenen Isoldes kärleksdöd (med eller utan sopran).

Wagner fick vänta flera år innan verket uppfördes, då det krävde mer än vad den tidens sångare kunde prestera. Wienoperan gav till exempel upp efter ett sextiotal repetitioner 1860. Verket hade urpremiär vid Münchens Hovteater den 10 juni 1865 under ledning av den legendariske dirigenten Hans von Bülow.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 11 februari 1909 och den iscensattes åter med premiär den 29 december 1966.[1]

År 2005 spelades verket in med Covent Gardens orkester, Antonio Pappano som dirigent och med Placido Domingo och Nina Stemme i huvudrollerna. Inspelningen benämns allmänt som "den sista studioinspelningen av en komplett opera" och sägs ha kostat omkring 100 miljoner kronor.

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Tristan, den tragiske hjälten och riddaren (tenor)
  • Isolde (sopran)
  • Konung Marke (bas).
  • Kurwenal, Tristans trotjänare (baryton)
  • Melot, Tristans vän (tenor)
  • Brangäne, Isoldes tjänarinna (mezzosopran)
  • En herde (tenor)
  • En styrman (baryton)

Skeppsfolk, riddare och knapar.

Handlingen[redigera | redigera wikitext]

Operan utspelas ombord på Tristans skepp, i Cornwall och i Bretagne under den tidiga medeltiden.

Första akten

Tristan är systerson till kung Marke av Cornwall och Isolde är dotter till kungen av Irland. Tristan eskorterar Isolde för att hon skall stå brud åt hans morbror och länsherre. Isolde, som sedan tidigare känner hat till Tristan som dräpt hennes förra älskade, planerar att förgifta honom och sig själv. Brangäne ersätter dock giftet med en kärleksdryck. Isolde som tror att hon skall dö, faller för sin undertryckta passion till Tristan, och upptäcker när båten anländer till Cornwall att de får leva vidare.

Andra akten

Medan hovet drar ut på jakt möts de älskande för en kärleksnatt, som gestaltas av en av operahistoriens längsta kärleksduetter. Merlot, som är avundsjuk på Tristan, sårar honom dödligt.

Tredje akten

I den tredje akten ligger Tristan för döden i sitt slott. Kurwenal har sänt efter Isolde i hopp att hon kan hela honom. Tristan dör dock innan Isolde hinner anlända. Operan slutar med att Isolde sjunger sin sorgsång "Mild und leise" och sjunker ned på Tristans döda kropp.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Wagner, Richard; Peterson-Berger, Wilhelm (1976). Tristan och Isolde = Tristan und Isolde. Operans textböcker, 0282-0420 ; 9. Stockholm: Operan. Libris 479186 
  • Wagner, Richard; Lenninger, Sven (2008). Tristan och Isolde : [libretto]. Lund: Sven Lenninger. Libris 10795532. ISBN 978-91-633-2345-4 (korr.) 
  • Wagner, Richard; Lundevall, Ingvar (1987). Féerna : Den flygande holländaren : Tristan och Isolde. Stockholm: Sveriges radio. Libris 7409634. ISBN 91-522-1669-1 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  • Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 3. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [421]-442. Libris 420182 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Aronsson, Katarina (2004). ”Opera för besatta”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern 2003/04:17,: sid. 10-14.  Libris 9971265
  • Gut, Serge (2014). Tristan et Isolde. Paris: Fayard. ISBN 978-2-213-68113-9 
  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. [97]-104. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 
  • Rabe, Julius (1943). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. 3. Stockholm: Radiotjänst. sid. [145]-174. Libris 1804542 
  • Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Gröna volymen. Stockholm: Forum. sid. 110-[117]. Libris 8222029 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]