Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
Regissör Per Åhlin
Premiär 24 december 1975
Speltid 23 minuter
Land  Sverige
Språk Svenska
IMDb SFDb

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton eller oftare bara Karl-Bertil Jonssons julafton är en svensk tecknad kortfilm från 1975 i regi av Per Åhlin. Den bygger på en berättelse av Tage Danielsson i hans bok Sagor för barn över 18 år, utgiven på Wahlström & Widstrand 1964. Filmen har visats varje julafton sedan 1975 i Sveriges Television. Musiken är skriven av Gunnar Svensson, Arne Domnérus och Sture Åkerberg.

Filmen är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009).[1]

Handling[redigera | redigera wikitext]

14-årige Karl-Bertil, som är en stor beundrare av Robin Hood, tar på sig sin fars något för stora tomtekläder och delar ut rika människors julklappar i slumkvarteren. Dessa gåvor är paket som han har smusslat undan under sitt feriearbete på postens paketavdelning, och vilkas adressaters inkomster han kontrollerat i taxeringskalendern. Hans far, som är varuhuschef, blir upprörd över sonens brottsliga tilltag, men det visar sig att de rika som berövats sina julpaket mest är glada över att slippa dem.

Varuhusdirektör Tyko Jonsson är Karl-Bertils far. Tyko är stor och tjock, har rödbrusig ansiktsfärg och är chef för ett varuhus. Han har god inkomst och finns med i taxeringskalendern på listan över de högavlönade personer av vilkas julklappar Karl-Bertil tar för att ge till de fattiga. För sina goda inkomster måste han arbeta hårt och hemma blir han uppassad av sin hustru, barnens ömma moder. I sin uppfostringsstil är han hård men försöker även vara rättvis. När Karl-Bertils brott uppdagas låter Tyko honom inte komma undan men utsätter även sig själv för det pinsamma som ligger i att besöka alla stöldoffren och låta sonen tala om den hemska sanningen för dem. På det viset får han också uppleva sonens rehabilitering när ingen av de bestulna är ledsen över det inträffade utan snarast glad för att ha sluppit allehanda meningslösa julklappar. I den engelska versionen av filmen från 1987 har Tyko Jonsson fått namnet Charles Jonsson.

Karl-Bertils ömma moder är en typisk hemmafru. På julafton bjuder hon Karl-Bertil frukost på sängen och tycker synd om honom när han berättar att han måste "jobba" på julafton. Efter julmiddagen så hindrar hon sin make från att skjutsa sonen med bil till jobbet med frasen "Kommer inte på fråga, Tyko! Du har ju druckit glögg". Hon brister ut i gråt då maken skäller ut Karl-Bertil efter att han har avslöjat att han stulit julklappar från rika och gett dem till fattiga personer.

Byrådirektör H.K. Bergdahl har mahognyport och husa. Han har av Karl-Bertil berövats en tändstickstavla föreställande Bodens fästning. Då Karl-Bertil och hans far besöker honom och berättar vad Karl-Bertil har gjort utbrister han i frasen "Det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades! -Vill du ha ett fikon?" Trots att han betitlas H.K. Bergdahl både i faderns taxeringskalender och av berättaren så står det av någon anledning H.H.K. Bergdahl på hans port. Detta är förmodligen ett av de medvetna fel och förväxlingar som förekommer i filmen. Andra roller som nämns i filmen är gatflickan Beda Larsson, medellöse Harald Ljungström, ensamma änkan Lisbeth Blomkvist, samt byrådirektör Bergdahls hustru, mor och husa.

Röster[redigera | redigera wikitext]

Tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Idén att låta Tage Danielsson göra en julsaga som kunde sändas i TV kom från Sveriges Radio-TV:s sida. Danielsson hade skrivit sagan om Karl-Bertil Jonsson flera år innan och berättelsen brukade förlaget skicka ut som en julhälsning. Danielsson fick uppdraget i februari 1975, kontaktade tecknaren Per Åhlin för att göra berättelsen till en tecknad film som skulle sändas på julen 1975. Åhlin inspirerades bland annat av Winsor McCays tecknade serie Lilla Nemo. För att spara tid ritade man de tecknade figurernas konturer med spritpenna istället för vanlig tusch men när teckningarna skulle filmas hade spritfärgen lösts upp och teckningarna fastnat i varandra. Detta gjorde att arbetet försenades och när filmen hade premiär på julafton 1975 var det en slarvigt tecknad version som visades. Efter julen gjordes en förbättrad version som har visats därefter.[2]

Till det yttre påminner den tecknade Karl-Bertil om en ung Tage Danielsson, men enligt tecknaren Per Åhlin är alla figurer – från varuhuschef Tyko Jonsson, byrådirektör H.K. Bergdahl till Karl-Bertil – påhittade. Tage har heller inte alls samma slags familjebakgrund som Karl-Bertil. Åhlin har dessutom sagt att de tecknade figurerna liknar honom och hans kompisar på 1930–40-talet.[3]

Filmen visas i norsk TV varje år och den visas då och då i dansk TV.[4] Filmen finns också i två engelska versioner. I den ena är det Danielsson själv som läser alla roller, i den andra är det Bernard Cribbins som läser alla roller.[5] I de engelska filmerna kallas Karl-Bertil för Christopher.[1]

Operasagan Snäll rebell bygger på den här sagan.

Analys[redigera | redigera wikitext]

Filmen innehåller ett antal anakronismer, alternativt felplaceringar av detaljer. Dessa felaktigheter är så många att det finns skäl att tro att de är medvetna. Några visuella detaljer i filmen tyder på att historien ska ha utspelat sig under andra världskriget: bilden på En svensk tiger, gengasaggregaten på bilarna och nazistflaggorna i julgransdekorationerna (minst en svastika kan även ses hänga i ett slags flaggband efter den taxi Tyko hyr åt sig själv och Karl-Bertil till deras reprimandstripp). Taxeringskalendern som Karl-Bertil använder för att kontrollera folks årsinkomst är från 1942. Det nämns även att Karl-Bertil studerar i läroverket, en benämning som avskaffades i och med grundskolans införande 1962. Å andra sidan pekar andra detaljer på att historien utspelas senare: Sartres självbiografi utkom först 1964 och julsångerna som strömmar ur TV:n kan vara ett avsnitt av Nygammalt med Bosse Larsson som hade premiär först 1971. TV-apparater infann sig inte i de svenska hemmen förrän sent på 1950-talet.

En annan aspekt i sammanhanget är att Karl-Bertil är väldigt oförsiktig med glaspaketen han sorterar i början av historien. Det har diskuterats om detta är en medveten plantering av att Karl-Bertil har en annorlunda syn på annans egendom, om det är en set-up till varför han sedan stjäl diverse paket utan att nämnvärt reflektera angående äganderätten. Mer troligt är dock att det är en satirisk kommentar till att posttjänstemän ibland är oförsiktiga med de paket de ska handha.

Den svartvita filmen som Tyko Jonsson sitter och tittar på är Lilla helgonet (1944), där Åke Söderblom, Thor Modéen och Marguerite Viby uppträder.

Julsången som Karl-Bertil sjunger, "Nu så kommer julen", är från en dikt av Zacharias Topelius. I filmen sjungs (men inte i tonsättningen av Jean Sibelius) de fyra första raderna av den första av diktens tre strofer. Första strofen avslutas med dessa rader, som inte är med i filmen:

...och i högtidskläder dansar barnen in.
Ljusen och lanternan glimma högt kring dem,
som den klara stjärnan över Betlehem.

I december 2002 fanns Karl-Bertil på postens julfrimärken. Samtidigt var det strykande åtgång på de originalfilmceller ur filmen som såldes på Seriegalleriet i Stockholm för mellan 1 800 och 2 800 kronor styck.

På den engelska DVD-utgåvan från 2004 saknas scenen med gatflickan Beda Larsson som trycker den randiga sidenslips hon fått i julklapp mot sin barm.

Filmen släpptes på DVD i Sverige 23 november år 2011.

En något smädande karikatyr av Karl-Bertil har en roll i den tecknade serien Myggan, producerad av Kanal 5, där Karl-Bertil framställs under sitt vuxna liv som taxichaufför i Stockholm med grava narkotikaproblem.

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Gradvall et al 2009, nr. 452
  2. ^ Malmberg, Johan (24 december 2005). ”Grattis! Karl-Bertil Jonsson”. Hallands Nyheter: s. 30. 
  3. ^ ”Karl-Bertil Jonson fyller 30 år i tv-rutan”. Metro. 22 december 2005. 
  4. ^ Åkesson, Eva (24 december 2002). ”Karl-Bertil har blivit tradition”. Göteborgs-Posten: s. 55. 
  5. ^ Hansson, Anders (22 december 1995). ”70-talist som inte räds en kapitalist”. Göteborgs-Posten: s. 10. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]